Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från februari, 2010

Mannens sexualitet da?!

Nu tänker jag på fd Länspolismästarens motiv till att våldta och att hålla sig med koppleriverksamhet.
Va fan är människan? Vad är en Människan? är annars en frågeställning inte sällan sprungen ur någon av de lärdes munnar, yppad för att visa att detta spörsmål har man minsann tänkt på och det genom att referera till historiens(europas företrädelsevis) alla klassiska bildningsideal.
Men när Susanne Osten skrev på i det obilgatioriska ställningstagandet för eller emot den vattendelande sextrakasserienkäten inom teatersverige skrev hon just om världens kvinnor.
Hatet mot kvinnan som kön är inte en myt, tyvärr. Fakta talar som i den Pulizerbelönade boken som ligger på mitt skrivbord. Den heter Half the sky: turning opression into opportunity for women worldwide av Nicholas D Kristof and Sheryl WuDunn. I en beräkning jag finner fattas det 107 miljoner kvinnor på klotet och årligen ”försvinner” två miljoner flickor, i diskriminering. Om det i väst handlar om sämre löner eller tafsanden, så …

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd.
Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet.
Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt.

Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara!
MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it!
Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel.
Bara blivit trevligt och vänligt bemötta.

Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek.
Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens förklara, …

Von Kants bittra tårar

Jaha, centralt placerade sossar drar in de ensamstående föräldrarna som politiskt korrekt vapen för att plädera för fortsatt städavdrag. Ja, inte bara dem, men även de stackars kvinnor som hindras i sin karriärlusta eftersom: gå upp - göra frukost - fixa sig och ungarna - dagis - låååång resa till toppjobbet - o.s.v., tills kvällen kommer och den stackarn rasar i säng efter både läxhjälp, chaufförsjobb till handbollen, eget spinningpass, toatvätt och ni vet, det är om dessa kvinnor Mikael Damberg och Eva Nordmark i Svd.se värnar med argumenten att varför ska dessa lida om de har en man som inte vill komma hem och städa? Ja varför?

På nittiotalet när jag var ensamstående pojkförälder var vi även alibi för en antivåldskampanj där pinnar i händerna på småkillar skulle förbjudas för se! hur det går för pojkar utan närvarande pappa, våld och droger och alienation. Och ingenstans stannade man upp och sa vänta nu, vad är detta?

Nu är det ungefär likadant. Man försöker legitimera något genom …

Kväll

Gick omkring i min mans stora mjuka morgonrock.
I passagen mellan toan och vardagsrummet slängde jag ett öga på fotot på byrån, taget på oss bara timmar innan bröllopet,
jag stannade till, och dröjde kvar där ett tag, tänkte bestämt:
jo, där finns mycket kärlek!

Strax innan läggdax när jag inbjudande vek upp täcket - som för att välkomna mig själv -vilket dagen till ära fått nytvättade ros-lakanen om sig, då funderade jag på om jag skulle knäppa och skicka en bild. Så tomt var det där i sängen som såg så ombonat mjuk ut. Men jag gjorde det inte, man måste hålla sig ståndaktig och vara cool med sin längtan.
Som att skicka nån till kriget kan jag tro.
Det är allvar, ingen romantisk melodram.

Laterna Magica

Nu tänker jag på Ingemar Bergman ... som sa att han gick till sin barndom för att hitta miljöer och stämningar och ur den skrev sin historia, om och om igen. Nu börjar jag förstå hur det kan bli. Att man till slut stannar upp och ser på barns lek och vet att den där världen var den bästa. Världen av lek och fantasi.
Där är allt  möjligt. Där är tid underordnat. Där ser ögonen så mycket mer och hjärnan förstår att tolka så förbluffande avancerat.

På vår gata bor en del ungar och ingenstans i någon trädgård ser jag några spår av den typen av lekar
som jag och min syster och ungarna omkring oss sysselsatte oss med. Det är lite synd om mina grannbarn att de är så kontrollerade, att de har så mycket prylar som sysselsätter och leder in till aktiviteten.

Vi byggde världar i snön, och befolkade dem med människor och djur, helst hästar i naturlig storlek.
Var det kallt, vilket det oftast var, då gick vi in och hämtade vatten för att fixa en preppad snöhög ur vilken vi skulpterade fram det som…

Takdropp

Ljudet är bekant. Och ställer jag mig nära fönstret värmer det.
Där tänker jag på mina pelargonier ute i garaget; kanske har de också börjat känna att det rör sig nånstans där inne i de numer knappt förnimbart gröna stråna till stjälkar som hänger trötta över krukväggarna.
Ska jag sätta ut dom innan jag åker, sätta in dom, börja vattna? Får nog googla på den.

Googlat har jag också på avfärgningsmedel. Och av det fattar man: det är ett kmeikazeeprojekt att göra det, och ännu mer så att göra det själv, hemma. Värsta scenariot är att håret ramlar av. Näst värsta är att det blir ljuslila, och som nummer tre gul-orange.

"Ska man vänta två veckor emellan innan man sätter i den nya färgen, efter avfärgningen?" frågade jag den avmätta tjejen inne på Kicks som innan hon öppnade munnen tog en lång konstpaus och hann då stirra konstigt på mig i vad jag uppfattade som länge. Vaddå? hann jag tänka, va fan är det med dig? va äre för fel på mig? har Du inte läst tretusen forumfrågor i ämne…

I begynnelsen var ordet

Vem är intresserad av ett Blankt, Perfekt, Lyckligt Lyckande?
Minns någon Familjen Bra av Joacim Pirinen, då vet ni vad jag menar.
Det blir fasansfullt, idioti, paranoia.

Hur kan då allt ha blivit så innehållslöst att resultatet i berättelsen om Mig, Mitt, Mina skall vara en blankpolerad yta för en annan Narcissos att se sig i.

Nä, jag är tammejfan bara intresserad av annat.
Och det är vilken Hollywoodproducent som helst också.
Så ta er för fan i kragen med era liv,
sluta Make Ovra! och se er omkring!

2010 02 20

I dag tänker jag inte på döden.
I dag tänker jag på snösvängen,
på tidningsbuden, på det förunderliga i att det ligger en tidning i brevlådan kl. 05,
trots allt.
Jag tänker också på alla som skottar,
som lyfter undan tretusen ton snö från gårdar och vägsnuttar.
Jag tänker på deras ryggar.
Jag tänker på alla i det föraktat offentliga som tar sig till sina arbeten,
trots allt.

Jag tänker på min mamma som lagade omelett och bacon till mig innan hon väckte mig till doften av nybryggt kaffe.
Jag tänker på värdet av min mamma, hon som har så glatt humör nuförtiden,
hon som jag slutit fred med tillslut, hon som är den enda av alla snart fem miljarder på den här jorden som i alla väder vill mig gott, som i alla väder är glad för min existens.
Det är föruderligt stort att ha en sån mamma.
Älskade mamma! livet efter sextio verkar gå i tacksamhetens lov.
Och då tänker jag ändå på döden lite grann, för jag vill hinna med henne, mer, mer ...

Hela havet

Stormarna, striderna: världen.
Rysansvärda rasslande förtrupper far fram.
Överallt.

Vad fan vill den mig?
Jag är ingen Jeanne d'Arc.


En frist.

Människan, Mannen, Muslimen

Haram. Världen  är full av den. De bär den. Inom sig. Efter dryckesslag i Marocko, efter fastebrott i Ramadan, efter ett hastigt knull med en okänd efter en utekväll, i cigaretterna och drogerna, där växer det, smutsen. I de onda tankarna om andra, i fördömanden, där slår den också ner sin tärande rot.


Om man inte ber fem gånger om dan, inte hinner, alltid önskar sig en bättre morgondag. Vad gör man? med sin girighet, hur delar man sitt till de fattigare när man också vill ha ha ha?
  Man ber väl lite till, och försöker, dygdigt, att bli en bättre människa, renare.
Handen på  hjärtat ... lyckas man? eller blir det ett evigt sisifos av straffantasier som mardrömmer sig genom nätterna?
Ljuger man sig fri? tappar tron? blir en mycket ensam människa, utan gud?
Inuti haram haram haram.
På utsidan inget: säg inget till någon!

På insidan förtvivlan för att ungarna drar i tyglarna, stolthet utåt för att ingen tror att det är vad dom gör.
Det är dubbla agendor, det är dubbla känslor, det är t…

Benzo till kvällsmat eller en Amfetafrulle?

Nu sitter jag här och småskrattar åt att Bodil Malsten är så rolig.
Tar sobril för det mesta, hennes bloggalterego gör det i alla fall.
Jag som läste den där just nu titel okända dokumentärromanen om den framgångsrika New York kvinnan som föråt sig på allsköns benzo och därför krälade runt där i en exklusiv pyamas i en posh lägenhet eller vad det var, och avgiftade sig och träffade nån man emellanåt, eller om det var hennes man, jag minns inte, men sen dess har jag liksom avskräckts.

Jag vet inte vad för slags ångest jag skulle vilja dämpa allra helst? Eller vilka känslor jag skulle vilja förstärka?
Ett tag överåt jag Ipren mot tandvärk, och då nojade jag för att jag nånstans på nätet - hallå, på nätet kan man läsa allt om allt - såg att för mycket av det kunde ge högt blodtryck, och för den delen ont i tänderna kunde i sig vara ett tecken på annalkande hjärtinfarkt.
Det är mitt livsdilemma: den befarade attacken!

Jag vet att jag var fem sex första gången jag bara visste det: att det …

Skär av den bara ...

Hur många mer än Sigrid Hjerten har dött av en slarvigt utförd lobotomi?
I Måns Berthas dokumentär Det vita snittet talas om en ung ung flicka på fyra år som dog bara några dagar efter operationen där man snittade bort vitala delar av hennes hjärna.

Dokumentären ger oss en historisk översikt och berättar att hjärnkirurgi började användas av Gottlieb Burckhardt 1888, och 1936 lanserades av portugisen Egas Moniz lobotomin, efter grekiska leuko (vit materia) och tomé (kniv), denna psykokirurgi spreds snabbt till en rad länder. Walter Freeman m.fl. förfinade ingreppet och den första utförda lobotomin av Freeman style i Sverige skedde 1944. Sedan dess har ungefär 4500 svenskar lobotomerats, 50% blev hjälpta, 1/3 del fick allvarliga personlighetsförändringar och 1 av sex dog. 2007 utfördes det senaste ingreppet på Karolinska sjukhuset.

"Ja hade ingen lust precis till lobotomin ... ja, för jag förstod att det va nå lurt me're." säger Lisbeth Östman i dokumentären. Hon berättar …

Dagen i dag

Jag tar min andra kopp, starkt kardemummakaffe.
Då tänker jag på Peace på Ett rum med utsikt, tänker på hennes kaffedrickande framför fönstret med den metertjocka fönstersmygen och det vidsträckta skånska snölandskapet framför, vad tänker hon på i dag? I DN läser jag om flickor med ADHD och då funderar jag på Victoria som kämpat och kämpar men ibland glömmer att se hur begåvad och extravagant elegant hon är.
Mitt kaffe svalnar som kaffe gör och det är bara en annan fas och jag vet att någonstans i den här stan sitter en Smultron och funderar över sin uppsats och kanske flyr hon ner under täcket med Kungens alla frillor för att slippa den ett tag. Och jag tänker på Wettex som är på väg till Stockholm med ett alldeles för späckat schema men väl så nyrakad och förberedd med både femtioelva strumpbyxor och raggsockor, må hon få kraft att orka.

Ute ett milt och mycket långsamt snöfall.
Jag känner mig tjock. Tappade fem kilo men har nu under två veckor ätit upp dem antar jag. Varför gör ja…

Min Valentine, Mon Amour

Jag längtar efter min man ...
Efter det lilla fnyset i näsan när han småskrattar.
Saknar fyrverkerikänslan av hans plötsliga uppdykande på gården framför köksfönstret, där jag ser honom komma gungande med sina karaktäristiska steg och sitt öppna leende.
Saknar till och med den där världsfrånvända blicken framför teven. De taffliga ackorden på gitarren.
Ja, jag längtar också efter att få mina ömma fötter insmorda med fet olja, och trots mina protester få dem nedtvingade i hett hett vatten för att han påstår att det löser upp alla slaggavlagringar.
Honom saknar jag.

Mitt hjärta, Mon Amour, Ma Cherie.
Längtar efter dig som startar dagen åt mig, som ger mening åt att komma hem.
Längtar efter inspirationen du sprider.
Saknar de goa goa pussarna, från de mjuka mjuka läpparna,
och du som skrattande säger att; You, you like to kiss too much.
Saknar din varma hud när jag går med handen under din arm.
Dofterna.
Ja, det saknar jag, dig saknar jag. FETT mycket!

Semle-Bakterier?

Bakterier är encelliga mikroorganismer utan cellkärna. Och det får mig verkligen att undra över hur de utan cortex ändå VET att de ska formera sig på olika ställen på kroppen, en sort i analområdet, en sort under armen, en annan i ljumsken osv. Det är därför man inte skall alcogella sig överallt. Och det är därför man inte ska peta sig i röven innan man äter, för munbakterierna är inte desamma som rövens, även om var och en gör gott och behövs där dom är.  

För min del har det här svininfuensa-bakteriatet fått en aldrig förr erkänd baterienoja att gry.  Jag har börjat tvätta mig, inte som Freudfallet som inte kunde sluta men ändå, alltid efter toabesök, nej, kanske gjorde jag inte det förut, alltid. Jag tvättar mig före matlagning, före fruktskalning. Jag aktar mig för att köpa öppet liggande livsmedel som skall konsumeras kallt utan att skalas, så som lösvikts-aprikoser, nötter, vindruvor, oliver, bullar ...
Och i dag när jag gick in i affärn så satt det en sorglig stackare och sålde se…

Va handlar det om?

Inte behöver man läsa särskilt många läsarkommentarer på artiklar och blogginlägg som går till storms mot det dem kallar "feminism" innan man blir MYCKET fundersam.
Varifrån kommer alla dessa åsiktsmaskiner med alla ess rätt i sin egen rockärm? Och varför skriver dem med en sådan frenesi? En sån indignation? Som om dom hatar hela djävla fenomenet att män påstås ha mer systemisk-makt än kvinnor. Som om dom hatar budbärarna, som om dom hatar terminologin, som om dom hatar genusvetenskapen.

Ärligt talat!?! Var sitter alla dessa frispråkiga murvlar och trycker, min granne, din?

Bäst i klassen

Det händer att jag tänker på att om fler av de ofta reaktionära, inte sällan folkpartister, sverigedemokrater, moderater, ja egentligen hela den där alliansens anhang; om de verkligen visste hur mycket pengar som skåpas ut på "the missfits" så skulle dem gå man ur huse och riva upp hela jävla socialförsäkringssystemet, SoL, LSS, allt!
Kvar skulle de lämna en vårdgaranti hos fritt vald husdoktor vid enklare åkommor, som förstås någon gång drabbar även en übermensch. De skulle snart vägra betala sina ärligen och rätterligen rättvist förvärvade pengar i skatt till low-lifens etthundraen nya chanser.

För betänk t.ex. att en slampig fredagsknullande förortsmorsa kan gå till könspolikliniken dagen efter och GRATIS få sitt underliv besiktigat. Eller att herr B kan supa sig sne måndag - söndag och åka in på torken, och saneras från sina självförvållade krämpor för en tid innan han släpps ut på gatorna igen för att upprepa samma resa. Och tänk att den där skolkande majarökande slacke…

To Love

I slutet på åttiotalet när jag var 17 jobbade jag på Röda Korsets sommarkoloni.
Det var post- Skå Gustav men Kay Pollack- stukat och sjuttio- idebaserat på konfrontation konfrontation konfrontation med de små liven visavi deras tllkortakommanden, få ur dem sina försvar, be dem hitta logiken i sina argument.
Om någon av ungarna ställt till det med konflikt och bråk - nu skulle inte det här blogginlägget handla om detta men det kom in i hjärnan oombett - då stängde föreståndaren (stor och tjockmagad) och hans högra hand (en 2m. lång man) in sig med ungarna i ett rum bakom kontoret, i timmar! vi andra smög utanför och undrade vad som pågick, tystade, därinne talade dom ut, konfronterade, resonerade, jag tror de ville knäcka ungen för att ' bygga upp' den igen, jag tyckte hjävligt illa om det, men tänkte att de vet väl bäst. Nu tycker jag om möjligt ännu mer illa om det. Vilket jävla maktmissbruk. Tror ni dom dokumenterade några av dessa sina sessioner? Tror ni att det fanns någon…

Not

Jag borde skriva nåt roligt. Putslustigt. Eller åtminstone nåt skarpt ironiskt.
Men det gör jag inte. Det är jag inte. Jag är för det mesta bara rolig med mitt barn. Antagligen har han lefvt för länge med sin morsas torra självömkande anfallslogik så att han skrattar i ren självbevarelsedrift. Nu är jag trist. Andas stötvis, suger in luft och håller den. Jag vet inte varför jag gör så. Detta fenomen retade min syster till förbannelse när vi delade rum som små. Jag tror det är vad som höjer mitt blodtryck. Allvarligt. Jag tror det. Dem med sömnapne, allvarlig, får också det. Och det är väl ungefär samma sak.

Produktiv häromdan, gick till vårdcentralen - ÄLSKADE vårdcentral: kör förbi, få ett infall, gå in, slussas direkt från Gå till sköterskan på labb, fram med arm och hand, berövas några droppar av ditt blod, etc, få svar Direkt!
"Kan du komma i morgon?"
"Ja." svarar man.

Nästa dag går jag dit. Min fina fina doktor Maria ursäktar förseningen när hon hämtar mig i…

En vacker dag ...

En långnäst reslig kvinna går förbi mig vid fruktdisken där vi alla klampar runt i vattenbadet efter dagens kunders snöskor.
"Framåt framåt framåt!" beordrar hon med en hård och obeveklig röst.
Jag måste titta till, dels för att alltihop sker runt mitt öra i vilket tempot är så jävla annorlunda, men också för att det intresserar mig att se hur en viss sort beter sig. Framför sig sjasar den stiliga och ointagliga kvinnan en ganska rund tioåring. Fan va bråttom, tänker jag, och fan så otrevlig ton.
Sen slår det mig plötsligt, vem ÄR hon, jag känner igen henne.
Mitt deckarjag vaknar till och följer efter på behörigt avstånd tills jag kommer på det: Oh my, det är ju förvaltningschefen. Lika lite har hon känt igen mig, och lika hastigt försöker jag nu hålla mig undan i stället för framme. Jag har sett tillräckligt.
Framme vid kassan betalar ungen naturligtvis sitt med egen plånbok.
Man måste ju lära sig hushålla, planera och noga kalkylera sina livsstrategier.
Ungen söker ängslig…

Borde ...

... till exempel raka benen, etc..


Mod

Det finns ställen där man befinner sig var man inte orkar städa. Inte orkar ta hand om nånting. Jag står där innanför tröskeln. Mörk och stum.
Tänker på den gången när jag måste ner på stugans toa mitt i natten. Sex sju år, tryckte vid översta trappsteget, ryggen mot den kallt fuktiga orangemålade playwoodväggen. Jag måste, nu, nu, nu ... intalade jag mig. Kroppen stel, hjärnan fokuserad. Därnere bredde sig ett universum av skräck ut, matkällaren med alla gamla burkar och skräp, förrådet med skidor, skridskor, stolar, tidningar från förr. Och jag skulle nedför den branta svängda trappen, runda hörnet, igenom ett tomt pannrum, och in på den lilla toan där i hörnet. Tillsut sprang jag. Släppte taget. Låste toadörren hårt om mig och förträngde inne i det ljusa ombonade där allt som fanns utanför. Så stänger jag om mig nu med. Även om jag helt börjat hoppa över momentet att utmana mina rädslor dessförinnan. Jag var modigare förr.

Bokat?

Inte utan att jag undrar var Birgitta Ohlsson gjorde håret den där medietäta dan vid ministerutnämningen.
Nu är i alla fall den bilden överallt.


Bild till "Nattens": (Ah ... det är inte snällt, men men) ...



Hon som brukar vara så HÄR snygg:

Slavuppror

Hur jag än går ut ur bilden, min taskigt komponerade världsbild där jag fan inte ens vet var jag placerat mig själv, så kommer jag tillbaka till den. Oavkortat. Med emfas.
Jag tänker på konsumtion, på hur lite det fanns att välja mellan när jag växte upp på 70- talet, hur lite jag saknade det då, eller ens tänkte på den  frihet jag kunde ha fått om jag bara fick fler val.
Första gången jag chockades stort var på en Mart på Nya Zeeland - japp, det var efter U2's Pop Mart turne (vilkens ironiska referens jag helt missade) - och vi letade oss fram genom myllrande gångar av livs-medel, slussades in i en gigantisk kyldisk, kylrum med tretusen yoghurt och mjölk och allt du vill i mejeriväg. Nu har vi det så i våra supermarkets också.

Och jag vet att jag tillhör en slavras eftersom jag fortfarande tycker att vi i dag måste ha begåvats med för mycket kapital. Att vi har för mycket lösa pengar i systemen. Men jag vet ju också, ser ju också i historien hur kapital fördelats så att somliga b…

Hjälp mig nu, Susan & Simone!

Nu vill jag läsa Simone Weil och Susan Sonntag, för deras stilla och vassa ständigt borrande, längre ner borrande, stilla och därför fokuserade tanke. Jag dör i all den här korsreferensen som vår tid har blivit av  länkar till den som länkar till det inlägget och den texten och som säger en sak på en mening. Naturligtvis, man kan få ta del av en hjärnas nät. Hur det bygger och associerar, som att sitta bredvid på Divanen. Men om det ändå vore så; intressant! som att man satt på Divanen, nej, detta är mer som att lyssna på en kör som ropar fram samma saker, snabbast, först ÄR förstås bäst, och saven av personligt, innerligt helst privat finns inte där, sätts som ideal att inte finnas där, och en Freud bredvid kunde förklara den frånvaron med fenomen som överföring och motöverföring om han ville men jag vill inte:
Jag kunde i stället skriva:

Simone Weil menar att ingen kan uteslutas från sanningens rike om hon begär sanningen tillräckligt mycket och vänder sin fulla uppmärksamhet mot den.


Amma eller inte amma är frågan

Har märkt en trend på mestadels hypade bloggare i viss mediaelit-genrer, ja för det är väl så att dom länkar till varandra så att det tillsut blir det man tror att det här bloggnätet handlar om, en Linna Johansson (som offentlig Jag- ammar- inte- portalfigur) som blir länkad till Vi som aldrig sa sexist, som länkar till: ja ni vet, hittar man en, hittar man snart alla. Unga urbana hotta rätta och skall tilläggas SMARTA, och medvetna. Är dem åttiotalister, vad vet man om ålder?
De ska ofta snart föda, eller snittas, och om det ännu inte växer ett barn någonstans i någons mage, provrör, var vet man, så är det tänkt att göra det inom en snart förestående framtid.
Då planerar man för övertagandet av detta nya tillstånd som förälder på samma sätt som man planerat det mesta andra. Ungefär som det brukar ha sett ut, men tillagt till detta är nu också ambitionen att göra det här föräldrarskapet jämlikt i från början, i praktiken, rättvist. Rätt så. Det ville vi också, vi som födde på nittio.…

UT

Whoopsidaisy ... kommer nån stackars tjänsteman tvingas att jobba 
över nu då?
Växeln på Migrationsverket - när man väl kommer igenom utan 
uppmaningen att vara vänlig och ringa igen - stänger kl. 15.00.
"Tyvärr är alla handläggare fortfarande upptagna, den beräknade kötiden ÄR tjugotvå minuter!"
Jag hämtar mobilladdaren för säkerhets skull.
I bakgrunden tränger den vänliga men så irriterande telefonrösten igenom tystnaden i mitt kök med jämna 
mellanrum.
Jag surfar runt under tiden.
Läser mina favoritbloggar.
Det är dom som finns i sidan här --->
Uppifrån och ner, ibland nerifrån och upp.
Tack för allt ni skriver, tack för allt jag får läsa!

Förra gången jag hade med Migra att göra sjöng dom i himlen antagligen.
Handläggaren log så kluckande och frågade om vi inte ville ha visumet utfärdat lite längre, så vi kunde fira jul och 
nyår ihop.
Tack som fan! 
Och sen sa hon Lycka till med allt!
Det är lustigt vilka rullor det finns, vilka ordningar, hur allt är rutinbundet, ritualiserat närapå.

AU

Addis Abeba är Afrikanska Unionens nya maktcentrum.
Addis Abeba betyder nya blomman.
Som öppnar sig i Ethiopiens hjärta.
Ungefär som Bryssel öppnar sig för Malmström nu så öppnar sig Addis för diplomater och ledare från bl.a. olika Afrikanska länder (alla utom Marocko?).
På bilderna därifrån är det många herrar i mörka kostymer och en del stolta damer med färggranna klänningar och stora huvudbonader.
Drömmen finns om en enad kontinent.
Drömmen om en kraft som kan ta t.ex. Guinea i hampan och säga: Skärp er! skärp er med era massakrer och blodbad, och Kongo Kinshasa: skärp er också! Och Zimbabwe, hur går det för er med landfrågan?
Och Somalia? Vad har ni gjort för att bli kallade för Afrikas svar på Afgahnistan?

Europeisk talesman säger att man nu får börja förhandla med de afrikanska länderna utifrån politiska frågor och formuleringar av klimatmål, istället för att prata bistånd och akutstöd vid katastrof.
Det verkar kul. Och jag tänker på A, funderar på om han hör detta, om de si…

Var det Sex han ville ha?

Fd länspolismästare Lindberg kallad Kapten Klänning sitter anhållen på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och för förberedelse till grov våldtäkt på barn. Enligt uppgifter i pressen, sedermera dementerade av polisen vid en presskonferens, tycks Lindberg ha dragit misstankar mot sig i samband med att en hallick i nån Stockholmsförort "fallit" från en balkong och i vars ägo man hittat bl.a. Lindbergs nummer. Man satte in spaning, (månader efter balkongincidenten?). Flyktiga rykten om misstanke av begångna brott på flertalet platser både i och utanför landet spreds. Vilka bevis man de facto har mot Lindberg kommer väl avslöjas så småningom. Även om de vittnesmål - prostituerade som kvällspressen med all sannolikhet betalat ordentligt för(hoppas jag) - redan målat fram en bild av en frekvent sexköpande man. Vilka brott förmodligen konsumeras av det grövre 'våldtäkt' och 'förberedelse till grov våldtäkt'.

Lindbergs extraordinära engagemang för att öka jämställd…

Viljan till dig

ViII 
Jag är stjärnan som speglar sig i dig. Din själ skall vara stilla,  annars kan jag inte spegla mig i den.  Din själ är mitt hem. Jag har inget annat.
Men hur skulle du kunna vara stilla 
när mitt ljus skälver i din själ.
- Pär Lagerkvist



Religionsfrihetens kärna

Jag vet bara att jag böjer mig inför alla dom som dragit ner våra religiösa och av tradition naglade symboler till nivåer där värdet av en pryl, en företeelse blivit vad den är.
Den sekulariserande rörelsen är min älskare och bästa vän. Göm dig bakom mig, jag ska slåss för dig!
Tack upplysningen. Tack modernismen!
Tack för att jag kan kritisera min mor och min far. Tack för att jag slipper vara en helig madonna. Tack för att jag får gå min väg. Tack för att jag är utan skuld men fylld av ansvar!
Tack Sufragetterna! Tack Ellen Key! Tack Strindberg! Tack Frieda Kahlo! Tack Selma & Fridolf! Tack Mary Wollstonecraft! Tack Simone de Beauvoir! Tack Nietzsche för att Gud är död! Tack Melanie Klein. Tack Katarina Taikon! Tack Aristofanes! Tack Artemisia Gentileschi! Tack Virginia Wolf! Tack Ibsen för Nora! Tack Bergman! Tack Åsa Moberg! Tack QX! Tack Beckett för den stora meningslöshetens mening. Tack Mia Pia Boethius! Tack Mamma! Ni har format min mainstreamiga själ! Tack Kalle Anka för …

Raggsockor vs Silkesstay-ups

Plötsligt ler den där Elin Kling när hon dansar. Bjuder insidan utåt och är så äckligt härlig och supercharmig som man inte trodde att hon var när man först såg  poserna och maneren i det första Lets Dance programmet där hon förde sig som vore hon en representant för, en avatar rentav från en bloggtoppande modesajt i en av de största kvällstidningarna.  Där försökte hon förvirrat spela ut hela registret som hör till stigmat att tillhöra mediaeliten, de som gör det, levererar, kammar hem, hon spelade på en attityd som lämnade så mycket att önska mellan det som syntes och det man ville komma åt av genuin människa där bakom.  Är det bara den lilla fläck av sig själv som man kan presentera  i de sammanhang där hon oftast rör sig? Det verkade inte bättre. Efter juryns kritik har hon öppnat upp.

Att sappa över till ettan och i Skavlan se hur Sapphire som skrivit boken Push vilken filmen Precious baserats på gör den här kontrasternas insikt ännu starkare. Antagligen är det så, det finns en ytli…