lördag 16 januari 2010

LIV: 72 990

Alla tänker vi på Haiti. På folket där. På barnen. På alla som har ont. Dem med Överdjävligt ont, på dem tänker jag. Jag tänker på kvinann som sa att nu är deras liv slut. Slut, tänkte jag? förmodligen hade hon rätt. Det lät ungefär lika insiktsfullt och råärligt som lärarinnan från Estland som gråtande uppgivet berättade att hon skulle få sin lön halverad. Samhällen kan ta slut, köra ner i död vägs ände. Off, helt enkelt. Det kan hända. Bli en resume i en historiebok, i mellanrummet tilll nästa heyday sitter folk, människor, dom som förlorade, dom vars liv tog slut. (Sanning: vissa samhällen har det bara inte ... inga heydays, inga mellanlägen, ingenting, de har aldrig nåt, ingen ordning, inget kapital.)
Varifrån ska mat komma? Sjukvård? Var ska man bygga Sammanhang, hämta vatten, få rena lakan, mensskydd, var får man tag på det? Var kan man hämta drömmar om framtiden?

Biståndet anländer nu, i tv sågs hur det i värmen gick overallklädda män mellan de dammiga liken, som räddnings-hjältar.

Nu tänker vi alla på folket där. På Haiti. Inför en sådan katastrof finns föga för medierna att förklara, lite grafik, lite kontinentalplattor, murder Doc, dä, och dy. Lite slavhistoria (när kommer den?). Men själva grejen, skalvet, det hade ingen kunnat rå på. Att husen var som papper, att skolorna föll som sand, att infrastrukturen uteblev, räddningsinsatserna saknades, allt det: inte kan vi förfasa oss över det. Så ser det ju ut, så där lever folk.
Nej, inför en sån här katastrof måste man spela fram känslor hos dem som fortfarande har, visa sår, hemlöshet, smärtans ansikten rätt upp i kameralinsen. Annars vaknar vi inte, annars är det ingen som ser. Snart bör man plocka in den personliga berättelsen, komma närmare: lär känna en Haitier, via löpsedlarna! Men gör det! Gör det!
Sitt inte där och lipa! Upp med stålarna! nu!
SMS:a 50 kr, skriv LIV, skicka till 72 990.
"Läkare utan Gränser"

2 kommentarer:

  1. Man kan sitta och lipa över 7-8miljonerssvindlar från Röda Korset och undra om Läkare utan gränser består av folk med bättre moral. Man hoppas det när dom små kronorna går iväg. Jag vill så gärna att dom hamnar rätt. Att någon verkligen kan få lite vatten, mat, tak (tyg) över huvudet. Kan man bara få lindra någon plåga på ett så lätt sätt? Det är vad man kan hoppas på. Helst vill man åka dit och ta ett tiotal utsatta ungar under armen och släpa hem på flyget. Men så lätt är givetvis inte livet. Även om det borde va det.

    SvaraRadera
  2. Ja, av de femti spännen undrar man juh, hur mycket tar mobiloperatören, hur mycket för administration. Vi antar att tretti spänn blir aktivt använda. Och om vi säger att t.ex. en halv milijon svenskar sms:ar. Då har vi 500 000x30= 15 mille. Säg att det räcker till att avlöna 30 läkare i 3 månader, då kostar varje läkare ca. 150 000/ månad. Det borde räcka till lön, uppehälle, etc, kanske till lite medicin. Det är ju underligt att det på sätt och vis blir den rika världen som får arbetstillfällen, som får sälja medikamenter. Undra om upphandlingarna är reglerade så att money goes to fler aktörer än de egna pillerfabrikerna?

    SvaraRadera