måndag 31 maj 2010

Gaza 2010

Hur stämningen på fartygets däck var strax innan helikopterbladens svischande hördes över havet undrar jag.
Förtryckt, beslutsam, loj, sovande? Satt de i klungor och sjöng, höll varandra i händerna, som på sjuttiotalet, love and peace liksom? Låg i britsarna, i spänd förväntan, övertygade om sitt mål. Nånstans visste ju alla som var ombord hur hoten såg ut.
Trots detta tillryggalade sjömil efter sjömil målinriktade frivilliga sin infart mot Gazaremsan, på ett skepp lastat med förnödenheter Israel blockerat annan införsel av under lång tid.

Sen kommer attacken. Den vi bara drömde om som en illvillig hård tom men för den sakens skull osmaklig hotelse.
Nu gjorde dpm det.
Obegripligt.
Fullständigt obegripligt.
Och det jag undrar mest är nu vad Obama ska göra? vad han ska säga?

Kanske satte Israel med detta sista spiken i den solidaritetskista i vilken de hittills fått till somligt halvhjärtat men ändå stöd av Europa  och USA.
Världen håller andan? Hur ensam kan man göra sig innan det brister?

söndag 30 maj 2010

I did it

Krängde mig igenom ännu en budgivning med lite mer från banken tilltiggt på fickan. Och: jag tog hem det. Nummer två i samma hus som mitt förut förlorade objekt. Bottenplan i en tvåfamiljsvilla med inredd vind. Trädgård, och hellånga glasade dubbeldörrar ut. En sån benådad lyx va?" Inte klokt. Alltså. Men det rinner en motorväg alldeles intill. Det är därför. Ingen annan med mer stålar på fickan sätter sig i den belägenheten uppenbarligen. Marknaden är kul. Den bygger på att alla värderar lika, ungefär. Den som har mycket går dit där det kostar  mer. Så är det bara. Tur för mig. Mitt emot en lekpark och en lummig gräsplan.
He he ... Nu stylar jag järnet i mitt gamla och ska slänga ut till försäljning.

onsdag 26 maj 2010

Vardagslyx

Inte visste jag att jag skulle få den bästa av män.
Inte visste jag det när livet mitt var en ensamräd i ensamma beslut, egen härd, och tretusen olika försök med hafsiga relationer som aldrig var på riktigt.
Hafsiga relationer i vilka jag kände andnöd och katatoni.
Eller den längsta där jag var dag tänkte på att göra slut.
Jag måste nog ut, var dags mantra som bråkade med hjärnan i systemet som inte alls ville bli inpacketerad i  tvåsamheten. Det tog tid att bli den jag är nu.

Nu är jag en som sitter bredvid min man i bilen på väg till Hornbasch och ler för att det är alldeles ljuvligt att sitta bredvid. Nu är jag en som har lyckan att njuta av att vara två som väljer blommor till altanen, två som väger för och emot, två som bestämmer sig, eller kompromissar.

När vi kom hem efter den där resan där jag sagt tretusen gånger att jag var lycklig över att det var just jag som fick den bästa planterade vi våra alster.  Allt jag tar i vill A göra, om jag håller i blomjordspåsen vill han upptäcka den, undersöka, hur man planterar, ha en teori om det. Det är som att få upptäcka livet med nyfikenhet, igen, på nytt,genom nya ögon, ingenting färdigt, ingenting självklart, allt allt allt inte enkelt, men genuint egenkomponerat efter vår smak. Vi kompar bra. Nu har vi en växtavdelning som är A's i orange och gul och ljusgrönt, och en mer traditionell av pelargonior, margueriter, och ja ni vet: en svensk klassikerbalkongdröm, som är min. Och om jag inte misstar mig kommer sommaren bli en lång tävling i vem som sköter sina blommor bäst. Kryddlandet är påfyllt med cryssmynta, timjan, persilja, gräslök. Jag ser hela alltihop genom köksfönstret, det mörknar lätt, dagen faller, och klockan är redan kvart över tio. Maten puttrar på spisen. Allt doftar. Ljuset flödar.Och jag, jag har ett nytt slags liv. Ett gott tillsammansliv  efter alla dessa år av härliga ensamäventyr.

Vickan och Vilks

Populismen taggar sig på allehanda jippon nuförtiden.
Ta till exemplet Lars Vilks. Ingen kan väl säga att det är en genomtänkt juste ide, med bärkraft och stringens, nej han föll på det massmediala rondellhundandet och gjorde en enkel hype av sitt rättshaveristiska sinnelag och satte Muhammeds huvud på hundkroppen. 
Okej för det. Vem skulle ha kunnat hindra honom? Vad kunde ha hindrat just honom, även brinande irrhärnor har rätt att verka i demokratin. Men som en jurist sa: han rör sig på gränsen till hets mot folkgrupp, och då är det ju i så fall lika intressant som att försvara yttrandefriheten ta sig an projektet att se var gränserna går för hets mot folkgrupp.
Nu ska Vilks tala i Uppsala igen. Populism, tänker jag, för vad har han egentligen för intresant att säga om denna happening som nu blivit så mycket större än sin enskilda teckning?

På samma sätt kan man nästan reta sig på att drevet går mot Vickan och Daniel som låter Knugen leda henne uppför altargången. Den som säger att de tar Sverige tillbaka till medeltiden tänker väl bara just på den enskilda händelsen. Men i övrigt får vi väl leta ganska länge, om inte i en evighet förgäves, för att hitta ett parförhållande där övertaget mätt i de flesta parametrar tillfaller kronprinsessan. Och ingenstans har väl hörts en dotter referera så imponerat till pappa hit och pappa dit i allsköns media sedan tösen blev pratkunnig. Altarpromenaden blir bara en förlängning på denna royalistiska vurm för kronbäraren, från en till en annan. Tänk om det är en protest från Vickans sida? Titta här! gott folk! säger hon, detta har varit mitt liv, detta är monarkins villkor. Och först nu tretti nånting ställs hon bredvid en man inför vilken hon alltid kommer vara främst. Tror fan att hon valde neråt, hur skulle hon annars ha fått nån frid från patriarken hon levt sitt liv i skuggan av? 

Som fenomen är det intressant att reda ut hur det nu är med pappan leder dottern till blivande maken traditionen. Intressant att veta: varifrån kommer den? Vad speglar den? men om eventuella o/jämlikheten i blivande regentens parförhållande säger det ju intet.

måndag 24 maj 2010

Karuseller

Bakom oss i Kanonen satt två sorgliga tonåringar.
Ibland undrar jag vad som hände med det här folket?
Alla ungar som springer omkring som vildar på nöjesfält som Liseberg. Med beteenden som om dem vore helt och hållet stukade i sin självkänsla, berövade sin värdighet, undanhållna nån slags social fostran, ställda utanför alla sammanhang andra än dem de själva konstruerat med sina bristfälliga världsbilder.
Den här åldersmässiga apartheiden vi lever i är ruggigt farlig.
Gänggenererande.


Framför oss i kön ett par åttaåringar, kavata, rakryggade, glada, en pojke en flicka, spända av förväntan. Jag frågar dem om det är farligt att åka, läskigt. Förstås INTE föräkrar dom mig med sina stolt lysande ögon. Dom pratar med oss, ser oss i ögonen, tar hand om sig, och jag vet där jag står att så här ser det sociala arvet ut, så här kan man öppna dörrar och rulla ut mattor för sina ungar eller också inte. Den skillnaden är alldeles för uppenbar. De två low lifen bakom oss viskar om A. Som om de kom från landet till stan alldeles ovetande om vad mänskligheten bjuder av olikhet hos människor. Jag stänger ner öronen, tänker att A inte förstår. När vi går ur skrattar den ena och härmar hur A hade skrikit vid utskjutet.
"Hörde du honom?" säger han till sin redan vad gäller värdighet förlorade polare och skrattar.


Jag säger inget. De är redan så många många mil på fel väg. Så sorgligt på så rara ärter. 






fredag 21 maj 2010

Pling pling pling

... också över till hemnet!

Handikapp eller funktionsnedsättning?

I går cyklade jag till ICA (var var Stig?), tog svängen om det förlorade hus-objektet, sörjde lite till, väl vid affärn lutade jag cykeln mot en stolpe alldeles i närheten av den svängande ingången. Poeten med Faktum-tidningen stod där han brukar, och på andra sidan gången ett ungdomsgäng. Jag sneglade mot deras håll och försökte avgöra om dom skulle passa på att sno min olåsta cykel medan jag var i affären. Nja, kanske ... var min slutsats, men för den sakens skull lät jag den stå. När jag passerade dom glodde dom på mig, och om jag inte bara för en alldeles kort stund sen hade haft en sådan gänglig och osäker tonåring hemma hade jag väl blivit lite skraj: dessa var av sorten bleka, kortklippta, och med alla för dem med rasse-tillhörighet specificerade koderna: kängor, uppvikta blekta jeans, tighta t-shirts, rakade skallar, tatueringar, piercingar, hängslen. Och det slog mig att: herregud! det kan inte vara helt lätt att uttrycka sin främlingsfientlighet nu för tiden när det Sverige dom vurmar efter är en fullständig, avartig omöjlighet, en abnormitet?

Blir då inte uttryckt främlingsfientlighet i en normaltillvaro av blandade sorter en psykiatrisk åkomma?
Kontextbunden likväl som all annan "handikappisering". Vad ska vi kalla funktionsnedsättningen? Diagnoskriterier någon? DSM IV?
Bot? Någon?

torsdag 20 maj 2010

Perspektiv?

I går när jag satt bredvid maken i bilen funderade jag på om jag skulle ta upp det med honom.
När vi var hos mina föräldrar gick han utan förklaring bara in och satte sig vid teven när ALLA vi andra satt ute i det för oss MAGISKT UNDERBARA vädret.
Ska jag, ska jag inte? tänkte jag där jag satt och vägde för och emot, men tillslut bestämde mig för att inte, kanske det vid ett senare tillfälle skulle dyka upp en bra pedagogisk möjlighet att förklara mina behov, slog det mig och jag tyckte då förstås att jag var fantastiskt strategisk och ömsint.
Väl hemma drog jag i min ensamhet femtontusen maskrosor ur marken alltmedan han stekte fisk.
Efter många timmar med öppna dörrar och ljuva sommartid och alltihop strålade vi samman bakom buxbomhäcken och vi avhandlade detta med vad budgivningar är och hur det påverkar och då sa han att han hade gått in till soffan hemma hos mina föräldrar eftersom han bara ville gråta när han såg hur besviken jag blev av att förlora den där budgivningen.
Jag kom av mig, och kände hur mitt svarta moln till kontrollfreakymani förgiftade mitt hjärta lite till.
Du ville så gärna ha det, sa han.
Jag sa nog inget, vad jag minns.

Sensmoral: avvakta, vänta, avvakta igen, lugna ner dig, tänk efter, ta't lugnt, tänk gott om folk: reagera.

Inshallah

 ... maken har fått jobb!
Jag har inte fått ett nytt jobb som jag ville,
men allt verkar ändå för bra för att vara sant
Jag älskar livet när det inte längre är något som man tar för givet i det.
Saker är nya, skriver om kartan,
skriver om förväntningarna, skriver om språket, skriver om hela min sunkiga gamla hjärna.
GÖR NYTT!
För i helvete!
Gud vad jag är bristfällig.
När man tänker efter en riktig missfit.
Som dom andra, kunde man trösta sig med, eller bara använda som ursäkt för att allmänt skjuta det ifrån sig.
Och vilket stort jävla allvar jag tar mig själv på, vilken förutfattad mening jag hyser om att jag ska ha, få, va. Centralperspektivet my ass.
Men att göra så gott man kan.
Vad annat kan man?
Eller ha som en slags illusion, eller föra framför sig som en marknadsföringsplan: 'jag gjorde mitt bästa', så fan heller ... har ju egentligen energi som tretton ardenners men hur ofta måste jag använda den. Nä, som oftast sitter jag och lipar över nån spilld gammal mjölk.
Ska sluta med det! tror jag.

Till Salu

Ja, man undrar ju vad som händer med Anna Anka nu?
Hur ska hon få sina stålar?
Och ... knugen som ska hosta upp till halva bröllopsräkningen.
Här har jag själv fullt sjå med att budge på ett egentligen kompromissat lite trashigt ojekt till bostad.
Man kan förlora allt på ett bräde.
Och tllslut tvingas bosätta sig i en ordinär etta nånstans i Öster.
Hur har folk nerver.
Somligas budgivningar pågår i dagar.
Om jag bara hade plussat upp mitt sista med 100 papp hade jag nog rott hem 'ett.
Men attans. Nu är mitt enda hopp att den andra kombattanten var ägarn själv som till slutspurten ändå måste kasta in handduken. Hur sannolikt är det?
Not. Inte noll, men i närheten, känns det som.
Äsch. Det kunde ha varit vi kommer jag nu tänka när jag kör förbi huset där de lyckliga budgivarvinnarna komemr att ha det så flott så  flott med megabadrum med jacuzzi och plats för schäslong. Enda haken var en omedelbar närhet till motorväg. Därav den lilla lilla strimma av chans att vi kunde ha rott hem detta. Nu gjorde vi alltså inte det. Vad det verkar. Så hela panikinsatsen med blixtinkallad mäklare på oljigt uppdrag blir nu ett startklarprojekt. Om vi inte ångrar oss.

måndag 17 maj 2010

Panta rei

Och världen den rör sig,
utanför mitt fönster bara tulpanerna som vajar lätt.

söndag 16 maj 2010

Coco Chanel

No 5:

"Frihet blir aldrig omodernt!"

Kommer inte på

Skulle vilja skriva nåt roligt ...
Kunde ha skrattat ihjäl förmiddagen om det vore så,
men ... jag jobbar på.

lördag 15 maj 2010

Hjärtats viloPulser

I bilen när jag körde uppför backen där nu magnoliaträdet skjutit ut sina kraftiga violskära blommor, där japanska körsbärsträden är romantikrosa, där äppleblommen skyggar som blyga violer på sina grenar, där jag i vintras lyfte så mycket snö, där kommer jag att tänka på den.
Nåden, livets nåd, att göra helt, att laga, att ha viljan att vara i den helande processen: det är livet, då  andningen blir större och sätter mer syre i alla delar.

Min nåd heter jag vet inte vad. Jag vet inte hur man ska fånga något som man har som är flyktigt och som är av tacksamhet kommet? nåden. Att få vara en del av ett system med alla dessa kloka fina människor som jag har omkring mig. Min unge till exempel, som när vi tillslut kommer in på frågorna om berusningsgrader efter det att vi lappat och lagat i gottgörelser - man måste ha en plattform innan man går ut på den hala isen, inte sant - då lyssnar han och säger inte jag vet, eller men men, inte ens skyller han i från sig, utan han lyssnar. Och jag säger sådant som får ögonen att tåras på de där ungdomarna för att de varit där. Jag pratar om rädslan  som en kvinna, t.ex. jag, t.ex. vilken som helst, kan känna inför en berusad man som verkar okontrollerad, jag trycker på en öm punkt, och det går upp för oss att tammejfan detta är ett av kulturen sanktionerat tillstånd som styr över oss och som legitimerar ett hot som man bara ska vänja sig vid att rygga inför, att gå omvägar om, att ta hänsyn till. Jag vet faktiskt inte hur lång tillvänjningsprocessen är för detta? Men man ska inte vara moralist. Det ska man inte. Man ska inte ha moralpanik. Det verkar vara det fulaste ansikte man kan visa, moralpanikens.
Men fulla män som kvinnor ska behöva baxa runt faror och fulla män som kvinnor ska behöva gå omvägar om för att fulla män tappar så mycket stringens och sans, dem, dem tycker jag faktiskt att man ska tala om, och benämna, för vad det är. Och jag sa till min unge att nu var det du som kom hem med det beskedet till din flickvän. Och det var hårt sagt, det var hårt för oss alla, hårt för mig att säga, men det var ju sant. Och i det blev vi lika rädda allihop. Sammansvetsade, sårbara, sargade alldeles vidöppna i hjärtat tysta lyssnande efter  ekon i rymden livet.
Man bör lära sig att umgås med alkohol, mycket tidigt. Allt annat är båg. Ett sånt djävla båg. Om man menar nåt med att vi måste göra något åt misshandel av kvinnor och barn då måste vi starta med alkoholen. Förlåt, men jag är nog en moralist.

Och när jag parkerar  bilen i det här tilltagande paradiset känner jag vindarna från söder komma vällande in över oss, och jag tänker på den prinsessan som jag såg stå ranglande på bron över motorvägen här borta, på henne tänker jag och jag vet att hennes alkoholeffekter är inte bättre, hon har det inte enklare, men våldet i hennes väg är inte lika hårt, och tidigare inte lika accepterat. Men ansvaret är naturligtvis lika stort, överallt, hos oss alla.
.

fredag 14 maj 2010

Finger I hjärtat ...

Jaha, det rör om lite därinne.
Ibland när det är så så kan jag plötsligt känna att kroppen är tung och stadig och stark.
Helt enkelt en bra kropp. Ett bra sinne när det rör om i hjärtat.
Sonen som varit så exemplarisk har plötsligt börja supa sig full när han är ute på stans ställen.
På ett sätt som jag inte gillar.
Losar kontrollen liksom.
Och ja, varför det?
Varför sammanfaller det med att mamman blir sambo och gifter sig och börjar leva ett annat liv än det som var småbarnsliv och hundra totalt fokus på den tighta relationen mellan mor och son?
Och varför sammanfaller det med att huset har blivit så trångt? Och varför sammanfaller det med att tiden tillsammans, all den där roliga härliga kvalitetstiden som vi hade så mycket av nära nog är nere på tre? inte noll men tre av 30.
Och när jag då sitter där och blir stark som en brännlåga känns det som då värmer allt det där hjärtat, trots fingret som rör om där,  för att ungdomarna är så vilsna trots sina 20, och för att när de är vilsna då ringer de tillslut och ber om hjälp och när klckan är tre och tretti på natten och man får ett sånt samtal då är det liksom så att det blir signalrött i hela organismen.
Det blir nu eller aldrig status. Och där är vi. En flickvän som ringer och gråter för att ungen varit full, igen.
Allt det som kvinnor inte ska behöva stå ut med, mannen som kommer full hem och luktar spritfabrik: det är fördjävligt, och undertill ligger ett hot om du klagar, det fick hon stå ut med och det var min son och det har hänt nu för fram tills för ett halvår sen var allt mycket måttligt och trovärdigt.
Vad är det som har skett?
Och hur är det med skulden och känslan av skam nu när mamma kommer och för samtal över en lunch?
Jag vet inte, men bloggen: håll tummarna för nu bär det iväg!!
Dags att ta på sig stringensen, klokskapen, lyssnarörat och säga sådär som jag sa att jag skulle i går, tillbakalutad: Jaha, vad menar du då? Man vill mest gråta över skörheten i de där ungdomsåren, sårbarheten som kommer sen också, livet, det är livet man vill gråta över, och den lilla människan tumlande omkring i det ...
Mitt barn, en sån kärlek jag har!

torsdag 13 maj 2010

Färger i hjärtat

Den storbuskiga lax-artificiellt-rosa tulpanen dukade under av regnet.
Nu står den upp med stötta.
Greklands ekonomi föll också den under önsketänkt artificiellt pengaregn,
och nu kommer även Spanien.
Är det slut nu på festen?
För det är ju inte utan att man gottat sig i Reinfeldts extrapengar.
Även det lilla gör sitt, faktiskt!
Trots att de med mer fått mer!
Utan den som fick mindre.
Fattigdomen breder ut sig.
Alltfler långsjuka blir uppsadga av arbetsgivaren.
I kommunen där jag jobbar tar det typ 72 dagar innan frågan kommer på tal,
eller om det var 90.
Snackar vi fall nu?

Jag vet inte om vi faller om vi köper ett radhus bortöver?
Rastlöst tittar jag hemnet runt om nätterna.
Till och med i Senegal var det väl den surfingen jag saknade mest.
Kunde vakna upp en vargtimma och tänka på alla objekt och offentligt publicerade budgivningar som jag missade. Och om ett inlägg ska hålla i hop, eller förväntas vara korrläst, så är detta inte ett sådant inlägg, inga av mina inlägg är sådana, inget i mig är sådant: JAG: den korrlästa?
Jag har fått en ny chef och med hennes mycket att önska av kompetens blir det tydligt att jaha du(jag alltså): nu är du i det där erfarna träsket där du har så många referenser till hur det kan vara att det försvårar idealisering och lull. När jag blir chef vet jag att jag ska vara stringent. Inte tala det jag tänker. DÅ får man helt enkelt ha en blogg och stå där med sitt avslöjade orosmoln. Men även där talar jag sällan om allt det jag tänker.Om jag var chef och gick omkring och sa vad jag tänkte då hade ju snart armarna varit bakom ryggen ihopknorvlade i nån vit långärm. Nä, jag skulle vara stringent, och klok, och dröja med målet, sitta tyst i en konstpaus och långsamt säga: jaha! säger du det.

Det är förresten nästan bara vi som surfar så här obehindrat, och alla våra sites är anpassade för det och när man då befinner sig utanför det här priviligierade opticerade bredbandsområdet passeras snabbt gränssnittet för när en sund väntan förväntas maxas inför att en sida ska öppna sig. Om jg t.ex. när jag surfade i Senegal, ännu sämre i Gambia, ville öppna hemnet fick jag bestämma mig för att okej, nu är det detta jag vill, jag vill se ett objekt, leta fram det och se det och kanske kunna scrolla i bilderna, och sen var mina två timmar till ända.
En dag var jag bara tvungen att hämta in information om min mobilräkning på Mina sidor på Tele2, det gick inte, flashfilerna var för många och för stora. RIngde mamma som betalade. Har jag betalat tillbaka: - nej! Sån är jag. Tyvärr. Jag och Mållgan ska snart ...

Koltrasten ropar efter regnet: vill väl ha sol även den.
Min trädgård är så jävla snygg och lugn. Inte ett bilrus kommer in. Mina tulpaner breder ut sig, jordgubbarna, altanen i kvällssolen med däckstolarna och rosén. Hur skulle jag kunna avstå det?
Jag vet inte.
Jag vill vara en som surfar ovanpå de oljiga vågorna. En som inte bryr sig om understömmarna därnere, en som likt en gås bara drar vidare, som trummar på med de två krumma (A's sister talade noga om för mig att har man såååå korta ben som jag måste man lyfta dem mycket högt när man dansar för annars syns det inte så bra som för såna som hon som har långa och smala) måste komma ihåg att trumma på med de två krumma grodfötterförsedda benen, trots motvindar: mot målet. Allt man föresätter sig kan bli sant. Sånt jävla amerikanskt trams. Men det är sant. Vi lever i det nu. Men vi egentligen mindre än dem i korrupta fattiga marknadsekonomiskt velodromartade länder där man går under om man inte gör själv, här har vi ju i alla fall en restnoterad välfärd att tillgå ibland, om man inte är långsjuk vill säga.(Jag hade så svårt att förstå varför Chomsky, på den tiden då jag intresserade mig för vad han skrev, hävdade att han var anarkist, men nu börjar jag ana nånting av konturer i det landet)) Men! men ... När man simmar motströms hjälper det inte att undersöka underströmmarna om man vill framåt.
FRAMÅT kamrater!
Jag vill framåt kamrater, hela mitt liv fastnat i min introspektion.
"I am stuck" sa Scarlett Johansen så perfekt timat i Coppolafilmen "Lost in Translation!"
Varför är en del såna? Andra går bara vidare. Satsar på sig själva, ser inte ner.
Jag kan köpa ett radhus och falla?
Det växer en liten lavendelhäck här också, vet inte riktigt hur jag ska göra med de torra grenarna, om jag tar bort dem blir det ingen häck, men om jag har kvar dem, blir det ju heller ingen 'vacker' häck?

Lavendelblå det är introspektionens färg minsann, inte alls som lax-artificiellt-rosa.

tisdag 11 maj 2010

svintohår bygger världsekonomi

Svinto, jag kom in på det när jag tänkte på håret, Svinto ...
Och alltmedan vattnet föll utmed kroppen där i morgonduschen kom jag att tänka även på Maggie, och Gladpack, och Bregott, och Kånken, och BMW och Nescafe, Magnum.
Hur gick det till egentligen nån gång i historien när det etablerades i folkmunnarna att dessa produkter inte först och främst kallades för sitt övergripande kategorinamn, typ: stålull, buljong, plastfolie, smör, bil? ja Nescafe vet jag inte ens vad det är om det inte är näskaffe?
Skulle någon till exempel säga Arla?
-Köp en Arla da när du går!?
Ramlösa och Magnum lyckades dock gå från det lilla instängda paradiset där de hade ensamt monopol genom en enda produkt till att bredda den genom att lansera fler smaker och ökade väl på så sätt sina marknadsandelar i stället för att tvingas släppa dem till sina kokurrenter. Det finns en gräns för hur mycket glass man köper. Eller hur?

I Senegal är alla lokala produkter utan varumärke. De andra är väletablerat insålda i folksjälen: Jumbo(buljong), Jadida(margarin), Omo(tvättmedel). Senegal är minst sagt småföretagarvänligt. I varje hörn säljer man vad man kan, mina nyss ur jorden dragna morötter, och har jag inget eget land kan jag bege mig till den lite större marknaden och handla billigt av någon som har, gå den bit folk värderar som lika mycket värd som att slippa gå själv, och lägga på just den summan. En marginell skillnad. Alla tjänar de lite något på allt och i slutänden är maten billig. 30 spänn kan bjuda 10 personer på middag. Lokalt nesacfe packas i små portionspåsar och kostar halva priset jämfört med originalet, och hur lokalt det är det vet jag inte ... kanske det tas in säckvis istället för i den där obligatoriska svart orangea tuben som Nescafe kommer i?
Den som inte har något att sälja, t.ex. påsar med saft som verkar vara den enklaste sak att börja med, den tigger till dagens mål. Men de slipper i alla fall betala för ICA- Stig och gigantiskt luftiga varuhus MAXI maxade med allt, dit man tar sin lilla bil och på så sätt håller ytterligare kedjor i den här ekonomin intakta ...


Kan den extrema marknadsekonomin ändå vara marxistisk när alla äger sitt eget produktionsmedel? Vad är då de här lössenvisa befästa varumärkena i en sådan ekonomin? Svarta hål?
En stormagnat har en fabrik, exporterar, hundra procents säkert utan konkurrens för i folkhjärnorna finns inte ens ordet buljong? Jag är ingen nationalekonom, men ändå. Orden spelar roll.

Jumbo, Svinto, Bregott, Nescafe, Coca- Cola.  

söndag 9 maj 2010

Kom igääään nurå!!

Rastlöst tröstätande kantar eftermiddagen eftersom jag är för trött och oinspirerad för att göra något.
Kroppens behov som en elit-sportare med sinnet som från en lat och fet katt skapar denna eviga kamp.
Och nu skiner solen igen.

lördag 8 maj 2010

Om vi vågade tänka lite till

I dag vill jag bara att så många som möjligt läser detta från uppsalaforskaren Jenny Westerstrands blogg. Angående mordet på västeråsflickan, och de andra tonårsflickorna som bragts om livet av närstående unga pojkar under det senaste året skriver hon initierat utifrån en sällan synliggjord vinkel. Passa på! ta del av den angelägna forskning som hon, med flera, bedriver och som stormedia, mm., etc. fortsätter att misstänkliggöra och förminska ... 


"Låt mig därför djupt beklaga att den forskning som kunde säga viktiga saker om det som nu sker i Sverige så intesivt och med sådan framgång har motarbetats, av media, opinion och universitet. I Slagen dam talar vi exempelvis om de unga kvinnornas väldiga våldsutsatthet, och hur män de inte har en sexuell relation med står för en stor del av detta våld. Vi gjorde också ett första och trevande försök att tolka våldutsatthet i termer av kontext. Det betyder i det här fallet att se de många morden på unga kvinnor i Sverige som att de skapar ett livsklimat för alla unga människor, tejer och killar, och sätter gränser för det som blir möjligt att göra och inte göra, med och mot varandra.

Men men. Det går dåligt för de här analyserna på svensk mark."

fredag 7 maj 2010

fredag på altanen

En brittsommardag i september i fjol åkte jag till den lokala handelsträdgården som håller till i ett ruckel alldeles bredvid den judiska kyrkogården. Där förköpte jag mig på vårlökar och några till hälften prisnedsatta perenner. Nu kommer dom upp här utanför. En mörk laxfärgad buskig variant av tulpan, en lite mindre lila, gula, och röda och en av perennerna - vad vet jag inte - växer till med en märkbar hastighet, jag tror jag valde nån stugväxt, pseudoidyllisk, lantlig, en annan skulle blomma i blått hela sommaren men den ligger blygt nere i myllen och sticker inte alls ut än. Pelargoniorna är nyligen utlyfta ur sitt mörka garagenäste och på dem sticker en del små alglika ofärgade stränglar ut i vilka man kan ana att det finns lite liv. Omplanterade och nyberikade skall dem få hela min tålmodiga  tillförsikt.
Det är inte riktigt varmt, men solen ljumnar altanen bortom ett lätt dis och där skall jag nu dricka ett glas kallt vitt Reimat (vilket kan rekommenderas) och älska mina små växter som kämpade i den hårda vintern, trots allt. Ibland dricker jag i hemlighet, min man dricker inte, och äter inte  PORK. Så mitt skamkonto blir av nån underlig säkert genetiskt betingad lidelse betungande när jag förtär dessa båda livs-medel i hans närvaro. Men nu sover mannen middag och vet inte än att han är chaufför i kväll. Då tål det att ta ett glas vin eller två i lugnande syfte, ja man kan om man vill vara livslögnare välja det enorma kupollika vingalset i vilket det ryms 40 cl, eller också välja de små men så skönt tunga whiskeyglasen för 10 cl. Ett eller två?

Olika

En del är roliga.
Jag är inte det.
Jag vill börja tänka positivt.
Att hålla rött.
Kärlek till världen till exempel, det är att hålla rött ut,
att ha tron på att man har något att ge den.
Och tillförsikt vill jag också ha. Mycket mer än att vara kul vill jag ha storsint tillförsikt i att förbli luftig och glad, jag säger inte lycklig, men jag säger luftig.
Som ljusgrönt och vitt och gult i en Sköna hem-tidning om våren.

torsdag 6 maj 2010

FUCK mitt velodromartade PATOS

Den här paradoxen att vilja sanning, att vilja tolerans, att vlja förändra och samtidigt, samtidigt vara så skört uppriktig, i känslan sårbar: den blir så krävande, men den ger sanningen blodet och den ger fåglarna sången, och den ger värmen i den omhändertagande handen.


Skrev jag om i en kommentar, men såg att det var så mycket jag att jag måste dit igen ...

tisdag 4 maj 2010

Real or not Real?

Flygplatser är en genre för sig,  inbördes finns det förstås en hierarki. Men att komma utifrån myllret och sorlet i det svepande lätt sepaifärgade ljuset och kliva ut ur dammet med ett lager sot i ansiktet och plötsligt stå i Taxfree på Dakars flygplats skapar en naturkatastrofartad chock. Och då förstår man ändå att Dakar inte är Paris eller New York, eller Hong Kong.
Utanför köper man Escada Sentiment, kopian förvisso, för 40 kr, därinne betalar man 59€ för originalet förstås, fast det vetefan just där: det skulle kunna vara lyxkopian, ett kakpaket som utanför kostar 3 kr kostar där 3€ (Gud, ja du, mitt tangentbord på den här gamla lappen saknar ikonen för  €!). Det bildades ingen trängsel precis när jag svepte runt bland hyllorna, expediten slöt upp och ville rådslå, jag tjuvsprayade Escadan naturligtvis, och hon log när jag jämförde priserna, det är tre månadslöner! sa jag och skakade på huvudet! Jag har blivit så pass gammal att jag affekterat ger uttryck för såna här prekära fakta nuförtiden.

Likadant i Istanbul. Hermes har butik där, bland andra, och när jag för tjugonde gången tog min runda och passerade denna dörrhåla tittade jag automatiskt in på det mycket glest hängda svala plaggen i milda kulörer och med expediten dekadent uppgivet hängandes vid disken tänkte jag osökt på Greta Gaarbo och såna som hon, kanske Bodil Malmsten om hon hade stålar, intellektuella damer utan fet genusanstrykning men med klass, såna som dem skulle klä i Hermesstramt, fint skuret. Burberryrutiga väskor hängde i nästa bås, köptes på markanden i Grand Yoff för 30 kr, på flygplatsen vågade jag inte ens gå in för att dra i prislapparna, rutorna är klassiska, välavvägd form, en genial design, förstås. Rutigt: hur genialt som helst! inte sant ... Jag tror nog att de visar upp sig i transithalalrna världen över bara för att befästa sina varumärken, för det är ju INGEN som handlar. EN reklamruta på en flygplats liksom, hej å hå. Alla marknader sätter sina priser utefter kundernas plånbok, inte produktens kvalitet. Det är märkligt.

Kinesernas gata på vägen in mot centrum i Dakar är den allra billigaste säger A, där kan man köpa leggins i världens alla modeller för 10 kr, om man är infödd, Senegales alltså, jag menade inte Kines nu om nån trodde det. På H&M kostar de hundralappen för anständigt enfärgade, på Åhlens betalar man lite mer, närmare tvåhundra för ett tjockt par med knappar i ett sidosprund, alla har dem väl det gemensamt att dem hänger irriterat i grenen om man väljer en för liten storlek, one size säger tjejen på marknaden och kollar på mig och lägger till: passar även dig. Ingen finkänslighet, och ingen kredd för att räknas som kränkt eller förolämpad. Men jag tar dem och de sitter bra, även på mig, god spänst i elasten.

Nu hittade jag NordicFeel.se på nätet, säljer Prada Edt för 325, och då fattar jag faktiskt inte hur det kan vara halva priset jämfört med priset i taxfreen, för jag gick där och drömde om Prada och tänkte att den köper jag ALDRIG, för 635 balobas. Hostar jag upp 325 får jag säkert en av de mer exklusiva kopiorna, bara den luktar och dröjer kvar.

måndag 3 maj 2010

Var finns hon?

Det här är inte på riktigt,
men det är en nog så god del av mitt liv,
anyway ...

Lösningsfokus?

Om man vill nåt men inte orkar kan man bittra.
Om man är gay och inte gillar melodifestivalen får man låtsas stampa takten.
När man inte orkar städa kan man elda upp huset.
Om man som född nomad ogillar förändring kan man såga av sig båda benen och få en bärvagn att inreda.
När man saknar 20 sekunders impulskontroll kan man kasta sig ut i ett livslångt helvete.

lördag 1 maj 2010

Som en lördag

Med vårlukt från den våta jorden.
I Maj.
Mot sommaren.
Då kan det ändå kännas svårt att komma hem.
Vad ska man göra?
Pseudoaktiviteter.
Men vilka? Friskis?
Impulsöpa nya vårboots och ångra sig sen.
Äta för mycket av allt.
Vara ihålig.
Trött.
Håglös och vilse.

Livet, shit det var länge sen jag gick utanför huset på Tråddragaregatan och kände sommarbrisen i kläderna.
Den gången hade jag ett bandage om en lindad ankel, och tänkte på det sköna i vinden och att jag förmodligen skulle kunna minnas den underbara känslan av frid och välbehag som jag kände när jag som sjuåring gick där i min barndom och var stor, och det har jag gjort, kommit i håg.
I bland kommer glömma bort, säger dock A full av ironi när jag glömmer att blinka vid en sväng. Och det säger han för att jag enligt hans mening är en för hård bilskolelärare som skriker: blink blink, slow down, number two, give gas! Han fattar inte att det är ett eminent stöd för att ta kurvan i en jämn och elegant sväng.

Man ska orka vara ett övergångsobjekt, en container ...
Orka orka.