lördag 30 januari 2010

Älskar du mig nu da?

På mig sitter två huvuden som slingrar omkring varandra som fiender i ett krig man inte kan vinna.
Den enes död vore den andres utplåning.
På en tiondels sekund slår mörkret in.
Av en ton i telefonen, av en utebliven uppmärksamhet:
då vet vreden med sig att det lilla flämtande hjärtat övergivits.
Till detta sköra hjärtas försvar rasar då huvud ett ut i ett vrålande hårt angrepp.
Det skriker, det härjar med svärd och med värjor.
Mannen på andra sidan luren hajar inget, men han har också några armeer av humör färdigrustade.
Vi battlar, fram och tillbaka, skott avlossas, sköldar tar beteckning.

En träff! två!

När krafterna tryter i förvirring gråter plötsligt hjärtat, och huvud två talar äntligen så mycket klarare klokt och moget.

Hjälper du mig nu?

På fältet driver sot bort mot horisonten. Vi reser oss. Sköter såren. Litar på kärleken igen.
Lovar bot och bättring! Men sen gör jag det, igen och igen.
Blir rasande ensam, övergiven, oälskad.
Slåss mot det, slåss för det.
Slår sönder varann.
Slåss för kärleken.

Som bara ligger där, lugn och stilla.

omvänd burka

Jag har köpt en liten liten spegel med stor tjock ram som jag hängt bredvid ytterdörren.
Det är den omvända burkan.
För däri ser man bara ögonen och lite till, inget annat.
Det är skönt, en sista check så att man vet att man finns.
Den räcker inte till nåt ingående studerande av den för det eller för det kroppen och kläderna.
Att leva inne från räcker så perfekt, vissa dagar.

Skit-Lön

Äh, Reinfeldts pressekreterare trodde naturligtvis att det var nåt snällt och jävligt medvetet jämställt att berömma, av mig nu bortglömd 'främmande' nationalitet, städerskan som kom hem till hans port och plockade upp en hundskit.
Framför hans port! en hundskit! äckligt.
Nog trodde han att det var det, reko, hyyvens, rätt. Ända tills han började kamma in reaktionerna.
Och vad han sen höll till sitt försvar har jag också glömt.
Det enda jag inte fattar, verkligen inte fattar är VARFÖR denne pressekreterare inte plockade upp den där skiten själv? Kanske är det för att betydelsen i att 'Arbete ska LÖNA sig' egentligen innebär: köp dig fri från shitty sysslor. Nån annan kan göra det, nån av 'De Andra', för en skitlön.*

Tänk bara vilken ansträngning han gjorde där i Stockholmsnatten, identifierade bajs, gick upp och letade upp nummer till städfirma, ringde, gick ner och väntade för att se dem komma infarande i uttryckningsfart på gården, studerade ARBETET och noterade kön och nationalitet på den som så fint utförde det. Ett jävla jobb alltså.

Då kan jag enkelt komma på minutsnabba förslag på hur man enklast eliminerar en hundbajs utanför porten(utan att behöva använda en hundbajspåse, och utan att behöva slösa på sin värdefulla tid.):
1) Man tar en spade, från nån av ungarnas sandleksaker som staplats inne i porten, och man kastar iväg bajen in i nån buske, och spaden kastar man i sopnedkastet. Spadar är förbrukningsvaror, det vet ALLA.
2) Har den legat länge borde den vara relativt torr och möjlig att sparka iväg, alt. peta iväg med nån i närheten upphittad pinne, är den frusen fungerar samma strategi.
3) Gå in och hämta en hink med varmt vatten, kasta innehållet med hög kraft mot bajsets sida så att det far iväg åt kanten, strö jord över 'spåren'.
4) Vill man scouta sig lite i natten, känna sig vild och fri, då kan man bygga en lite kolmila omkring den lilla bajsen och bränna ner den långsamt.

fredag 29 januari 2010

Politiskt våld

Jag vet att jag läste ett inlägg för Jämställdhet av Per Schlingmann, jag vet det, att han liksom bäddade in sin poäng med en lång lång - jag förvånades och tänkte va fan nu först nytt arbetarparti sen detta - slagfärdig inledning för vikten av allas rätt till likvärdiga möjligheter. För att sluta upp i sentensen: den sänkta skatten har bidragit till att kvinnor nu slipper bli försörjda av en man, 3 av fyra sänkta skattekronor har gått till lågbetalda kvinnor inom vård och omsorg. De män som arbetar där lär väl inte bli lyckligare av ännu ett stigmatiserande utspel.
Men, till saken, förmodligen var min förvåning över denna plötsliga moderata jämställdhetsiver helt riktig. Kanske befann jag mig i ett förvirrat tillstånd där jag hallucinerade fram Schlingmanns text. Det verkar så.
För samtidigt som jag läste Schlingmann såg jag inlagan från ganntexten, från Kd, där de propagerade mot alla typer av familjefascistiska reformer för positiv särbehandling. Och nu när jag vill läsa om, bekräfta att det var sant, då hittar jag inte, ingenstans.

Möjligen tog Reinis bort de båda texterna eftersom han nu har nog med att svinga påkar på dem av Riksdagen anfallande C-bönderna utifrån landet som rasar över den rökiga kärnkrafts-överrenskommelsen.

torsdag 28 januari 2010

Tårar

Nu tänker jag på det att Ebba Lindsö när hon var VD för Svenskt Näringsliv kom hem och grät så att hennes barn såg det.

Melissa Horn

"Jag har lovat den här gången att jag ska ge allt jag säger, allt jag har!"

http://www.youtube.com/watch?v=1QoOHEdhwvc

Katten på råttan och råttan på repet ...

Snöat som helvetet har det juh inte men tillräckligt. När jag slirar uppför backen och rundar huset, tar sats den sista biten för att komma in på min lilla p-plats ser jag hur två av grannarna ovan står och hänger på spadarna. En dam ropar glatt att: "Det är mycket att skotta nu!" redan innan jag hunnit baxa ut tre fyllda matkassar(pappers från Willys) och ett flak ägg ur bilen. Vresa inte ur, vresa inte ur, manar jag mig själv som är perkelätrött efter perkelädag. "Jag ska komma och hjälpa till bara jag fått in det här!", ropar jag, inte glatt.
När jag kommer tillbaka är det bara damen kvar, och hon går in med orden att Anders får göra det när han kommer hem.

Jag skvätter omkring med den tunga snön i den gemensamma backen som löper utmed vårt hus. Jag skottar helvetessnön, blöt, tung, och jag känner hur djävla stark rygg jag har, och lår. Gott, inbillar jag mig, att klara sig, att ha en kropp som faktiskt fixar. Så som jag tammejfan fått klara mig. Utan Anders, genom hela fucking livet utan Anders som kommer hem och skottar. Jag bittrar.

Inte ens Ladyn som bor i huset mittemot kommer ut med nån skovel. Hon prinsessar där bakom gardinerna, pittoreskar med en slags medelåldersdamig weltschmertz. Det enda jag tänker på där jag lyfter undan snön är den gången när jag var på samma fest som henne, för femton år sen. Då var hon nog rätt nygift, jag minns henne eftersom hon hade varit kursare med den jag var ihop med då. Vid den tiden var hon doktorand i genusvetenskap och vi diskuterade genus. Jag visste väl för fan inte ens vad genus var. Ändå glad i hatten. Det där draget jag hatar hos mig själv, och som jag slipat ner. Mitt antagonistiska inlägg var i alla fall att det vore kul att kolla genus hos barn med autism, eftersom de är så ofärdiga att plocka upp sociala konventioner, och så hade jag dragit en rad av mina iakttagelser om detta spörsmål. Shit! Jag tänker alltid på detta när jag ser henne. Skäms. Ändå tänker jag fortfaraden på det ibland, att det vore intressant, med just den vinkeln. Hon tyckte jag var omedveten. Nu tycker jag att hon lever ett heteronormativt liv där hon låter sin långe stilige make fixa trädgårdsplattor, grilla, skotta alltmedan hon jag vet inte vad.

Inte ens butchen uppepå skottar. Jag borde ta en snus och hoppa gymmet i dag. Men Anders blir nog i alla fall glad!
Ciao!

P.S  JAG  VILLE  INTE  ENS  HA  DIG  ANDERS!

onsdag 27 januari 2010

Handväska, not


Jag skrattade högt för mig själv när jag kom på det.
Ungen undrade vad det var.
När vi kommit igenom den folktäta entren och in i den mer avfolkade korridoren mot omklädningsrummen sa jag det:
"Men Kolla! jag har mina träningskläder i en papperspåse från Willys! Fy fan vad fattigt!"
Då flinade han med.
Jag frågade om han missat väskdebatten. Det hade väl inte direkt engagerat honom, men även han insåg det komiska i att hans morsa kommit till det här medelklassområdets Friskis med träningsgrejerna i en papperspåse från Willys.
"Ärligt talat, jag tycker att det är perfekt att slänga ner handduk och grejer i påse i den här öppna stilen. Man kan plocka direkt ur och upp och ser bra var sakerna ligger, inget tjafs, utrunnet schampo eller fukt i nån dyr väska."
Nästa gång ska jag inte ta påse, vet inte varför jag gjort de de sista gångerna, jag brukar ju packa i en gammal cykelväska, en som har samma slags funktion som påsen, stor öppning och hårda kanter.
Fashionistas? not.

För något år sen hade han skämts, så är det inte nu. Den lille snobben har härdats. Han skulle gå igenom eld.
Thank you God! för stunder i gymmet för mor och son.

"Kvinna"

Googlade bildsök på Cindy Sherman. Andra läser väl internationella Photographers Magazines eller hotta Papers, inte jag, jag snålsöker bilder i google. Ibland går jag till biblioteket.
Det glödde till inför Shermans verk i de små bildrutorna på skärmen. Ärligt talat. Hennes arbete börjar bli imponerande konsekvent. Nu gillade jag det här för mig nya sättet A lot: att lägga henne/sig/uttrycket så nära realiteten att man fan inte vet alltså, inte ens generation ironi kan vara helt säker, för en del ÄR ju, på riktigt, irl, animationer av människor, replikanter, nära nära, och way out of motiven i de här bilderna, så man vet inte, är det eller är det inte? I plastic times, gör vi om oss, till oss så att inte ens Sherman får sina motiv att funka som pastisch. Det slår mig, allt är ojekat, allt är ute nu, allt är inne, en kvinna vid spisen säger inget, det säger preferens, sexuella roller (gjorde det väl då också, skärp dig). Liberala val va?
Motorn som vi alla använder för att läsa bilder är nu sådan att det är nära på omöjligt att vara subtil för att lyckas klascha samtiden mot en skrattspegel så att vi SER den. Men hon lyckas, igen. Smartass'et. Hon säger till oss: titta här, traditionen som norm, same old Story, nya namn, nya färger, nya stilar! Men! business as usual. Lås in henne i kraven på hennes könstillhörighet!
På kvinnan i lila ser man ju hur den snygga muskulaturen skulle kunna spränga sidenet. Och Maroc-woman kan väl säkert sätta piruetter i magen på vem som helst bara genom att titta på den. Jo, ändå ... nog är hon kraftfullare nu, än då. Ändå syns en slags tomhet i ansiktet, i ögonen. Ett förfrämligande till rollen som sig själv, till den dom blivit, till den som dom förväntas vara, iklätt sig, en sorg, kanske förträngd, för medlöperiet i att spela med, i att sticka fram sin nakna fot i sandaletten under Kaftanen.






tisdag 26 januari 2010

Same same but different

Shit! Jag skulle beställa något på nätet och kryssade för att formuläret skulle fyllas i automatiskt vid angivet pers.nummer.
Plötsligt kom mitt nya namn upp. Jag blev chockad! för på ett papper som kom i brevlådan stod det att vi inte hade anmält något namnbyte och sen hade jag liksom släppt den saken.
Alla dessa papper.
Nu blir det ännu fler. Alla saker att ordna. Ställa om namnet i flygbiljetten kan nog bli svårast. Det brukar vara enklare att ta sig in i fort Knox än att byta namn på flygbiljetter.
Men det var ändå väldigt snyggt!
Fint och mjukt.
Oh vilket glatt humör!
Jag är en annan nu, helt annorlunda.

Yours sincerely
/Fru S.

måndag 25 januari 2010

Valår

Kommer någonsin det socialistiska blockets budskap gå igenom allt det här?
Tränga igenom bruset från amerikanska stödgalor för Haiti där den globala byns megastjärnor med multifeta konton - vilka vi alla vill vara som varför vi shoppar till vi droppar - sjunger och gråtmilt tittar på oss genom rutan: öppna plånkan! Kommer det gå igenom sänkt skatt för flera så att flera kan köpa väskor för 10 papp.
Nä, tror inte det.  Allt det som sägs där är så fjärran allt annat som sägs. Ändå inte.
Varför solidarisera med Haitierna? Varför gör man det? Eller med - nu är det ju jävligt länge sen, jag vet, men det gjorde eftertryck, kan man säga - noshörningsunge på dödsbädden (har trots allt glömt vad han hette)?
Folk har hjärtan, men hur ska man tala till dem? Jag undrar? Hur ska budskapet förpackas?
Mona i rutan ochså Reinfeldt som Boxer-mannen mitt emot. Den som kan leverera lägst mest dräpande replik vinner över käglan man välte i direktsändning.
Jag vet inte.
Ändå, nån jävla rapport från nåt självgott borgerligt institut, glömt namnet även på det (va e de för djefla research på den här boggen?) har skrivit en pampflett 'Råd till en Finansminister'. Mestadels ideer om hur välfärden ska stärkas.  Det roar ju lite förstås.

Men, jag undrar ändå: hur kan vi ha hamnat här, var det inte finns en enda övergripande idé om vad samhället ska vara? Jag vet inte hur jag tänker, men jag ser en bild från Backateaterns uppsättning av Brott & Straff och tänker på om folk vill att det ska bli så? Vill folk det? Vill folk bli så djävla rika? att de skiter i det gemensamma? Är det så intressant?
Jag vet, ALLA vill ha! Och väskor är snyggt. Men man kan ju också passa på att påminna om var de där pengarna går, skinnet för en väska? vad kostar det? tillverkningen? transporten? och resten, det är ett imaginärt värde. Säg att det imaginära värdet är minst 9 tusen för en perse för 10.
Om man skickar nio tusen till en familj i ett anant mer kontantglest land, då kan den familjen köpa  sig ett land och odla på. Och nästa gång man är beredd att köpa nån pryl för att det är kul, kan man skicka lite stålar till en get, en ko. Kan bli en vändning i historien, ett sånt där mirakel, för en hel familj hundra år framöver, en sägen: Vet nu ungar, en dag kom det en bunt stålar! och på den vägen är det.
Skulle inte det vara roligt?!

Men allra mest kanske man skulle passa på att engagera sig för att förändra handelsvillkor och tullar till till exempel olika Afrikanska länder. Man kunde be Malmström - men hon ska väl vad jag fattar vara delaktig i att stärka bastionen Schengen ännu lite mer -  i parlamentet att påverka jordbrukssubventionerna till de bönder som dumpar billig mjölk och spannmål till t.ex. Västafrika vilket slår sönder jordbruken där och får unga att dra till städerna och liv i arbetslöshet.

Vi dör ändå på slutet. Det är ju så.

söndag 24 januari 2010

Hamami











Ah, denna gång reser jag via Istanbul. Med stop.
Jag ska få se ut över Bosporen igen. Gå över Galatabron, kanske.













Men i alla fall: Hamam! Ligga på den varma marmoren i det fuktiga badhuset och bli skummad, skubbad och tvagad. Det är som en dubbel serie psykoterapi.
Såg dom har öppet till 24. Kostar 35€! Ett rövarpris naturligtvis. Man undrar ju var Istanbulborna går och badar?
Kommer hinna perfekt, och en middag. Szhizh Kebab eller Adana Kebab. Åh, gott! Sova tidigt i starkta lakan, lyssna in sig på böeutropen, åka tåg till flyget.
Känn bara hur det vattnas i munnen:


lördag 23 januari 2010

Bryt ihop och kom igen, not

Ibland bittrar jag, det kan vara pittoreskt, men viss sorts bitterhet är det verkligen inte, den är stum och fullständigt livlös, svart hål. Kan komma hem och tycka synd om mig för att jag måste städa, indignerad över faktum att inge gjort det åt mig. För att ingen tagit hand om tvätten. För att allt blir där det läggs. Jag passar då också på att tycka synd om mig för allt annat som jag kan komma på, drar till exempel upp allt jag skulle kunna  tänkas vara dålig på, allt som jag sagt, allt som jag gjort. Naturligtvis är det också fel på alla de andra, en stund, för sen blir allt mitt fel igen, för det är ju lägligt om man ändå ska ge sig högar av skuld.

Ja, så går jag där och gluttar på luckan in till det svarta hålet, tills jag skäms, då kommer en härlig djävel som jag har boendes därinne: "Skärp dig! Sisu, sisu förhelvete!" För i ärlighetens namn vågar jag aldrig riktigt falla dit ner. In i den där soppan av självömkan och bitterhet. Det är lite tur det, för när allt kommer omkring tror jag inte på den vägen. Tror inte på uppgivandet, på sammanbrottets helande krafter. Ibland, ofta, har jag numera erövrat en ganska stor respekt för hur istället hjärnan spårar upp tendenser och gör läggningar av erfarenehter, som fixeringar fast ändå inte, inte alla, men åt det hållet. Som om livet är ett metallstycke som i fräsen spåras och spåren blir kvar. Därför tror jag att man kan, LÄRA sig att ta tag, ta i, komma igen, innan man brutit samman, jag tror att man kan lära sig skapa strukturer som stöttar, som underlättar. Man gör livet enklare. Krav efter förmåga. Men djävlar vad det kan vara dunkelt att se. Men, i alla fall, ibland säger jag till min väninna med återkommande depressioner att släpp inte taget, släpp inte taget, kom igen! ut å gå. För ärligt talat falla för sina depressioner för att självömkan tror att det kommer sekundära vinster, det ska man inte göra, inte bredvilligt. Depressioner ska man ta allvarligt på, det är allvarligt, farligt. Inget man sveper om sig som stans puffigaste duntäcke att gotta sig under.  

fredag 22 januari 2010

Någonstans i Sverige

Sahlin bar en väska värd 6 lök i riksdagen. Nu är det på allas läppar. Och när vi då ändå betraktar modefronten kan jag inte tänka mig nåt som jag tycker ser mer pubertalt ut än nerbitna naglar med mörkt nagellack i blåtoner eller svart. Nu är det ute med svart nagellack dessutom. Ute är också Stieg Larsson, nergrävd, ändå beskylls han för att inte ha skrivit Millennium-trilogin. Jaha, vad ska man göra med det misstänkliggörandet? Gräva upp honom? Sambon nekar. Nekar gör också Meryl Streep exmannen en avskedskyss efter det försoningsknull dom håller på med i Its Complicated. Den scenen är lite intressant, Ewerdal sågade totalt, men jag funderar lite: vad försöker Meyers säga just där? För när Streep stängt dörren bakom sig skratttar hon så självdistanserat som bara en som inte bryr sig kan göra. Bryr sig gör inte heller SCANIA-chefen som får 50mille som fallskärm om han sparkas från sin konkurrensutsatta post. Så är det bara, sa han. Hans underställda som avskedats och som nu förväntas vara flexibla i både lön och arbetstider som tillfälligt bemanningsanställda får inget, ingen trygghet, inga banklån, inga liv, för så är det bara, sorry. Liv, på Astrids Lindgrens barnsjukhus anmäls en liten spädis död igen. Den här tron att allt fixar sig, att man kan laga allt, att man kan göra alla rätt i alla bedömningar: den trenden breder ut sig. Anmälningskultur. Det är ju demokratiskt, men jag vet inte. Vet inte, gör jag inte heller om fåglarna jag hörde i trädgården i morse är vårfåglar eller om jag bara inte hört dem tidigare. När jag sa till A att våra fåglar flyttar till Afrika en del av dem trodde han mig inte. Nä, det verkar inte sannolikt. Lika sannolikt som att jag av alla kol-kajaler på Kicks hittar just den enda färgen jag vill ha och ser att den heter African Brown. Afrikanskt brun gör ögonen i dag. För jag målar mig nästan alltid, även när jag går och tränar. Numera har man inga marginaler att be för. Inget att försvara.

torsdag 21 januari 2010

Peace broth'a


Sonen omtänskam i telefonen. Kärlek skuld och gottgörelse. Mannen i telefon, Skype fuckade. 2 timmar a 2000kr. En diskussion och en härlig målsnöresfest. Kärlek, skuld och gottgörelse. Till min lilla lycka kom sonens julklappsspikmatta hem igen, så jag sitter på den nu för att klara svanskotan. Ska koka frikadeller. Älskar frikadeller, i en riktigt mustig tomatsås, bladpersilja, vitlök, rostad paprika, rostad aubergine, hett. Måste städa upp. Måste köra på några steg inför morgondagens kurs. Glad för att jag börjat hålla danskurser. Jag kan lite olika saker men tänker alltid att nä men inte ska väl jag tro att jag ÄR nåt. Som om man ska få ett okej, har fan väntat på okejet från den imaginära rättsjuryn i hela livet utan att höra det. Jag kör på. Svänger. Rullar och juckar och shake it oh baby now! Bara fötterna håller. Till Frikadellerna lite rött vin, åkte förbi systemet på väg hem, bristvaran vin inhandlades och planen är att det ska avnjutas till frikadellerna. Ett portugisiskt av Schirazdruvor. Oh, ah, Oh, ah. Fick stanna till i backen i vilket huset hänger för några hundägare som slagit läger mitt i. Backade ner igen och tog fart för att komma upp. Hundägarna var före bloggarna, med sina kotterier, sina tillrop, sina skvallerhörnor. Jag saknar det. En gång hade till och med min gamla byracka som är död nu en plats i ett såntdär kotteri på söder i Vitabergsparkens hundgård. De visste namnet på honom, han viftade sig träningstrött redan tre kvarter innan vi kom dit. Halleluhja. Snart är det vår. Men nu ska jag börja svänga upp ligamenten tills det brinner i lederna till denna:

 Salif Keita: Yambo

Morgonteve

Jag minns hur det var att vänta på att teve skulle börja, halv fem, testbild, klockan som tickade fram, tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett, noll: Clownen Manne och Ykkekanava, sen kom barnprogrammet.
Kändes som evigheter att sitta där i den beiggult noppiga soffan med det grovt vävda tyget som kliade mot barnbenen. Vad gjorde jag, satt jag bara där och stirrade på visarna ... alldeles stilla? Körsbärsmörk panelvägg i laminat bakom tjockteven, kanalerna skruvades fram, 1:an, 2:an.
Nu sänder dom hela dagarna, morgonteve förlängs, vet inte hur utsträckt begreppet morgon numera är. Men visst har man undrat varför bara sju- till fyra- slavarna fått sin morgon långsamt uppackad genom trevliga Marianne Rundströms intervjuer. Att se på morgonteve är att hålla sig uppdaterad på vad som låg på allas läppar i går, eller ännu längre tillbaka.
Men hur är det egentligen? Varifrån kommer finansen? Kanske är det billigt, en studio, digitala kameror, och folk som redan jobbar i huset och som redan har lön, dom får bara jobba lite mer?
I morgonens program satt en helt plötsligt chockerande biffig Göran Ewerdal och pratade film, Vägen, en grå, mörk, flera nyanser av brun film med the lowest life du kan tänka dig: karaktärerna skitiga, oklippta, trasiga, och sen i en brunnshåla hittar den ena huvudpersonen ett lager av Del Montes inlagda persikor, annanas, coctailfruit. So Fresh! trots damm på konserverna där nere i kloakhålet. Det vattnades i munnen. Ett fantastisk val, tänkte jag, ALLA vet hur Del Monte smakar.
  Naturligtvis måste jag switscha över och se om även fyran har förlängning. Jodå, där står Nordman och han, som först var sportjournalist men som nu verkar leva mitt i det goda livet, antingen mellan Jenny Östergren eller Kristin Kaspersen.
Nä, jag gillar ettan bäst, som den sossiga sjuttiotalist jag är. El viva licensteve! trots att mimaren Manne gav mig teateraversioner för tjugo år framåt. SVT!

onsdag 20 januari 2010

Singla slant

Innan jag somnade Weldons En styvmors dagbok. Lagom mycket ironi om föräldrar- & barn- relationer, perfekt  portion cynism om äktenskap, seriemonogamer och bonussystem.
Är jag så djävla lättledd, frågade jag mig innan jag släckte IKEA Trupp. Läsa en bok och ifrågasätta alltihop?
Men, jag somnade utan att utforska min plötsliga inspiration till att falla tillbaka i min så klara identitet som ensamstående, ensam, självständig och genomborrande klarsynt vad 'kärleken' anbelangade.
Nä, shut the fuck up! Nu är du gift!
Huvudet ändå som slåtter längst fram vid fronten i ett icke- hygieniskt krig. Till tröst ropade jag till därinne i larmet och dånet:  "Det här kravet överstiger din förmåga, det är därför!"

Alla mina farhågor. All min rädsla. Mina tvivel. Såg en snutt på en rysk film och där pratade dom om själen, hur den slipas, slipas, och sen faller in i kören av själar och blir folksjälen, en kugge i spelet om nationen, inget annat. Man odlar sin själ, så här har jag odlat min. För vilken jävla skull. Skulden? Guds straff? Godhetens inbillning att det premierar till nåt. Nä, vetefan. Det är inget man väljer, det är det man gjorde som fick den att växa till sig som den gjorde och sen hamnade man så här. Framstupa sidoläge.

Jag måste lugna ner rösterna därinne. Jag måste lugna mig. Om kvällen pulserar det i nacken och jag tänker på blodtrycket igen. I en tidning skrev dom att det skulle lugna sig, att känslorna skulle sluta svalla om man låg framstupa på en stor fet kudde, med armarna slappt hängande fram, och vilade huvudet först åt vänster, sen åt höger. Orkar inte palla upp kuddar. Somnar ändå. När jag vaknar märker jag att det tack och lov! ligger spegelblankt därinne igen.

Allt det här som kärleken sätter igång är väl underligt? Nä, inte alls. Min mammas enda kommentar: Varför ska du alltid hitta på ytterligheter, eller nåt liknande. Sen älskade dom A. Hans liv, hans glädje, värmen. Alla älskar honom! Säger dom. Tack för det! Jag gör det också: älskar honom, och kan göra VAD SOM HELST. Gör. Och det är så jävla smärtsamt. Då, de stunderna, när allt är för mycket, då vet jag, att vända blad är lätt, och DET kan jag, så bra! Singla slant om framtiden. Det andra?
Det andra?

tisdag 19 januari 2010

Mellow

Vissa perioder orkar jag inte med mig. Då flyr jag in i nåt stereotypt sysslande, toksurfar mig stum och ut i skogen, bort från känslor, bort från ansvar. När jag fått för ont i svanskotan av sittandet flyr jag till nåt träningspass. Där finns man inte. I träningshallen upphör man att existera. I dag vevade dock samma tankar om och om igen. I afrodansen väldigt få bilder, men dom upprepades, loopade, satt på shuffle. Va fan är det med min hjärna? Man kan tänka alla tankar i hela härliga världen ändå tänker man i stort sett detsamma, om och om igen. På yoga-passet efteråt var bilderna lite mer utfyllda igen. Då försökte jag lyssna på musiken, eller musiken: hon pratade om ett mantra, ett mantra för att stimulera rotshackrat, det är det vi ska jobba med i dag, sa ledaren. Jag tänkte jaha. Och då lyssnade jag på det där mantrat, gick inåt, var i rummet, var i kroppen och började tänka på den som den var när jag var ett barn. Att det är samma fingrar, samma små ben, fast större. Det gjorde mig sorgsen, så sorgligt att tänka på allt som de där benen gått och stått i.
Ibland är man mycket mycket gammal, och de dagarna är jag mycket mycket kär i min (FETA)kropp: att den funkar, trots allt.

Mera Åsa Bäckman i rutan

Jag skulle tro att det här med geniala idioter som härskar i ett rum bäst förstås i ett lärandeperspektiv.
I en samling, i en grupp med ett gemensamt mål, kanske en arbetsuppgift, finns det ofta nåt/nån som leder och några som arbetar, producerar, förverkligar mot uppsatta mål (vilka de nu än är).
  I vissa branscher är ledaren en demonregissör, eller ett bildningsgeni med oinskränkt status, eller en med så förtvivlans mycket makt, inflytande och kontakter att inte ens Fan själv tycker sig ha råd att stöta sig.
In i bekräftelsesfären kräver dessa outstanding leaders ett hov, naturligtvis, av stöttepelare och konstruktörer. Det är ju ett samspel, gruppen är en marknad, eller en psykologisk spegel, eller en inre teater. I detta är dem alla medberoende, för där utvecklas helst ett slags status quo, om ledaren får vara med och bestämma. Men! det ska förstås utmanas och duelleras om maktens entiteter. Och låter vi spelet mellan aktörerna bli målet är narcissismen hotande på den ofta grisiga och omedvetna psykologins fält.

Om vi i stället håller oss fast vid syftet,  frågan om målet, då får vi börja fundera på våra roller och acceptera vissa faktum. Hur arbetar man bäst? Kanske spiller det rebellisk lust att konkurrera från en bildningsgeni-ledare vilket stimulerar till höga hopp och gränsöverskridanden. Och kanske är det ljuv bekräftelse att svepas med i dämonregissörens stjärnströssel.
  Egentligen behöver man inte invända mot den karismatiske ledarens positiva effekter på gruppen.
Men baksidan, om den uppburne rasar ut, eller kör med mobbing av den som inte lever upp till kraven, eller lever upp till dem alltför väl, då frågar man sig om arbetsmiljölagen bara gäller gråtråkiga arbetsställen för oglammiga kommunala- och statligt- anställda? Meningen är ju inte att en  i arbetsledande ställning ska orsaka arbetsmiljöproblem för en enskild. Men ibland kan man tro att såna sjåperier uppfattas som nåt betongsossigt påfund för 'de svagas' räkning.

Inom t.ex. media- och kultur- världen kan man låtsas att företagen, institutionerna inte lever utan att ständigt producera på topp, man kan hävda att medelmåtteriet inte ryms däri, man kan påstå att det behövs brandfacklor som rör runt. Men alla vet ju - här kommer vi till tanken om lärandet - att prestationer stimuleras på olika vis. Ibland krävs tillit, trygghet och lotsande, ibland krävs känslan av inflytande, upplevelsen av rimliga begripliga processer för att någon ska prestera bättre och bra. Därför tror jag inte att det goda ledarskapet som stimulerar till kreativitet nödvändigtvis bygger på himlande respekt och rädsla från medarbetarna. För att våga måste man också känna trygghet, genom att organisationens uppgifter och belöningar präglas av transparens.
  När det som Åsa Bäckman skrev om i DN, växlas mellan hur favoritdockor ömsom älskas, ömsom blir föremål att nålsticka offentligt förstår man att det är nåt som är mycket underligt i just den där gruppen, där och då. Katarina Wennstams roman Alfahannen - om svinerier i filmbranschen - var möjligen startskottet som fick bl.a Beckman att sjunga ut, visserligen 12 år försent (vad nu det säger om Bäckman, och om systemet).

"Jag har aldrig varit med om så mycket rädsla. Ingen vågade säga något om det som alla vet finns där: våld, sextrakasserier, alkoholproblem." säger Wennstam i en DN-intervju


Jessica Zandéns dito utspel på Newsmill skrev jag om här. Klart man undrar vad som händer. Dock betackar sig Maja Lundgren för sällskapet i klubben kulturdamers anfall mot patriarkatet. 
Riskerna med den här typen av inläggskotterier är förstås detsamma, att det uppstår kluster av okritiskt granskade   påståenden som blir eviga sanningar som förföljer folk. 



måndag 18 januari 2010

Våldet 2.0

Kroppar, unga unga kroppar, tjejer, begynnande kvinnor med mod i steget, och med förväntan överallt inunder huden. Ungdomar med framtid, i huvudet tretusen tankar och drömmar.
Pang, rätt ner död, efter en utenatt, en utekväll, med vänner, med bekanta. Vid tillfället ensam.
Ögonblicket när hon vänder sig om, rädslan som stiger och explosionen som den fortplantar ut i hela systemet, paniken: kanske paralyserar den, kanske genererar den handling, motstånd eller flykt.
Jag tänker på ögonblicket när man förstår vad som är på väg att hända. Ögonblicket som man har tänkt på så många gånger, befarat, ryst inför tanken, stött bort, hoppats på turen. Plötsligt händer det.

Det går nog inte särskilt många unga-, medelunga-, vuxna-, medelålders-, äldre- kvinnor därute som aldrig aldrig, någonsin när de gått ensamma hem genom natten tänkt på det: överfallet, presumtiva gärningsmän, flyktvägar, eventuella försvar. Men en kväll händer det för somliga tjejer att det är där, just det ögonblicket, just då handlar hon i rädsla och i panik, eller handlar inte alls, kanske är hon full av tillit ända in i döden, kanske vänder hon sig emot förövaren med frågor. Ingen vet.

Jag läser om Nancy, jag läser om Therese, jag läser om Malin, om Emma, om Engla. I de här fallen unga kvinnor, tjejer. Någonstans är förtvivlan, smärtan och rädslan de kände allas vår kollektiva rädsla, vår smärta, vår sorg. Det är vårt samhälle, det är vår miljö, våra systrar, våra barn. Det är vår tillvaro som rivs sönder när någon av våra medmänniskor kommit på så taskig glid att den/dom utsätter andra för ett dödligt våld. Det dödliga våldet, ja för all del allt brutalt våld: fräls oss ifrån det!

Lär oss att förstå, lär oss att bära, lär oss att förutse!
Om kvinnovåld i världen skriver Per Wirten, i Expressen

P.S. För övrigt ger Flashback krimforum mer än en sedlig inblick i viss del av verkligheten ...

Huva-ligen ...

På ambassaden intervjuas just nu A om äktheten i vår relation.
Jag tror de har trätt på honom en såndär Clockwork orange mössa
som de använder för att hjärntvätta folk.



Måndag-morgon

Det finns iskyla med lim som lägger sig på bilarna. Seg shit från norddjävulen. Sånt som försenar bilinnehavarna avsevärt på deras väg till grottekvarnen. Tillslut får dom hälla en spann vatten över och hoppas på att bilrutan inte spricker av den tillfogade värmechocken.  Ute slirar sen de tidiga arbetarna omkring i sina skitiga och halvrostiga fordon.  På spårvagnshållplatser står folk som räta kalla furar i dunklet och väntar på det välkomnade rasslet av en stålskorv som kommer ångande ur morgondimman. I övrigt är det tyst.
Måndag morgon. På arbetsplatserna puttrar kaffet ner i en av en pigg entreprenör levereread kaffemaskin, macciato, choklad med grädde, kaffe med mjölk, latte, cappucino.
Med skepsism trycker nån fram en dubbel cappucino men tvivlar redan innan på att det är det denne får.
Därinne bor väl ingen barista i alla fall, tänker arbetaren innan denne gläntar på dörren in till kontoret med sin vagt pastellmålade glasfiberväv.
Sen slår dom sig för det mesta ner framför skärmarna, trycker på knappar för att lojt betrakta hur windowsloggan accompanjerad av ett dovt brus fladdrar i blått framför ögonen.
Så gryr dagen över en löneslav på sin vaktpost.

Arbetslinjen, för helvete!

söndag 17 januari 2010

JAG och vi

A är hemma hos familjen. Röster, skrik, rop hörs i telefonen, ekon flyr upp emot husväggarna som omger deras innergård som också är kök och vardagsrum. På kvällarna tar de in getterna och ställer dem bakom tre rep därinne på gården, tätt tätt står dom där tills de nästa morgon får springa ut igen. På Dakars citygator vandrar getter, höns och kor, även om jag tror att just korna hålls repade även dagtid. Ja, ni kanske undrar hur dom hittar hem, jag undrar också, kanske är det med getter som med katter ungefär. Plötsligt hörs ett högt hamrande ljud i bakgrunden:
"Va håller ni på me?!" frågar jag.
"Ma-ami stöter lök!" säger A.
Klockan är midnatt, lokal tid, nu ska det stekas lök, antagligen ska det kokas potatisbitar; frittes, och stekas ägg. Hur mycket mat går det åt, egentligen, gården är ju full av folk? Och nej, det är ingen födelsedag man firar, ingen fest, ingen högtid, det är lördag.
Och hur jag än försöker fråga finns det alltid nån släkting som jag missat och som råkar vara där.
"Det är inte som hos er:" säger han.
Jag försöker säga något cyniskt, som naturligtvis inte går fram.
Hos mig, här står tiden stilla, här hör man klockvisarna flytta sig.
Jag jag jag. Här dras planer för hur JAG Jag Jag bäst ska förvalta dagen. Dagen av ensamma beslut, ensamma hänsyn, ensam förkovran, min UTVECKLING.
Här funderas på hur jag bäst ska sköta om mig, för att må bra, för att bli lycklig, för att bli LYCKLIG.
Det är underligt, mycket är mycket underligt.
Så naglade vi blir i våra system.

Att vara människa?



Om konsten att se målet. Om konsten att inte låta sig falla ner i snöhögarna och slicka i sig av det kalla, för att man inte ser att ansträngningen det tar att gå uppför backen ger lön när man får susa nedför den sittandes PÅ snow-racern. På den konsten funderar jag mycket. 
Jag funderar på erfarenheterna, på hur man spårar in dem i hjärnan så att de blir varaktiga tillitsfulla vetskaper.
Men lilla vän, res dig upp, gå, stå, kom igen! 
Nä, det hjälper inte, ibland får man liksom koppla greppet, koppla runt omkring den lilla kroppen på någon, stötta, släpa, dra. Kanske gör det kopplade greppet ont? Kanske är den smärtan inte i paritet med tjusningen av ett snowraceråk, kanske är det inte värt det, när man kan sitta i snön och slicka i sig av den? Men man BLIR JU KALL om man sitter för länge. Man får ju URINVÄGSINFEKTION.


Nä, man får lotsa, man får rodla en bana, man får såpa den hal så att motståndet ger upp.
Upp igen! Och spåra för fan inte upp någon negation i lilla erfarenhetsbanken, den har somliga fullskriven disk av ändå. För det ger oavkortat ett upprepningstvång som är mer pålitligt än vilken ansträngning i världen. Om du rasar ut och skäller runt kan du ge dig satan i gatan på att du gjorde något bekant. Är man en sån som har så svårt med målbildskonstruktioner, då har man hört det förut! 


Men man funderar. Man funderar. Som jag, som har funnits runt barn & unga med funktionsnedsättningar under lång tid, som jag har funderat, och som jag har kommit fram till att antingen så har en del teorier inte tagit med dessa personer i sina förklaringsbyggen om lärande och varande, för att dem inte tillräknats sorten människa, eller så har dem helt enkelt teoretiserat FEL! 


Men om konsten att sätta mål och att fullfölja dem, kring det spörsmålet snurrar hela livet, och runt det kan vi väva våra framtider och tro att vi förfogar över nåt! att vi vill och förtjänar eller inte vill och därför får sitta där i snön och skylla oss fucking själva!  när det i ärlighetens tråkiga namn är summan av förmågor, av erfarenheter, av tillfälligheter, av sociala system och möjligen av stjärnorna i kosmos som avgör om du ens vet vad fan du vill och hur du ska ta dig dit.


Sandemose skrev att det är uthålligheten som tar dig någonstans. Men VAR är man? om man inte är någonstans? 




lördag 16 januari 2010

LIV: 72 990

Alla tänker vi på Haiti. På folket där. På barnen. På alla som har ont. Dem med Överdjävligt ont, på dem tänker jag. Jag tänker på kvinann som sa att nu är deras liv slut. Slut, tänkte jag? förmodligen hade hon rätt. Det lät ungefär lika insiktsfullt och råärligt som lärarinnan från Estland som gråtande uppgivet berättade att hon skulle få sin lön halverad. Samhällen kan ta slut, köra ner i död vägs ände. Off, helt enkelt. Det kan hända. Bli en resume i en historiebok, i mellanrummet tilll nästa heyday sitter folk, människor, dom som förlorade, dom vars liv tog slut. (Sanning: vissa samhällen har det bara inte ... inga heydays, inga mellanlägen, ingenting, de har aldrig nåt, ingen ordning, inget kapital.)
Varifrån ska mat komma? Sjukvård? Var ska man bygga Sammanhang, hämta vatten, få rena lakan, mensskydd, var får man tag på det? Var kan man hämta drömmar om framtiden?

Biståndet anländer nu, i tv sågs hur det i värmen gick overallklädda män mellan de dammiga liken, som räddnings-hjältar.

Nu tänker vi alla på folket där. På Haiti. Inför en sådan katastrof finns föga för medierna att förklara, lite grafik, lite kontinentalplattor, murder Doc, dä, och dy. Lite slavhistoria (när kommer den?). Men själva grejen, skalvet, det hade ingen kunnat rå på. Att husen var som papper, att skolorna föll som sand, att infrastrukturen uteblev, räddningsinsatserna saknades, allt det: inte kan vi förfasa oss över det. Så ser det ju ut, så där lever folk.
Nej, inför en sån här katastrof måste man spela fram känslor hos dem som fortfarande har, visa sår, hemlöshet, smärtans ansikten rätt upp i kameralinsen. Annars vaknar vi inte, annars är det ingen som ser. Snart bör man plocka in den personliga berättelsen, komma närmare: lär känna en Haitier, via löpsedlarna! Men gör det! Gör det!
Sitt inte där och lipa! Upp med stålarna! nu!
SMS:a 50 kr, skriv LIV, skicka till 72 990.
"Läkare utan Gränser"

torsdag 14 januari 2010

En stund på jorden



Januari är en djävla månad. Kall och kontantfri. Skälver på Haiti.
H-U-N-D-R-A-T-U-S-E-N-S-T-A-L-S drabbade.
Tusentals utförsäkrade. Bistert gråkallt. Rusning till Avatar. UT-försäkrade.
Och gymmen i varenda gathörn lockar med life. Har du ett liv lille vän? Har Du?
På röda mattan visar Jens Lapidius i svart frack hur Snabba Cash ser ut. Jag är inte bara en högoddsande jurist utan jag är också en bestseller, en filmmaker. Snygg och förmodligen Fit.
Spenatsoppa med ägg.

The banktoppar cashar in. Någon rasar. Vi faller. Urban outfitters.
Minus tretton sen minus tre komma sju och så tar det fart igen.
Viktväktare for genom golvet i Nässjö. Heavy stuff. På det igen!
Sturebymordet i hovrätten i dag: lilla lilla Therese Rojo. Lilla lilla Nancy Tavsan. Banemän. Banemän. Finns det likheter här är tiden ny, ett normbrott. Normbrott. Eklektiskt även i den branschen.
Januari Januari: kall och pengafri. Hembakat med soppa.
Da party is here, not. Har aldrig varit.

onsdag 13 januari 2010

Verkstads-blues




En växlare  på trappsteget i tågsetets sista vagn for igenom ett mörknande vinterlandskap in mot Göteborgs Central. Över bron där bilarna puttrade i en evinnerlig kö in i Tingstadstunneln såg jag hur han stod med handen fäst i dörrräcket och åkte med i kylan. Säkert überkallt, tänkte jag. Arbetarromantikern tänkte hjältar. Precis som att hamnen uppenbarligen är Göteborgs r:ares sista utpost. Kpml(r), alltså, rödare än rödvänstern, hamnarbetarna, stuvarna, lastarna, fiskrensarna, varvsarbetarna, hela den grejen, det som fick synergieffekter och ledde fram till Aftonstjärnan, Kent Andersson, Bengt Bratt, Sven Wollter, radikalisering av Stadsteatern, folkteatrarna. Kampen som gav Fackföreningarna, bättre villkor, Birros "Upp till kamp".

"Finns inga i hela Sverige som strejkar som hamnarbetarna i Göteborg!" sa en i verkstan där jag stod.
"Det är kaos i hamnen nu, fullständig kaos, tar två timmar att lasta av en container, istället för en kvart, och det betalar speditörerna." sa en annan.
Jag skrattade inställsamt och kände mig flickartad där jag  väntade på att få hjullagren på bilen bytta. Det står och väger nu, den här gången kom det ut fyra gubbar från kontorsrummen och anslöt till meckeriet. Förmodligen för att dom såg en tjej, ung eller inte, kanske dagens första. Det gladde mig, även om jag också visste att det spelas på sista akten nu för den rollen.
"Det är kö ända ut till leden!" rapporterade anslutande gubbe 3.
Alla skakade på huvudet. Och jag sa något om vad jag hade tänkt om den sista resten från arbetargöteborg och varvssvängen.

Det var varmt i verkstan, det droppade vatten från istaket på min bil, och jag trivdes där i min stickade rosa basker. Grönt tjockt fett smörjdes noggrannt in i hjullagret innan det hamrades in. I det blå stålskåpet på hjul hängde rödmålade verktyg, och såna där lösa grejer, hylsor,  i olika storlekar, såna man sätter på en hävarm och  lossar muttrar med.
Gubbarna rökte, måste vara sista rökbastionen i svenskt arbetsliv, tänkte jag. V som gjorde min bil är inte gubbe men en djävligt rolig smålänning, säkert sju åtta år yngre än jag. Ja, jag vet, jag har åldersnoja. All den kunskap det tar för att kunna lossa ett däck och byta lager i dem är fenomenal. Händerna måste veta exakt vad som ska till, vilka verktyg, vilka knyck Att slå på skivorna med en stål-hammare för att lossa rosthjulet skulle inte jag ha provat. Svarta fingrar, sot i ansiktet, blåställ, humor. Hjulet på å Gulan rullade igen, fint som fan.
"Kör en sväng och se om det låter bra!" uppmanade V.
"Ja, men vad ska jag lyssna efter?" frågade jag.
Så djävla dum i huuvet, tänkte han väl.
"Om du hör några konstiga ljud." svarade han överseende.
När jag körde ut höll jag på att köras över av en tradare som kom farande i snömodden. Jag gasade, slirade, men hörde inga konstiga ljud alls.

Numer föraktar jag inte såna här ställen, folk på såna här ställen, tvärtom: så genuint, så glatt, så kul dom hade, vad rörande att dom försökte vara roliga för min skull, jag hade skrattat och fallit in i kommentarerna.
Min lust att ge efter för depressionen gav sig av och jag var på banan igen. Så sorgligt egentligen att verkstadsgubbar mest  fått klä skott för snuskiga djävlar som har kalenderflickor på väggarna.
Det är så med egenintresset: kampen har bara råd med fiender eller medlöpare, så är det för de strejkande hamnarbetarna också antagligen, och så var det för de radikala unga likhetsfeministerna. För växlaren som for genom stan i nordvindar, längst ut, längst bak i ett tåg-set vet jag inte vilken kampen var.

tisdag 12 januari 2010

Etthundraett sätt att INTE limma en låda

Lådorna i byrån har frontalkrockat och kraschat ner på golvet framför. Bad sonen köpa klister, han kom hem med Karlssons. Nu ska jag bara göra det också.
Limma.
Smet och slimmade på ett core-bosu-pass i stället. Perfekt fot- & balans- träning. När jag gör något som är svårt och kräver energi börjar jag må illa. Neuron-illa, om nu nån vet vad jag menar.
Man mår alltså illa som om det är nerverna som sätter igång nåt vagt obehag.
Det kan vara psykosomatiskt, och det kan hänga ihop med mitt traumakluster som jag släpar på kring prestation. Nån skulle väl också säga att jag gjorde mig av med en slags obskyr kristallartad låsning, eller hämning kanske?
Det fanns en tid när jag ägnade mig åt det, föreställningen om den låsningsfria kroppen, själen, människan. Flödet, energierna, helheten, the holy spirit och andarnas änglar: hej!
Phfha! nu är jag glad att jag jympar, att jag dansar, att kroppen funkar. Att man har lite sex då och då. Fast fötterna har börjat krångla.  Kanske sen jag blev av med badkaret, för jag tror ärligt talat att de tyckte rätt bra om att ligga i det heta varje dag och spreta. Fotbad i spann funkar inte.

I dag jobbade jag på lite extra för att det var trist att åka hem. En bra dag brukade A laga mat tills jag kom. Då kunde man känna lukten av koket redan när man svängde om husknuten. Vi bor ju i bottenplanet på en fyrafamiljsvilla. Oset från vår spisfläkt dras genom en kanal ut på ytterväggen. Rökarna går rätt upp till grannarna. Synd då att det är vi som kokar mest mat, i olja, i stora kastruller, sent på kvällarna. Jag har även börjat lukta invandrare. Varenda plagg är inpyrt av oljan, fisklukten, chilin. Vad dom andra äter vet jag inte.FLÄSK-KOTLETT, tror jag på för barnfamiljen. Tjejerna på vinden hämtar nog hem hälsosam Sushi eller Thai. Kvinnan i mitten äter nog inte alls för hon är då så smal och tunn. En kopp ekologisk Hälso-fil om dan kanske?
Det här huset är fantastiskt, demografiskt sett ett genomsnitt av SVÄRJES befolkningssammansättning: 1 dos homosexuella, 1 dos ensamstående änka, 1 dos mamma-pappa-barn-famlj (2 barn: flicka+pojke), 1 dos etniskt mixad, (Främre Asien, + Afrika). Fine.

Ja, nu är det nog dags att limma lådorna i alla fall, man kan ta en i taget, det ÄR inte oöverstigligt, just Do it MrsS!


P.S Tillslut är man glad bara för att man LEVER ...

måndag 11 januari 2010

Typografi I

Se bara så snyggt det ser ut:


SÖNDAG  10  JANUARI   2010

(Men va fuckat: tiden på den här bloggen är ju alldeles ur LED!)

söndag 10 januari 2010

Bastu- vett & etikett



Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja, jag erkänner: jag blev väldigt paff! och konfunderad, inte så mycket av min egen blygsel men av min reaktion ... för hur har inte denna bild förföljt mig? Jag får helt enkelt acceptera att jag är väldans stram och hämmad.

lördag 9 januari 2010

Sauna

Igår när jag kom in i bastun efter Friskispasset satt en kvinna där på översta britsen - max åtta år yngre än jag - naken, i meditationsställning. Jag som helst hade velat vara ensam där inne drog handduken tätare om kroppen, och satte mig bredvid. Lika bra att acceptera att det är som det är med min självkärlek, tänkte jag och behöll handduken på. Min mediterande vän bredvid uppmanade mig att hälla vatten på aggregatet, jovars sa jag, och slängde en blick på tempen som visade +85, sen öste jag på tre fyra skopor och hostade kväljande i den heta ångan, utan att en gång kasta en enda blick i mitten på min lotusställda bastukompis.
Vi pratade om kylan, om vikten av att träna och där någonstans började hon med sin vinjasja-andning så då höll jag tyst.
När hon gick ut svepte jag förstås över hennes nätta starka kropp med ögonen. Herregud! En del vet inte vilka förutsättningar dom har. Herredjävlar. Så fit, och hälsosam och sval (trots att vi fick upp tempen till 91).

När hon gått kunde jag inleda min spa-ritual. Vanlig dusch- bastubad- dusch med peeling + balsam i hår - lååångt bastubad med svalkande apelsin - dusch - torka i bastun och sen smörja in sig med nån undergörande träolja från Mali och gå ut när den börjar koka. Wow, jag gladde mig! Jag hittar på billiga lösningar på allt! Värmen räckte hela vägen  hem.
A var låg i telefonen, sa att jag måste komma, måste komma very soon, jag skrattade, han sa det var inget att skratta åt. Love. Jag var nybadad.

Svenskt tolerant ...

Kärleksdoktorn Tomas Böhm skriver i DN om det osvenska i SD. Ett ganska kul grepp. Han menar att vore vi inte så förbannat svenska skulle vi ha deporterat det intoleranta SD för länge sen. Svenskt är att vara tolerant och INTE ortodoxt vägrande av nyanser för ett svart- vitt uppdelande av komplexa ting. Även om det här att sätta dumstrut på SD och anhängarna inte är något nytt grepp, kanske det faktiskt är det grepp som gör att gruppen blir än mer accentuerat ortodox och vågad. Men ändå. Att som SD gör i sitt partiprogram påstå att historiaundervisningen ska fokusera djupare på Svensk historia är väl ändå chockerade dumt: hur tänkte dem att Sveriges utveckling och faser förhöll sig till världens? Och ska nu, ska mina ungar sitta med näsan i en dammig svensk historiabok alltmedan världen pågår mitt i våra vardagsrum? Nä, tack! SD, nä tack!
Men va ska man göra? Man blir ju så förvånad, så överraskad av dumheten, av korttänktheten, av det ologiska i resonemanget, historielösheten. Främlingsrädsla det må vara evolutionens största blunder, ett felslag, beviset på att skapelsen, den är ingalunda perfekt.

Ibland tittar jag på folk, somliga syns det ju alldeles tydligt på när de är sådär vit maktiga, men andra, smygisarna, då tänker jag: är den där, eller den? och vad skulle den där vara i stånd att göra?
Mest tänker jag på våldet, det oprovocerade, bang bang och din skalle är död grejen. Men egentligen är det den dolda strukturella rasismen som man skulle vara mest rädd för, eftersom den reproducerar SD anhängare fett stort då stigmatiseringen av "det främmande" fortgår.

Hatbrott. Sug på den: hat-brott. Att leva med någon som ser "osvensk" ut är att alltid vara rädd för det. Nedslaget. Man ringer, man kollar, man vaktar, man tar omvägar, talar om vilka vägar man kan gå, vilka man ska undvika.

Kanske skulle jag radera det här med ögonblicks-överfallen ur skallen. Nancy i Hjällbo slogs ihjäl, folk slås ihjäl, slås ner, slås sönder och samman, oavsett, bankas ner. Kanske är det marginellt ändå, och ganska oförutsägbart vem och var sett till statistiken. Kanske är vi alla lika utsatta. Eller så är det fortfarande våldet mot kvinnor i nära relationer som är värst. Homosar och vita och svarta? Nä, jag vet inte. Talar SD om brottsoffer, vilka det är, vilken etnicitet de har? Nä de gör inte det va? Fy fan när de till och med tror de är så accepterade att de slänger flygblad och tidnignar i ens brevlåda: vad ska man göra åt den kränkningen? elda upp är för passivt! Kanske sätta upp en Ej SD-reklamskylt på lådan! Då tror väl nån djävel att det är Svensk Direktreklam det gäller. Kommer det lämmlar i tåg från partigruppen och delar eller har posten sålt tjänsten?
Nä, jag vet inte. Vad gör ni?

fredag 8 januari 2010

Jasså?

S-K-Å-D-E-S-P-E-L-A-R-E hotar, sexualiserar, manierar och beter sig på inspelningsplatserna och i replokalerna. M-A-N-L-I-G-A.
Jessica Zandéns spottloska viner från Newsmill. Väl fet för att egentligen hinna landa någonstans oförhappandes.
Vet inte hur mycket manlighet det ligger i det beteende hon skriver om, förmodligen ganska lite, säger väl mer om traditionen inom ett visst skrå.

Men. Vad det är man sliter ut ur folk (skådespelare) för att få hänge sig åt till underhållning, till spis?
Ett trasigt djävla inre, ett aggrosvineri, ett traumatiserat isärfallet helt: ge det till oss! så vi känner igen oss, eller i varje fall får projicera ett hämmat eller för den delen tabubelagt utlevande på nån. Å på skådespelerskorna, på skådespelerskorna (som Bergman på Dufva under inspelningen av Saraband) kan vi kåta upp oss eller förfasas i förakt.
Ge oss vår katharsis, var vår genans, låt oss stilla bedja att det inte är jag, inte är du, men i berättandet kanske vi kan få bot mot vår beröringsskräck. Grovt sett. Så spelar man på det i realismens tecken. Method- actingens missförstånd.
Är det inte så också som man medierar - dirigerar - ömsesidiga beroenden mellan drömfabriks-branschen och oss andra.
Och då är det väl förresten i grunden manligt och kvinnligt det talar.
I från en megafon där allting ihoprört appelerar till nivåer av irrationellt livselixir.
Är det vad de ska leverera? Våra omedvetna bilder? Våra outlevda, förträngda, uppkäftiga, upproriska bilder? Dem som säger att tammejfan att jag gör!
Så ska vi sitta sen i teaterstolen/biostolen utmattade, sköna och färdighatande.
Tack! och Adjö.
På fabriksgolvet Fabrikörn smeker silk och rappar torv.
Och de därinne böjer sig, accepterar, faller in, faller ut. Vill ha jobb. Vill ha kärlek. Tills de blir femtio och psykoterapeut, då kan de ta bladet från munnen och sjunga ut. På ett sådär uppkäftigt och sado-sexigt sätt. För sen kanske de kan få en såndär lätt kindsmäll, som kan vara som en smekning, att kåta upp sig med? Vilket Zandén, tillsammans med Gyllenhammar, skrev om sist i sittt förra brakskandal-inlägg på kvarnen.


Var det detsamma på PLAKAT- tiden?

onsdag 6 januari 2010

Ovan regnbågen ...

Blå timmen ute. Snötäckt. Undanskottat. Sitter här inne och äter helstekt fisk. Temperaturen behagligt reglerad nu. Fiskexperten sa att det alltid är bättre att vända fisken och äta loss andra sidan från skelettet, ja istället för att dra bort benraden alltså. Han har nog rätt, fiskexperten, så jag gör det, vänder fisken.
Stekt i ugnen, men så misslyckat torr. Den ska nog kokas ändå, inte torrstekas.
Å nu blir det här en av de beklagade bloggarna där man skriver om ointressant matintag. Missade jag att deklarera frukosten förresten? Mixad banan, citron, äpple, 2 rostade med ost + tomat. Tomaterna kostade hela 32 kr/kg. Det är nog all time high för mig.

Till fisken kokt i olja-habanero-buljong-peppar-marinad: cassava (den som inte provat det: gör nu!), potatis, morot, kål, palsternacka, aubergine. Och ris, som kokts av avkoket från grönsakerna.
Benecin, eller Chebo Chen kallat. Nyttigt, och hett.

Min man fiskexperten, skulle nog inte vara helt nöjd med anrättningen. Han är inte bara fiskexpert han är Chief på den här skutan också. En grej har jag i alla fall fattat, hur en kultur utvecklar mat efter behov. Till det Senegalesiska köket är det omöjligt att dricka vin till exempel, skär sig direkt, för de har inte den seden, inget vin, ingen dricker, till mat i alla fall. Det franska köket är som det är, med vinet i och till maten. Och det Italienska, som ni vet, råvaruberikat skulle jag dra till med. Hur lätt kunde man inte förstöra en Amarone med fel kryddor till? I Väst Afrika kan jag tro att de skylt över skämd mat med alla kryddorna, men att det de äter också varit medicin.

Nä, alltså: min man är min Man. Jag ska inte hålla på och joddla med det i mitt huvud. Joddla. Det är jag världsbäst på. Hålla på, repa sönder alla ytor jag kommer åt. Tänka på alternativ,slå mig ut.

  - Nä, ta och acceptera nu, och jobba hem, som de skulle säga på planen. Jobba hem för fan. Hitta genvägar för hjärnsläppen. Hitta ut och lägg ner dina ideér, dina konstruerade men även sanna besvikelser. Jobba på. Hitta nya vägar. Dra inte loss benrader bara för att du ska.

Att vara gift är också att lugna ner sig. Att andas. Ha en plattform.
Tror jag. Jag tror det.

Nä, lyft nu ögat mot horisonten, målet är att jobba som fan, jobba in stålar, träna på och hitta formen, så att de sju veckorna därnere med dansträning och franskastudier kan bli verkligt. Just det! Gör det!
Just Do It MrsS!


Åh, Amarone!

Ensamliv ...

Storsov ensam i sängen. Tyckte  det var skönt, att få ligga tvärsöver igen, vaknade och blinkade en stund, tände lampan, gick upp, tyst tyst, snö snö, torrvarmt i huset.
Jag öppnade ytterdörren halvvägs ut, skrapade snö i en halvmåne framför.
Snö snö snö, som bomull i den spretiga kala höstanemonbusken som jag inte orkade röja i höstas. Täcke på garagetaket.

Sopade undan på terassen utanför. Snö snö snö.
Men, oj vad varmt det var inne, torrvarmt, måste nått minst 25, inte bastuvamt men i alla fall högsommar.
A framme nu. Går väl där i sanden och spatserar. Folk kommer väl rusande till.
Då kanske han berättar om snön, om kylan, om den varma duschen.
Jag vet inte. Kanske mest om hur mycket dom äter därborta i landet i norr.
Hela tiden, massor. Frosseri. Stramt, högtidligt, ritualiserade måltider, man ska äta ihop, frukost också.
Fast vi slutade ju med det. Vi slutade med en massa saker. Förväntningar.
Sånt man har, Bilder. Utan dem vore man inget, ett djur.
Men så ollika bilderna är. Vad ska bli kvar, vad ska bort?
Nu återställer jag igen, mina ritualer, mina vanor, sätter p1 på högsta, till frukost.
Och sen, vad ska jag göra sen?
Sällskapet borta, energin borta, input försvunnet.
Jag får sparka igång, strukturera dagen.
Träning, bra kost, jobba, plugga, ja det ska jag, ta igen det försummade plugget.
Jag längtar efter fokus, koncentration. Stimulans.
Först kaffe, kardemummakaffe från den där espressokannan.

tisdag 5 januari 2010

Krank, blek ... het.

Gråt inte, det går inte, sa han när vi klamrade oss fast hos varann innan säkerhetskontrollen där han sen skulle försvinna. Ja, han sitter på planet nu. Sover hoppas jag.
Vi vakade oss igenom natten. Han höll mig och sa sov, sov, jag ska ta hand om dig en stund till. Sen låg han där i mörkret med mössan på sig om sina nyfärgade rastas med mig i armarna, vakade in morgontimmarna. Jag låtsades sova. Andades in hans värme.

Gud, så förvirrande.

Så svårt det är att älska. Så svårt det är att älska sig själv. Att tro.
Så jag ställer till det. Så jag surar ihop. Så förtvivlad jag är emellanåt.
Hur lite det syns, hur mycket det hörs, av annat, protester, försvar.
Kamp.

Varför väcker han så starka känslor? Varför väcker jag så starka känslor.
Varför håller vi oss med den där eviga kräftgången mellan brus och försoning. Ljuva försoning.
Varför blir jag så smått förtvivlad. Inuti avvisad, inuti övergiven, på riktigt övergiven.
Fight for your rights! Human watch!
Varför?

Måste terapeuta ur mig det. Tonen, anklagan, svartsjukan.
Förlåt mig A, förlåt mig Gud, förlåt alla!
Jag kan bättre!







Baksmällt

Min plötsliga vårstädarlust berömmer mig för mitt väl avvägda traditionsmotstånd som höll huvudet kallt och inte tog in en gran (var skulle den stå förresten?). Två stakar, en stjärna att plocka ner. Överkomligt.
Förbannar mig för att jag sitter här och klockan redan har blivit två och jag ännu bara sovit två ryckiga timmar.
Sitter i A´s julklappsmorgonrock. Fetaste frottén. Svart, mjuk, varm och luktar som honom.

måndag 4 januari 2010

Meck

Eftersom lilla Gulan verkligen inte hade lust att starta i går morse efter -15 blev jag tvungen att mecka loss batteriet och ta med in och ställa nedanför vårt gigantiska kökselement. Sen drog jag järnet till spårvagnen för att hinna till Kvibergs Markand innan de stängde. Vilket märktes i dag, träningsvärk i stora framlårsmuskeln, brännbollsont, för alla som minns hur det va.
Framåt kvällningen fick jag ge vika med mina meckartalanger. För då skulle A och min mammas man göra män av sig själva genom att sätta tillbaka batteriet. A fick vika ner sig han med. Äldst kommer först, uppenbarligen.
Jag skrapade rutorna, och satte mig inuti och inväntade instruktioner. Så kan det va.
Sen sparkade motorn i gång, efter mycket gas.

lördag 2 januari 2010

Statistics in SWE-land

Hur många  potatisgratänger?
Hur många oxfileér? (pepparsås, vinsky, bearnaise?)
Hur många Ginos?
Hur många Zinzano?
Hur många färdigpackade raketbombboxar?
Hur många guldlinnen/kjolar (sen expressen listade det som trend)?
Hur många Sko -3 betala för 2 - punkten pumps?

Hur många tittade på fyrverkerierna innifrån fönstret för att det var pinsamt att gå ut å ställa sig?

Gino: (säkerställd källa: bloggsfären):
Kiwi
Banan
BÄR
Vit choklad

Till det:
*Glass eller grädde
*Rostad kokos
Mmmm, gott gott!

För den medelklassige: Löjromstoast + Gratinerade större skaldjur(om man inte har råd med färsk hummer 500/kg förstås, för den gratineras ICKE. För den vetgirige  meddelas att i Senegal slängs hummer i igen, som sumpmat), kanske ett skaldjursfat, med från Hallarna (valfri stad) hemburna pikanta såser till. Franska baguetter, (eller jag har ingen koll alls, bakar man eget surdeg, men inte till det här va)? Hmm?

Ostron av femton sorter för Jan Malmsjö (franska, spanska, Irländska, Mexicanska, Portugisiska, ryska) och tretton DOMPAS.

fredag 1 januari 2010

Året

Årets Fred:
Var nog mer ett uppgivande av motstånd: Iran, Burma, och överallt där jag inte vet nåt om vad de sysslat med, egentligen. Guinea Bissau, Kongo Kinshasa, Zimbabwe, Afghanis, Irak?

Årets Tror du verkligen:
Michael J dog, Elvis Lever, nån simmade till Aung Saan Su Kyi, Obama förtjänade priset,  Alliansen hann uppdatera sig på 'verkligheten', tomten kom eller var det mormor?

Årets Bad:
Kvällsdoppet i tjärnet när jag skrämde iväg middagen för två fiskande polacker. Ten points för den blanka ytan, och elva för A +a på bryggan väntandes i den begynnande sommarnatten.

Årets brottsOffer:
Berlusconi som fick på käften, och sen hängdes ut av livvakterna som en stort chockad premiärminister utanför bilen för att martyra med med den sönderslagna nunan. Femtioelva nya röster: check!

Årets Resa:
Västafrika t/rt x2. Sunne. Siljan. Och inget mer. Var Fuglesang uppe måste jag nämna honom också!

Årets Fall:
Och Dubai gick ner sig, hotellpriser dumpade, men jag vet inte, har ingen fling på den underliga stan, ingen fling alls på såna glammiga, glittrande konstruktioner där Jag oavkortat skulle bli kontrasten av slemmänskligt med mitt knubbiga icke stylade hvadmals lufs.Turist på vift, nej tack!

Årets Hår:
Björn Ranelids tjusarlock som växte sig allt gulare och större.

Årets Beroende:
Flashbackhypomani på Sturebymordet och Sparsörmordet, en lightvariant på Köpingsviksmordet och bara en lättflyktigt mellandagsflukt på Hjällbomordet: 2500 timmar completley oavlönade jur.kand stud. (Gamlastan-dådet? var det förra året? annars: lägg till.) Glömde också Helikopterrånet vilket inte föranledde ett alltför isigt insnöande.

Årets Saknad:
Badkaret. Badkaret. Badkaret.

Årets Insikt:
Han gör ändå som han vill (om sonens tilltagande avknoppning).

Årets Kris:
40, ny man, nytt liv, nygift.

Årets Döda 70-nostalgi:
Postverket, Televerket, Elverket: vart-tog-ni-vägen- feeling dog: fick excellent postservice på Coop, sänkt bredbandsavgift pga konkurrerande Telia som försökte sno mig från Bredis, elen i hyran efter andelstal i huset gynnsamt som fan för oss som bor trångt(vet ju vad jag betalat förut).

Årets Levande 70- nostalig:
Saab som dog, och Volvo som får en kinesisk Kiss of Life. Att ungdomar har 90- nostalgi.

Årets Olästa:
Herta Müller, kurslitteratur, Oates My Sister, Virgina Woolfs Fyren (fortfarande bara femton sidor in i boken), P.O Enqvist, Kerstin Ekman, Mörkrets Hjärta, och en massa, det mesta faktsikt, 2009 mycket oläsande.

Årets Stackars:
Blivande kronprinsessgemålens onda njure vid tillkännagivandet av förlovningen.

Årets Bravad:
Vickans tillstötning i rygg på blivande maken då han - som vi mycket väl förstår - råkade sjunka ihop under offentliggivandet av nämnda förlovning.

Årets Sportinsats:
Nånting va. Oklart vad.

Årets Mat:
Tina i lets dance.

Årets Jag:
Sa Ja! till mycket, bara gjorde liksom. (Är du en risktagare? nej: en ketchupeffekt. Vad gör mig trygg egentligen? Allt eller inget tycks likvärdigt hos mig.)

Årets Why?
A´s svåra vurpa i flippflopps ute på den isiga backen som resulterade i femton minuters ojande under vilka alla trodde att armen var AV.

Årets Softaste:
Sommarträdgården, Frykens vatten, och att jag, trots höstlöv i regn, satte lökar och nya perenner för nästa sommars trädgård.

Årets Födelsedag:
Lilla A turned 20.

Årets Uppvaknande:
Narcissistens klagan när luftslottet sprängdes.