Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från december, 2009

En stunds uppriktighet

Rev julkortet från den idiotiska mannen som jag dejtade förra hösten direkt, släppte bitarna i soptunnan innan jag hade passserat GÅ. Sitter folk och tvångsskriver kort till alla som de överhuvudtaget kan hitta adressen till?
Jag fick två kort det här året. Ett från honom, ett från mina ex- svärföräldrar.
Själv skickade jag nada, inte ens ett e-kort.
Om jag får vara uppriktig och sann vill jag inte skicka ett enda kort, inte tvångsmässigt höra av mig till intvingade bekanta. Om jag fick löpa linan ut skulle jag skita i allt det. Sen skulle jag känna mig så ensam så ensam, ändå. Men det är en het dröm, en förbjuden.
Fast i ärlighetens namn. Så mycket löst folk man ska bry sig om som inte ger ett djävla skit igen.
Min återkommande dröm är att bara va.
Ligga ner, lyssna på fåglar och höra löven susa.
Ha kontakt med dem jag älskar.
För det är ju uppriktigt sagt bara med dem som umgänge ger något. I övrigt föredrar jag att tänka, läsa, filura på nätet. Hur mycket mer stimulerande är det in…

Livet, igen

Sitter här med påbörjad nyårskavalkad.
Kommer av mig. Börjar på nåt annat.
Skulle haft en stor falska champagne i stället.
Jag ser Jag som älskade dig så mycket.
En borgerlig film i intellektuell miljö.
Men en sån karaktär hon gör,  Kristin Scott Thomas.
Jag vet inte i vilken fransk stad det utspelar sig. Men den är liten, där finns ett universitet, ett badhus och en polisstation, utöver det ser man bara interiörer i familjens hus.
Familjen dit kvinnan, som Scott Thomas spelar, återvänder efter ett femtonårigt fängelsestraff består av en hustru tillika kvinnans yngre syster, en man och de två från Vietnam adopterade småflickorna.
Det är klart att fängelsevistelsen måste kontrasteras mot den högborgerliga miljön.
I en scen - Kristin Scott Thomas ligger på sängen, ljuset faller mjukt från fönstret bredvid, det är tyst - då slår det mig torrt: jaha! där är en kropp, en människa, så ser hon ut, på det sättet utsträcker hon sig i universumet, där slår ett hjärta, där rusar blod, där går d…

Karl Lagerfeldt

Jo, i går när jag bläddrade runt i THE Vintage butiken, bland Chanel, Filippa, Acne, You name it, höll jag i en topp av Karl Lagerfeldt för 300 spänn. Snygg, och i min storlek. Damer med den här plånboken är antingen anorexismala eller Monroefylliga. En av den senare modellen uppehöll sig i provrummet, uppehöll även den finlandssvenskt brytande expediten, pratade om nån film hon sett. Rösten som från en förtitals film, hög och oblyg, dumfin liksom.
"Ja, oh ja, det var så härligt! att få njuta, alla såg riktigt bra ut, ner till minsta ostdisksbiträde, vackra ansikten, vackra kläder, smycken. Oh! storatrat och samtidigt så underhållande förstår du!"
Var hon på riktigt, undrade jag och släppte Karl L'en för en mer vardaglig Velour-kjol, mörkt grå, halvlång och med en lite trashigt ojämn kant nertill. När jag trängde mig förbi provrummet och alla klädställ med pälsar och hattar för att nå fram till disken såg jag kvinnan därinne. En helt vanlig dam, femtio, på pricken antagl…

Brödet och Fiskarna

Halkade ut, hackade på istäcket som lagt sig på gården utanför, strödde salt, A ropade: det är matsaltet! jag hackade vidare, var alldeles skakis när jag kom in och skulle skära fenorna av två upptinade feta vittlingar.
Sen sprack det läck i badrummet. En fontän rätt ut. Tur ingen satt där, tänkte jag, och sprang ut i källaren för att hitta huvudkranen. Hornbach och en slang och en klämma och en isoleringsteijp senare kunde vi sätta oss tillrätta.

Jag hade halkat ut, halkat runt, ner till Redbergsplatsen, tittat vintage, in på cafe, läst tidningen och försökt räkna ut hur många gånger man kan gratisläsa tidningen för en kopp kaffe? Vad kostar en prenumeration? 1000/år eller?
En stor Cappu 24. Det blir 4 på hundralappen, alltså 40 gånger motsvarar en pren., ungefär en gång i veckan skulle räcka alltså, ja om man går dit själv vill säga, annars betalar man för två, och vad jag såg så hade de bara en slags morgontidning. Ja, jag är för snål för att prenumerera, kan också påstå det är mil…

Peace & Love

Jag satt å såg Anna Anka laga anka i sitt julprogram.
A irriterad, vill plötsligt byta kanal, - det var då hon låg på pilatesbollen och gjorde "grodan"  - eftersom damen i fråga, enligt honom plötsligt, inte tänker på någon annan än sig själv.
Vi hamnade i en Woodstock-dokumentär.
Förklara 68 rörelsen på två minuter den som kan.
Jag kom av mig, häpnade: vad hände med allt? Vilket antiklimax!
Vi ser hur en tromb drar en överdriven regnskur över den enorma scenen. Scenarbetarna försöker rädda elektroniken och flyr.
Folkflocken nedanför i ponchos och batik uppmanas söka skydd.

Kring julbordet på julafton var det dock bara A som inte alls förstod den allmänna indignationen över Ankans uppsyn.
Då stod han på sig och sa att hon vill väl bara vara en nice woman som är fast i kändisskapets kultur.
Jag gillar de helt way out referenserna han håller sig med (om man jämför med mina/våra).
Allt blir tydligt, till exempel hur åsiktsmaskineriet är styrt av sedan länge ingraverade koder i …

Förpackad

Brud.
Inte kände jag mig så vacker som jag sen blev i allas ögon.
Det är fantastiskt med goda speglar.
Vitt vitt vitt.
Och krispigt.
Förnseningar.
Folk som försenade.
Alltihop.
Min huvudsvål ville gå upp i sprängverkan.
Femtioelva snöbilsfläckar på kjolen, sista just innan vi skulle gå in i mina föräldras till tempel smyckade hus. Underligt hur en dörr, en entré, ett förväntansfullt sällskap minuten senare kan förbyta all fucked up hopplöshet infor tinges belägenhet, blåsa bort den, för en skimrande strålande midvintermagi. Mitt älskade barn  bakom i snyggaste kostymen.
Mamma mötte gråtande i dörren, hon var öppen och lycklig. Bakom henne skymtade massan därinne vars ögonpar blinkade nyfiket mot oss i ljusskimret. Utanför brann en eld. I rummen rosa, vitt, blått, guld. Nästan så politiskt inkorrekt att det kunde anmälas skojade blomstergubben. Sure. Ljusblått och rosa. Skulle jag våga gå nerför hallen? Gästerna var rörda. Vi tågade in. Skulle man hålla honom under armen? hur höll man …

Snön faller och vi med den

Jaha ja,
nu har jag packat en hel resväska med klänning och attiraljer.
Taxitjänst först för alla som har den goda karaktären och viljan att hjälpa till.
Månniskor är fantastiska!
SOm hjälper till.
Mer än så kan man itne begära, kan man itne begära,
men vara tacksam, tacksam tacksam!

Nu fil och vinbärssylt dagen till ära.
Rostmacka & kaffe.
Sen drar det igång.
Hej å hå!

Det här är surrealistiskt minsann!
WTF!

Jag är löjligt svag för min blivande man.
Han är löjligt ledsen över att hans ring var för liten.
Men vilka fina ringar!

Jaha ja, nu sätter jag igång.



- hjälp -

Kugg-julen

Oj, nu rullar det in, maler på som kvarnhjulet ingen kan stoppa.
I går kom Lilla I och Lo farande med tåget, ut ur kylan hem till oss
i vårt ångande varma lilla bo där A hade tänt alla ljus vi hade och dessförinnan experimenterat fram en för honom helt ny kycklingryta i köket.
Åh, sånt gör mig lycklig!
Att lilla I och stora Lo gör sig besväret att åka hela vägen, till oss!
Lilla I sov när jag kom hem. Ljus och mjuk och trött efter tågresa.
Ångan mot fönstren förvandlades till kondens under nattens kalla timmar.
Tio minus, knarr under fötter, folktomt och så bakterierensat ute i det frostbitna.

Herregud!
Snart är det dax.
Herregud!
Är du med på´t lite?

I torsdags kom syrran och Z-li, hon i en rosa spetsig prinsesskjol. Dessa små ljuva ungar, de har sina preferenser. Vi var iväg å dansade. Undrar faktsikt om hon såg rörelserna men tyckte dom var svåra, eller om hon bara såg att vi flängde runt allihop? för hon svängde liksom på sitt eget sätt, mellan golv och tak, så som ingen annan. I…

Ärligt talat.

Jag skiter i alla tantvarningar.
Va fan e de?
Jag gillar att ställa fram en kopp till min blivande make, jag gillar att sätta bröd i rosten (inte rosta dem), gillar att ställa fram en tom frukostskål, ställa fram smör och ost.
Det är för att lämna valet öppet som jag bara ställer fram, utan att fylla i och göra klart, bre t.ex..
Han kanske vill äta något annat.

När jag far fram i köket under min bästa tid: frukosten, så har jag bara en sån lust att svepa med grejer till alla mina andra familjemedlemmar.
Och jag gör det.
Hela tiden.
Lägger fram grejer.
När de inte ser.

Inte alltid, förstås.
Men, det är en annan dag.

Jag gillar annars att öppna locket på, och känna suget i käften redan innan jag fått sommarens hemkokta vinbärssylt i munnen. Doften av tinande saffransbullar och draget som varmluftsugnen orsakar i köket där jag oftast sitter med datorn klingar högt som Orsa Spelmän. Skiter i tantvarning på det också.
Klinga mina klockor!
Och Åsa Jinder. Det är fint alltså.
I dag hörde j…

Jag skulle vara Bo Derek!

Aldrig drömde jag om det så här.
Jag skulle se ut som Bo Derek när hon kommer upp ur badet på den där stranden,
fast med kläder på då.
Jag tänkte mig att jag skulle ha en lång fläta med små blommor i, en inbakad fläta.


Och jag skulle förstås vara vrålsnygg.
Och säkert skulle ALLA glo på mig där jag gick kyrkgången fram, och de skulle tänka att fy i helvete vad hon är VRÅLSNYGG:
Hon ser ju ut som Bo Derek när hon kom upp ur vattnet på den där stranden!










Fast!
Nu blir det inte så. Inte alls så.
Vilket pucko jag måste ha varit, så självcentrerad, (redan?).
Fick sy ut klänningen i går.
Byta dragkedjan.
Det gick la sådär.
Man behöver inte syna sömmarna med lupp direkt.
Vare sig här eller där behövs det synas.
Varför ska man göra det egentligen?
Som om det roar med fel och brister.

Nä, jag ska nog säga Ja ändå. Trots allt.




Näe ...

...skojade bara.
Mitt bröllop ska bli en magisk dag i vintersolståndets tecken.
Rättså starkt har jag en känsla av att det blir.
Som ett eldsklot i rymden svävande,
tryggt och säkert.

Vaneklmodet är dock mitt signum.

ANROP!

Min värld!
Fönstret mot världen!
 - Jag ska gifta mig.
En underlig känsla av overklighet.
Tänker mest på nån som rekommenderade någon, det var nån kolumnist, som rekommenderade en novellist som skrev uppriktigt säkert om kärleken.
Och det enda jag minns nu var att kolumnisten som exempel på vad novellisten skrev citerade ungefär så här någonting:
"Ja, som att stå på en bro med sin fru och titta på en annan kvinna och då fråga sig om man gift sig med fel."
Alltså: när man står där på bron och funderar så, då vet man att det är NORMALT.
Så kan man nog tänka.
Om äktenskapet.

Tid

Ungefär nu bör jag gå och sminka mig.
Min nya ambition - vad gör man med decemberblånad som fnöskar - är att försöka vara lite snygg.
Förtiårskris, ja.
Om ni nu tycker att jag skriver mycket om detta, är det INGET mot hur MYCKEt jag tänker på det.
I stort sett hela tiden tänker jag på att jag är lite för tjock, lite för fnasig, lite för ofräck, för lite sexig.
Kanske är jag abnorm. Eller bara ett tidens tecken.
Eller så är jag bara resutlatet av vad som händer när dikotomin horan madonnan upphör att gälla, upphör att vara giltig.
Här avfärdas ingen för BIMBO.
Nä, här ligger vi under allt detta, som förtiåring hopplöst under.

Jaha.

Men mera om tid.
Varför har jag så kort spann mellan det som jag gör nu och det jag ska göra sen.
Transporttid existerar inte i min värld.
Jag lever med ett helt annant tidsperspektiv.
När jag inte ojar mig över min YTA, ojar jag mig som oftast över mina inre brister: däribland min självdiagnostiserade släng av ADHD.
Vilken tur tänker jag då, att jag har en …

Kahlo mon amour!

Zappade och hamnade som ofta på Travel.
De var i Mexico.
Kameran skred uppför trappan på Kahlos blå hus i Coyoacán.
Jag höll andan för att sen släppa loss krumbukter i den outgrundliga inspirationskällan.
In i sovrummet åkte vi, upp i sängen under baldakinen, ner i matsalen med gult,
över till några tecknade blad i Dagboken.

Aaahh!

Frieda bearbetade sexualiteten, könet och politiken, sa reportern.
Gud, det fick tinningarna att bulta av lust plötsligt.
Vad har jag gjort alla de här åren?!
Vad har jag gjort av allt?!

Jag minns hur det var där. Hur jag dröjde kvar inne i Ateljen, såg på kruset med askan, såg på den ofärdiga Stalin. Längtade efter ett projekt som hennes. Skred genom rummen. Andades i fukten.
Herregud!
En gång var jag där.
När det brann i mig av iver.

Vad hände?


















Min klänning hänger där, målades 1933 efter USA vistelsen där Diego målade mural fresk över den nya moderna industrin åt Henry Ford. Illustrerar väl ungefär den vervremdung jag känner inför allt. El viva Frieda.

En funderare ...

Om man är smal blir man vrålsnygg i en billig trasa från Gina.
Glans, frans och glam, voila.
När man inte är det hänger en fucking jävla skirt för 4500 som en svullen disktrasa och fetar ut överallt.
Spelar ingen roll alltså, hur man gör.
Ta burka eller hänga sig. not. Men man har inget LIV.


Äldre trädgård sökes

Just nu drömmer jag om Boboliträdgården i april.
Om att det kunde vara nu, och att jag kunde vara där,
sitta på en stenbänk av alla stenbänkar som ramar in den där fontänen nere i ena hörnet.
Då skulle jag passa på och ta en dagstur upp på någon av kullarna som omger Florens.
Gå till nån by, och se ner på alltihop, kanske ta bussen tillbaka.







Jag vill fortsätta leva på det sättet, komma ensam, gå ensam.
Åka till Prag, Berlin, ta tåget vart som helst.
Lyssna på P1, rassla med papper, titta ut genom fönstret.
Hälla olivolja på ett fat, doppa bröd i, hembakat.
Finns det någon som skulle drömma om att drömma samma?
...

Sen vill jag vara familj.
Vandra i fjällen nån gång. Åka till NY.
Annat som passar.
Växla.
Det går väl?

Kom och Be!

När jag först kom till Istanbul blev jag så överraskad av det ljudande hölje som ramade in oss i tillvaron när minareterna sjöng till bön.
Före fem, vaknade varje morgon i irritation, första veckan och möjligen andra också.
Där tror jag det mest var Allah Akbar! som microfonrösten ropade i olika melodier.
När vi kom längre ut på landsbygden steg böneropet tydligare ur det täckande storstadsljudhöljet.
Men då hade vi börjat vänja oss, och sov över, i dvala visserligen.

I Väst Afrikas länder spelar de en helt annan musik i böneringningen.
Mer som sånger, klar vinnare i den böneutropens melodifestival jag skulle kunna sätta samman med min ringa erfarenhet.

Det här slår mig i och med minaretförkastelsen i Schweiz.
Är det för förändringen av tillvarons ljudmatta man inte vill slänga sig i en gemensam muslimsk högtidsbön?
För den är radikal naturligtvis, den förändringen. Om det ska ljuda fem gånger var dag. Men, man vänjer sig förstås.
Man kanske kan välja melodi?

I vårt hushåll mixar vi  …

5 december

Började dagen med en färskmald och läsning på Cafe Zenit.
Ryckte i dörrn redan innan de hade öppnat.
Läste, och tjuvlyssnade på ett par människor vid ett bord intill.
De åt nån ciabatta med olivcreme.
Den ena berättade om sin förestående opposition på en c-uppsats.
Så engagerat, och så klartänkt.
Vad gör vi sen, alla satar som lärt oss allt om vetenskapliga metoder och empiri?
Vad gör man t.ex. när man har en känsla för hur Pekingoperans misce-en-scene rent matematiskt korrelerar med ritualerna vid Pyramidstäderna? vad gör man när man har en idé om hur detta tal skulle kunna lyfta Afrikansk dans och rytm in i korsningen med Europeiska konventioner och det skulle kunna ge det sceniska uttrycket nåt extra?
Man bara tänker det. Tyst.

Drog vidare med spårvagnen. Till centralen, ner mot Nordstan.

En unge i tio års åldern lämnade pengar till en nedböjd tiggerska som satt i tunneln mellan centralen och Nordstan. Nånting i bilden stämde inte för tioåringen.
Han dröjde sig kvar, tittade, titta…

post-julhets

Efter advent gör jag i stort sett inget förrns den 22:a.
Jo, 21 fyller mama.
Det gör jag, också, inte fyller då, men firar.
Därutöver typ inget ... annat än att jag hyllar hyacinterna,
som i år står konstnärligt fria på ett stort fat på vilket också lite mossa å tre silvriga julkulor ligger.
Dom luktar fint, hyacinterna alltså.

Framåt tre i dag kom jag på att jag måste gå ut.
Tog en runda i Delsjön,
Skatås säger dom som springer.
Jag lufsar.
I dag i mörkret.

Natten kommer för fort.
Kom på nu att jag glömt middag.
Åtgärdades med att värma nåt gammalt.
Väntar på det nu.

Tänker under tiden på det här med varmluftsugn.
Den är strålande, men bränner ojämnt som fan.
SKA det vara så?

I dag känns som om jag bott i en bubbla.
Ibland talar folk om  saker med varandra,
jag har inte talat om någonting.
Känns det som.
Men det har jag:
pratat i telefon faktiskt.
Annars har jag telefonskräck.
Ett underligt syndrom att ha.
Jag tror jag fått det från skuld av att jag ringde min farsa för sällan, ändå …

Trångt

Då och då kommer väldigt hastigt en pulserande nageltrång över mig.
Den anföll under natten. Tån vill liksom gå av. Jag linkade upp till köket med den pulserande tån släpandes efter mig.
Och sen såg jag det jag nånstans visste men ändå inte VISSTE:
Peter Wolodarski, den unga stjärnjournalisten på DN ledare, morgonsoffor, programlederi, (och mer?) fick sitt ursprung bekräftat.


Ung var han verkligen, i alla fall när han började synas. Tvättad.
Åh, jag förundrades med vilken självklarhet, vilken självsäkerhet han höll sig i debatter.


Wikipediar man ser man att han är född -78.
Ja, det gjorde jag alltså för att verifiera att jag såg hans farsa i dagens, ja om det inte var DN's nätupplaga.
Visst visst, ögonen uppspärrade:
Stadsarkitekten Alexander Wolodarski visar Stockholms blivande tillskott i siluetten, da skyline.
Tohr Tower, eller vad dom vill kalla dem. Ett nytt national(istiskt)- monument i stadsbildens rad av kyrktorn kyrktorn kyrktorn.
Så är det med självkänsla och ambition, går i r…

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Måndag på IKEA.

Slam - Dunk.
Som vanligt.

Jag är i alla fall stolt över att jag fick inviten så att jag kunde dra av ett solo på lördagens fest.
Ett danssolo.
Gjorde jag. Trots tight klänning. Den var elastisk, och jag hade säkrat upp med heltäckande tights under.
Spelar ingen roll om A säger det var bra eller inte, jag känner det.
Stoltheten över att JAG gjorde det.

I dag dunkade jag till honom.
Han slammade igen dörren.
Jag låg kvar och funderade på om jag skulle gå ut och vara borta länge - spela indignerad -
eller lungt ligga kvar där på soffan.
Efter en minut kom han tillbaka.
Hämtade nyckeln, under spänd tystnad, han hade väl glömt den.
Äh, jag valde att ligga kvar.
Tog upp Hultmans Undersökning.
I lugn och ro fortsatte jag att läsa.
Så är det nu i mitt brusande hjärta. Jag kan liksom stänga ner.
Efter kanske trettio minuter kom han tillbaka.
Kram och puss,
och förlåt.
Sen åkte vi till IKEA.
Som nykära i korridorerna.
Köpte en JÄTTEkastrull i vilken vi lagade JÄTTEmycket mat när vi kom hem.