Singla slant

Innan jag somnade Weldons En styvmors dagbok. Lagom mycket ironi om föräldrar- & barn- relationer, perfekt  portion cynism om äktenskap, seriemonogamer och bonussystem.
Är jag så djävla lättledd, frågade jag mig innan jag släckte IKEA Trupp. Läsa en bok och ifrågasätta alltihop?
Men, jag somnade utan att utforska min plötsliga inspiration till att falla tillbaka i min så klara identitet som ensamstående, ensam, självständig och genomborrande klarsynt vad 'kärleken' anbelangade.
Nä, shut the fuck up! Nu är du gift!
Huvudet ändå som slåtter längst fram vid fronten i ett icke- hygieniskt krig. Till tröst ropade jag till därinne i larmet och dånet:  "Det här kravet överstiger din förmåga, det är därför!"

Alla mina farhågor. All min rädsla. Mina tvivel. Såg en snutt på en rysk film och där pratade dom om själen, hur den slipas, slipas, och sen faller in i kören av själar och blir folksjälen, en kugge i spelet om nationen, inget annat. Man odlar sin själ, så här har jag odlat min. För vilken jävla skull. Skulden? Guds straff? Godhetens inbillning att det premierar till nåt. Nä, vetefan. Det är inget man väljer, det är det man gjorde som fick den att växa till sig som den gjorde och sen hamnade man så här. Framstupa sidoläge.

Jag måste lugna ner rösterna därinne. Jag måste lugna mig. Om kvällen pulserar det i nacken och jag tänker på blodtrycket igen. I en tidning skrev dom att det skulle lugna sig, att känslorna skulle sluta svalla om man låg framstupa på en stor fet kudde, med armarna slappt hängande fram, och vilade huvudet först åt vänster, sen åt höger. Orkar inte palla upp kuddar. Somnar ändå. När jag vaknar märker jag att det tack och lov! ligger spegelblankt därinne igen.

Allt det här som kärleken sätter igång är väl underligt? Nä, inte alls. Min mammas enda kommentar: Varför ska du alltid hitta på ytterligheter, eller nåt liknande. Sen älskade dom A. Hans liv, hans glädje, värmen. Alla älskar honom! Säger dom. Tack för det! Jag gör det också: älskar honom, och kan göra VAD SOM HELST. Gör. Och det är så jävla smärtsamt. Då, de stunderna, när allt är för mycket, då vet jag, att vända blad är lätt, och DET kan jag, så bra! Singla slant om framtiden. Det andra?
Det andra?