Fortsätt till huvudinnehåll

Våldet 2.0

Kroppar, unga unga kroppar, tjejer, begynnande kvinnor med mod i steget, och med förväntan överallt inunder huden. Ungdomar med framtid, i huvudet tretusen tankar och drömmar.
Pang, rätt ner död, efter en utenatt, en utekväll, med vänner, med bekanta. Vid tillfället ensam.
Ögonblicket när hon vänder sig om, rädslan som stiger och explosionen som den fortplantar ut i hela systemet, paniken: kanske paralyserar den, kanske genererar den handling, motstånd eller flykt.
Jag tänker på ögonblicket när man förstår vad som är på väg att hända. Ögonblicket som man har tänkt på så många gånger, befarat, ryst inför tanken, stött bort, hoppats på turen. Plötsligt händer det.

Det går nog inte särskilt många unga-, medelunga-, vuxna-, medelålders-, äldre- kvinnor därute som aldrig aldrig, någonsin när de gått ensamma hem genom natten tänkt på det: överfallet, presumtiva gärningsmän, flyktvägar, eventuella försvar. Men en kväll händer det för somliga tjejer att det är där, just det ögonblicket, just då handlar hon i rädsla och i panik, eller handlar inte alls, kanske är hon full av tillit ända in i döden, kanske vänder hon sig emot förövaren med frågor. Ingen vet.

Jag läser om Nancy, jag läser om Therese, jag läser om Malin, om Emma, om Engla. I de här fallen unga kvinnor, tjejer. Någonstans är förtvivlan, smärtan och rädslan de kände allas vår kollektiva rädsla, vår smärta, vår sorg. Det är vårt samhälle, det är vår miljö, våra systrar, våra barn. Det är vår tillvaro som rivs sönder när någon av våra medmänniskor kommit på så taskig glid att den/dom utsätter andra för ett dödligt våld. Det dödliga våldet, ja för all del allt brutalt våld: fräls oss ifrån det!

Lär oss att förstå, lär oss att bära, lär oss att förutse!
Om kvinnovåld i världen skriver Per Wirten, i Expressen

P.S. För övrigt ger Flashback krimforum mer än en sedlig inblick i viss del av verkligheten ...

Kommentarer

  1. Jag läste det och kommentarerna också. De sedvanliga upprörda rösterna från förorättade män som känner sig utpekade. Hur ska kvinnor ta det då, att det kön man tillhör systematiskt skändas och mördas, inte får födas? Det hamnar så lätt i en dragkamp om lidande. Varför kan man inte se på en sak i taget och eränna att problemen finns? Män har ju döttrar, tänker jag.

    SvaraRadera
  2. Ibland vet jag inte, oftast, sen kan jag då och då tänka att mäns våld handlar om att de kan, de är större i regel. Men de där småväxta männen som ALLTID muckar med stora biffar da? De kallar vi undantag. I övrigt kan jag också då och då försöka fatta vad det innebär att vara en klan före en individ. Att vi är så satans mycket individ här, med tilerkända känslor och uppfattningar är nog ändå ganska unikt i jämförelse med dem som präglas av gruppen som minsta system.- Jag försöker fatta detta, men det är nog så att vissa biologiska behov, av tillhörighet, ÄR väldigt starka, och har man en kulturtradition där uteslutning sker klanmässigt, och där individen inget är, då kanske det inte räcker med att vara "pappa" för att sluta. Liksom. Men jag vet faktiskt inte. Förvånar det dig? :))

    SvaraRadera
  3. Näe, jag vet inte jag heller ;)
    Kanske kan vår känsla av att känna oss personligt angripna ha med både att vi inte uppfattat oss som sedda och betydelsefulla att göra och att vi faktiskt anar problemet men vet att vi inte tagit ansvar, en skuldkänsla alltså. Men jag vet ju inte...

    SvaraRadera
  4. Nä, det här har inte några enkla svar, man blir ju lätt som du säger, både skuldtyngd och förorättad...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: