torsdag 31 december 2009

En stunds uppriktighet

Rev julkortet från den idiotiska mannen som jag dejtade förra hösten direkt, släppte bitarna i soptunnan innan jag hade passserat GÅ. Sitter folk och tvångsskriver kort till alla som de överhuvudtaget kan hitta adressen till?
Jag fick två kort det här året. Ett från honom, ett från mina ex- svärföräldrar.
Själv skickade jag nada, inte ens ett e-kort.
Om jag får vara uppriktig och sann vill jag inte skicka ett enda kort, inte tvångsmässigt höra av mig till intvingade bekanta. Om jag fick löpa linan ut skulle jag skita i allt det. Sen skulle jag känna mig så ensam så ensam, ändå. Men det är en het dröm, en förbjuden.
Fast i ärlighetens namn. Så mycket löst folk man ska bry sig om som inte ger ett djävla skit igen.
Min återkommande dröm är att bara va.
Ligga ner, lyssna på fåglar och höra löven susa.
Ha kontakt med dem jag älskar.
För det är ju uppriktigt sagt bara med dem som umgänge ger något. I övrigt föredrar jag att tänka, läsa, filura på nätet. Hur mycket mer stimulerande är det inte? eller att arbeta?! Att arbeta befriar, som dom så visst sa. För att det är en inrutad tid där du inte förväntas göra något. En sån frihetskänsla det inrutade kan ge.
Däremellan är lite bus med A vitalt.

Men man ska stå upp och å hej å hå, ho ho ho.
Fick alldeles för lite av det med modersmjölken, kompetensen, självkänslan att ta för sig på ett naturligt och avpassat sätt. Nä, det jag gör är att le, och finnas till för andra. Och inte för att jag tror att andra är så djävla uppfyllda av hur jag funnits till för dem. De har väl inte märkt nåt.
Nä, för det mesta är man ingen, en osynlig, en som inte finns annat än som en eventuell parameter för någon annan att se sig i.

I somras på en fest sa min exsvärfar att dom saknade mig: "fattar du?", sa han sen för att förtydliga. Han var lite dragen. Vad saknade dom? Det gjorde mig illa till mods förstås. Men jag undrade ändå, vad?
Att jag var en som skulle ha lagat hemkokt sylt och odlat i det växthus min ex- man nu låter växa igen? Vi var förresten aldrig gifta.

Min nya man ser mig inte heller. Vi delar inte samma språk. Ibland är det höjdernas frihet även det. Att han bara älskar, obestämt vad. Jag vet inte om jag konstruerar den bilden, komplicerar och sätter mig själv i kylan på en sten, offrar, men min lott verkar vara att ha människor runt mig som inte har en aning om vad som rör sig innanför mitt pannben. Det är klassrymlingens gytter. Magister i en massa konstnärligt flum. Hur ska jag kunna konversera på de fester jag aldrig går på om sånt jag aldrig haft sammanhang för?

En gång hade jag en man som såg mig och lite till. Kultursnubbe från huvudstaden. Jag tror att han konstruerade mig. Skapade den han ville jag skulle vara. Och han hyllade hypade. Jag tog det för givet. Nu tänker jag med visst vemod att det var den epoken det.
  Min unge ser mig också. Vet lite om allt jag vet och gjort och kan. Det är stort. Det största faktiskt. I min lufsande tillvaro vet han att bakom den där anspråkslösa djäveln finns en glöd i hjärnan. Han har sett det. Tack. Han vet också att jag undviker.

Men min nya man. Min nya man. Vad ser han? Ibland står han här bredvid och undrar vad jag skriver. Jag säger inget. Skriver, säger jag bara och skrattar lätt undergivet. Jag har mitt, han har sitt, sina tankar. Ibland vill jag dit, ibland vill jag släppa in honom här, men! oftast går det sida vid sida, dag för dag bär lusten att bara va med honom, skratta, vara nära.

Gott nytt år!

onsdag 30 december 2009

Livet, igen













Sitter här med påbörjad nyårskavalkad.
Kommer av mig. Börjar på nåt annat.
Skulle haft en stor falska champagne i stället.
Jag ser Jag som älskade dig så mycket.
En borgerlig film i intellektuell miljö.
Men en sån karaktär hon gör,  Kristin Scott Thomas.
Jag vet inte i vilken fransk stad det utspelar sig. Men den är liten, där finns ett universitet, ett badhus och en polisstation, utöver det ser man bara interiörer i familjens hus.
Familjen dit kvinnan, som Scott Thomas spelar, återvänder efter ett femtonårigt fängelsestraff består av en hustru tillika kvinnans yngre syster, en man och de två från Vietnam adopterade småflickorna.
Det är klart att fängelsevistelsen måste kontrasteras mot den högborgerliga miljön.
I en scen - Kristin Scott Thomas ligger på sängen, ljuset faller mjukt från fönstret bredvid, det är tyst - då slår det mig torrt: jaha! där är en kropp, en människa, så ser hon ut, på det sättet utsträcker hon sig i universumet, där slår ett hjärta, där rusar blod, där går det impulser i neuronerna, händerna är kanske varmtorra: och: så ensam hon är, alltid lämnad till sig själv. Ändå, människor, skapelsens krona, som sträcker ut sig i mellanrummet till den andre kan skapa något, så gör hon avtryck, en hand på en panna, ett badhusvatten mot en kropp, några ord och en röst mot ett öra. Så bärs barnen vidare, så upprätthålls livet, så fortsätter vi att tillskansa oss varandra, och tiden. När båsmentaliteten av de lägre behoven är tillfredsställda kan man gå till konsten, till samtal, göra ett försök, ett samlande, erbjudas en nåd: jag läser det igen, jag hör vad som sades, de hör Dostojevskij, de ser Rohmer, de tröstas och spinner oss och vårt nät, vårt enda skyddsnät vidare vidare vidare. Så räddar vi oss, och varandra.Orden, bilderna, leken, lusten att berätta, att visa, att leva, trots allt.
I våra tystnader, i våra stora inre universum pågår det, möten med de andra, möten utan fysik, där sjuder hjärnornas sånger utan barriär i mig, i dig, i dom, nu och för länge sen, 1822, 1977, 2008.

tisdag 29 december 2009

Karl Lagerfeldt

Jo, i går när jag bläddrade runt i THE Vintage butiken, bland Chanel, Filippa, Acne, You name it, höll jag i en topp av Karl Lagerfeldt för 300 spänn. Snygg, och i min storlek. Damer med den här plånboken är antingen anorexismala eller Monroefylliga. En av den senare modellen uppehöll sig i provrummet, uppehöll även den finlandssvenskt brytande expediten, pratade om nån film hon sett. Rösten som från en förtitals film, hög och oblyg, dumfin liksom.
"Ja, oh ja, det var så härligt! att få njuta, alla såg riktigt bra ut, ner till minsta ostdisksbiträde, vackra ansikten, vackra kläder, smycken. Oh! storatrat och samtidigt så underhållande förstår du!"
Var hon på riktigt, undrade jag och släppte Karl L'en för en mer vardaglig Velour-kjol, mörkt grå, halvlång och med en lite trashigt ojämn kant nertill. När jag trängde mig förbi provrummet och alla klädställ med pälsar och hattar för att nå fram till disken såg jag kvinnan därinne. En helt vanlig dam, femtio, på pricken antagligen, inte + inte -.
My ass, varför tror du att du är så djävla kul, frågade jag mig när jag såg hennes trista nuna.
Överklass är oklädsamt när den är omedveten.
En wannabe antagligen.

Brödet och Fiskarna

Halkade ut, hackade på istäcket som lagt sig på gården utanför, strödde salt, A ropade: det är matsaltet! jag hackade vidare, var alldeles skakis när jag kom in och skulle skära fenorna av två upptinade feta vittlingar.
Sen sprack det läck i badrummet. En fontän rätt ut. Tur ingen satt där, tänkte jag, och sprang ut i källaren för att hitta huvudkranen. Hornbach och en slang och en klämma och en isoleringsteijp senare kunde vi sätta oss tillrätta.

Jag hade halkat ut, halkat runt, ner till Redbergsplatsen, tittat vintage, in på cafe, läst tidningen och försökt räkna ut hur många gånger man kan gratisläsa tidningen för en kopp kaffe? Vad kostar en prenumeration? 1000/år eller?
En stor Cappu 24. Det blir 4 på hundralappen, alltså 40 gånger motsvarar en pren., ungefär en gång i veckan skulle räcka alltså, ja om man går dit själv vill säga, annars betalar man för två, och vad jag såg så hade de bara en slags morgontidning. Ja, jag är för snål för att prenumerera, kan också påstå det är miljömedvetet, för varför bära ut kasse efter kasse med olästa blad?

Väl hemma hittade jag vägsaltet, strödde igen, hackade lite till, blottade tillslut trädgårdsstenen lite sådär, här och där. Torra händer av innevärmen, torr ansiktshud. Veledakrämen slut. Pressar ändå ut en klick ur den med mandel. Sen kom det massa folk, varmt i rummet, varm mat, varmt te, och sen som avslut fram med de misslyckade och torra saffransbullarna. Varsågoda! Le. Och jag log, för mig själv, för att jag sa tyst att jag fantamej inte ska säga ursäkta för att dom är torra.

Ska nu äntligen i lugn och ro få läsa, läser Heberleins omskrivna, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Bra bra, men ibland slår det mig hur flata vi har blivit, för här är det på riktigt, ändå ter det sig emellanåt som en lättsam fiktion, realistiskt icke-svulstigt överdriven, men oj oj, jag vet: måste påminna mig: en svårhanterlig fruktad verklighet av lidande bakom. Jag tycker om Heberlein, som om hon blivit en slags profet, en messias som lider på korset för vår förlåtelse. Ska krypa ner bland kuddar och dun och bara läsa tills jag faller i skön sömn, då ska jag låta mig föras bort, bäras iväg in i sömnen, vilan, friden. Be en bön om tillfällig nåd för alla dom vars hjärnor bråkar.

måndag 28 december 2009

Peace & Love

Jag satt å såg Anna Anka laga anka i sitt julprogram.
A irriterad, vill plötsligt byta kanal, - det var då hon låg på pilatesbollen och gjorde "grodan"  - eftersom damen i fråga, enligt honom plötsligt, inte tänker på någon annan än sig själv.
Vi hamnade i en Woodstock-dokumentär.
Förklara 68 rörelsen på två minuter den som kan.
Jag kom av mig, häpnade: vad hände med allt? Vilket antiklimax!
Vi ser hur en tromb drar en överdriven regnskur över den enorma scenen. Scenarbetarna försöker rädda elektroniken och flyr.
Folkflocken nedanför i ponchos och batik uppmanas söka skydd.

Kring julbordet på julafton var det dock bara A som inte alls förstod den allmänna indignationen över Ankans uppsyn.
Då stod han på sig och sa att hon vill väl bara vara en nice woman som är fast i kändisskapets kultur.
Jag gillar de helt way out referenserna han håller sig med (om man jämför med mina/våra).
Allt blir tydligt, till exempel hur åsiktsmaskineriet är styrt av sedan länge ingraverade koder i våra flockstyrda impulser. För att haja det inkorrekta med Anna A's uttalanden bör man sluta upp bakom och förstå kvinnorörelsens ambition och vår dubbelmoral kring den. För att säga en sak och mena en annan krävs långtgående invigning i systemens natur.

The summer of Love. Att det var politik, om jämlikhet, frihet och broder/syster- skap och för mig, i min hjärnas konnotationer till det där: kvinnofrigörelse, kvinnans lust, kvinnans rätt. Allas vår rätt till livet utanför femtiotalets strama räta kostymvinklar, etniska rensning, kärnvapnen, Hitler. Nog måste väl Kejsar Haile Sellassie funnits med på ett hörn där också? Rastafaris?  Socialt uppror.  Får googla på den, Bobbelibobban Marley på woodstock? Nä, kan inte bekräftas, var han för ung, slog igenom senare, första stora plattan 74? 


Kanske det var ungefär som reggaen, säger jag ändå. 


Men vad är det för A? One love, ganya, rastaflätor, gult grönt rött, den etiopiske kejsaren Haile Sellassies, som den nya messias ,väntan på att ett folk skall komma honom till mötes? Men det är ju kristet, och flickorna där ska inte raka håret under armarna och inte vara allmänt kort korta och inte heller särskilt jämställda. Rastafarikulten är däremot införlivad, liksom uppäten och digested som det passar sig,  i den rörelse A tillerkänner sig som muslim: mouridismen, där har dom figurer som kallas Bye Fall´s, det är efterföljare till grundaren Ahmadou Bambas högra hand.  Dom klär sig i trasor, och odlar rastaflätor och är lite allmänt fria outsiders. Grundaren är svart, senegales, och muslim, ungefär som Haile Sellassie är det då, men etiopier och kristen då.


Kan man bara ha gudar, profeter som liknar en själv?
Om man aspirerar på att få ha ett finger med i spelet, och inte vill blott underkuva sig andras ordningar, då måste man styra upp det.
Jag, vad har jag för ambition med mina gudar, coh vad är det jag tordes vilja styra upp?
Inga, inget, som om mitt fullständigt maktlösa tillstånds enda uppkäftighet tillåter: Inga Gudar! 
Och det ÄR ju uppkäftigt, rebelliskt rentav, så hotande. Men en är inget hot. Så därför blir man lätt utmanövrerad, söndrad, inte alls härskande. Men lite fri, fri i den lilla lilla enklaven jag som bor i det rum där ingen annan gudspatriark redan fyllt upp. En tandlös under sängen religion liksom.  


Hur som helst.


Joe Cocker var magnifik där på scenen, vilka manér, och så förvånad jag blev av att se att han har varit ung, som om jag trott att han varit mysfarbror - you are so beautiful - alltid. 
With a little help for my friend



fredag 25 december 2009

Förpackad

Brud.
Inte kände jag mig så vacker som jag sen blev i allas ögon.
Det är fantastiskt med goda speglar.
Vitt vitt vitt.
Och krispigt.
Förnseningar.
Folk som försenade.
Alltihop.
Min huvudsvål ville gå upp i sprängverkan.
Femtioelva snöbilsfläckar på kjolen, sista just innan vi skulle gå in i mina föräldras till tempel smyckade hus. Underligt hur en dörr, en entré, ett förväntansfullt sällskap minuten senare kan förbyta all fucked up hopplöshet infor tinges belägenhet, blåsa bort den, för en skimrande strålande midvintermagi. Mitt älskade barn  bakom i snyggaste kostymen.
Mamma mötte gråtande i dörren, hon var öppen och lycklig. Bakom henne skymtade massan därinne vars ögonpar blinkade nyfiket mot oss i ljusskimret. Utanför brann en eld. I rummen rosa, vitt, blått, guld. Nästan så politiskt inkorrekt att det kunde anmälas skojade blomstergubben. Sure. Ljusblått och rosa. Skulle jag våga gå nerför hallen? Gästerna var rörda. Vi tågade in. Skulle man hålla honom under armen? hur höll man i så fall blommorna på bästa sätt? Vi ställde oss under misteln i den med tyll och rosor smyckade portalen. Vigselförrättaren höll tystnad, fotoblixtarna blinkade.
Sol hade sminkat mig och lagt året, S servade med lunch, kaffe och choklad och lugnande Mozart. Så högtidligt fint. Hjälpsamhetens lov sjöng i alla vänner och bekanta. Någon lånade ut det, en annan det, hjälpte med det, två höll matlag hela dagen i vårt kök, folk fejade, kånkade, torkade, putsade, förberedde och körde hit och dit. För oss. Lilla I och Lo skjutsades fram och tillbaka med storslaget tålamod. Pysslade med allt. Här och där var en lucka uppstår fyller Lo i. AK konverserade vigselförrättaren.
Alltihop. Så underbart Lyckat. Lilla I som spred sitt ljus när hon ropade Gudis över alla huvuden.
A kämpade med tårarna, kämpade, jag vet det. Ändå, stilla rann de nerför kinderna. Han gömde sig i min hals en stund. Lo läste vackraste dikten om hur kärleken är där man älskas för den man är.
Sen sa vi JA. Och sen surfade vi vidare. Bars fram av välvilja, lyckönskningar och stor kärlek.
Gästerna var fantastiska. Glada! Varma! Uppsluppna! Välvilliga! Tänker på allt som människor kan skapa tillsammans! För oss ett stort stort rum som räckte över hela härliga världen av kärlek som öppnade sig och våra hjärtan. Jag kände mig ren och stor, utan grus.

TACK TACK TACK!



måndag 21 december 2009

Snön faller och vi med den

Jaha ja,
nu har jag packat en hel resväska med klänning och attiraljer.
Taxitjänst först för alla som har den goda karaktären och viljan att hjälpa till.
Månniskor är fantastiska!
SOm hjälper till.
Mer än så kan man itne begära, kan man itne begära,
men vara tacksam, tacksam tacksam!

Nu fil och vinbärssylt dagen till ära.
Rostmacka & kaffe.
Sen drar det igång.
Hej å hå!

Det här är surrealistiskt minsann!
WTF!

Jag är löjligt svag för min blivande man.
Han är löjligt ledsen över att hans ring var för liten.
Men vilka fina ringar!

Jaha ja, nu sätter jag igång.



- hjälp -

söndag 20 december 2009

Kugg-julen

Oj, nu rullar det in, maler på som kvarnhjulet ingen kan stoppa.
I går kom Lilla I och Lo farande med tåget, ut ur kylan hem till oss
i vårt ångande varma lilla bo där A hade tänt alla ljus vi hade och dessförinnan experimenterat fram en för honom helt ny kycklingryta i köket.
Åh, sånt gör mig lycklig!
Att lilla I och stora Lo gör sig besväret att åka hela vägen, till oss!
Lilla I sov när jag kom hem. Ljus och mjuk och trött efter tågresa.
Ångan mot fönstren förvandlades till kondens under nattens kalla timmar.
Tio minus, knarr under fötter, folktomt och så bakterierensat ute i det frostbitna.

Herregud!
Snart är det dax.
Herregud!
Är du med på´t lite?

I torsdags kom syrran och Z-li, hon i en rosa spetsig prinsesskjol. Dessa små ljuva ungar, de har sina preferenser. Vi var iväg å dansade. Undrar faktsikt om hon såg rörelserna men tyckte dom var svåra, eller om hon bara såg att vi flängde runt allihop? för hon svängde liksom på sitt eget sätt, mellan golv och tak, så som ingen annan. Ibland kan man se hur ungar fylls med krav som de på olika sätt försöker göra sig av med utan att lyckas. Så såg det ut ungefär, när hon rullade runt bland våra ben.

Jag borde ha orkat ta mig till solariet. Check: not! fortfarande blåvit.
Men vi handlade igår, allt från lista. Allt är listat. Stort block med nya listor, listor för allt, var dag: check: listat!
Men mest är det festen, hur den ska bli, med alla olika sorter.
Har förberett för lekar, men hur kul Är det?
Kommer jag att skratta av nervositet, eller gråta av rörelse?
Kommer sömmarna hålla? Kommer jag blir vacker i håret och med make - up'en?
Tänk om klackarna går av? Om maten inte räcker?

Bäst är att jag tillslut bestämde att mina väninnor skulle vara med, och speciellt dom som jag vet gillar mig, kanske sex av dem som då bara kommer tänka ljusa tankar och vara glada för min skull.
Det är livs-viktigt, märker jag, att det kan bli så.
Inte kunde jag väl stå där under misteln och veta att det skulle finans stänk av svart i allt det vita.
Nä, det är för er jag kommer bli lycklig och trygg: Lo, Suss, AK, Tess, Ek, Fo!
Älskar er Habibis! Tack!

Rapport avlägges. Med bildbevis. Och Poll!
Okej, or not?

fredag 18 december 2009

Ärligt talat.


Jag skiter i alla tantvarningar.
Va fan e de?
Jag gillar att ställa fram en kopp till min blivande make, jag gillar att sätta bröd i rosten (inte rosta dem), gillar att ställa fram en tom frukostskål, ställa fram smör och ost.
Det är för att lämna valet öppet som jag bara ställer fram, utan att fylla i och göra klart, bre t.ex..
Han kanske vill äta något annat.

När jag far fram i köket under min bästa tid: frukosten, så har jag bara en sån lust att svepa med grejer till alla mina andra familjemedlemmar.
Och jag gör det.
Hela tiden.
Lägger fram grejer.
När de inte ser.

Inte alltid, förstås.
Men, det är en annan dag.

Jag gillar annars att öppna locket på, och känna suget i käften redan innan jag fått sommarens hemkokta vinbärssylt i munnen. Doften av tinande saffransbullar och draget som varmluftsugnen orsakar i köket där jag oftast sitter med datorn klingar högt som Orsa Spelmän. Skiter i tantvarning på det också.
Klinga mina klockor!
Och Åsa Jinder. Det är fint alltså.
I dag hörde jag en sopran sjunga Stilla natt, det var också vackert.

Nä, men: ärligt talat, tänkte jag när jag var på väg till p-huset:
Jag skiter i tantvarning, eller vuxenpoäng:
Va fan e de!
Nu får väl alla djävlar ramla in där de vill och jag skiter i vilket som blir mitt fack.
(Bara inte tjockis-facket, bara inte det).

Sen stängdes jag in i P-huset. Bommen vägrade öppna sig och därefter var biljetten förbrukad.
Man kan alltså bli igenbommad här, tänkte jag insiktsfullt allt medan jag tittade ut från sjätte plan ner på gatan med den grå kylan i det begynannde snöfallet.
Nu kunde man hur som helst trycka på en nödtelefon och prata med en vakt.
Tillslut öppnade dom motvilligt grinden.
Då var jag i det stadiet att jag kunde ha skrikit Fuck You era jävlar ÖPPNA grinden FÖRIHELVETE!
jag HAR ju BETALAT den förbannade BILJETTEN!

Ibland blir jag bara sketförbannad.
Arga-tanten, liksom.
Jag vet inte vad jag ska göra åt det?
Ta piller?
TANTPILLER kanske.

Jag skulle vara Bo Derek!

Aldrig drömde jag om det så här.
Jag skulle se ut som Bo Derek när hon kommer upp ur badet på den där stranden,
fast med kläder på då.
Jag tänkte mig att jag skulle ha en lång fläta med små blommor i, en inbakad fläta.


Och jag skulle förstås vara vrålsnygg.
Och säkert skulle ALLA glo på mig där jag gick kyrkgången fram, och de skulle tänka att fy i helvete vad hon är VRÅLSNYGG:
Hon ser ju ut som Bo Derek när hon kom upp ur vattnet på den där stranden!










Fast!
Nu blir det inte så. Inte alls så.
Vilket pucko jag måste ha varit, så självcentrerad, (redan?).
Fick sy ut klänningen i går.
Byta dragkedjan.
Det gick la sådär.
Man behöver inte syna sömmarna med lupp direkt.
Vare sig här eller där behövs det synas.
Varför ska man göra det egentligen?
Som om det roar med fel och brister.

Nä, jag ska nog säga Ja ändå. Trots allt.




Näe ...

...skojade bara.
Mitt bröllop ska bli en magisk dag i vintersolståndets tecken.
Rättså starkt har jag en känsla av att det blir.
Som ett eldsklot i rymden svävande,
tryggt och säkert.

Vaneklmodet är dock mitt signum.

ANROP!

Min värld!
Fönstret mot världen!
 - Jag ska gifta mig.
En underlig känsla av overklighet.
Tänker mest på nån som rekommenderade någon, det var nån kolumnist, som rekommenderade en novellist som skrev uppriktigt säkert om kärleken.
Och det enda jag minns nu var att kolumnisten som exempel på vad novellisten skrev citerade ungefär så här någonting:
"Ja, som att stå på en bro med sin fru och titta på en annan kvinna och då fråga sig om man gift sig med fel."
Alltså: när man står där på bron och funderar så, då vet man att det är NORMALT.
Så kan man nog tänka.
Om äktenskapet.

torsdag 10 december 2009

Tid

Ungefär nu bör jag gå och sminka mig.
Min nya ambition - vad gör man med decemberblånad som fnöskar - är att försöka vara lite snygg.
Förtiårskris, ja.
Om ni nu tycker att jag skriver mycket om detta, är det INGET mot hur MYCKEt jag tänker på det.
I stort sett hela tiden tänker jag på att jag är lite för tjock, lite för fnasig, lite för ofräck, för lite sexig.
Kanske är jag abnorm. Eller bara ett tidens tecken.
Eller så är jag bara resutlatet av vad som händer när dikotomin horan madonnan upphör att gälla, upphör att vara giltig.
Här avfärdas ingen för BIMBO.
Nä, här ligger vi under allt detta, som förtiåring hopplöst under.

Jaha.

Men mera om tid.
Varför har jag så kort spann mellan det som jag gör nu och det jag ska göra sen.
Transporttid existerar inte i min värld.
Jag lever med ett helt annant tidsperspektiv.
När jag inte ojar mig över min YTA, ojar jag mig som oftast över mina inre brister: däribland min självdiagnostiserade släng av ADHD.
Vilken tur tänker jag då, att jag har en sån ardennerenergi, så att jag orkar med alla konstiga stigar jag leder mig ut på på grund av dessa mina svårigheter.
Jag reder tammejfan ut ALLT.
Spelar ingen roll vad.
Jag hittar en lösning. Och jag gör det med ett leende.
Leende, enbart för att lugna omgivningens oroade ängsliga blickar av SKULD.
Huvudet högt. Huvudet högt.
Jag vet, jag kan det där.
Och nu ska jag göra det igen.
Skrida till verket och TROLLA.
Trolla med tiden, och ta mina snabbaste genvägar för att komma ut genom den där dörren sminkad och glatt intagande.
Sitta på möte kl. 12.
Jajamän!
Here we go again!

See you! soon soon.

onsdag 9 december 2009

Kahlo mon amour!

Zappade och hamnade som ofta på Travel.
De var i Mexico.
Kameran skred uppför trappan på Kahlos blå hus i Coyoacán.
Jag höll andan för att sen släppa loss krumbukter i den outgrundliga inspirationskällan.
In i sovrummet åkte vi, upp i sängen under baldakinen, ner i matsalen med gult,
över till några tecknade blad i Dagboken.

Aaahh!

Frieda bearbetade sexualiteten, könet och politiken, sa reportern.
Gud, det fick tinningarna att bulta av lust plötsligt.
Vad har jag gjort alla de här åren?!
Vad har jag gjort av allt?!

Jag minns hur det var där. Hur jag dröjde kvar inne i Ateljen, såg på kruset med askan, såg på den ofärdiga Stalin. Längtade efter ett projekt som hennes. Skred genom rummen. Andades i fukten.
Herregud!
En gång var jag där.
När det brann i mig av iver.

Vad hände?


















Min klänning hänger där, målades 1933 efter USA vistelsen där Diego målade mural fresk över den nya moderna industrin åt Henry Ford. Illustrerar väl ungefär den vervremdung jag känner inför allt. El viva Frieda.

En funderare ...

Om man är smal blir man vrålsnygg i en billig trasa från Gina.
Glans, frans och glam, voila.
När man inte är det hänger en fucking jävla skirt för 4500 som en svullen disktrasa och fetar ut överallt.
Spelar ingen roll alltså, hur man gör.
Ta burka eller hänga sig. not. Men man har inget LIV.


tisdag 8 december 2009

Äldre trädgård sökes


Just nu drömmer jag om Boboliträdgården i april.
Om att det kunde vara nu, och att jag kunde vara där,
sitta på en stenbänk av alla stenbänkar som ramar in den där fontänen nere i ena hörnet.
Då skulle jag passa på och ta en dagstur upp på någon av kullarna som omger Florens.
Gå till nån by, och se ner på alltihop, kanske ta bussen tillbaka.







Jag vill fortsätta leva på det sättet, komma ensam, gå ensam.
Åka till Prag, Berlin, ta tåget vart som helst.
Lyssna på P1, rassla med papper, titta ut genom fönstret.
Hälla olivolja på ett fat, doppa bröd i, hembakat.
Finns det någon som skulle drömma om att drömma samma?
...

Sen vill jag vara familj.
Vandra i fjällen nån gång. Åka till NY.
Annat som passar.
Växla.
Det går väl?

söndag 6 december 2009

Kom och Be!

När jag först kom till Istanbul blev jag så överraskad av det ljudande hölje som ramade in oss i tillvaron när minareterna sjöng till bön.
Före fem, vaknade varje morgon i irritation, första veckan och möjligen andra också.
Där tror jag det mest var Allah Akbar! som microfonrösten ropade i olika melodier.
När vi kom längre ut på landsbygden steg böneropet tydligare ur det täckande storstadsljudhöljet.
Men då hade vi börjat vänja oss, och sov över, i dvala visserligen.

I Väst Afrikas länder spelar de en helt annan musik i böneringningen.
Mer som sånger, klar vinnare i den böneutropens melodifestival jag skulle kunna sätta samman med min ringa erfarenhet.

Det här slår mig i och med minaretförkastelsen i Schweiz.
Är det för förändringen av tillvarons ljudmatta man inte vill slänga sig i en gemensam muslimsk högtidsbön?
För den är radikal naturligtvis, den förändringen. Om det ska ljuda fem gånger var dag. Men, man vänjer sig förstås.
Man kanske kan välja melodi?

I vårt hushåll mixar vi  religionen 33- 33 - 33.
Rättvist fördelat på Agnostiker - Ateist - Muslim.
Agnostikern försöker komma i kapp med sin andliga kropp i förhoppningar om morgonyoga, kontemplation, konstkonsumtion (ibland produktion). Ateisten joggar för kroppens skull, och numer också i insikt om vinster i humör, för själen spelas det trummor. Muslimen har sin bön, som gymnastik för kropp och själ, och vilken medicin det är.

"Har dom lagt ner Radio Islam?" frågade jag min väninna.
"Ja, det var länge sen, nån där anhölls för terrorism... " sa hon.
Ja, så sa hon, inte vet jag.
Men det resulterar i att vi måste kolla de där böbnetiderna hela tiden.
Och missar dem.
Då får man be igen nästa gång.
Det verkar som om alla muslimer hänger efter. Samlar skuld.
I vårt hus pågår alla de här aktiviteterna utan särskild uppmärksamhet.
Ingen brukar Upplysa för de andra att jomän, nu har jag gjort det och det och det för det och det och det.
Det görs, och liksom jag frågar ungen om han inte sprungit på ett tag när jag märker det frågar jag mannen om han inte ber. Ingen frågar mig om jag yogat.
För jag gör det oftast innnan nån annan rest på sig ur sina varma sköna morgonsängar.

Vi äter inte gris heller, men vi äter mycket lamm.
Alkoholkostnaderna är mycket ojämt fördelade på oss tre.
I övrigt inte så mycket mer annorlunda än med vilka tre som helst.

Annorlunda blir den som är muslim i Schweiz. Adja 28, med slöjan (det är tungt att yttre incitament för religionstillhörigheten Islam bärs främst av kvinnor, tungt för dem, att behöva vara så explicit stolt.) Hon ska gå ut i morgon och i morgon och i morgon. Vad gör man med sin känsla av utanförskap?
Vad händer i ett samhälle där man inte mixar 33 -33-33? eller för ändamålet annan skalenlig fördelning?

Om vi råkar vara borta hela dagen ber inte A, folk tycker kanske att det är nåt dåligt, säger han. Och man märker det på honom. Då klarar han inte stress, blir trött, och gärna lite slokande framåt slutet.
Det är som om de där stunderna med sig själv är nåt hans själ behöver.
Just därför, om inte för andra värden, bör man ringa till bön också i Schweiz.
Vilken själavård, vilken förebyggande verksamhet, vilken manna från himlen!
Muslimerna kommer bli lugna och glada och följsamma ...

lördag 5 december 2009

5 december

Började dagen med en färskmald och läsning på Cafe Zenit.
Ryckte i dörrn redan innan de hade öppnat.
Läste, och tjuvlyssnade på ett par människor vid ett bord intill.
De åt nån ciabatta med olivcreme.
Den ena berättade om sin förestående opposition på en c-uppsats.
Så engagerat, och så klartänkt.
Vad gör vi sen, alla satar som lärt oss allt om vetenskapliga metoder och empiri?
Vad gör man t.ex. när man har en känsla för hur Pekingoperans misce-en-scene rent matematiskt korrelerar med ritualerna vid Pyramidstäderna? vad gör man när man har en idé om hur detta tal skulle kunna lyfta Afrikansk dans och rytm in i korsningen med Europeiska konventioner och det skulle kunna ge det sceniska uttrycket nåt extra?
Man bara tänker det. Tyst.

Drog vidare med spårvagnen. Till centralen, ner mot Nordstan.

En unge i tio års åldern lämnade pengar till en nedböjd tiggerska som satt i tunneln mellan centralen och Nordstan. Nånting i bilden stämde inte för tioåringen.
Han dröjde sig kvar, tittade, tittade, tittade, femton meter framför halvgick pappan halvt baklänges, tårögd såg jag när jag passerade.
Då blev jag det också.
Vad gör tioåringar med sånt här?
Hur förklarar vi det?
Äh, Dom kommer hit från Bulgarien i hopp om lite extra till jul?
Eller den här kanske: ge inget, om hörnet står hennes Hallick?
Alternativ 3: de har egentligen pengar men vill ha mer, är lata, har ingen moral.

Kvarstår gör att jag på min korta runda genom stan hinner se fyra sittande, hukande, människor som ställt en slags korg eller burk framför sig i vilken det förväntas komma pengar, småmynt.
I övrigt var det mest herr och fru Average 'på Stan'.

Senare längs min Delsjörunda hade en hängt upp sina målningar i några träd.
Jo, där hastar nog fler människor än på Galleri, helt sant.
Så piggt! Alla stannade. Vem drog sitt visa?
Lite extra till jul?

Äh, tänkte jag då: det är väl lika bra att köpa en spikmatta till alla, två för en på Clahs Ohlsson.
Alternativt ge bort en bok man redan läst. Och har.

post-julhets

Efter advent gör jag i stort sett inget förrns den 22:a.
Jo, 21 fyller mama.
Det gör jag, också, inte fyller då, men firar.
Därutöver typ inget ... annat än att jag hyllar hyacinterna,
som i år står konstnärligt fria på ett stort fat på vilket också lite mossa å tre silvriga julkulor ligger.
Dom luktar fint, hyacinterna alltså.

Framåt tre i dag kom jag på att jag måste gå ut.
Tog en runda i Delsjön,
Skatås säger dom som springer.
Jag lufsar.
I dag i mörkret.

Natten kommer för fort.
Kom på nu att jag glömt middag.
Åtgärdades med att värma nåt gammalt.
Väntar på det nu.

Tänker under tiden på det här med varmluftsugn.
Den är strålande, men bränner ojämnt som fan.
SKA det vara så?

I dag känns som om jag bott i en bubbla.
Ibland talar folk om  saker med varandra,
jag har inte talat om någonting.
Känns det som.
Men det har jag:
pratat i telefon faktiskt.
Annars har jag telefonskräck.
Ett underligt syndrom att ha.
Jag tror jag fått det från skuld av att jag ringde min farsa för sällan, ändå var tanken att jag skulle bänka upp mig med syrran varje söndag, efter Fame, och ringa'n. Varannan söndag, för varannan var det hans tur.
Jag glömde. Ibland kollade man ju inte ens på Fame.

Vi pratade om hennes tonårsdotter som skär sig.
Inte just nu, det verkar gå i skov.
Sista skovet gått för dagen hoppas man.
Jag har alltid blivit överraskad av nån skit så fort jag trott att det varit lugnt, sa hon.
Jag lyssnade.
Det är märkligt hur orättvist livet tar och ger, tänkte jag.
Att dom orkar.
Tjejen med sin utvecklingsångest och mamman med sin skuld och oro.
Att man lär sig acceptera de system som blir ens egna.
Jag tänkte på det sen när jag körde bil, till affärn.
Att hon verkar "lycklig", det var väl att ta i men, "accepterande" i alla fall,  i det som är deras. De är öppna och hymlar inte med något.
Skrämmande öppet.
Stum av beundran for jag vidare i det vi inte rår över eller förstår.
Bara jag som håller på och drar i mina omständigheter hela tiden och kritiserar.
Sertralin, tänkte jag på med ett frågetecken efter.

We have to eat now, ropar A.
Färdigt. Punkt.

Men visst, jag talade, eller kanske inte just talade, jag lyssnade, berördes, hörde. Min bubbelkänsla kom sig nog av att jag var så osynlig i det.
Men, inser jag nu, det är klart att jag blev synlig i hennes värld, där hon fick ösa av sig.
Att det verkar bli mitt livskall måste jag nog dra i lite, en vända till bara?

Mat.

torsdag 3 december 2009

Trångt

Då och då kommer väldigt hastigt en pulserande nageltrång över mig.
Den anföll under natten. Tån vill liksom gå av. Jag linkade upp till köket med den pulserande tån släpandes efter mig.
Och sen såg jag det jag nånstans visste men ändå inte VISSTE:
Peter Wolodarski, den unga stjärnjournalisten på DN ledare, morgonsoffor, programlederi, (och mer?) fick sitt ursprung bekräftat.


Ung var han verkligen, i alla fall när han började synas. Tvättad.
Åh, jag förundrades med vilken självklarhet, vilken självsäkerhet han höll sig i debatter.


Wikipediar man ser man att han är född -78.
Ja, det gjorde jag alltså för att verifiera att jag såg hans farsa i dagens, ja om det inte var DN's nätupplaga.
Visst visst, ögonen uppspärrade:
Stadsarkitekten Alexander Wolodarski visar Stockholms blivande tillskott i siluetten, da skyline.
Tohr Tower, eller vad dom vill kalla dem. Ett nytt national(istiskt)- monument i stadsbildens rad av kyrktorn kyrktorn kyrktorn.
Så är det med självkänsla och ambition, går i rakt nedstigande led, utan krångel eller krusidull.
Förväntansincitamentet, skulle jag vilja säga.

Under tiden jag läste försökte jag operera bort den överskjutande nagelsidan med en desificerad sax.
Tiger Woods hade bett om ursäkt på sin hemsida, vädjat, offrat, "jag är inte perfekt", "jag ska reda ut det här med min familj". Vaddå? - det stod det inte något om - be om ursäkt för vad?
Idegraad, den ultraliberala mediatränaren skulle väl också ha reagerat på den här halvklippta pudeln?
Idegraad och Wolodarski ägnas en gemensam tråd på Flashback.

Wolodarski den yngre inledde sin karriär i moderata ungdomsförbundet, fortsätter jag läsa. Redaktör för medlemsorganet Radikalt Forum. Radikalt Forum, Luf? Dom queerade alltså ord redan då? Ja, alltså, tog över dem, åt dem, gjorde dem till sina.
El viva den socio- kulturella reproduktionen.
Den är lika irriterande periodiserad som mitt nageltrång.

Men, nu ska vi se om tån håller hela arbetsdagen.
Det kanske går att genomföra operation II vid eventuellt nödläge?

onsdag 2 december 2009

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"För här står jag, liksom, i min futtiga mundering, och där står han i sin velourprydda varmt julröda dress, luva med tjockt vadderad kritvit kant."
Sen försvann alla in där i aulan och cafeet blev återigen tyst och lungt för våra tänkta djupa samtal.
Därinne jämfördes prestationer och performance.
Därute en ensam servitris som gick bord för bord och torkade av efter mingelfesten.
Nästa vända tog hon lika maklig med sopkvasten. Dagens sista ryck.

Att stå utanför, är att inte tillhöra, det är också en möjlighet att få se.


tisdag 1 december 2009

Måndag på IKEA.

Slam - Dunk.
Som vanligt.

Jag är i alla fall stolt över att jag fick inviten så att jag kunde dra av ett solo på lördagens fest.
Ett danssolo.
Gjorde jag. Trots tight klänning. Den var elastisk, och jag hade säkrat upp med heltäckande tights under.
Spelar ingen roll om A säger det var bra eller inte, jag känner det.
Stoltheten över att JAG gjorde det.

I dag dunkade jag till honom.
Han slammade igen dörren.
Jag låg kvar och funderade på om jag skulle gå ut och vara borta länge - spela indignerad -
eller lungt ligga kvar där på soffan.
Efter en minut kom han tillbaka.
Hämtade nyckeln, under spänd tystnad, han hade väl glömt den.
Äh, jag valde att ligga kvar.
Tog upp Hultmans Undersökning.
I lugn och ro fortsatte jag att läsa.
Så är det nu i mitt brusande hjärta. Jag kan liksom stänga ner.
Efter kanske trettio minuter kom han tillbaka.
Kram och puss,
och förlåt.
Sen åkte vi till IKEA.
Som nykära i korridorerna.
Köpte en JÄTTEkastrull i vilken vi lagade JÄTTEmycket mat när vi kom hem.
Lingonmousse från Kamprad till det slamrande firandet av barnets namnsdag.
Ja, Halleluhja. Så går en dag till historien. Tack för den.