lördag 27 februari 2010

Mannens sexualitet da?!

Nu tänker jag på fd Länspolismästarens motiv till att våldta och att hålla sig med koppleriverksamhet.
Va fan är människan? Vad är en Människan? är annars en frågeställning inte sällan sprungen ur någon av de lärdes munnar, yppad för att visa att detta spörsmål har man minsann tänkt på och det genom att referera till historiens(europas företrädelsevis) alla klassiska bildningsideal.
Men när Susanne Osten skrev på i det obilgatioriska ställningstagandet för eller emot den vattendelande sextrakasserienkäten inom teatersverige skrev hon just om världens kvinnor.
Hatet mot kvinnan som kön är inte en myt, tyvärr. Fakta talar som i den Pulizerbelönade boken som ligger på mitt skrivbord. Den heter Half the sky: turning opression into opportunity for women worldwide av Nicholas D Kristof and Sheryl WuDunn. I en beräkning jag finner fattas det 107 miljoner kvinnor på klotet och årligen ”försvinner” två miljoner flickor, i diskriminering. Om det i väst handlar om sämre löner eller tafsanden, så handlar det i fattiga delar av världen om flickor som inte vaccineras. Familjen prioriterar pojkarna. Flickorna kommer inte till sjukhus, flickfoster aborteras, flera kvinnor finns i statistiken över antal mördade. Räkna sedan trafficking, hedersmord, massvåldtäkter ...
Sexuell skändning används av, i det här fallet, manliga förövare över hela världen som krigsstrategi både civilt och i konflikt. (Är det inte lustigt att man vet att det finns en obligatorisk svans som inte kan höra detta utan att samtidigt skrika på upprättelse för att kvinnor minsann också sextrakasserar, men det är ju inte det det handlar om nu).
Att som kollektiv utföra en handling på order från en överordnad, för landets eller en högre menings sak är mer begripligt, ondskan där är avpersonifierad och till sitt försvar skild från personligt ansvar. I de delar av världen där sexuell skändning är en metod för att bryta ner fienden är sexualiteten en samhällsfråga, (överallt alltså, bara konflikterna som skiftar i förekomst). Man skändar inte bara den enskilda utan hela hennes familjs heder, därmed riskerar hennes tillhörighet i klanen, i samhället, i byn att vara ödelagd, med stort lidande för alla, naturligtvis.
Här, där den kvinnliga sexualiteten sedan en tid prövat att flytta ut från det heliga hederskomplexet, har till viss del dikotomin horan - madonnan blivit mindre accentuerad. Även om det fortfarande ÄR horigt och lowclass att knulla runt, vara billig, vara allmänt tillgänglig. Har det ens förändrats? undrar jag verkligen. Värdet i kvinnas kön ligger fortfarande i hur sparsmakat det delats ut, detta som en man kan "få" ta del av. Fortfarande. Och därför skriver EKot journalisten bakom sextrakasserienkäten Jens Ohlin att möjligheten att detta undgått Endre kan vara för att hon klättrar i det övre skiktet av etablissemanget där man sparkar mot säkrare ort, neråt. Alltså hör det hemma i klassfrågan, också.

Egentligen gör den här föreställningen om den fria kvinnliga sexualiteten mig ganska förvirrad. Nej, man blir inte stenad. Man blir inte brännmärkt offentligt, man blir bara förskjuten, men hittar möjligen tillhörighet i subgruppen - lägre kast-  där detta är okej. Ja, avsevärt en bättre utkikspunkt för oss kvinnor som bor t.ex. här. (I går förresten uppmanade Aftonbladets psykolog kvinnor att "sexstrejk" inte var ett bra medel för att komma tillrätta med ojämlikheten i städfördelningen! Hur fri är då kvinnlig lust?). Och enligt Wennstams roman som baserats på fakta från våldtäcktsdomar: "Flickan och skulden", blir man våldtagen om man är för low, för horig, för på eller het, och man får då skylla sig själv dessutom, för ofta går mannen fri.
Och överallt ser vi den avklädda porriga damen, flickan, kvinnan. Och jag minns en föreläsning i Queerteori, den högst feministiska föreläsaren, kvinna och djävligt snygg, ställde den retoriska frågan ut i auditoriet: får man vara feminist och sexig? Ja, svarades det mangrant bland de unga studenterna. Jag ville reservera mig: jag vet allvarligt talat inte. Får, är ju en konstig fråga, skulle man förbjuda det? Men! Jag måste tänka ...  Jag säger: jag vet inte! Varför vill alla att flickor är barn tills det blir några år in i tonåren? Varför vill ingen att deras tioåring ska ha stayups och korsett? om det är så mycket: ingenting, bara lite snyggt?!

Nä, det är för att det finns en gräns. Och den gränsen vet jag fan inte var den går, men jag riskerar moralpanikstämpel och säger att vi definitivt lever beyond den gränsen nu. Helt klart kan man inte begära att vara icke-sexualiserad när man spelar på porriconografin. Jag tror inte det. kanske är inte dagens feministiska handling ens inriktad på att slippa vara ett objekt. Herregud, det kanske är nåt annat nu?! Nä, jag tror att man fångar kvinnor i lowclass-fack genom att uppmuntra dem att vara utlevande. Det är möjligen en projektiv identifikation där andra kan åka snålskjuts på att någon annan uttrycker det du inte har råd med eftersom du riskerar att förlora din position.

Kanske har vi lurats in i en djävla fälla? Se ut som "horor" för fan! Gör det, så kan vi fortsätta sätta dit er! Kanske är det så. Underklassens kvinnor har inte många fler arenor. I går var det t.ex. ett intressant program på K-special: kvinnor i filmbranschen i USA talade om kvinno-roller inom film, då och nu. De tillhörde ju den styrande eliten, och inte satt de där som pin-ups, nej, mycket välklätt, välskräddat, dyrt och stiligt! Visserligen hade de möjligen passerat bäst före datum för sexualiseringsålder, men ändå. Jag tror det är så. Vem tar en pin-up på allvar när hon steppar in på HQ på nån koncern?  Jag vet inte.

Nej det är inte kvinnans fel! Hon får se ut som hon vill. Men varför VILL så många hålla sig med porrestetik?!   Kräver deras fria sexualitet det? Blir den bättre, blir sexet bättre, och i så fall: varför det?!

För sen har vi allt detta i dag: exemplifierat med Kapten Klännings, och regissörer och producenter: MAKTMÄN som går överstyr. Va fan vill dom med det? VAD VILL DOM? Vilket är MOTIVET?
Det handlar uppenbarligen om  makt. Och om sex säljer, är det inte bara för dess intressanta estetik, men för att det förmodligen illustrerar och refererar till en urscen där männens aktion sedan urminnets tider mytoligiserats som överordnad. För att avmystifiera manlig sexualitet kanske vi ska börja prata om den i stället?! Hur har dem det? Vilka manliga sexuella roller kan vi börja accenturea i det offentliga?! Nu har vi arketypen "horan" fritt svävande överallt, och hur det går för henne i sagan vet vi. Finns fler sagor om sexualiteten? Kukens idehistoria? Sätt männen på stans alla reklampelare?

torsdag 25 februari 2010

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd.
Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet.
Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt.

Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara!
MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it!
Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel.
Bara blivit trevligt och vänligt bemötta.

Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek.
Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens förklara, han sa:
"Ja då kan jag meddela att vi i dag har beviljat ansökan!"
"Va?" jag var chockad, som sagt.
"Skojar du?" frågade jag sen, lät som en annan tonåring.
Nä, han skojade inte.
"Inga konstigheter alls", sa han.
Jag jublade i luren, och gav honom och hela Fucking Migration board all credd de kan få!

Var ska man skicka tårtan? (den de kan äta vid nästa avhysning, om nån minns den händelsen?).

Nu börjar vårt liv. Jag förstår vilken press det har varit. Hur alla dessa frågetecken och obestämda ordningar stressat och tryckt. I dag öppnar sig mitt inre och fylls av en pulserande kärlek. I dag är min kärlek hel, stor och röd och alldeles rusig. Och A med, han är strålande happy, om jag är happy är han dubbelt upp, säger han. Oavsett, dubbelt liksom.

Jag tycker det är fantastiskt att man betraktar KÄRLEK som ett giltigt skäl för att få invandra. Jag tycker det. Det är fint att vara i en tid där man tror på kärleken! För det är ju vad det ytterst handlar om. Att två människor som älskar ämnar man inte hålla isär.

Tack Sverige!

Von Kants bittra tårar

Jaha, centralt placerade sossar drar in de ensamstående föräldrarna som politiskt korrekt vapen för att plädera för fortsatt städavdrag. Ja, inte bara dem, men även de stackars kvinnor som hindras i sin karriärlusta eftersom: gå upp - göra frukost - fixa sig och ungarna - dagis - låååång resa till toppjobbet - o.s.v., tills kvällen kommer och den stackarn rasar i säng efter både läxhjälp, chaufförsjobb till handbollen, eget spinningpass, toatvätt och ni vet, det är om dessa kvinnor Mikael Damberg och Eva Nordmark i Svd.se värnar med argumenten att varför ska dessa lida om de har en man som inte vill komma hem och städa? Ja varför?

På nittiotalet när jag var ensamstående pojkförälder var vi även alibi för en antivåldskampanj där pinnar i händerna på småkillar skulle förbjudas för se! hur det går för pojkar utan närvarande pappa, våld och droger och alienation. Och ingenstans stannade man upp och sa vänta nu, vad är detta?

Nu är det ungefär likadant. Man försöker legitimera något genom att dra in en grupp som man gjort till det stora offret. Utan att fråga sig: hur hänger detta ihop?

Att t.ex. leva utan man i huset gör vardagen mindre kravfylld, man behöver inte skaffa statusprylar som största platteven, svinbra musikanläggning och allt vad de samlar på sig: motorcyklar, rakapparater, hushållsapparater, apparater, apparater. Man behöver inte heller laga så förbannat mycket mat, och inte heller så dyr mat, man slipper biff och bea på helgen, man slipper dyra Whiskeysorter, man kan i stället laga vegeariskt, ett långkok, nåt lätt. När man ska på utflykt kan man själv styra över att ta med egen matsäck, kaffetermos. På semestern behöver man inte alls vid första identifierbara hunger och törst släcka detta på första bästa restaurang utan att kolla priser på menyn, nä man kan gå till marknaden och köpa bröd, ost, frukt och ta sitt barn på en moppe och åka till närmsta strand och tillbringa dagen i fred utan att behöva ha en karl som jobbar upp ett nackspärr för att hinna se alla bikinibrudar. Och städa: allvarligt, låter man bli att köpa en 300m2 villa så hinner man det också, hur ofta städar man? egentligen? även det minskar avsevärt utan man i huset, jag lovar! jag vet.

Nä, det är en ren ekonomisk vinst att inte behöva ha en man att ta hand om! inte minst i tid, hur mycket tid vinner man inte?
Varför lanseras aldrig det som ett ekonomiskt hållbart alternativ i stället? Barnen får mycket vuxentid, lär sig konversera, lär sig ta ansvar, vara delaktiga. Får fina relationer till båda sina föräldrar, ingen kan smita undan sitt föräldrarskap, om den nu inte gör just det. Men det är en annan sak. HAr ni läst studier som visar detta förresten? Just detta: relationen till båda föräldrarna upplevs av barn bli bättre i och med en speparation! Relationen. Statusen sjunker, förvisso ... vad nu det är värt!

Å andra sidan rapporterar Damberg och Nordmark en nätt summa skattemedel för hushållsnära tjänsterna, siffran för renoveringsvurmen i och med ROT- avdraget är gigantiskt i jämförelse.

Vita jobb är bra. När min A flyttar hit är allt bättre än inget jobb. Allt. Även om städning hos medelålders vita i megavillor går FET bort, då äter vi hellre smulor från deras sopstation. Den arketypen är bara för grov, för alla. Constant Gardener da? På dagarna, på kvällarna kan han förhöja livskvaliteten och jolma och skämta - lite: hitta dig själv, lev, och släpp taget om din stiffa kontroll - för medelklassens meldelålders kvinnor som vill shake da body och lära sig trumma. Fint va?

Nä, in med det i det offentliga, gör det möjligt för sjuka att få ombud och hemhjälp. Lägg pengarna där! Hemtjänsten är ett fan så mycket bättre alternativ än att städa runt cherrydrickande Fru Hofstedt.

Kväll

Gick omkring i min mans stora mjuka morgonrock.
I passagen mellan toan och vardagsrummet slängde jag ett öga på fotot på byrån, taget på oss bara timmar innan bröllopet,
jag stannade till, och dröjde kvar där ett tag, tänkte bestämt:
jo, där finns mycket kärlek!

Strax innan läggdax när jag inbjudande vek upp täcket - som för att välkomna mig själv -vilket dagen till ära fått nytvättade ros-lakanen om sig, då funderade jag på om jag skulle knäppa och skicka en bild. Så tomt var det där i sängen som såg så ombonat mjuk ut. Men jag gjorde det inte, man måste hålla sig ståndaktig och vara cool med sin längtan.
Som att skicka nån till kriget kan jag tro.
Det är allvar, ingen romantisk melodram.

tisdag 23 februari 2010

Laterna Magica

Nu tänker jag på Ingemar Bergman ... som sa att han gick till sin barndom för att hitta miljöer och stämningar och ur den skrev sin historia, om och om igen. Nu börjar jag förstå hur det kan bli. Att man till slut stannar upp och ser på barns lek och vet att den där världen var den bästa. Världen av lek och fantasi.
Där är allt  möjligt. Där är tid underordnat. Där ser ögonen så mycket mer och hjärnan förstår att tolka så förbluffande avancerat.

På vår gata bor en del ungar och ingenstans i någon trädgård ser jag några spår av den typen av lekar
som jag och min syster och ungarna omkring oss sysselsatte oss med. Det är lite synd om mina grannbarn att de är så kontrollerade, att de har så mycket prylar som sysselsätter och leder in till aktiviteten.

Vi byggde världar i snön, och befolkade dem med människor och djur, helst hästar i naturlig storlek.
Var det kallt, vilket det oftast var, då gick vi in och hämtade vatten för att fixa en preppad snöhög ur vilken vi skulpterade fram det som önskades. Vi visste allt om hantverket med materialet snö, även om vi inte hade tvåhundra ord för det som Fröken Smilla på Grönland.
Sen slängde vi oss upp på hästryggarna och for i rasande fart över prärierna, på väg mot nån strid. Tröttnade vi på det klättrade vi upp i ungtallarna intill vägen, och satt där uppflugna som ekorrar och svingade oss fram och tillbaka för att då och då kasta snökockor på bilarna som for förbi. Det hände att furun gick av, den tål inte mycket dragkrafter lärde vi oss, man ramlade ner, i snön. Livsfarligt, naturligtvis.

Min barndoms lekar bestod mest av hårt arbete egentligen, släpa och bygga och konstruera grejer. Bygga. Så var det ju med barbieleken också egentligen, man byggde: samhället, hemmet, rummen, förberedde kläderna, arbetade för att göra det möjligt för Barbie att sedan kunna imponera på Ken och få honom med sig hem.  Men det var sekundärt, när man kom fram till leken med själva Barbie dog det för det mesta, va fan skulle man göra MED henne? Våra Barbies ordnade skogsbrand.

Nej, leken var allvarlig och bestod mest av hårt byggjobb för mig, ständigt nya kojprojekt och hur jag än gjorde fick alltid min storasyrra så mycket snyggare huskreationer med stadig stomme, tydliga och starka. Jag byggde av tretusen små detaljer som hängde löst samman för att det i fantsin var törnrosaslott och gigantiska rodelbanor.  Även om det inte syntes för någon annan.

Mina vilda och fysiskt krävande lekar som jag sysslade med som liten har varit en fantastisk förberedelse för livet, tänker jag när jag går från bilen och inte ser ett enda snöhus i vare sig vår trädgård eller grannens.
Vilken tur tänker jag, att det var så, för nu är mitt liv som en äventyrlig lek som kräver en stark arbetare som kan bygga en vägg, som kan laga en vattenläcka, som kan sätta upp hyllor och gardinstänger, som hittar lösningar och tänker va fan, kan prova. 

Takdropp

Ljudet är bekant. Och ställer jag mig nära fönstret värmer det.
Där tänker jag på mina pelargonier ute i garaget; kanske har de också börjat känna att det rör sig nånstans där inne i de numer knappt förnimbart gröna stråna till stjälkar som hänger trötta över krukväggarna.
Ska jag sätta ut dom innan jag åker, sätta in dom, börja vattna? Får nog googla på den.

Googlat har jag också på avfärgningsmedel. Och av det fattar man: det är ett kmeikazeeprojekt att göra det, och ännu mer så att göra det själv, hemma. Värsta scenariot är att håret ramlar av. Näst värsta är att det blir ljuslila, och som nummer tre gul-orange.

"Ska man vänta två veckor emellan innan man sätter i den nya färgen, efter avfärgningen?" frågade jag den avmätta tjejen inne på Kicks som innan hon öppnade munnen tog en lång konstpaus och hann då stirra konstigt på mig i vad jag uppfattade som länge. Vaddå? hann jag tänka, va fan är det med dig? va äre för fel på mig? har Du inte läst tretusen forumfrågor i ämnet? Jag sänkte hakan åt hennes håll och höll andan som om jag med det kunde skynda fram det långt inne fastnade svaret.
"Jag tror inte att du vill det!" sa hon tillslut.
"Kommer det se fördjävligt ut?" skyndade jag mig att fråga.
"Ja, typ!" sa hon.
Och då tänkte jag plötsligt väldigt praktiskt att okej, ge hit grejen och låt mig betala, det visar väl sig.
I kväll. Efter dansen har jag bestämt, för då har jag ändå lite mer tid på mig att sörja och acceptera.

Fönstret är varmt när jag lägger handen på rutan. Jag går nog ut och samlar mod.

lördag 20 februari 2010

I begynnelsen var ordet

Vem är intresserad av ett Blankt, Perfekt, Lyckligt Lyckande?
Minns någon Familjen Bra av Joacim Pirinen, då vet ni vad jag menar.
Det blir fasansfullt, idioti, paranoia.

Hur kan då allt ha blivit så innehållslöst att resultatet i berättelsen om Mig, Mitt, Mina skall vara en blankpolerad yta för en annan Narcissos att se sig i.

Nä, jag är tammejfan bara intresserad av annat.
Och det är vilken Hollywoodproducent som helst också.
Så ta er för fan i kragen med era liv,
sluta Make Ovra! och se er omkring!

Absolutism

Alfahannen är alltid någon annan.
Någon annanstans än jag,
hoppas jag.

2010 02 20

I dag tänker jag inte på döden.
I dag tänker jag på snösvängen,
på tidningsbuden, på det förunderliga i att det ligger en tidning i brevlådan kl. 05,
trots allt.
Jag tänker också på alla som skottar,
som lyfter undan tretusen ton snö från gårdar och vägsnuttar.
Jag tänker på deras ryggar.
Jag tänker på alla i det föraktat offentliga som tar sig till sina arbeten,
trots allt.

Jag tänker på min mamma som lagade omelett och bacon till mig innan hon väckte mig till doften av nybryggt kaffe.
Jag tänker på värdet av min mamma, hon som har så glatt humör nuförtiden,
hon som jag slutit fred med tillslut, hon som är den enda av alla snart fem miljarder på den här jorden som i alla väder vill mig gott, som i alla väder är glad för min existens.
Det är föruderligt stort att ha en sån mamma.
Älskade mamma! livet efter sextio verkar gå i tacksamhetens lov.
Och då tänker jag ändå på döden lite grann, för jag vill hinna med henne, mer, mer ...

fredag 19 februari 2010

Hela havet



















Stormarna, striderna: världen.
Rysansvärda rasslande förtrupper far fram.
Överallt.

Vad fan vill den mig?
Jag är ingen Jeanne d'Arc.


En frist.

torsdag 18 februari 2010

Människan, Mannen, Muslimen

Haram. Världen  är full av den. De bär den. Inom sig. Efter dryckesslag i Marocko, efter fastebrott i Ramadan, efter ett hastigt knull med en okänd efter en utekväll, i cigaretterna och drogerna, där växer det, smutsen. I de onda tankarna om andra, i fördömanden, där slår den också ner sin tärande rot.


Om man inte ber fem gånger om dan, inte hinner, alltid önskar sig en bättre morgondag. Vad gör man? med sin girighet, hur delar man sitt till de fattigare när man också vill ha ha ha?
  Man ber väl lite till, och försöker, dygdigt, att bli en bättre människa, renare.
Handen på  hjärtat ... lyckas man? eller blir det ett evigt sisifos av straffantasier som mardrömmer sig genom nätterna?
Ljuger man sig fri? tappar tron? blir en mycket ensam människa, utan gud?
Inuti haram haram haram.
På utsidan inget: säg inget till någon!

På insidan förtvivlan för att ungarna drar i tyglarna, stolthet utåt för att ingen tror att det är vad dom gör.
Det är dubbla agendor, det är dubbla känslor, det är tvehövdade ställningstaganden.
Halal, Haram, Halal, Haram.
Man nedvärderar en annan människa. Man nedvärderar sig själv. Man hittar på förklaringar. Man försöker hitta lösningar. Man ser katastrofen komma. Men aldrig att man är vit vit vit.

Och runtomkring överallt sitter frestelser och lockelser. Andra ordningar, andra uttryck, haram haram haram. Surfa lite porr, sappa lite teve, naket naket naket. Säg inget. Inte till Någon.

Benzo till kvällsmat eller en Amfetafrulle?

Nu sitter jag här och småskrattar åt att Bodil Malsten är så rolig.
Tar sobril för det mesta, hennes bloggalterego gör det i alla fall.
Jag som läste den där just nu titel okända dokumentärromanen om den framgångsrika New York kvinnan som föråt sig på allsköns benzo och därför krälade runt där i en exklusiv pyamas i en posh lägenhet eller vad det var, och avgiftade sig och träffade nån man emellanåt, eller om det var hennes man, jag minns inte, men sen dess har jag liksom avskräckts.

Jag vet inte vad för slags ångest jag skulle vilja dämpa allra helst? Eller vilka känslor jag skulle vilja förstärka?
Ett tag överåt jag Ipren mot tandvärk, och då nojade jag för att jag nånstans på nätet - hallå, på nätet kan man läsa allt om allt - såg att för mycket av det kunde ge högt blodtryck, och för den delen ont i tänderna kunde i sig vara ett tecken på annalkande hjärtinfarkt.
Det är mitt livsdilemma: den befarade attacken!

Jag vet att jag var fem sex första gången jag bara visste det: att det skulle hända mig. Och varför tog de inte in mig, låste in mig nånstans på nåt rum i väntan på en psykiatriker, när jag som ung alert tjufemåring gick till trehundra olika vårdcentraler och kollade hjärtat. Det kan ha varit för att jag har ont i revbenen, mellan revbenen, alltid.
Ingen vet vad det är, tror ingen tror på det heller.
Jag har tänkt Bechtrev, men vad hjälper det. Får undvika att ligga på sidan, eller ha för hög kudde.
Nuförtiden när jag plötsligt får en elefantfot i bröstkorgen går jag lydigt upp och stretchar, har jag tur släpper det.
Har jag haft sällskap i sängen av nån ny eller ännu bättre gammal bekantskap har jag genast känt mig tryggare, dör inte ensam i alla fall, har jag tänkt.
Tänker ni också på det att man ska bli hittad? och hur man kommer att se ut då?

Kunde man ta ett piller för det? för att få slippa Döden hela tiden?
Nä, nu tänker jag, trots allt: godh! att jag är förti och har överlevt, och inte har värre fobier än så här. Nu för tiden får jag sällan ångest. TACK gudar!
Så det enda jag skulle vilja är att då och då kicka in ett pålitligt uppåttjack mot ledan, sudda ut det trötta tröttsamma värdelöshetskvittot.

Va säger ni om det? En skön Amfetafrulle?

tisdag 16 februari 2010

Skär av den bara ...

Hur många mer än Sigrid Hjerten har dött av en slarvigt utförd lobotomi?
I Måns Berthas dokumentär Det vita snittet talas om en ung ung flicka på fyra år som dog bara några dagar efter operationen där man snittade bort vitala delar av hennes hjärna.

Dokumentären ger oss en historisk översikt och berättar att hjärnkirurgi började användas av Gottlieb Burckhardt 1888, och 1936 lanserades av portugisen Egas Moniz lobotomin, efter grekiska leuko (vit materia) och tomé (kniv), denna psykokirurgi spreds snabbt till en rad länder. Walter Freeman m.fl. förfinade ingreppet och den första utförda lobotomin av Freeman style i Sverige skedde 1944. Sedan dess har ungefär 4500 svenskar lobotomerats, 50% blev hjälpta, 1/3 del fick allvarliga personlighetsförändringar och 1 av sex dog. 2007 utfördes det senaste ingreppet på Karolinska sjukhuset.

"Ja hade ingen lust precis till lobotomin ... ja, för jag förstod att det va nå lurt me're." säger Lisbeth Östman i dokumentären. Hon berättar med en av lobotomin orsakad känslolöshet hur hon övertalades att skriva på överenskommelsen om ingreppet med hjälp av duktiga hot från en sköterska på det sjukhus i Sundsvallstrakten där hon befann sig. Dagen för den icke-reversibla operationen grät hon hela vägen i taxin in till kirurgen, samtidigt som hon desperat försökte övertala sin mor att få slippa.

Det unga flickebarnet som lobotomerades och dog dagarna efter ingreppet sägs i dokumentären ha varit mycket aktiv, och jag kan väl tänka mig ungefär hur det kan ha sett ut hemma hos henne. Kan ha varit en flicka med svår ADHD, kanske i kombination med autism. Har man svårt att uppfatta det centrala sammanhanget, och samtidigt inte kan stilla sina impulser, har en hög aktivitetsnivå, och inte behärskar att planera sina aktiviteter väl då kan ens framfart i livet te sig mycket underlig, och bli påfrestande för andra. Lägg därtill att ungen kanske är stressad, och skälld på, föst fram och tillbaka, tagen hårt i, bestraffad och att detta beteende blivit ett beteende hon tagit efter och upprepat upprepat i sin strävan att förstå nåt av sin tillvaro? ja, då har man nog en vardag där man tillslut tror att en lobotomi vore en lösning.

I dag hade man kunnat lösa tillvaron för henne och familjen. Medicin och en anpassad miljö utan stress, en miljö som var begriplig och vän och icke-hotande, utifrån dennes uppfattning om hotelser, skulle ha gjort tillvaron uthärdlig och fungerande.

I dokumentären ser vi även en snutt av en journalfilm där en kvinna i sin vita särk vaggar sig mot väggen på en mentalsjukhussal och skriker. Det kommer två tre vårdare rusande till hennes undsättning(?) och lägger henne ner i sängen, med ett mycket milt våld (ja, jag undrade: gjorde hon inte mer motstånd? är situationen månde regisserad?). Sen låste de nog fast henne, för man låg till sängs på den tiden, varvades i varma och kalla bad. Ja: vad skulle man göra? Stackars människor, stackars personal. Man gjorde väl vad man trodde på, och ibland gjorde man nog för att vara maktfullkomlig och elak också, så är det förstås, fortfarande.

Professor Sten Levander utmärker sig i dokumentären med sin råa breda erfarenhet och där tar han, efter ett ganska öppet resonemang bestämt avstånd från ideologiska eller för den delen religiösa dubier gällande dessa ingrepp, "det kokas ner till empiri till slut" säger han. Och det är vad den mycket välstämnda dokumentären berättar med alla sina respektfullt tagna perspektiv. Se den!

År 53 - 54 lanseras Hibernal, säger nån doktor i filmen, ett psykofarmaka som revolutionerade tillvaron för många människor med 'psykossjukdomar'. Lobotomin fick således en mer undanskymd plats. Och nu har vi ännu mer läkemedel specifikt utprovade för olika typer av hjärnstormar. Tack och lov för det. Men det räcker inte alltid.
Kvar finns dilemmat, att psykiska funktionsnedsättningar orsakar ett ofantligt stort lidande för drabbade och deras nära. Den tunna röda linjen.

Dagen i dag

Jag tar min andra kopp, starkt kardemummakaffe.
Då tänker jag på Peace på Ett rum med utsikt, tänker på hennes kaffedrickande framför fönstret med den metertjocka fönstersmygen och det vidsträckta skånska snölandskapet framför, vad tänker hon på i dag? I DN läser jag om flickor med ADHD och då funderar jag på Victoria som kämpat och kämpar men ibland glömmer att se hur begåvad och extravagant elegant hon är.
Mitt kaffe svalnar som kaffe gör och det är bara en annan fas och jag vet att någonstans i den här stan sitter en Smultron och funderar över sin uppsats och kanske flyr hon ner under täcket med Kungens alla frillor för att slippa den ett tag. Och jag tänker på Wettex som är på väg till Stockholm med ett alldeles för späckat schema men väl så nyrakad och förberedd med både femtioelva strumpbyxor och raggsockor, må hon få kraft att orka.

Ute ett milt och mycket långsamt snöfall.
Jag känner mig tjock. Tappade fem kilo men har nu under två veckor ätit upp dem antar jag. Varför gör jag så? ADHD? Vill vara lika alert och smarta som roliga SUPERstarka Meschersmitt som gör triahltonmara på Friskis. Jag tänker därför både träna gym och göra jympapass i dag. Och sätta en koreografi jag har tänkt på i några dar. Jag äter frön nu, det är det nya GI. Vet ni att mitt kolestrol dubblade sig efter 1.5 år med GI-kost. Gick ner lika mycket, nästan, kolestrolet alltså, när jag upphörde med den. Konstigt.
Och Regnnatt! med de poetiskt vackra orden som ger så mycket tröst åt att det finns flera av oss som bor så nära sina känslor, hur ska det gå för dig, för er? Likaså har Tinnitus i hjärtat, samma skrikande heart därinne och en hjärna som på det där ovanliga sättet kan analysera det högljudda. Romantiken, jag saknar dig!

Va är det här för en tid? Jag tänker på Ekots enkätundersökning om sexuella trakasserier på teatrarna. Bättre än jag trodde. Inte mer? Undersökningens siffror. Roliga Meg Westergren säger att hon nog inte var tillräckligt snygg. Och jag undrar också hur man definierat sexuell trakassering. Kanske har den alltid orienterade och kunniga Rabiatfeminism en tes. Nej, det har hon inte, än. Maktanalys av Focault-karaktär skulle ju definitivt lägga lite ansvar på motparten också. Vill vi se kvinnor som enbart offer för stora stygga vargen? Eller vill vi titta på en större analys av systemisk karaktär. Hur är det med anställningsvillkoren? med arbetsmiljön? Jaja, jag skiter i det, lite grann. Det är en perifer rörelse.
Röda Korset? Westerberg? Fp? NOT!  I stället tänker jag på hur man i skolan förväntas göra alla rätt, alltid, och hur kritikutsatta dem som jobbar där alltid är, hur nedvärderade, och hur de vant sig vid att vara allt det, trots allt(jag gillar den positionen, där finns frihet). Som modiga Mats till exempel, som alltid är ute i strömmen och LEVERERAR nyfikna pålästa tankar och texter med humor. I samma genre fast med lite annat fokus LEVERERAR lika jämnt Nattens Bibiliotek! Underbart smarta människor!

När jag vill hamna i grandiosa tankedilemman läser jag här. Enda blogglänken av oliktänk som jag behåller.

Jag älskar internet, tänk att man kan få komma så nära, så många. Tänk att man kan få tillträde, fastän man sitter som en amöba i sitt eget kök och för femtioelfte gången funderar på om man har eller inte har ADHD, och emellan detta läser  lite här, lite där, sippar på dagens andra STORA kopp kardemummakaffe.
Egentligen kunde detta räcka, livet kunde vara enugh så här, det är bra, mycket mer stimulerande än det mesta andra man gör. Men det räcker inte. UPP TILL BEVIS om du vill slippa känna dig värdelös. Ut och prestera mrsS! Producera! Men da problem: jag föraktar även det jag producerar, lägger det bakom mig och säger: äsch! Allt rör sig, igen.

måndag 15 februari 2010

Min Valentine, Mon Amour

Jag längtar efter min man ...
Efter det lilla fnyset i näsan när han småskrattar.
Saknar fyrverkerikänslan av hans plötsliga uppdykande på gården framför köksfönstret, där jag ser honom komma gungande med sina karaktäristiska steg och sitt öppna leende.
Saknar till och med den där världsfrånvända blicken framför teven. De taffliga ackorden på gitarren.
Ja, jag längtar också efter att få mina ömma fötter insmorda med fet olja, och trots mina protester få dem nedtvingade i hett hett vatten för att han påstår att det löser upp alla slaggavlagringar.
Honom saknar jag.

Mitt hjärta, Mon Amour, Ma Cherie.
Längtar efter dig som startar dagen åt mig, som ger mening åt att komma hem.
Längtar efter inspirationen du sprider.
Saknar de goa goa pussarna, från de mjuka mjuka läpparna,
och du som skrattande säger att; You, you like to kiss too much.
Saknar din varma hud när jag går med handen under din arm.
Dofterna.
Ja, det saknar jag, dig saknar jag. FETT mycket!

lördag 13 februari 2010

Semle-Bakterier?










Bakterier är encelliga mikroorganismer utan cellkärna. Och det får mig verkligen att undra över hur de utan cortex ändå VET att de ska formera sig på olika ställen på kroppen, en sort i analområdet, en sort under armen, en annan i ljumsken osv. Det är därför man inte skall alcogella sig överallt. Och det är därför man inte ska peta sig i röven innan man äter, för munbakterierna är inte desamma som rövens, även om var och en gör gott och behövs där dom är.  


För min del har det här svininfuensa-bakteriatet fått en aldrig förr erkänd baterienoja att gry. 
Jag har börjat tvätta mig, inte som Freudfallet som inte kunde sluta men ändå, alltid efter toabesök, nej, kanske gjorde jag inte det förut, alltid. Jag tvättar mig före matlagning, före fruktskalning. Jag aktar mig för att köpa öppet liggande livsmedel som skall konsumeras kallt utan att skalas, så som lösvikts-aprikoser, nötter, vindruvor, oliver, bullar ...

Och i dag när jag gick in i affärn så satt det en sorglig stackare och sålde semlor alldeles intill ingången där alla stampar av sina fuktiga smutsiga skor, där alla stannar till och hostar en extra gång, där gubbarna som skall spela på alla dobbel man kan spela på sitter i klungor över sina tipsrader och säkert inte heller har tvättat sina händer efter alla livets toabesök. 

Innan jag gick hemifrån hade jag bestämt mig för att unna mig en semla (ja, jag är livstids-bantare) men nu, när jag såg hur det där locket sakta men säkert dalade under den allt varmare spritsgrädden då sa även jag: no no ... no way! Hur mycket ljumskbakterier finns det inte i den där grädden? 

Ingen semla alltså. 

Va handlar det om?

Inte behöver man läsa särskilt många läsarkommentarer på artiklar och blogginlägg som går till storms mot det dem kallar "feminism" innan man blir MYCKET fundersam.
Varifrån kommer alla dessa åsiktsmaskiner med alla ess rätt i sin egen rockärm? Och varför skriver dem med en sådan frenesi? En sån indignation? Som om dom hatar hela djävla fenomenet att män påstås ha mer systemisk-makt än kvinnor. Som om dom hatar budbärarna, som om dom hatar terminologin, som om dom hatar genusvetenskapen.

Ärligt talat!?! Var sitter alla dessa frispråkiga murvlar och trycker, min granne, din?

Bäst i klassen

Det händer att jag tänker på att om fler av de ofta reaktionära, inte sällan folkpartister, sverigedemokrater, moderater, ja egentligen hela den där alliansens anhang; om de verkligen visste hur mycket pengar som skåpas ut på "the missfits" så skulle dem gå man ur huse och riva upp hela jävla socialförsäkringssystemet, SoL, LSS, allt!
Kvar skulle de lämna en vårdgaranti hos fritt vald husdoktor vid enklare åkommor, som förstås någon gång drabbar även en übermensch. De skulle snart vägra betala sina ärligen och rätterligen rättvist förvärvade pengar i skatt till low-lifens etthundraen nya chanser.

För betänk t.ex. att en slampig fredagsknullande förortsmorsa kan gå till könspolikliniken dagen efter och GRATIS få sitt underliv besiktigat. Eller att herr B kan supa sig sne måndag - söndag och åka in på torken, och saneras från sina självförvållade krämpor för en tid innan han släpps ut på gatorna igen för att upprepa samma resa. Och tänk att den där skolkande majarökande slackern som fan inte orkar stå upp på morgonen men som i bästa fall infinner sig till torsdagens eftermiddagslektion ska få en arsenal av insatser som kurator,syo, specialgrupp, och om det inte hjälper för att få honom över till G, får gå om några år.
Tänk på att gitarr-mongot får extra av allt betalt av kommun och stat genom skolgång, fritid, avlastning, personlig assistans, boende. Tänk på att den där alltid utbrända som gråter så fort någon ställer ett krav går där hemma på skattebetalarnas försorg för att den är arbetsskygg (den fördomen vann valet -06).
  Det finns dom som tror att om föräldrarna bara tar hand om, cochar och kör ungarna till trehundra kulturella och sportiga evenemang i veckan, samt styr sockerintaget till lördag förstås, dom ungarna blir det goda medborgare av. Bäst i klassen, liksom, allihop.

[Glömde jag farbror Greens cancersvulster? hoppla, vilket minne, ja ja, visst ja: tänk på cancersvulsten som växer på oss, miss könsbyte på det allmännas bekostnad: va e de?]

Ibland tänker jag på det, på att dom som tror att behövande är avvikelser i samhällskroppen dom kan bli så farliga. Dom som tänker på socialtjänstens alla kunder på samma sätt som man tänker på mögelangrepp på villan: en främmande spor som man om man bara sanerar blir av med, och för den delen: den som gör RÄTT, väljer RÄTT från början, den FÅR aldrig sin villa mögelangripen.

Tänk att det finns dom som ser på människan på det sättet. Som tror att den enes framgång är förtjänad av god karaktäristik och genetisk välkonstitution. Som tror att om man bara hindrar degenereringens spridning (sterilisering, abortering av felmärkta foster, ansvar, rätta val), då blir samhället ett för människor i solen, hygienskt designat med öppna rena ytor av lycka och storproduktion. EN måste bli rik först, innan alla andra kan bli det, som Alf Svensson sa.

Inte sant?

fredag 12 februari 2010

To Love

I slutet på åttiotalet när jag var 17 jobbade jag på Röda Korsets sommarkoloni.
Det var post- Skå Gustav men Kay Pollack- stukat och sjuttio- idebaserat på konfrontation konfrontation konfrontation med de små liven visavi deras tllkortakommanden, få ur dem sina försvar, be dem hitta logiken i sina argument.
Om någon av ungarna ställt till det med konflikt och bråk - nu skulle inte det här blogginlägget handla om detta men det kom in i hjärnan oombett - då stängde föreståndaren (stor och tjockmagad) och hans högra hand (en 2m. lång man) in sig med ungarna i ett rum bakom kontoret, i timmar! vi andra smög utanför och undrade vad som pågick, tystade, därinne talade dom ut, konfronterade, resonerade, jag tror de ville knäcka ungen för att ' bygga upp' den igen, jag tyckte hjävligt illa om det, men tänkte att de vet väl bäst. Nu tycker jag om möjligt ännu mer illa om det. Vilket jävla maktmissbruk. Tror ni dom dokumenterade några av dessa sina sessioner? Tror ni att det fanns någon målsättning, någon analys om vad ungen kämpade med och varför den misslyckades. Nä, allt handlade om R-E-L-A-T-I-O-N-E-R  utifrån dessa två mäns definition och tolkning av detsamma.
Till saken hör naturligtvis att dom inte bara var så här, de var också duktiga, erfarna och jävligt kreativa: vilka spökpromenader, vilka upptåg, hur mycket kul som helst. Men, det jag tänker på var en flicka som varje gång hennes mamma skulle komma på besök, hur hon först gick i timtal och väntade, frågade, väntade ... på att hon skulle dyka upp, när hon såg henne svänga in på grusvägen upp till gården gick hon och gömde sig. Jag som var sjutton fattade inget. Då förklarade herrarna psykodymaniskt inspirerade att jodå så är det när man upplevt många svek.
Nu tänker jag på det, jag minns hennes namn, jag vet var hennes mamma jobbar(*fniss*), jag vet att jag numera är likadan. Vad hände med dig P? Fick du känna ro någon gång?


Jag gömmer mig också ibland, men ibland sparkar jag och slåss också, och då och då gråter jag och jag blir stum och jag blir sarkastisk: (kan man bli mer?) -ja, det kan man.
Efter orosväder som ovan brukar A ibland skrika likdant, kasta på luren, ta upp den, kasta den, ta upp den, men oftast slutar det med att han älskar mig ändå.
I går satt jag alldeles stum framför skärmen (hur kan jag va sån?), då kramade han sin datorskärm och pussade bilden av mig där i Skypehörnet.
"Du är min, jag är din," sa han. "vi ska dö och gå till paradiset ihop."
När jag orkar se kärleken vecklar känslan av hemkomst ut sig i en ocean av evigheter inuti.
Ja, jag är din.
[Jag måste skärpa mig, men hur!]

torsdag 11 februari 2010

Not

Jag borde skriva nåt roligt. Putslustigt. Eller åtminstone nåt skarpt ironiskt.
Men det gör jag inte. Det är jag inte. Jag är för det mesta bara rolig med mitt barn. Antagligen har han lefvt för länge med sin morsas torra självömkande anfallslogik så att han skrattar i ren självbevarelsedrift. Nu är jag trist. Andas stötvis, suger in luft och håller den. Jag vet inte varför jag gör så. Detta fenomen retade min syster till förbannelse när vi delade rum som små. Jag tror det är vad som höjer mitt blodtryck. Allvarligt. Jag tror det. Dem med sömnapne, allvarlig, får också det. Och det är väl ungefär samma sak.

Produktiv häromdan, gick till vårdcentralen - ÄLSKADE vårdcentral: kör förbi, få ett infall, gå in, slussas direkt från Gå till sköterskan på labb, fram med arm och hand, berövas några droppar av ditt blod, etc, få svar Direkt!
"Kan du komma i morgon?"
"Ja." svarar man.

Nästa dag går jag dit. Min fina fina doktor Maria ursäktar förseningen när hon hämtar mig i väntrummet, jag har suttit och gratisläst RES. En halvtimmes prat, resonemang, hon vid skrivbordet jag bredvid.. Jag säger jo, jag börjar med medicinen igen, och hon dividerar och jag säger no way Beta blockare, och Maria stannar upp, hon är väl ungefär lika tungsint som jag, man ser det, man känner igen varann, och hon säger att herregud, detta ger man till alla gamla människor. Och jag säger efter en stund samma sak: "Ja, herregud ... hur känner inte dom sig? Hur stumma och stängda kroppar får inte dom?". Jag säger att jag är så stressad. Hon tittar, tar en paus, jag säger inget om andningen.
"Ja, vart ska vi, vad är det vi stressar till?" frågar hon sen och ser ut genom fönstret, jag ser också ut genom fönstret.
Sen säger jag att jag om fyra veckor ska till Afrika, och att jag vet att trycket sjunker där, av värmen och kosten och rörelsen.  "Dom lagar mat hela dan, grönsaker och fisk mest. Långkok, verkligen."
Hon säger att vi ägnar tolv minuter åt maten, på kvällen säger dom 14 i Landet Brunsås. Jag går sen, tackar, vill säga till henne att hon är fantastisk men gör det inte, får sitta ner och lämna några fler blodprover.
2 labbesök, 1 läkarbesök alles: 150 kr.

DET är roligt däremot! Man kan skratta hela vägen in i döden om man så vill för den saken. Det är ett under av omsorg. Jag älskar skatt! TACK alla som slagits för detta! TACK!

tisdag 9 februari 2010

En vacker dag ...

En långnäst reslig kvinna går förbi mig vid fruktdisken där vi alla klampar runt i vattenbadet efter dagens kunders snöskor.
"Framåt framåt framåt!" beordrar hon med en hård och obeveklig röst.
Jag måste titta till, dels för att alltihop sker runt mitt öra i vilket tempot är så jävla annorlunda, men också för att det intresserar mig att se hur en viss sort beter sig. Framför sig sjasar den stiliga och ointagliga kvinnan en ganska rund tioåring. Fan va bråttom, tänker jag, och fan så otrevlig ton.
Sen slår det mig plötsligt, vem ÄR hon, jag känner igen henne.
Mitt deckarjag vaknar till och följer efter på behörigt avstånd tills jag kommer på det: Oh my, det är ju förvaltningschefen. Lika lite har hon känt igen mig, och lika hastigt försöker jag nu hålla mig undan i stället för framme. Jag har sett tillräckligt.
Framme vid kassan betalar ungen naturligtvis sitt med egen plånbok.
Man måste ju lära sig hushålla, planera och noga kalkylera sina livsstrategier.
Ungen söker ängsligt efter bekräftelse i morsans ögon. Jag hinner aldrig uppfatta hur den ser ut.
Jag har nog med mitt. Funderar över hur det är att nyss ha levererat ett bokslut med ett antal hundra tusen i vinst. Hur det är att vara den som sitter där och meddelar sina verksamheter att nu måste ni vara sparsamma, och sen räcker det för mellancheferna kreti och pleti kommer då gå till sina undersåtar och säga lös detta! oh sen ser undersåtarna, jag t.ex. till att det löser sig. Okej, tänker jag, sover man gott när man befarar underskott? Bryr man sig? Och till vad sätter man det i relation? Missad ryggdunk vid nästa ledningsgruppsmöte? Ah, jag vet inte, men antagligen behöver man vara just sådär lite djävla relations-o-benägen och ordningsam för att fixa det.

Jag skulle aldrig fixa det, aldrig. Jag bråkar å mina adepters vägnar. T.ex. för en unge som jag känner och som älskar skyskrapor och som förmodligen om föräldrarna inte avflyttar kommer ligga under nämnda förvaltningschefs område livet ut. Hur skulle det vara om valfriheten också omfattade honom så att han kunde bosätta sig högst upp i ett av de hus som han formligen älskar. Där kunde han sitta och se allt och inget i staden under sig. Han kunde gå till kiosken och köpa övermycket godis - jag ÄR smal säger han -  och få avstå att betala själv eftersom det är så djävulskt stressande att aldrig veta vilka typer av mynt eller sedlar man ska langa fram, för nån gång får det vara nog med undervisandet. Men så kommer det antagligen inte att bli. Även om den drömmen är liten och ganska enkel.  

måndag 8 februari 2010

Borde ...

... till exempel raka benen, etc..


Mod

Det finns ställen där man befinner sig var man inte orkar städa. Inte orkar ta hand om nånting. Jag står där innanför tröskeln. Mörk och stum.
Tänker på den gången när jag måste ner på stugans toa mitt i natten. Sex sju år, tryckte vid översta trappsteget, ryggen mot den kallt fuktiga orangemålade playwoodväggen. Jag måste, nu, nu, nu ... intalade jag mig. Kroppen stel, hjärnan fokuserad. Därnere bredde sig ett universum av skräck ut, matkällaren med alla gamla burkar och skräp, förrådet med skidor, skridskor, stolar, tidningar från förr. Och jag skulle nedför den branta svängda trappen, runda hörnet, igenom ett tomt pannrum, och in på den lilla toan där i hörnet. Tillsut sprang jag. Släppte taget. Låste toadörren hårt om mig och förträngde inne i det ljusa ombonade där allt som fanns utanför. Så stänger jag om mig nu med. Även om jag helt börjat hoppa över momentet att utmana mina rädslor dessförinnan. Jag var modigare förr.

söndag 7 februari 2010

Bokat?

Inte utan att jag undrar var Birgitta Ohlsson gjorde håret den där medietäta dan vid ministerutnämningen.
Nu är i alla fall den bilden överallt.


Bild till "Nattens": (Ah ... det är inte snällt, men men) ...



Hon som brukar vara så HÄR snygg:

Slavuppror

Hur jag än går ut ur bilden, min taskigt komponerade världsbild där jag fan inte ens vet var jag placerat mig själv, så kommer jag tillbaka till den. Oavkortat. Med emfas.
Jag tänker på konsumtion, på hur lite det fanns att välja mellan när jag växte upp på 70- talet, hur lite jag saknade det då, eller ens tänkte på den  frihet jag kunde ha fått om jag bara fick fler val.
Första gången jag chockades stort var på en Mart på Nya Zeeland - japp, det var efter U2's Pop Mart turne (vilkens ironiska referens jag helt missade) - och vi letade oss fram genom myllrande gångar av livs-medel, slussades in i en gigantisk kyldisk, kylrum med tretusen yoghurt och mjölk och allt du vill i mejeriväg. Nu har vi det så i våra supermarkets också.

Och jag vet att jag tillhör en slavras eftersom jag fortfarande tycker att vi i dag måste ha begåvats med för mycket kapital. Att vi har för mycket lösa pengar i systemen. Men jag vet ju också, ser ju också i historien hur kapital fördelats så att somliga byggt eminenta slott alltmedan andra haft inget. Aristokratin i England, herrgårdarna, godsen, palatsen i Italien, hela grejen med Europa som ett kulturellt näste, borgarna, adeln, alltihop ... makteliten. Man ser hur pajsarna i de kommunistiska diktaturerna försedde sig, Fru Caucescous alla skor, badkarskranar i guld.
Man ser det och hajar att girighet är nåt mänskligt.

Jag vet inte vad fan det är med mig. Om jag har fel på förväntan. Men jag vill inte riktigt ha guldskor. Jag vill inte ha vräkigt. Jag vill njuta av skönhet, av vackra städer, vacker konst, vacker musik, allt som är underbart rogivande oroande utmanande stimulerande, kul, intelligent. Och all denna kvalitet ser jag ju att mitt eget ÄGANDE inte räcker till. Det kräver inget ÄGANDE alls. Jag orkar inte tas i anspråk av mina saker.

Men nu ska jag dansa och det är ganska enkelt men så svårt! och jag vill vill vill investera en massa i detta som min kropp kan lära sig, och glömma lika fort. Lika fort som jag glömt mycket av det jag vet. Man får göra det igen, och igen.

Allting rör sig.
Och fint vore väl om fler kunde få leva på god fot med minsta krav för välfärd.

lördag 6 februari 2010

Hjälp mig nu, Susan & Simone!

Nu vill jag läsa Simone Weil och Susan Sonntag, för deras stilla och vassa ständigt borrande, längre ner borrande, stilla och därför fokuserade tanke. Jag dör i all den här korsreferensen som vår tid har blivit av  länkar till den som länkar till det inlägget och den texten och som säger en sak på en mening. Naturligtvis, man kan få ta del av en hjärnas nät. Hur det bygger och associerar, som att sitta bredvid på Divanen. Men om det ändå vore så; intressant! som att man satt på Divanen, nej, detta är mer som att lyssna på en kör som ropar fram samma saker, snabbast, först ÄR förstås bäst, och saven av personligt, innerligt helst privat finns inte där, sätts som ideal att inte finnas där, och en Freud bredvid kunde förklara den frånvaron med fenomen som överföring och motöverföring om han ville men jag vill inte:
Jag kunde i stället skriva:

Simone Weil menar att ingen kan uteslutas från sanningens rike om hon begär sanningen tillräckligt mycket och vänder sin fulla uppmärksamhet mot den.


Och med det kunde det se ut som om jag vet nåt om Weil. Men jag vet inget. Jag har bara sett hennes foto, hennes namn, referenserna till henne. Och: blivit nyfiken. 
Susan Sonntags Om Fotografi har jag läst, och vad minns jag: jag vet inte: nu på raken minns jag bara en artikel som Bodil Malmsten länkade till för något år sen om hur sonen sett Sonntag kämpa emot Döden, förvägrat den på alla sätt, trots att hon  mycket säkert var på väg in i den. Nu kunde jag ju hämta den eminenta boken, Om Fotografi. För jag har läst den. Och bläddra till mig lite kunskap. Lite minnen. 
För!(jag ler åt min motsägelsefullhet) utan referenser, utan påminnelser, utan Google kan jag nästan inte komma på nåt hon skrivit om där. 
Det är artiklar vet jag, om bilder i vår tid, om fiktion om verkligt. Om, nä ... det är tyst. En artikel börjar på Om ... som så många artiklar. 


Just därför vill jag läsa, i all stillhet läsa, titta ut på världen, och tänka på den, hur den reproduceras, replikeras. För nu går det fort, och det kan man inte beklaga, men man får nog rycka tag i en påle, så som några gjorde som överlevde Tsunamin. Och hålla sig där. För annars tror jag inte att jag kommer må så särskilt bra. Och det här är ju mitt liv, så om jag måste ställa mig utanför, som så många andra åldrande har fått göra, lämna fältet fritt, odla sin trädgård så gör jag det, eller står kvar förresten [SOM OM DU NÅNSIN KOM I VÄG?!?].


Och varför jag väljer de här två damerna just nu är för att deras intryck på mig är outsägligt starkt, som om en dämon av skärpa, av nåt högstående omsluter deras persona (tänk Virginia Wolf). Som om dom kan hjälpa min hjärna upp på spåret där jag vet att jag varit ... ett spår jag tyckte mycket om. Självsanering; DETOX helt enkelt.    




Jalla Jalla! 





fredag 5 februari 2010

Amma eller inte amma är frågan

Har märkt en trend på mestadels hypade bloggare i viss mediaelit-genrer, ja för det är väl så att dom länkar till varandra så att det tillsut blir det man tror att det här bloggnätet handlar om, en Linna Johansson (som offentlig Jag- ammar- inte- portalfigur) som blir länkad till Vi som aldrig sa sexist, som länkar till: ja ni vet, hittar man en, hittar man snart alla. Unga urbana hotta rätta och skall tilläggas SMARTA, och medvetna. Är dem åttiotalister, vad vet man om ålder?
De ska ofta snart föda, eller snittas, och om det ännu inte växer ett barn någonstans i någons mage, provrör, var vet man, så är det tänkt att göra det inom en snart förestående framtid.
Då planerar man för övertagandet av detta nya tillstånd som förälder på samma sätt som man planerat det mesta andra. Ungefär som det brukar ha sett ut, men tillagt till detta är nu också ambitionen att göra det här föräldrarskapet jämlikt i från början, i praktiken, rättvist. Rätt så. Det ville vi också, vi som födde på nittio. Vi hade alla kort, lika upplysta, men med annan terminologi, visste likväl, vad är nytt i jag bränner min behå- branshen?

Jo, det är ungefär det, behåfrågan. Amningen, man vill inte amma, man håller det här med amningshjälpen för en patriarkal antikvitet vars mission var att låsa morsan till barnet, stänga ute den andra föräldern.
Ja, sen kom ju Birgitta Ohlsson som ännu en krona att pryda den lilla klanens tron med. Heja Heja Birgitta O!
Ja, ska man göra stordåd kan man ju inte sitta fast med pattarna i en ungmun. Det kan man inte, inte skulle jag säga till Nelson Mandela att jag tycker att det han gjorde skulle vara ogjort, att Apartheid var ett egoprojekt som han borde ställt in för att vara hemma med sina ungar. Nä, inte alls. Utilitarismen säger mest gott åt flest. Så det är klart att man ska ta för sig. Som kvinna, som man, som förälder. Som Barn ska man FÅ.

Fast jag, jag kan inte låta bli att se på min unge, minnas hur ögonen vände sig uppåt inåt av lust när han fick bröstvårtan in i munnen och mjölken började rinna ner där. Ja, visst minns man hur ansiktet, av reflex naturligtvis, men ändå: stort: otåligt, hungrigt sökte vårtan genom att skaka munnen fram och tillbaka, snabbt, och samtidigt böjade kroppen framåt som en spänd liten ostkrok för att få sin MAT. Minns huden mot huden, den minns man, från åren ändfa tills man försvann från den närheten. Det är ju ingen mammagrej, det är en föräldergrej förstås.

Jag hade inget jag inte kunde missa för det. Jag hade inget så viktigt som jag behövde göra. Ingen Apartheid att bekämpa. Ingenting. Och nu ser jag på livet ungefär så. Ingenting, hade jag som har betytt mer än det, barnet. Man sysslar med saker, olika för olika perioder av livet. Men sällan betyder så mycket så stort, under så lång tid som barnen. Och i början är det ofta en som jobbar. Där blir det olikt. Barn är komplicerade. Barn kräver. Barn blir itne alltid vad man tänkt. Någon får stanna på intensiven för att alltihop ställdes på ända av sjukdom, avvikelse.
Livet  med barn är långt, och inte gör det så mycket att man inte ammar, men ändå, varför stöka till nåt som, om det fungerar är så enkelt, så lätt. Varför inte fatta att det där loppet är långt. Fällorna är många, misslyckandena likaså, tillkortakommanden kommer, på alla områden. Man felar. Men jämställd kan man bli. Man kan dela. Sex månader, sex månader. Måste inte mätas jämt i varenda sekund.

Nån skriver att hon tänker meddela fadern alla små detaljer när han kommer från jobbet, hur de gjorde, exakt hur, när man har varit med barn, då vet man: att DET kommer inte bli lätt. Att tro på det, det är inte lätt, förverkliga det den som kan. Man famlar ju.

Är det så nu, att det inte spelar någon roll, då är alltihop det här med anknytningsteori en social konstruktion. Hur objektsrelationerna formulerar sig i det inre är en bluff, och visst, man kan säga att det var omrking 90, tidigt nittio, som Daniel Stern lade vägen för detta. Med toerier om Det kompetenta barnet. Men ändå. Det är inte utan att man ler när man tänker på hur några kastade behån för att försvara sina rättigheter/skyldigheter och sen kommer en generation som inte vill amma. Det är naturligtvis tillfälliga trender, som kommer och går. SÅ är det ju. Kan man dela föräldraförsäkring två månader med gemensam hemmagång, vore nog rätt mycket vunnet. Fast ännu bättre, om man kunde ge bort två månader till vilken person som helst, då skulle alla föräldrar, ensamstående, kreti och pleti, kunna få det stöd dom behöver ...
I alla fall: Good Luck!

torsdag 4 februari 2010

UT

Whoopsidaisy ... kommer nån stackars tjänsteman tvingas att jobba 
över nu då?
Växeln på Migrationsverket - när man väl kommer igenom utan 
uppmaningen att vara vänlig och ringa igen - stänger kl. 15.00.
"Tyvärr är alla handläggare fortfarande upptagna, den beräknade kötiden ÄR tjugotvå minuter!"
Jag hämtar mobilladdaren för säkerhets skull.
I bakgrunden tränger den vänliga men så irriterande telefonrösten igenom tystnaden i mitt kök med jämna 
mellanrum.
Jag surfar runt under tiden.
Läser mina favoritbloggar.
Det är dom som finns i sidan här --->
Uppifrån och ner, ibland nerifrån och upp.
Tack för allt ni skriver, tack för allt jag får läsa!

Förra gången jag hade med Migra att göra sjöng dom i himlen antagligen.
Handläggaren log så kluckande och frågade om vi inte ville ha visumet utfärdat lite längre, så vi kunde fira jul och 
nyår ihop.
Tack som fan! 
Och sen sa hon Lycka till med allt!
Det är lustigt vilka rullor det finns, vilka ordningar, hur allt är rutinbundet, ritualiserat närapå.
Och om detta vet man först inget, sen vet man allt om ambassader, visumtvång, inbjudningar, uppehållstillstånd, 
rätt bankpapper, intyg, migrationsverket, sjukförsäkringar, förlängningar, hela viddevitten.





(WTF är det med RADBRYTNINGEN?!?!)



onsdag 3 februari 2010

AU

Addis Abeba är Afrikanska Unionens nya maktcentrum.
Addis Abeba betyder nya blomman.
Som öppnar sig i Ethiopiens hjärta.
Ungefär som Bryssel öppnar sig för Malmström nu så öppnar sig Addis för diplomater och ledare från bl.a. olika Afrikanska länder (alla utom Marocko?).
På bilderna därifrån är det många herrar i mörka kostymer och en del stolta damer med färggranna klänningar och stora huvudbonader.
Drömmen finns om en enad kontinent.
Drömmen om en kraft som kan ta t.ex. Guinea i hampan och säga: Skärp er! skärp er med era massakrer och blodbad, och Kongo Kinshasa: skärp er också! Och Zimbabwe, hur går det för er med landfrågan?
Och Somalia? Vad har ni gjort för att bli kallade för Afrikas svar på Afgahnistan?

Europeisk talesman säger att man nu får börja förhandla med de afrikanska länderna utifrån politiska frågor och formuleringar av klimatmål, istället för att prata bistånd och akutstöd vid katastrof.
Det verkar kul. Och jag tänker på A, funderar på om han hör detta, om de sitter där framför sina megaplatteves och blir stolta eller bara ännu mer misstänksamma och indignerade?

Ibland suckar han så tungt och säger sorgset att han tycker synd om afrikanerna med såna statsskick i sina länder. Säger att han tycker synd om folk som inte har någon stat som bryr sig om dem.
Men man måste tro, man måste tro på den Nya Blomman!

tisdag 2 februari 2010

Var det Sex han ville ha?

Fd länspolismästare Lindberg kallad Kapten Klänning sitter anhållen på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och för förberedelse till grov våldtäkt på barn. Enligt uppgifter i pressen, sedermera dementerade av polisen vid en presskonferens, tycks Lindberg ha dragit misstankar mot sig i samband med att en hallick i nån Stockholmsförort "fallit" från en balkong och i vars ägo man hittat bl.a. Lindbergs nummer. Man satte in spaning, (månader efter balkongincidenten?). Flyktiga rykten om misstanke av begångna brott på flertalet platser både i och utanför landet spreds. Vilka bevis man de facto har mot Lindberg kommer väl avslöjas så småningom. Även om de vittnesmål - prostituerade som kvällspressen med all sannolikhet betalat ordentligt för(hoppas jag) - redan målat fram en bild av en frekvent sexköpande man. Vilka brott förmodligen konsumeras av det grövre 'våldtäkt' och 'förberedelse till grov våldtäkt'.

Lindbergs extraordinära engagemang för att öka jämställdheten inom poliskåren har uppenbarligen gjort  skillnad som redovisas i en rad siffror och genom berättelser om hur många medarbetare i organisationen som fått en bättre arbetsmiljö. Här måste man särskilja hur det Lindberg föreläst om och uppenbarligen tagit strid för lever bortanför hans person. Det är ideer som bärs fram och upp av personer och företeelser långt utanför den här budbärarens persona. Vilket Bodström på sin hemsida påtalar: "snöbollen fortsätter rulla"(vilket många på flashback hoppas på ska inbegripa fler höga sossar - Bodstöm himself helst -  in i härvan av snömos).

Öknamnet Kapten Klänning var något Lindberg själv använde, bla. på sin hemsida, och det vittnar väl om hur svansen av hån och häckel såg ut. Vilket i sin tur belyser hur liten tolerans det finns för steg utanför den ideala och normskapande 'manliga poliskonstapeln'.

Nu sitter Lindberg anhållen för våldtäkt och grov förberedelse till våldtäkt på barn. Indicierna som ryktesspridningen ger gör det lätt att tro att Lindberg ingått i nåt nätverk som halar fram girls på beställning(varför annars finnas i hallickens telefonlista). Det spekuleras om det kan ha handlat om människohandels-flickor/pojkar. Vi vet ju att de köps och säljs och då måste det ju också finnas en marknad. Men Lindberg tycks ju även ha varit kapabel att fixa knull på egen hand genom nätkontakter på ungdomssajter (träffen i Falun, före vilken han grips). Det spekuleras förstås också kring vad brottsrubriceringen 'förberedelse till grov våldtäkt' kan innebära? Gangbangs med underåriga? Medhavd utrustning för våldsinspirerad sex? Vad?

Är det sex han vill ha? Var det sex han fick? Winberg spekulerar på Newsmill om maktmissbrukande män som realiserar sina sexfantasier (som ju alla har likadana enligt Winbergskan). GW Persson tror att det small till i huvudet på en kränkt idealist för sådär ungefär tio år sen. En annan påstår att Lindberg absolut är en dubbelnatur. På Flashback påstår Avatarerna där att väl alla män vill gänga fjortisar allra helst.

Om misstankarna stämmer har Lindberg begått allvarliga brott. Sex med minderåriga och köp av sexuell tjänst. Fruktansvärda överträdelser av de här flickornas integritet, men också över kontraktet han slutit med omgivningen i och med sin position.

Men, det som slår mig kring det här fallet är den förnumstiga moral med vilken man nu bitterljuvt hånar sexualitetens olika uttryck, vilket samtidigt avslöjar att fördomarna fortfarande är ganska stora inom detta fält. Winberg skriver t.ex. att man får nöja sig med lite fredagsmys, som om steget utanför vore sex med underårig.
När det är Gayparad i huvudstaden kramas uttrycken för allehanda symbolsex (jag klär mig till flicka i latex, jag tänder på kammar, jag runkar till Bosse Larsson, han är min Master, jag är hans Slyna, osv) ihjäl av allehanda politiker med opportunistisk läggning. Och det är väl naturligtvis bara för att det förväntas bygga på frivillighet!  Men var går gränserna för det här med din och min sexualitet? Så länge det är pittoreska inslag i populärkulturen (Ah, det gör ont! och Lena Ph som juckar mot stativ i Melodifestivalen) som kittlar den där mainstreamiga svennen man är verkar allt vara okej. Men nu är det moralen som ska slå an tonen på löpsedlarna. För att det bor en djävla massa uppdämnd avsky för all den här falska öppenheten, och för feministisk strävan, trots allt, i Svensken?
Uppenbarligen GÅR det inte att vara för jämställdhet och samtidigt vilja förnedra någon i sexualakten. Ungefär som att man är en Kapten Klänning om man inom polisen strider för kvinnors rätt.
Naturligtvis Man FÅR ABSOLUT inte ha sex med minderåriga, och det är ett brott att köpa sex! Of course. Men det är tonen i strömmen jag hör.

Nu återstår att se hur utredningen kring Lindberg fortskrider, hur den trots allt politiskt styrda organisationen granskar en, av politiker tillsatt tjänsteman, av sina "egna". Förmodligen är Alliansen lycklig över en sossetillsatt länspolischef som torskar, och inom kåren skrattar man väl högljutt i takt med att tårtbitarna sväljs ner i det allmänna firandet över att en feminist föll på eget grepp. Jag skrattar för att det numer blir allt svårare att mörka såna här tillställningar. Det går uppenbarligen, om lojaliteterna är hundra, men ett förfluget ord, en tappad mobil, sen är alltihop ett korthus som drar med sig, förhoppningsvis allt som ska med!

måndag 1 februari 2010

Viljan till dig



ViII 

Jag är stjärnan som speglar sig i dig.
Din själ skall vara stilla, 
annars kan jag inte spegla mig i den. 
Din själ är mitt hem. Jag har inget annat.

Men hur skulle du kunna vara stilla 

när mitt ljus skälver i din själ.

- Pär Lagerkvist




Religionsfrihetens kärna

Jag vet bara att jag böjer mig inför alla dom som dragit ner våra religiösa och av tradition naglade symboler till nivåer där värdet av en pryl, en företeelse blivit vad den är.
Den sekulariserande rörelsen är min älskare och bästa vän. Göm dig bakom mig, jag ska slåss för dig!
Tack upplysningen. Tack modernismen!
Tack för att jag kan kritisera min mor och min far. Tack för att jag slipper vara en helig madonna. Tack för att jag får gå min väg. Tack för att jag är utan skuld men fylld av ansvar!
Tack Sufragetterna! Tack Ellen Key! Tack Strindberg! Tack Frieda Kahlo! Tack Selma & Fridolf! Tack Mary Wollstonecraft! Tack Simone de Beauvoir! Tack Nietzsche för att Gud är död! Tack Melanie Klein. Tack Katarina Taikon! Tack Aristofanes! Tack Artemisia Gentileschi! Tack Virginia Wolf! Tack Ibsen för Nora! Tack Bergman! Tack Åsa Moberg! Tack QX! Tack Beckett för den stora meningslöshetens mening. Tack Mia Pia Boethius! Tack Mamma! Ni har format min mainstreamiga själ! Tack Kalle Anka för idealen!  Tack PC Jersild! Tack Faludi. Tack Osten! Tack som fan!

Tack för att jag får tvivla!

Raggsockor vs Silkesstay-ups

Plötsligt ler den där Elin Kling när hon dansar. Bjuder insidan utåt och är så äckligt härlig och supercharmig som man inte trodde att hon var när man först såg  poserna och maneren i det första Lets Dance programmet där hon förde sig som vore hon en representant för, en avatar rentav från en bloggtoppande modesajt i en av de största kvällstidningarna. 
Där försökte hon förvirrat spela ut hela registret som hör till stigmat att tillhöra mediaeliten, de som gör det, levererar, kammar hem, hon spelade på en attityd som lämnade så mycket att önska mellan det som syntes och det man ville komma åt av genuin människa där bakom. 
Är det bara den lilla fläck av sig själv som man kan presentera  i de sammanhang där hon oftast rör sig? Det verkade inte bättre. Efter juryns kritik har hon öppnat upp.

Att sappa över till ettan och i Skavlan se hur Sapphire som skrivit boken Push vilken filmen Precious baserats på gör den här kontrasternas insikt ännu starkare. Antagligen är det så, det finns en ytlig mediaelit som kliar varandra i allehanda sociala medier och sen finns det folk som Sapphire. Hon ägde en story, hon hade ett liv, hon var levande och samtidigt mycket obestämbar; öppen stark och sårbar samtidigt, utan intressen att vara rätt eller att passa in(var?). Varför, för att hon hade en övertygelse, en riktning. För att hon ägde erfarenhet. Erfarenhet. Livet är också fysik, livet är också praktik. Livet är en praktik tänkte jag när jag såg hur skör hon var när hon pratade.

Efter det att filosofen (i samma Skavlan) - han som skrivit en bok om varför vi älskar och hatar jobbet - pratat länge och väl om arbetets nödvändighet för t.ex. känsla av mening och sammanhang, men också om arbetets erbjudande att en stund befria oss från oss själva fick Sapphire frågan om sina arbetens innehåll. Hon  hade försörjt sig inom allehanda yrken, helt utan mening var när hon städade för vita, störst var när hon arbetade som lärare i ett fattigt område i nån amerikansk stad och eleverna där för första gången upplevde glädjen i att lära sig. Det var inte - som en elev som nyss lärt sig skillnaden mellan optimism och pessimism påstått - jag som hade gåvan, berättade Sapphire, utan det var ju hon som plötsligt förstod. Åh, jag ville jubla i soffhörnet! Så ovanligt storsint, så ovanligt att i teve se någon som är så ointresserad av att fram-häva sig. Så underbart att se någon i teve dra paralleller mellan livets praktik och politik, som satt ett ideal före det egoistiska syftet att bara synas. 

I K-special samma kväll berättade den karismatiska och livserfarna sångerskan Juliette Gréco bland annat om sina långa sjukperioder och besök på sjukhus: "De räddar våra kroppar ... våra själar", hon sa också att det är där hon slutligen mött generositet, godhet och medmänsklighet: "det finns". "Ibland misströstar jag, jag är en liten människa." sa Gréco.
  Ja, vem är inte det, men tillsammans kan vi göra något. Och därför kan det tyckas mig så futtigt att all den här vurmen för individualitet fått en sån slagsida, så pass att var och en numer ska vara sitt varumärke, på både ytan och insidan, så stringent sitt varumärke att allt slimmas ner till inget. Och är man Elin Kling, the modeorakel, då fastnar man där, om man har otur.

Jag vill leva, jag vill erfara, jag vill vara som Gréco: en liten människa!