Fortsätt till huvudinnehåll

Verkstads-blues




En växlare  på trappsteget i tågsetets sista vagn for igenom ett mörknande vinterlandskap in mot Göteborgs Central. Över bron där bilarna puttrade i en evinnerlig kö in i Tingstadstunneln såg jag hur han stod med handen fäst i dörrräcket och åkte med i kylan. Säkert überkallt, tänkte jag. Arbetarromantikern tänkte hjältar. Precis som att hamnen uppenbarligen är Göteborgs r:ares sista utpost. Kpml(r), alltså, rödare än rödvänstern, hamnarbetarna, stuvarna, lastarna, fiskrensarna, varvsarbetarna, hela den grejen, det som fick synergieffekter och ledde fram till Aftonstjärnan, Kent Andersson, Bengt Bratt, Sven Wollter, radikalisering av Stadsteatern, folkteatrarna. Kampen som gav Fackföreningarna, bättre villkor, Birros "Upp till kamp".

"Finns inga i hela Sverige som strejkar som hamnarbetarna i Göteborg!" sa en i verkstan där jag stod.
"Det är kaos i hamnen nu, fullständig kaos, tar två timmar att lasta av en container, istället för en kvart, och det betalar speditörerna." sa en annan.
Jag skrattade inställsamt och kände mig flickartad där jag  väntade på att få hjullagren på bilen bytta. Det står och väger nu, den här gången kom det ut fyra gubbar från kontorsrummen och anslöt till meckeriet. Förmodligen för att dom såg en tjej, ung eller inte, kanske dagens första. Det gladde mig, även om jag också visste att det spelas på sista akten nu för den rollen.
"Det är kö ända ut till leden!" rapporterade anslutande gubbe 3.
Alla skakade på huvudet. Och jag sa något om vad jag hade tänkt om den sista resten från arbetargöteborg och varvssvängen.

Det var varmt i verkstan, det droppade vatten från istaket på min bil, och jag trivdes där i min stickade rosa basker. Grönt tjockt fett smörjdes noggrannt in i hjullagret innan det hamrades in. I det blå stålskåpet på hjul hängde rödmålade verktyg, och såna där lösa grejer, hylsor,  i olika storlekar, såna man sätter på en hävarm och  lossar muttrar med.
Gubbarna rökte, måste vara sista rökbastionen i svenskt arbetsliv, tänkte jag. V som gjorde min bil är inte gubbe men en djävligt rolig smålänning, säkert sju åtta år yngre än jag. Ja, jag vet, jag har åldersnoja. All den kunskap det tar för att kunna lossa ett däck och byta lager i dem är fenomenal. Händerna måste veta exakt vad som ska till, vilka verktyg, vilka knyck Att slå på skivorna med en stål-hammare för att lossa rosthjulet skulle inte jag ha provat. Svarta fingrar, sot i ansiktet, blåställ, humor. Hjulet på å Gulan rullade igen, fint som fan.
"Kör en sväng och se om det låter bra!" uppmanade V.
"Ja, men vad ska jag lyssna efter?" frågade jag.
Så djävla dum i huuvet, tänkte han väl.
"Om du hör några konstiga ljud." svarade han överseende.
När jag körde ut höll jag på att köras över av en tradare som kom farande i snömodden. Jag gasade, slirade, men hörde inga konstiga ljud alls.

Numer föraktar jag inte såna här ställen, folk på såna här ställen, tvärtom: så genuint, så glatt, så kul dom hade, vad rörande att dom försökte vara roliga för min skull, jag hade skrattat och fallit in i kommentarerna.
Min lust att ge efter för depressionen gav sig av och jag var på banan igen. Så sorgligt egentligen att verkstadsgubbar mest  fått klä skott för snuskiga djävlar som har kalenderflickor på väggarna.
Det är så med egenintresset: kampen har bara råd med fiender eller medlöpare, så är det för de strejkande hamnarbetarna också antagligen, och så var det för de radikala unga likhetsfeministerna. För växlaren som for genom stan i nordvindar, längst ut, längst bak i ett tåg-set vet jag inte vilken kampen var.

Kommentarer

  1. Vackert!
    Lite arbetarromantik kan väl inte skada?

    Är det sant att de enda verkliga kommunisterna finns i Kållered och Limhamn?

    SvaraRadera
  2. Nä, det kan nog aldrig skada med lite arbetarromantik. V tyckte dock att man skulle byta ut alla arbetarna i hamnen till Kineser, för då skulle man få se på jobba. Du vet väl att Jobba jobba, nånting, betyder äta äta på kinesiska.
    I Kållered, jo, där bor nog arbetarna, för inte är dem i Kålltorp, eller i Olskroken, eller i Majorna, nuförtin ...

    SvaraRadera
  3. En klassisk ramsa på MFF:s läktare är:
    "Jubba, Jubba, Ju-ubba"

    På skånska då alltså.

    SvaraRadera
  4. Ja, hantverksskicklighet är beundransvärt, öht att se människor som utför sitt jobb väl och går in för det är imponerande. Jag har tyvärr stött på lite väl mycket snusk-gubbe-fasoner när jag var ung, som präglade mig. Exempelvis när jag var 14 och gjorde prao på Tekniska verken. Fy fan. Förhoppningsvis har det beteendet dött ut.

    Min make stod ensam i gångarna under Tingstadstunneln och programmerade i går. Han var rädd för koppartjuvar och pundare som har dykt upp där nere.

    SvaraRadera
  5. Halloj SMultron! Ojdå, tänk vad mycket man itne vet om platser, att det står någon i tunneln och programmerar och befarar att även koppartjuvar och pundare kommer dit.
    Att vara fjorton och bli omsvärmad av gubbar på Tekniska verken borde vara förbjudet, det är mkt osmakligt. Hoppas män är pappor i större utsträckning nuförtiden, så de vet, att det är barn!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: