Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från januari, 2010

Älskar du mig nu da?

På mig sitter två huvuden som slingrar omkring varandra som fiender i ett krig man inte kan vinna.
Den enes död vore den andres utplåning.
På en tiondels sekund slår mörkret in.
Av en ton i telefonen, av en utebliven uppmärksamhet:
då vet vreden med sig att det lilla flämtande hjärtat övergivits.
Till detta sköra hjärtas försvar rasar då huvud ett ut i ett vrålande hårt angrepp.
Det skriker, det härjar med svärd och med värjor.
Mannen på andra sidan luren hajar inget, men han har också några armeer av humör färdigrustade.
Vi battlar, fram och tillbaka, skott avlossas, sköldar tar beteckning.

En träff! två!

När krafterna tryter i förvirring gråter plötsligt hjärtat, och huvud två talar äntligen så mycket klarare klokt och moget.

Hjälper du mig nu?

På fältet driver sot bort mot horisonten. Vi reser oss. Sköter såren. Litar på kärleken igen.
Lovar bot och bättring! Men sen gör jag det, igen och igen.
Blir rasande ensam, övergiven, oälskad.
Slåss mot det, slåss för det.
Slår sönder varan…

omvänd burka

Jag har köpt en liten liten spegel med stor tjock ram som jag hängt bredvid ytterdörren.
Det är den omvända burkan.
För däri ser man bara ögonen och lite till, inget annat.
Det är skönt, en sista check så att man vet att man finns.
Den räcker inte till nåt ingående studerande av den för det eller för det kroppen och kläderna.
Att leva inne från räcker så perfekt, vissa dagar.

Skit-Lön

Äh, Reinfeldts pressekreterare trodde naturligtvis att det var nåt snällt och jävligt medvetet jämställt att berömma, av mig nu bortglömd 'främmande' nationalitet, städerskan som kom hem till hans port och plockade upp en hundskit.
Framför hans port! en hundskit! äckligt.
Nog trodde han att det var det, reko, hyyvens, rätt. Ända tills han började kamma in reaktionerna.
Och vad han sen höll till sitt försvar har jag också glömt.
Det enda jag inte fattar, verkligen inte fattar är VARFÖR denne pressekreterare inte plockade upp den där skiten själv? Kanske är det för att betydelsen i att 'Arbete ska LÖNA sig' egentligen innebär: köp dig fri från shitty sysslor. Nån annan kan göra det, nån av 'De Andra', för en skitlön.*

Tänk bara vilken ansträngning han gjorde där i Stockholmsnatten, identifierade bajs, gick upp och letade upp nummer till städfirma, ringde, gick ner och väntade för att se dem komma infarande i uttryckningsfart på gården, studerade ARBETET och noter…

Politiskt våld

Jag vet att jag läste ett inlägg för Jämställdhet av Per Schlingmann, jag vet det, att han liksom bäddade in sin poäng med en lång lång - jag förvånades och tänkte va fan nu först nytt arbetarparti sen detta - slagfärdig inledning för vikten av allas rätt till likvärdiga möjligheter. För att sluta upp i sentensen: den sänkta skatten har bidragit till att kvinnor nu slipper bli försörjda av en man, 3 av fyra sänkta skattekronor har gått till lågbetalda kvinnor inom vård och omsorg. De män som arbetar där lär väl inte bli lyckligare av ännu ett stigmatiserande utspel.
Men, till saken, förmodligen var min förvåning över denna plötsliga moderata jämställdhetsiver helt riktig. Kanske befann jag mig i ett förvirrat tillstånd där jag hallucinerade fram Schlingmanns text. Det verkar så.
För samtidigt som jag läste Schlingmann såg jag inlagan från ganntexten, från Kd, där de propagerade mot alla typer av familjefascistiska reformer för positiv särbehandling. Och nu när jag vill läsa om, bekräf…

Tårar

Nu tänker jag på det att Ebba Lindsö när hon var VD för Svenskt Näringsliv kom hem och grät så att hennes barn såg det.

Katten på råttan och råttan på repet ...

Snöat som helvetet har det juh inte men tillräckligt. När jag slirar uppför backen och rundar huset, tar sats den sista biten för att komma in på min lilla p-plats ser jag hur två av grannarna ovan står och hänger på spadarna. En dam ropar glatt att: "Det är mycket att skotta nu!" redan innan jag hunnit baxa ut tre fyllda matkassar(pappers från Willys) och ett flak ägg ur bilen. Vresa inte ur, vresa inte ur, manar jag mig själv som är perkelätrött efter perkelädag. "Jag ska komma och hjälpa till bara jag fått in det här!", ropar jag, inte glatt.
När jag kommer tillbaka är det bara damen kvar, och hon går in med orden att Anders får göra det när han kommer hem.

Jag skvätter omkring med den tunga snön i den gemensamma backen som löper utmed vårt hus. Jag skottar helvetessnön, blöt, tung, och jag känner hur djävla stark rygg jag har, och lår. Gott, inbillar jag mig, att klara sig, att ha en kropp som faktiskt fixar. Så som jag tammejfan fått klara mig. Utan Anders, ge…

Handväska, not

Jag skrattade högt för mig själv när jag kom på det.
Ungen undrade vad det var.
När vi kommit igenom den folktäta entren och in i den mer avfolkade korridoren mot omklädningsrummen sa jag det:
"Men Kolla! jag har mina träningskläder i en papperspåse från Willys! Fy fan vad fattigt!"
Då flinade han med.
Jag frågade om han missat väskdebatten. Det hade väl inte direkt engagerat honom, men även han insåg det komiska i att hans morsa kommit till det här medelklassområdets Friskis med träningsgrejerna i en papperspåse från Willys.
"Ärligt talat, jag tycker att det är perfekt att slänga ner handduk och grejer i påse i den här öppna stilen. Man kan plocka direkt ur och upp och ser bra var sakerna ligger, inget tjafs, utrunnet schampo eller fukt i nån dyr väska."
Nästa gång ska jag inte ta påse, vet inte varför jag gjort de de sista gångerna, jag brukar ju packa i en gammal cykelväska, en som har samma slags funktion som påsen, stor öppning och hårda kanter.
Fashionistas…

"Kvinna"

Googlade bildsök på Cindy Sherman. Andra läser väl internationella Photographers Magazines eller hotta Papers, inte jag, jag snålsöker bilder i google. Ibland går jag till biblioteket.
Det glödde till inför Shermans verk i de små bildrutorna på skärmen. Ärligt talat. Hennes arbete börjar bli imponerande konsekvent. Nu gillade jag det här för mig nya sättet A lot: att lägga henne/sig/uttrycket så nära realiteten att man fan inte vet alltså, inte ens generation ironi kan vara helt säker, för en del ÄR ju, på riktigt, irl, animationer av människor, replikanter, nära nära, och way out of motiven i de här bilderna, så man vet inte, är det eller är det inte? I plastic times, gör vi om oss, till oss så att inte ens Sherman får sina motiv att funka som pastisch. Det slår mig, allt är ojekat, allt är ute nu, allt är inne, en kvinna vid spisen säger inget, det säger preferens, sexuella roller (gjorde det väl då också, skärp dig). Liberala val va?
Motorn som vi alla använder för att läsa bilder…

Same same but different

Shit! Jag skulle beställa något på nätet och kryssade för att formuläret skulle fyllas i automatiskt vid angivet pers.nummer.
Plötsligt kom mitt nya namn upp. Jag blev chockad! för på ett papper som kom i brevlådan stod det att vi inte hade anmält något namnbyte och sen hade jag liksom släppt den saken.
Alla dessa papper.
Nu blir det ännu fler. Alla saker att ordna. Ställa om namnet i flygbiljetten kan nog bli svårast. Det brukar vara enklare att ta sig in i fort Knox än att byta namn på flygbiljetter.
Men det var ändå väldigt snyggt!
Fint och mjukt.
Oh vilket glatt humör!
Jag är en annan nu, helt annorlunda.

Yours sincerely
/Fru S.

Valår

Kommer någonsin det socialistiska blockets budskap gå igenom allt det här?
Tränga igenom bruset från amerikanska stödgalor för Haiti där den globala byns megastjärnor med multifeta konton - vilka vi alla vill vara som varför vi shoppar till vi droppar - sjunger och gråtmilt tittar på oss genom rutan: öppna plånkan! Kommer det gå igenom sänkt skatt för flera så att flera kan köpa väskor för 10 papp.
Nä, tror inte det.  Allt det som sägs där är så fjärran allt annat som sägs. Ändå inte.
Varför solidarisera med Haitierna? Varför gör man det? Eller med - nu är det ju jävligt länge sen, jag vet, men det gjorde eftertryck, kan man säga - noshörningsunge på dödsbädden (har trots allt glömt vad han hette)?
Folk har hjärtan, men hur ska man tala till dem? Jag undrar? Hur ska budskapet förpackas?
Mona i rutan ochså Reinfeldt som Boxer-mannen mitt emot. Den som kan leverera lägst mest dräpande replik vinner över käglan man välte i direktsändning.
Jag vet inte.
Ändå, nån jävla rapport från nåt sj…

Hamami

Ah, denna gång reser jag via Istanbul. Med stop.
Jag ska få se ut över Bosporen igen. Gå över Galatabron, kanske.













Men i alla fall: Hamam! Ligga på den varma marmoren i det fuktiga badhuset och bli skummad, skubbad och tvagad. Det är som en dubbel serie psykoterapi.
Såg dom har öppet till 24. Kostar 35€! Ett rövarpris naturligtvis. Man undrar ju var Istanbulborna går och badar?
Kommer hinna perfekt, och en middag. Szhizh Kebab eller Adana Kebab. Åh, gott! Sova tidigt i starkta lakan, lyssna in sig på böeutropen, åka tåg till flyget.
Känn bara hur det vattnas i munnen:


Bryt ihop och kom igen, not

Ibland bittrar jag, det kan vara pittoreskt, men viss sorts bitterhet är det verkligen inte, den är stum och fullständigt livlös, svart hål. Kan komma hem och tycka synd om mig för att jag måste städa, indignerad över faktum att inge gjort det åt mig. För att ingen tagit hand om tvätten. För att allt blir där det läggs. Jag passar då också på att tycka synd om mig för allt annat som jag kan komma på, drar till exempel upp allt jag skulle kunna  tänkas vara dålig på, allt som jag sagt, allt som jag gjort. Naturligtvis är det också fel på alla de andra, en stund, för sen blir allt mitt fel igen, för det är ju lägligt om man ändå ska ge sig högar av skuld.

Ja, så går jag där och gluttar på luckan in till det svarta hålet, tills jag skäms, då kommer en härlig djävel som jag har boendes därinne: "Skärp dig! Sisu, sisu förhelvete!" För i ärlighetens namn vågar jag aldrig riktigt falla dit ner. In i den där soppan av självömkan och bitterhet. Det är lite tur det, för när allt komme…

Någonstans i Sverige

Sahlin bar en väska värd 6 lök i riksdagen. Nu är det på allas läppar. Och när vi då ändå betraktar modefronten kan jag inte tänka mig nåt som jag tycker ser mer pubertalt ut än nerbitna naglar med mörkt nagellack i blåtoner eller svart. Nu är det ute med svart nagellack dessutom. Ute är också Stieg Larsson, nergrävd, ändå beskylls han för att inte ha skrivit Millennium-trilogin. Jaha, vad ska man göra med det misstänkliggörandet? Gräva upp honom? Sambon nekar. Nekar gör också Meryl Streep exmannen en avskedskyss efter det försoningsknull dom håller på med i Its Complicated. Den scenen är lite intressant, Ewerdal sågade totalt, men jag funderar lite: vad försöker Meyers säga just där? För när Streep stängt dörren bakom sig skratttar hon så självdistanserat som bara en som inte bryr sig kan göra. Bryr sig gör inte heller SCANIA-chefen som får 50mille som fallskärm om han sparkas från sin konkurrensutsatta post. Så är det bara, sa han. Hans underställda som avskedats och som nu förvänta…

Peace broth'a

Sonen omtänskam i telefonen. Kärlek skuld och gottgörelse. Mannen i telefon, Skype fuckade. 2 timmar a 2000kr. En diskussion och en härlig målsnöresfest. Kärlek, skuld och gottgörelse. Till min lilla lycka kom sonens julklappsspikmatta hem igen, så jag sitter på den nu för att klara svanskotan. Ska koka frikadeller. Älskar frikadeller, i en riktigt mustig tomatsås, bladpersilja, vitlök, rostad paprika, rostad aubergine, hett. Måste städa upp. Måste köra på några steg inför morgondagens kurs. Glad för att jag börjat hålla danskurser. Jag kan lite olika saker men tänker alltid att nä men inte ska väl jag tro att jag ÄR nåt. Som om man ska få ett okej, har fan väntat på okejet från den imaginära rättsjuryn i hela livet utan att höra det. Jag kör på. Svänger. Rullar och juckar och shake it oh baby now! Bara fötterna håller. Till Frikadellerna lite rött vin, åkte förbi systemet på väg hem, bristvaran vin inhandlades och planen är att det ska avnjutas till frikadellerna. Ett portugisiskt av…

Morgonteve

Jag minns hur det var att vänta på att teve skulle börja, halv fem, testbild, klockan som tickade fram, tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett, noll: Clownen Manne och Ykkekanava, sen kom barnprogrammet.
Kändes som evigheter att sitta där i den beiggult noppiga soffan med det grovt vävda tyget som kliade mot barnbenen. Vad gjorde jag, satt jag bara där och stirrade på visarna ... alldeles stilla? Körsbärsmörk panelvägg i laminat bakom tjockteven, kanalerna skruvades fram, 1:an, 2:an.
Nu sänder dom hela dagarna, morgonteve förlängs, vet inte hur utsträckt begreppet morgon numera är. Men visst har man undrat varför bara sju- till fyra- slavarna fått sin morgon långsamt uppackad genom trevliga Marianne Rundströms intervjuer. Att se på morgonteve är att hålla sig uppdaterad på vad som låg på allas läppar i går, eller ännu längre tillbaka.
Men hur är det egentligen? Varifrån kommer finansen? Kanske är det billigt, en studio, digitala kameror, och folk som redan jobbar i huset …

Singla slant

Innan jag somnade Weldons En styvmors dagbok. Lagom mycket ironi om föräldrar- & barn- relationer, perfekt  portion cynism om äktenskap, seriemonogamer och bonussystem.
Är jag så djävla lättledd, frågade jag mig innan jag släckte IKEA Trupp. Läsa en bok och ifrågasätta alltihop?
Men, jag somnade utan att utforska min plötsliga inspiration till att falla tillbaka i min så klara identitet som ensamstående, ensam, självständig och genomborrande klarsynt vad 'kärleken' anbelangade.
Nä, shut the fuck up! Nu är du gift!
Huvudet ändå som slåtter längst fram vid fronten i ett icke- hygieniskt krig. Till tröst ropade jag till därinne i larmet och dånet:  "Det här kravet överstiger din förmåga, det är därför!"

Alla mina farhågor. All min rädsla. Mina tvivel. Såg en snutt på en rysk film och där pratade dom om själen, hur den slipas, slipas, och sen faller in i kören av själar och blir folksjälen, en kugge i spelet om nationen, inget annat. Man odlar sin själ, så här har ja…

Mellow

Vissa perioder orkar jag inte med mig. Då flyr jag in i nåt stereotypt sysslande, toksurfar mig stum och ut i skogen, bort från känslor, bort från ansvar. När jag fått för ont i svanskotan av sittandet flyr jag till nåt träningspass. Där finns man inte. I träningshallen upphör man att existera. I dag vevade dock samma tankar om och om igen. I afrodansen väldigt få bilder, men dom upprepades, loopade, satt på shuffle. Va fan är det med min hjärna? Man kan tänka alla tankar i hela härliga världen ändå tänker man i stort sett detsamma, om och om igen. På yoga-passet efteråt var bilderna lite mer utfyllda igen. Då försökte jag lyssna på musiken, eller musiken: hon pratade om ett mantra, ett mantra för att stimulera rotshackrat, det är det vi ska jobba med i dag, sa ledaren. Jag tänkte jaha. Och då lyssnade jag på det där mantrat, gick inåt, var i rummet, var i kroppen och började tänka på den som den var när jag var ett barn. Att det är samma fingrar, samma små ben, fast större. Det gjord…

Mera Åsa Bäckman i rutan

Jag skulle tro att det här med geniala idioter som härskar i ett rum bäst förstås i ett lärandeperspektiv.
I en samling, i en grupp med ett gemensamt mål, kanske en arbetsuppgift, finns det ofta nåt/nån som leder och några som arbetar, producerar, förverkligar mot uppsatta mål (vilka de nu än är).
  I vissa branscher är ledaren en demonregissör, eller ett bildningsgeni med oinskränkt status, eller en med så förtvivlans mycket makt, inflytande och kontakter att inte ens Fan själv tycker sig ha råd att stöta sig.
In i bekräftelsesfären kräver dessa outstanding leaders ett hov, naturligtvis, av stöttepelare och konstruktörer. Det är ju ett samspel, gruppen är en marknad, eller en psykologisk spegel, eller en inre teater. I detta är dem alla medberoende, för där utvecklas helst ett slags status quo, om ledaren får vara med och bestämma. Men! det ska förstås utmanas och duelleras om maktens entiteter. Och låter vi spelet mellan aktörerna bli målet är narcissismen hotande på den ofta grisig…

Våldet 2.0

Kroppar, unga unga kroppar, tjejer, begynnande kvinnor med mod i steget, och med förväntan överallt inunder huden. Ungdomar med framtid, i huvudet tretusen tankar och drömmar.
Pang, rätt ner död, efter en utenatt, en utekväll, med vänner, med bekanta. Vid tillfället ensam.
Ögonblicket när hon vänder sig om, rädslan som stiger och explosionen som den fortplantar ut i hela systemet, paniken: kanske paralyserar den, kanske genererar den handling, motstånd eller flykt.
Jag tänker på ögonblicket när man förstår vad som är på väg att hända. Ögonblicket som man har tänkt på så många gånger, befarat, ryst inför tanken, stött bort, hoppats på turen. Plötsligt händer det.

Det går nog inte särskilt många unga-, medelunga-, vuxna-, medelålders-, äldre- kvinnor därute som aldrig aldrig, någonsin när de gått ensamma hem genom natten tänkt på det: överfallet, presumtiva gärningsmän, flyktvägar, eventuella försvar. Men en kväll händer det för somliga tjejer att det är där, just det ögonblicket, just …

Huva-ligen ...

På ambassaden intervjuas just nu A om äktheten i vår relation.
Jag tror de har trätt på honom en såndär Clockwork orange mössa
som de använder för att hjärntvätta folk.



Måndag-morgon

Det finns iskyla med lim som lägger sig på bilarna. Seg shit från norddjävulen. Sånt som försenar bilinnehavarna avsevärt på deras väg till grottekvarnen. Tillslut får dom hälla en spann vatten över och hoppas på att bilrutan inte spricker av den tillfogade värmechocken.  Ute slirar sen de tidiga arbetarna omkring i sina skitiga och halvrostiga fordon.  På spårvagnshållplatser står folk som räta kalla furar i dunklet och väntar på det välkomnade rasslet av en stålskorv som kommer ångande ur morgondimman. I övrigt är det tyst.
Måndag morgon. På arbetsplatserna puttrar kaffet ner i en av en pigg entreprenör levereread kaffemaskin, macciato, choklad med grädde, kaffe med mjölk, latte, cappucino.
Med skepsism trycker nån fram en dubbel cappucino men tvivlar redan innan på att det är det denne får.
Därinne bor väl ingen barista i alla fall, tänker arbetaren innan denne gläntar på dörren in till kontoret med sin vagt pastellmålade glasfiberväv.
Sen slår dom sig för det mesta ner framför s…

JAG och vi

A är hemma hos familjen. Röster, skrik, rop hörs i telefonen, ekon flyr upp emot husväggarna som omger deras innergård som också är kök och vardagsrum. På kvällarna tar de in getterna och ställer dem bakom tre rep därinne på gården, tätt tätt står dom där tills de nästa morgon får springa ut igen. På Dakars citygator vandrar getter, höns och kor, även om jag tror att just korna hålls repade även dagtid. Ja, ni kanske undrar hur dom hittar hem, jag undrar också, kanske är det med getter som med katter ungefär. Plötsligt hörs ett högt hamrande ljud i bakgrunden:
"Va håller ni på me?!" frågar jag.
"Ma-ami stöter lök!" säger A.
Klockan är midnatt, lokal tid, nu ska det stekas lök, antagligen ska det kokas potatisbitar; frittes, och stekas ägg. Hur mycket mat går det åt, egentligen, gården är ju full av folk? Och nej, det är ingen födelsedag man firar, ingen fest, ingen högtid, det är lördag.
Och hur jag än försöker fråga finns det alltid nån släkting som jag missat och…

Att vara människa?

Om konsten att se målet. Om konsten att inte låta sig falla ner i snöhögarna och slicka i sig av det kalla, för att man inte ser att ansträngningen det tar att gå uppför backen ger lön när man får susa nedför den sittandes PÅ snow-racern. På den konsten funderar jag mycket. 
Jag funderar på erfarenheterna, på hur man spårar in dem i hjärnan så att de blir varaktiga tillitsfulla vetskaper.
Men lilla vän, res dig upp, gå, stå, kom igen! 
Nä, det hjälper inte, ibland får man liksom koppla greppet, koppla runt omkring den lilla kroppen på någon, stötta, släpa, dra. Kanske gör det kopplade greppet ont? Kanske är den smärtan inte i paritet med tjusningen av ett snowraceråk, kanske är det inte värt det, när man kan sitta i snön och slicka i sig av den? Men man BLIR JU KALL om man sitter för länge. Man får ju URINVÄGSINFEKTION.


Nä, man får lotsa, man får rodla en bana, man får såpa den hal så att motståndet ger upp.
Upp igen! Och spåra för fan inte upp någon negation i lilla erfarenhetsbanken, den…

LIV: 72 990

Alla tänker vi på Haiti. På folket där. På barnen. På alla som har ont. Dem med Överdjävligt ont, på dem tänker jag. Jag tänker på kvinann som sa att nu är deras liv slut. Slut, tänkte jag? förmodligen hade hon rätt. Det lät ungefär lika insiktsfullt och råärligt som lärarinnan från Estland som gråtande uppgivet berättade att hon skulle få sin lön halverad. Samhällen kan ta slut, köra ner i död vägs ände. Off, helt enkelt. Det kan hända. Bli en resume i en historiebok, i mellanrummet tilll nästa heyday sitter folk, människor, dom som förlorade, dom vars liv tog slut. (Sanning: vissa samhällen har det bara inte ... inga heydays, inga mellanlägen, ingenting, de har aldrig nåt, ingen ordning, inget kapital.)
Varifrån ska mat komma? Sjukvård? Var ska man bygga Sammanhang, hämta vatten, få rena lakan, mensskydd, var får man tag på det? Var kan man hämta drömmar om framtiden?

Biståndet anländer nu, i tv sågs hur det i värmen gick overallklädda män mellan de dammiga liken, som räddnings-hjä…

En stund på jorden

Januari är en djävla månad. Kall och kontantfri. Skälver på Haiti.
H-U-N-D-R-A-T-U-S-E-N-S-T-A-L-S drabbade.
Tusentals utförsäkrade. Bistert gråkallt. Rusning till Avatar. UT-försäkrade.
Och gymmen i varenda gathörn lockar med life. Har du ett liv lille vän? Har Du?
På röda mattan visar Jens Lapidius i svart frack hur Snabba Cash ser ut. Jag är inte bara en högoddsande jurist utan jag är också en bestseller, en filmmaker. Snygg och förmodligen Fit.
Spenatsoppa med ägg.

The banktoppar cashar in. Någon rasar. Vi faller. Urban outfitters.
Minus tretton sen minus tre komma sju och så tar det fart igen.
Viktväktare for genom golvet i Nässjö. Heavy stuff. På det igen!
Sturebymordet i hovrätten i dag: lilla lilla Therese Rojo. Lilla lilla Nancy Tavsan. Banemän. Banemän. Finns det likheter här är tiden ny, ett normbrott. Normbrott. Eklektiskt även i den branschen.
Januari Januari: kall och pengafri. Hembakat med soppa.
Da party is here, not. Har aldrig varit.

Verkstads-blues

En växlare  på trappsteget i tågsetets sista vagn for igenom ett mörknande vinterlandskap in mot Göteborgs Central. Över bron där bilarna puttrade i en evinnerlig kö in i Tingstadstunneln såg jag hur han stod med handen fäst i dörrräcket och åkte med i kylan. Säkert überkallt, tänkte jag. Arbetarromantikern tänkte hjältar. Precis som att hamnen uppenbarligen är Göteborgs r:ares sista utpost. Kpml(r), alltså, rödare än rödvänstern, hamnarbetarna, stuvarna, lastarna, fiskrensarna, varvsarbetarna, hela den grejen, det som fick synergieffekter och ledde fram till Aftonstjärnan, Kent Andersson, Bengt Bratt, Sven Wollter, radikalisering av Stadsteatern, folkteatrarna. Kampen som gav Fackföreningarna, bättre villkor, Birros "Upp till kamp".

"Finns inga i hela Sverige som strejkar som hamnarbetarna i Göteborg!" sa en i verkstan där jag stod.
"Det är kaos i hamnen nu, fullständig kaos, tar två timmar att lasta av en container, istället för en kvart, och det betalar sp…

Etthundraett sätt att INTE limma en låda

Lådorna i byrån har frontalkrockat och kraschat ner på golvet framför. Bad sonen köpa klister, han kom hem med Karlssons. Nu ska jag bara göra det också.
Limma.
Smet och slimmade på ett core-bosu-pass i stället. Perfekt fot- & balans- träning. När jag gör något som är svårt och kräver energi börjar jag må illa. Neuron-illa, om nu nån vet vad jag menar.
Man mår alltså illa som om det är nerverna som sätter igång nåt vagt obehag.
Det kan vara psykosomatiskt, och det kan hänga ihop med mitt traumakluster som jag släpar på kring prestation. Nån skulle väl också säga att jag gjorde mig av med en slags obskyr kristallartad låsning, eller hämning kanske?
Det fanns en tid när jag ägnade mig åt det, föreställningen om den låsningsfria kroppen, själen, människan. Flödet, energierna, helheten, the holy spirit och andarnas änglar: hej!
Phfha! nu är jag glad att jag jympar, att jag dansar, att kroppen funkar. Att man har lite sex då och då. Fast fötterna har börjat krångla.  Kanske sen jag ble…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Sauna

Igår när jag kom in i bastun efter Friskispasset satt en kvinna där på översta britsen - max åtta år yngre än jag - naken, i meditationsställning. Jag som helst hade velat vara ensam där inne drog handduken tätare om kroppen, och satte mig bredvid. Lika bra att acceptera att det är som det är med min självkärlek, tänkte jag och behöll handduken på. Min mediterande vän bredvid uppmanade mig att hälla vatten på aggregatet, jovars sa jag, och slängde en blick på tempen som visade +85, sen öste jag på tre fyra skopor och hostade kväljande i den heta ångan, utan att en gång kasta en enda blick i mitten på min lotusställda bastukompis.
Vi pratade om kylan, om vikten av att träna och där någonstans började hon med sin vinjasja-andning så då höll jag tyst.
När hon gick ut svepte jag förstås över hennes nätta starka kropp med ögonen. Herregud! En del vet inte vilka förutsättningar dom har. Herredjävlar. Så fit, och hälsosam och sval (trots att vi fick upp tempen till 91).

När hon gått kunde ja…

Svenskt tolerant ...

Kärleksdoktorn Tomas Böhm skriver i DN om det osvenska i SD. Ett ganska kul grepp. Han menar att vore vi inte så förbannat svenska skulle vi ha deporterat det intoleranta SD för länge sen. Svenskt är att vara tolerant och INTE ortodoxt vägrande av nyanser för ett svart- vitt uppdelande av komplexa ting. Även om det här att sätta dumstrut på SD och anhängarna inte är något nytt grepp, kanske det faktiskt är det grepp som gör att gruppen blir än mer accentuerat ortodox och vågad. Men ändå. Att som SD gör i sitt partiprogram påstå att historiaundervisningen ska fokusera djupare på Svensk historia är väl ändå chockerade dumt: hur tänkte dem att Sveriges utveckling och faser förhöll sig till världens? Och ska nu, ska mina ungar sitta med näsan i en dammig svensk historiabok alltmedan världen pågår mitt i våra vardagsrum? Nä, tack! SD, nä tack!
Men va ska man göra? Man blir ju så förvånad, så överraskad av dumheten, av korttänktheten, av det ologiska i resonemanget, historielösheten. Främli…

Jasså?

S-K-Å-D-E-S-P-E-L-A-R-E hotar, sexualiserar, manierar och beter sig på inspelningsplatserna och i replokalerna. M-A-N-L-I-G-A.
Jessica Zandéns spottloska viner från Newsmill. Väl fet för att egentligen hinna landa någonstans oförhappandes.
Vet inte hur mycket manlighet det ligger i det beteende hon skriver om, förmodligen ganska lite, säger väl mer om traditionen inom ett visst skrå.

Men. Vad det är man sliter ut ur folk (skådespelare) för att få hänge sig åt till underhållning, till spis?
Ett trasigt djävla inre, ett aggrosvineri, ett traumatiserat isärfallet helt: ge det till oss! så vi känner igen oss, eller i varje fall får projicera ett hämmat eller för den delen tabubelagt utlevande på nån. Å på skådespelerskorna, på skådespelerskorna (som Bergman på Dufva under inspelningen av Saraband) kan vi kåta upp oss eller förfasas i förakt.
Ge oss vår katharsis, var vår genans, låt oss stilla bedja att det inte är jag, inte är du, men i berättandet kanske vi kan få bot mot vår berörings…

Ovan regnbågen ...

Blå timmen ute. Snötäckt. Undanskottat. Sitter här inne och äter helstekt fisk. Temperaturen behagligt reglerad nu. Fiskexperten sa att det alltid är bättre att vända fisken och äta loss andra sidan från skelettet, ja istället för att dra bort benraden alltså. Han har nog rätt, fiskexperten, så jag gör det, vänder fisken.
Stekt i ugnen, men så misslyckat torr. Den ska nog kokas ändå, inte torrstekas.
Å nu blir det här en av de beklagade bloggarna där man skriver om ointressant matintag. Missade jag att deklarera frukosten förresten? Mixad banan, citron, äpple, 2 rostade med ost + tomat. Tomaterna kostade hela 32 kr/kg. Det är nog all time high för mig.

Till fisken kokt i olja-habanero-buljong-peppar-marinad: cassava (den som inte provat det: gör nu!), potatis, morot, kål, palsternacka, aubergine. Och ris, som kokts av avkoket från grönsakerna.
Benecin, eller Chebo Chen kallat. Nyttigt, och hett.

Min man fiskexperten, skulle nog inte vara helt nöjd med anrättningen. Han är inte bara fi…

Ensamliv ...

Storsov ensam i sängen. Tyckte  det var skönt, att få ligga tvärsöver igen, vaknade och blinkade en stund, tände lampan, gick upp, tyst tyst, snö snö, torrvarmt i huset.
Jag öppnade ytterdörren halvvägs ut, skrapade snö i en halvmåne framför.
Snö snö snö, som bomull i den spretiga kala höstanemonbusken som jag inte orkade röja i höstas. Täcke på garagetaket.

Sopade undan på terassen utanför. Snö snö snö.
Men, oj vad varmt det var inne, torrvarmt, måste nått minst 25, inte bastuvamt men i alla fall högsommar.
A framme nu. Går väl där i sanden och spatserar. Folk kommer väl rusande till.
Då kanske han berättar om snön, om kylan, om den varma duschen.
Jag vet inte. Kanske mest om hur mycket dom äter därborta i landet i norr.
Hela tiden, massor. Frosseri. Stramt, högtidligt, ritualiserade måltider, man ska äta ihop, frukost också.
Fast vi slutade ju med det. Vi slutade med en massa saker. Förväntningar.
Sånt man har, Bilder. Utan dem vore man inget, ett djur.
Men så ollika bilderna är. Va…

Krank, blek ... het.

Gråt inte, det går inte, sa han när vi klamrade oss fast hos varann innan säkerhetskontrollen där han sen skulle försvinna. Ja, han sitter på planet nu. Sover hoppas jag.
Vi vakade oss igenom natten. Han höll mig och sa sov, sov, jag ska ta hand om dig en stund till. Sen låg han där i mörkret med mössan på sig om sina nyfärgade rastas med mig i armarna, vakade in morgontimmarna. Jag låtsades sova. Andades in hans värme.

Gud, så förvirrande.

Så svårt det är att älska. Så svårt det är att älska sig själv. Att tro.
Så jag ställer till det. Så jag surar ihop. Så förtvivlad jag är emellanåt.
Hur lite det syns, hur mycket det hörs, av annat, protester, försvar.
Kamp.

Varför väcker han så starka känslor? Varför väcker jag så starka känslor.
Varför håller vi oss med den där eviga kräftgången mellan brus och försoning. Ljuva försoning.
Varför blir jag så smått förtvivlad. Inuti avvisad, inuti övergiven, på riktigt övergiven.
Fight for your rights! Human watch!
Varför?

Måste terapeuta ur mig det. Tonen, an…

Baksmällt

Min plötsliga vårstädarlust berömmer mig för mitt väl avvägda traditionsmotstånd som höll huvudet kallt och inte tog in en gran (var skulle den stå förresten?). Två stakar, en stjärna att plocka ner. Överkomligt.
Förbannar mig för att jag sitter här och klockan redan har blivit två och jag ännu bara sovit två ryckiga timmar.
Sitter i A´s julklappsmorgonrock. Fetaste frottén. Svart, mjuk, varm och luktar som honom.

Meck

Eftersom lilla Gulan verkligen inte hade lust att starta i går morse efter -15 blev jag tvungen att mecka loss batteriet och ta med in och ställa nedanför vårt gigantiska kökselement. Sen drog jag järnet till spårvagnen för att hinna till Kvibergs Markand innan de stängde. Vilket märktes i dag, träningsvärk i stora framlårsmuskeln, brännbollsont, för alla som minns hur det va.
Framåt kvällningen fick jag ge vika med mina meckartalanger. För då skulle A och min mammas man göra män av sig själva genom att sätta tillbaka batteriet. A fick vika ner sig han med. Äldst kommer först, uppenbarligen.
Jag skrapade rutorna, och satte mig inuti och inväntade instruktioner. Så kan det va.
Sen sparkade motorn i gång, efter mycket gas.

Statistics in SWE-land

Hur många  potatisgratänger?
Hur många oxfileér? (pepparsås, vinsky, bearnaise?)
Hur många Ginos?
Hur många Zinzano?
Hur många färdigpackade raketbombboxar?
Hur många guldlinnen/kjolar (sen expressen listade det som trend)?
Hur många Sko -3 betala för 2 - punkten pumps?

Hur många tittade på fyrverkerierna innifrån fönstret för att det var pinsamt att gå ut å ställa sig?

Gino: (säkerställd källa: bloggsfären):
Kiwi
Banan
BÄR
Vit choklad

Till det:
*Glass eller grädde
*Rostad kokos
Mmmm, gott gott!

För den medelklassige: Löjromstoast + Gratinerade större skaldjur(om man inte har råd med färsk hummer 500/kg förstås, för den gratineras ICKE. För den vetgirige  meddelas att i Senegal slängs hummer i igen, som sumpmat), kanske ett skaldjursfat, med från Hallarna (valfri stad) hemburna pikanta såser till. Franska baguetter, (eller jag har ingen koll alls, bakar man eget surdeg, men inte till det här va)? Hmm?

Ostron av femton sorter för Jan Malmsjö (franska, spanska, Irländska, Mexicanska, P…

Året

Årets Fred:
Var nog mer ett uppgivande av motstånd: Iran, Burma, och överallt där jag inte vet nåt om vad de sysslat med, egentligen. Guinea Bissau, Kongo Kinshasa, Zimbabwe, Afghanis, Irak?

Årets Tror du verkligen:
Michael J dog, Elvis Lever, nån simmade till Aung Saan Su Kyi, Obama förtjänade priset,  Alliansen hann uppdatera sig på 'verkligheten', tomten kom eller var det mormor?

Årets Bad:
Kvällsdoppet i tjärnet när jag skrämde iväg middagen för två fiskande polacker. Ten points för den blanka ytan, och elva för A +a på bryggan väntandes i den begynnande sommarnatten.

Årets brottsOffer:
Berlusconi som fick på käften, och sen hängdes ut av livvakterna som en stort chockad premiärminister utanför bilen för att martyra med med den sönderslagna nunan. Femtioelva nya röster: check!

Årets Resa:
Västafrika t/rt x2. Sunne. Siljan. Och inget mer. Var Fuglesang uppe måste jag nämna honom också!

Årets Fall:
Och Dubai gick ner sig, hotellpriser dumpade, men jag vet inte, har ingen fl…