måndag 31 januari 2011

Orange: HALLÅ!

Kommer inte fram på Orange-nätet, kommer inte in på Gamcell- nätet.
Kanske sitter inte mannens simkort i telefonen, kanske har mannen tappat sitt Orangekort och kanske befinner han sig nu i Senegal och kan inte ringa innan han köper ett nytt kort. Kanske har han blivit av med telefonen?

VAD?

Det är mobbe- tidens baksida: får man ingen kontakt, tycker man att det är MISSTÄNKT.

Hela min helg har varit likadan.

Fredag natt, första samtal till sonen 02.30, några samtal och sms senare fortfarande inga svar. Lördag eftermiddag fortfarande inga livstecken. Fick till sist tag på fadren som sa att han inte alls var hemma hos dom så som jag trodde. Gick upp i falsett i hjärnvindlingarna. Förbannade alltihop, hatade att jag för några månader sen raderade flera av hans kompisars mobilnummer eftersom jag just då i ett tillfälle av mod avvägde att acceptera att han var vuxen: va i helvete gjorde jag det för, vrålade jag åt mig själv när jag förvirrat undrade vad jag skulle TA MIG TILL.

Tio minuter senare ringde fadren och ändrade sig: Han är här! Han låg och sov!
God, THANK you! tänkte jag och bjöd i euforin in mig själv på middag.

I går natt samma sak. Ungen ute i uppgörelsesamtal med den nyss hemkomna flickvännen som haft smaken att jag vet inte riktigt men antagligen under sin stora världsomsegling bedra honom. Ett sms vid 00: jag kommer sent, var inte orolig. Sent? Dörren klickade klockan sju, nej fel: först klickade dörren, ytterdörren, vid fem, med efterföljande steg i trappan, jag gick upp lyssnade: vem FAN var det? inte ungen i alla fall.
Kröp ner i sängen igen i det kalla rummet, tog på mössa för att det drog om huvudet, låg still och väntade på att grannens katt som numer vägrar att komma hem på kvällarna men i stället kommer vid fyra fem och då väldigt målinriktat ställer sig vid min terassdörr och JAMAR högt som fan, så att jag STUDSAR upp och släpper in den, men inte ens katten kom i morse. Ungen kom vid sju och gick till jobbet direkt.

Oh, Gudar! tar eländet aldrig slut!?! som han sa Agamennon.

I DAG har jag tålamod nog tills i kväll: om inte mannen RINGER eller SVARAR innan dess kommer jag att GÅ UPP i atomer.
Vem FAN ska jag ringa då? Hans mamma som jag inte kan kommunicera med?

Stuck på Gambiafloden

Färjorna som transporterar resenärer från södra Senegal till norra, som fraktar folk och fordon som ska genom Gambia över den gulgrå Gambiafloden är i dag reducerad till en halvfungerande stab, i stället för vanligen två finns nu bara en.
Mannen har väntat på terminalen från 11 i förmiddags, nu klockan 21.30 lokal tid skulle han få gå ombord för att stå den knappa timme det tar att komma över sundet mellan Banjul och Barra. Vanligtvis är det fullt på båten, överfullt av last och folk och djur och allsköns stuff, men nu kan jag tänka mig att det lastas på än mer än så. Piss brukar rinna fram och tillbaka på däcket där folk ställer sina kappsäckar och klafsar runt i sina öppna tofflor och fotsida kaftaner. Man får hålla i grejerna, trängseln och allt vad folk vill ta med sig på resor förutom cashet ger ficktjuvarna en perfekt tillfällighet dom inte försitter chansen att utnyttja intensivt.

Avbordning i hamnen i Banjul.


Jag längtar efter honom nu. EN månad är okej, är kul, är spänning, men nu: nu tänker jag på att det är väl idiotiskt att han ska stå där i natten i stället för att vara här under två duntäcken med mig. För sen kommer han väl inte hitta nån bil som i natt tar honom till Dakar utan i stället blir han tvungen att spendera natten på en sandig gata i nån gudsförgäten håla, ja när han väl har tagit sig ut igenom den Gambianska tullen och in genom den efter femtio meter belägna Senegalesiska tullen. Där muddrar dom gärna den dom tror att dom kan muta lite stålar från.

Elektriciteten stängs ner numer dagligen, lite då och då, både i Gambia och Senegal, säger han. Ett otyg dom börjat med nu mer tätt än tidigare, det är problem med leveranserna sägs det, men det är också problem med att ansvaret för att förse landen med nödvändig el helt ligger i privata girigbukars händer. Slutsatsen är då att det lika gärna kan vara så becksvart som en afrikansk natt kan bli när min make ska segla omkring i ingenting en hel natt för att vänta på att framåt morgontimmarna tränga sig in med sju andra i en gammal 7- sitsig peugeot som ska hoppla fram på sandvägarna i 38 grader eller nåt ända upp till Dakar.


I en sån här klämmer man alltså in sju ganska långa,
 resliga passagerare om det vill sig illa


Näe, nu tycker jag att han kan komma hem! Kom hem MrA! Din fru saknar dig LOT!

fredag 28 januari 2011

Gunfire

Goosh! tung skottlossning nu i Kairo, militären utkommenderad, högkvarteret för National- partiet i brand, tv- & radio husen ockuperade av demonstranter, rök, folkmassor, skott, och så:
Allah Akbar! bums avbryter man för kvällsbönen.
Var är Mubarak? sägs han ska ut och prata snart, men vad ska han säga? Är han redan i plan på väg till Saudi. Må brinna i hans skinn nu va.

Cairo Direct

Al Jazeera är DÄR ...  här
Med allt vad det innebär av risker, heder åt dem!

Enough is Enough!

Mannen ringer från ett Västafrika där stämningarna är hårdare än när vi kom därifrån sist för åtta månader sen: ungdomar bränner bilar och däck, det är svårare och svårare att få ett jobb,  matpriserna eskalerar! säger han som ändå befinner sig i en av den där kontinentens mer stabila demokratier..
Alla talar om Tunisien, och nu också om Egypten. Och det är ojämlikheten i livsvillkor man fäster sig vid. Korruptionen, den eviga fattigdomsstämpeln för den som inte har, rättsosäkerheten. De rikare som blir rikare, den lilla men också allt större medelklassen som finner vanor otänkbara för den som inte gått i ordentlig skola eller som har möjlighet att sponsras för utbildning, datorer, bra kommunikationer.

Fredagsbön lite överallt i världen i dag.
En fridens stilla stund.
Sen brakar det alltså lös.
I Egypten demonstreras det i skala man inte sett på 30 år, som man inte kunnat, inte tillåtits.




I Tunisien slår mobben ihjäl presidentens en släkting med sparkar och slag.
Det låter brutalt, inte sant. Det är dessvärre nederlagets pris i en diktatur: regera eller dö!?
Frågan är hur man skall överta en maktapparat som tidigare varit korrupt. Hur ska administrationen gå från sluten till transparent? Hur ska alla myndigheter genomgå tidernas metamorfos? Hur gör man, var tar man över ... fixar kompetenta medarbetare? bygger strukturer, organisation, stiftar lagar? och hur vet man vem som just i stundens förvirring ska ta över, vem som är med, och vem som är emot, och vem som ger dig sina judaskyssar?

Men nu är vi där. Insahallah. Det rapporteras om att ordningsmakten i Alexandria inte längre går i presidentens omedelbara led utan vägrar lyda direkta order: Yes. På andra håll lägger Mubaraks regim krut på att slå ner protesterna, skickar dödande kulor i huvudet på studenter, släcker ner twitter och facebook. Och om den återvändande symbolen och hjälten för hopp och tro fredspristageren El Baradei är arresterad eller inte är oklart.


Antagligen går det förbannat långt innan folket är beredda att offra sin upplevda trygghet för att sätta i gång sånt här, men nu rullar stenarna ... lite överallt.

Det är folket som bygger landen, till sist ...

torsdag 27 januari 2011

Den moderna staden och barnet

När jag promenerar är jag ju väldigt isolerad med mig och mitt uppe i mitt eget huvud.
Där levs det runt, ibland om och om igen i rena upprepningstvång. Därför är det bra att röra på sig, att röra sig framåt i staden är att få nya intryck som kan rubba lite invant med lite nytt.
Jag går där och har allt runt mig och när jag gick där i dag tänkte jag på något väldigt smart som jag läste en gång för några år sen att Picasso hade sagt om avantgardet och moderniteten och gathörn, jag får bara upp små vaga minnesspår om hur jag tror att han ansåg att det som förekommer utanför förändrar oss, inte minst utmed allfarvägar där samtiden kastas dig förbi, där samlar man och skapar det moderna sammanhanget av de fragment som sprider sig menade han, som ett uppror, för uppväxlingen, och det var där han fångade den "nya" tiden hade han sagt, det var till Gertrud Stein, för det var hon som skrivit den där boken, och då fattar man ju i alla fall att Picasso skulle sagt något annat om dagens virtuella allfarvägar.

Men, nu till varför det här inlägget började skrivas: barnet i den moderna staden.

Alltid när en unge kommer gående på en trottoar i den här stadens gatumyller hajar jag till över hur lite det hör till bilden. Jag reagerar och ser på varelsen som om den är nåt mycket främmande. Ser på den - ibland är den ensam, ibland är dom två, tre - jag följer dem med vakande blick, bevakar dom som om dom också är hotade på något sätt. Jag går men vänder mig oavbrutet, tittar en extra gång, undrar: var fan är han eller hon på väg?

Är  inte det konstigt?

Det är ju inte så att jag inte möter barn för det gör jag varje dag, på mitt jobb, där ska dom vara, i den miljön finns en barnkontext, där förstår jag dom, tror jag. Men när dom dyker upp i stan blir jag förvirrad. En gång kom ett helt led i gröna reflexvästar, på väg till konserthuset, dom korsade gatan med en dirigerande fröken till hjälp och runt dem kretsade kostymmän, slackers, damer i boa, rockar, hattar, spetsskor, bilar, bussar, spårvagnar, ljuden runt om, stadsljuden, affärerna ur vilka plånböckerna vandrade ut och in, skyltfönster överlastade med godsaker, bullar, och grötigt färdiglagad mat i rostfria halvvarma kantiner. Den gången stannade jag likväl och tittade på det där exotiska ledet som rörde sig långsamt framåt, förundrades, tänkte på min egen dagistid - jag gick inte på dagis, men jag ville, så jag hängde med min kompis dit, dagis var ett paradis för mig, med rum och snicken och kuddar, målarställ, färger, låga bord och låga stolar o tvättställ: helt wacko för mina barnögon.

Barn i den moderna staden är ett mycket främmande element!
Jag vet inte varför?
Vad skulle Picasso ha tänkt att dom signalerade i den "nya" tiden? i denna vår post- postmoderna tillvaro? Ska man inte fästa sig vid dem när dom som undantag och främmande minoriteter rör sig i staden? Ska man se de där signalgröna figurerna som ett undantag utan värde att reflektera över? För att dom inte har en plånbok?
Eller vad? Var är barnens revir? För dom må väl vara en egen sort va? Nånting annat än vi.

lördag 22 januari 2011

Hur vi tar oss igenom världen ...

Hur ska man älska någon som har älskat nån förut,
så sjunger Melissa Horn,
och visst, jag minns den där unikum känslan,
den att man var så satans speciell och liksom VÄRD.
Efter det övergick statusen till att undra: hur kan han välja just mig av världens alla möjliga val?
- en tur, ett under, en tillfällighet.

Nu är det väl så att man fattar att det är ju bara bättre och bättre om personen man älskar har älskat, är ett hjärta, är en erfaren människa med vidöppna varma kamrar.

torsdag 20 januari 2011

En talande Tiger ...

Arbetslinjen? my ass!
Sista kvartalet förra året en tillväxt på 6 procent! basunerar Borg.
Samtidigt garderar han sig klädsamt och mycket modest från beskyllningar om hybris och citerar inte desto mindre stolt den berömmelse den ungerska finansministern sagt honom att Sverige är Europas Tigerekonomi. 




Men ändå, va? Borgs sägs ha suttit rätt nöjd bredvid OECD- bossen i dag när rapporten om hur väl Europas utstickare Sveriges ekonomi rullar på: "Sverige är en ö av välstånd!" sas det.
Det är bara det att den rapporten också sammandrar att detta egendomliga tillstånd i ett i övrigt ekonomiskt nerskjutet Europa förmodligen har sin grund i nittiotalets ekonomiska sanering.
Ingvar P och Mona S verk alltså.
Att vi som land var bättre rustade att klara den ekonomiska krisen sägs bero på hur det ekonomiska systemet dirigerades just under de svåra åren under nittiotalets depp.
Men nu är det deff alltså! Tillväxten på 6 procent det sista kvartalet!

Ändå:
ARBETSLÖSHETEN sägs frosta fast på 7%.
OECD- varnar!
För gruppen unga vuxna är den större.
Tigerekonomiskt va?
Sådan ser den Moderata arbetslinjen ut!
Fredrik! Hur tänkte du nu?!?

lördag 8 januari 2011

Nån sa Hybris?

Jag har tyckt att det gick inflation i grova linjer och storys om hur den fallande Assange överskuggade Wikileaks.
Så pass förundrad att jag förbannade själva rutorna på tapeten att världen inte gick upp i limmet av att se amerikanska soldater i helikopter skjuta på en irakisk barnfamilj i färd med att lämna ungarna på skolan och som av en egentligen grotesk händelse då också försökte rädda en som dom där soldaterna redan hade prickat.
Det är grova brott mot mänskligheten.
Varför reagerade inte världen starkare på det?

Jo, för att maktklustret är så beskaffat nu att vad fan ska en enskild nation göra? hur kan den enskilda vrida sig i skruvstädet?
Det kan man ju inte. Alla hänger i hop. På gott och ont. I nöd och lust. Lika lite som att världssamfundet( UK & USA) lyssnade på Hans Blix, när han som FN's vapeninspektör intygade att troligen hade inte Irak massförstörelsevapen, så kommer någon att lyssna på den som kvider. Det är som det är och man ser ju hur gladeligen små popes som t.ex. nyss bliven statsminister av Sverige åker till Vita Huset och står där och är Amerika en stund i sin av hollywoodvindar fladdrande kostym. Sen om den där läckan intygar hur herrar och damer Makt därefter förtalar varandras epitet och karaktär i hemlighet spelar ingen roll. Man är där man är. Det är som det är, som man tror orubbligt.

Wikileaks blev sen Assange, lämpligt nog. Och Assange fallet lät eliten positionera sig för eller emot samtycke till samlag. Eller? Vad hände? Assange beskylldes för att ha Hybris och världen för att ropa efter nya Jesus. Och nu vete fan alltså om inte det här har gått alldeles överstyr när Assange inför sina kommande memoarer enligt AB säger att:  "Jag hoppas att den här boken blir ett av vår tids förenande dokument" .

Har frälsaren talat? I den postmodernistiska apokalypsen tror han sig nu vara större än verkligheten. He is writing the holy Bible 2.0.

Jag antar att han tänker ha svar på vad den enskilda kan göra när staterna håller i hop. Folkrörelse 3,0. När folken bygger landen. Och därför är yttrandefrihet och demokrati alltid farligt för sunkiga missbrukande makthavare. Men inte är det Julian Assange ära att vi har fått telefon, radio, tv, att vi har internet, att vi har masskommunikation. Det är många små små steg för och av människor som gjort det stora stora - tänk er för nu HISNANDE - steget för mänskligheten möjligt.

fredag 7 januari 2011

Den dysfunktionella världs-familjen

Min vän som vuxit upp i Bagdad som kristen säger att Saddam var okej, ibland blåste han upp sig, onödigt mycket - som en latino machiosos kan jag tro att hon menar - till exempel som när han invarderade Kuwait på några timmar. Men det som kom därefter: det var tammejfan ett hängivet urblåst trombande.
Numer bor hela hennes familj, ja förutom hon då,  i Syrien som verkar vara det land i mellanöstern som hon säger fortfarande är okej för dom kristna.

Jag försöker inställsamt säga att se där, det kontraproduktiva in this war on terror: dom förknippar er med oss! Kristen = kristen, liksom. Då blir hon förbannad. Det är vårt land, vår kultur, fortfarande, menar hon.

Innan dessa långvariga Irakiska krig var det som "vanligt" i Bagdad, säger hon. Man gjorde det man gjorde, som dom flesta av oss som bor i städer gör. Hon var en vanlig kvinna. Visste inte mer om politik än genomsnittet. Kanske gick hon till kyrkan.

Sen kom en bunt av banditer och halade upp Saddam ur en jordhåla och klippte skägget av honom, drog ner statyerna, plundrade museerna, och som en pikant grand final avrättade ledaren i direktsändning.

Hon och jag enas i alla fall om att det är fördjävla sorgligt att världen styrs av såna assholes till förkrymta män. Hur kan man tro sig skapa nåt långsiktigt hållbart genom att förnedra sin så underlägsna fiende så grovt? Varför tror man att man ska ses som den stora räddaren i nöden då?

I Egyptien är det illa för de kristna Kopterna. Där hör jag att genomsnitts- muslimen bland annat brukar bilda ringmur runt kyrkorna för att skydda sina koptiska medmänniskor från islamisternas hot om attentat. Även i Göteborg är den koptiska kyrkan hotad.

På radion hör jag sen hur den danska tecknaren av turbanbomben redogör för hur hans ide växte fram. Det är inte utan att det vämjer sig inuti när hans belåtenhet sipprar fram i etern. En så infantil uppfattning om konstens inte bara historiska eskapader men inneboende kraft att välta samhällen som har misstolkats å det grövsta. Tror man att man ska åstadkomma något genom att kränka, förolämpa och marginalisera utövare av en världsreligion? Vill man samexistens, vill man ökad öppenhet? då låter man väl för fan bli att göra rondellhundar och turbanbomber.

Men det gör man alltså inte. Man trycker det. Och man skrattar åt reaktionerna.
Man skrattar väl åt att världen är splittad nu i kristna och muslimer. I alla länder polariserad, förjagad, förnedrad om du har fel religion.

Var det så vi ville det? Var det så våra malliga Mänskliga Rättigheter och vår "Demokrati" skulle exporteras?

torsdag 6 januari 2011

för dom som twittrar

 ... hoppas jag att hela flödet,
eller vad fan twittrare kallar det där som flyter omkring överallt,
tröttnar på överrensstämmelsen i att Alfredsson och söner är häpnadsväckande ointressant.

Hashtaggat

Om kvinnorna och männen i tv- serien Mad Men skulle börja #prataomdet hade nog hela cyber-space tagit slut.
Nu gör dom inte det, för dom finns inte, dom är schabloner, illustrerade gestalter, ofärdiga psyken som inte skriver . Så de där övergreppen, sexuella trakasserierna, köpslåendet, underordningen den ligger öppen bara för oss att reflektera över.
 - Detta är vårt arv. Det är härifrån vi kommer.Right?

Programmakarnas elegans att hålla ihop oss kring så pass många karaktärer som faktiskt serien innehåller låter sig göras just för det att det är vi som fyller i tystnaderna, de grovhuggna porträtten är det vi tittare som målar ut i bredare penslar med mer färg, för det är just det, mellanrummen, de snabba kasten mellan karaktärerna som gör att serien kan fortsätta fortsätta utan att egentligen så häpnadsväckande konversationer utspelar sig, utan att så mycket dramatiska händelser egentligen utspelar sig. Det är nedtonat, och det är isberget som kyler under ytan som gör det.
Det är juste gjort.
Så olikt annat som ska klippas snabbt och fräckt.
Men det är tidigt sextiotal, det är iconografin.
En total studioprodukt.

Jag har precis avslutat säsong II.
Senare än alla andra har jag tagit min sjuk- konvalesens till att plöja två säsonger på tre dagar.
Rätt snart slår det mig att det är förbannat enkelt. Förvånansvärt få produkter är placerade i bildrutan, trots att det är reklam det handlar om på Sterling & Coopers reklambyrå där på Madison Avenue. Här och där refereras till nyhetshändelser från seriens samtid, men egentligen också det ganska sparsamt, så även få populärkulturella blinkar. Det är väl ganska konstigt. Billigt om inte annat. Nä, seriens slagkraft är nog något annat, inte bara könsmaktsordningarna men framförallt det mellanmänskligt skröpliga i att segra och förlora om vart annat i den miljö där rättrådig moral och gameldags ideal trots allt fortfarande hålls högt. Joan Holloway är fantastisk förstås
.