A Sunday Kind of Love

Hur stämningen på fartygets däck var strax innan helikopterbladens svischande hördes över havet undrar jag. Förtryckt, beslutsam, loj, sovande? Satt de i klungor och sjöng, höll varandra i händerna, som på sjuttiotalet, love and peace liksom? Låg i britsarna, i spänd förväntan, övertygade om sitt mål. Nånstans visste ju alla som var ombord hur hoten såg ut. Trots detta tillryggalade sjömil efter sjömil målinriktade frivilliga sin infart mot Gazaremsan, på ett skepp lastat med förnödenheter Israel blockerat annan införsel av under lång tid. Sen kommer attacken. Den vi bara drömde om som en illvillig hård tom men för den sakens skull osmaklig hotelse. Nu gjorde dpm det. Obegripligt. Fullständigt obegripligt. Och det jag undrar mest är nu vad Obama ska göra? vad han ska säga? Kanske satte Israel med detta sista spiken i den solidaritetskista i vilken de hittills fått till somligt halvhjärtat men ändå stöd av Europa  och USA. Världen håller andan? Hur ensam kan man göra sig inna

Krängde mig igenom ännu en budgivning med lite mer från banken tilltiggt på fickan. Och: jag tog hem det. Nummer två i samma hus som mitt förut förlorade objekt. Bottenplan i en tvåfamiljsvilla med inredd vind. Trädgård, och hellånga glasade dubbeldörrar ut. En sån benådad lyx va?" Inte klokt. Alltså. Men det rinner en motorväg alldeles intill. Det är därför. Ingen annan med mer stålar på fickan sätter sig i den belägenheten uppenbarligen. Marknaden är kul. Den bygger på att alla värderar lika, ungefär. Den som har mycket går dit där det kostar  mer. Så är det bara. Tur för mig. Mitt emot en lekpark och en lummig gräsplan. He he ... Nu stylar jag järnet i mitt gamla och ska slänga ut till försäljning.

Inte visste jag att jag skulle få den bästa av män. Inte visste jag det när livet mitt var en ensamräd i ensamma beslut, egen härd, och tretusen olika försök med hafsiga relationer som aldrig var på riktigt. Hafsiga relationer i vilka jag kände andnöd och katatoni. Eller den längsta där jag var dag tänkte på att göra slut. Jag måste nog ut, var dags mantra som bråkade med hjärnan i systemet som inte alls ville bli inpacketerad i  tvåsamheten. Det tog tid att bli den jag är nu. Nu är jag en som sitter bredvid min man i bilen på väg till Hornbasch och ler för att det är alldeles ljuvligt att sitta bredvid. Nu är jag en som har lyckan att njuta av att vara två som väljer blommor till altanen, två som väger för och emot, två som bestämmer sig, eller kompromissar. När vi kom hem efter den där resan där jag sagt tretusen gånger att jag var lycklig över att det var just jag som fick den bästa planterade vi våra alster.  Allt jag tar i vill A göra, om jag håller i blomjordspåsen vill h

Populismen taggar sig på allehanda jippon nuförtiden. Ta till exemplet Lars Vilks. Ingen kan väl säga att det är en genomtänkt juste ide, med bärkraft och stringens, nej han föll på det massmediala rondellhundandet och gjorde en enkel hype av sitt rättshaveristiska sinnelag och satte Muhammeds huvud på hundkroppen.  Okej för det. Vem skulle ha kunnat hindra honom? Vad kunde ha hindrat just honom, även brinande irrhärnor har rätt att verka i demokratin. Men som en jurist sa: han rör sig på gränsen till hets mot folkgrupp, och då är det ju i så fall lika intressant som att försvara yttrandefriheten ta sig an projektet att se var gränserna går för hets mot folkgrupp. Nu ska Vilks tala i Uppsala igen. Populism, tänker jag, för vad har han egentligen för intresant att säga om denna happening som nu blivit så mycket större än sin enskilda teckning? På samma sätt kan man nästan reta sig på att drevet går mot Vickan och Daniel som låter Knugen leda henne uppför altargången. Den som säger att

Bakom oss i Kanonen satt två sorgliga tonåringar. Ibland undrar jag vad som hände med det här folket? Alla ungar som springer omkring som vildar på nöjesfält som Liseberg. Med beteenden som om dem vore helt och hållet stukade i sin självkänsla, berövade sin värdighet, undanhållna nån slags social fostran, ställda utanför alla sammanhang andra än dem de själva konstruerat med sina bristfälliga världsbilder. Den här åldersmässiga apartheiden vi lever i är ruggigt farlig. Gänggenererande. Framför oss i kön ett par åttaåringar, kavata, rakryggade, glada, en pojke en flicka, spända av förväntan. Jag frågar dem om det är farligt att åka, läskigt. Förstås INTE föräkrar dom mig med sina stolt lysande ögon. Dom pratar med oss, ser oss i ögonen, tar hand om sig, och jag vet där jag står att så här ser det sociala arvet ut, så här kan man öppna dörrar och rulla ut mattor för sina ungar eller också inte. Den skillnaden är alldeles för uppenbar. De två low lifen bakom oss viskar om A. Som om

... också över till hemnet!

I går cyklade jag till ICA (var var Stig?), tog svängen om det förlorade hus-objektet, sörjde lite till, väl vid affärn lutade jag cykeln mot en stolpe alldeles i närheten av den svängande ingången. Poeten med Faktum-tidningen stod där han brukar, och på andra sidan gången ett ungdomsgäng. Jag sneglade mot deras håll och försökte avgöra om dom skulle passa på att sno min olåsta cykel medan jag var i affären. Nja, kanske ... var min slutsats, men för den sakens skull lät jag den stå. När jag passerade dom glodde dom på mig, och om jag inte bara för en alldeles kort stund sen hade haft en sådan gänglig och osäker tonåring hemma hade jag väl blivit lite skraj: dessa var av sorten bleka, kortklippta, och med alla för dem med rasse-tillhörighet specificerade koderna: kängor, uppvikta blekta jeans, tighta t-shirts, rakade skallar, tatueringar, piercingar, hängslen. Och det slog mig att: herregud! det kan inte vara helt lätt att uttrycka sin främlingsfientlighet nu för tiden när det Sverige d

I går när jag satt bredvid maken i bilen funderade jag på om jag skulle ta upp det med honom. När vi var hos mina föräldrar gick han utan förklaring bara in och satte sig vid teven när ALLA vi andra satt ute i det för oss MAGISKT UNDERBARA vädret. Ska jag, ska jag inte? tänkte jag där jag satt och vägde för och emot, men tillslut bestämde mig för att inte, kanske det vid ett senare tillfälle skulle dyka upp en bra pedagogisk möjlighet att förklara mina behov, slog det mig och jag tyckte då förstås att jag var fantastiskt strategisk och ömsint. Väl hemma drog jag i min ensamhet femtontusen maskrosor ur marken alltmedan han stekte fisk. Efter många timmar med öppna dörrar och ljuva sommartid och alltihop strålade vi samman bakom buxbomhäcken och vi avhandlade detta med vad budgivningar är och hur det påverkar och då sa han att han hade gått in till soffan hemma hos mina föräldrar eftersom han bara ville gråta när han såg hur besviken jag blev av att förlora den där budgivningen. Jag

 ... maken har fått jobb! Jag har inte fått ett nytt jobb som jag ville, men allt verkar ändå för bra för att vara sant Jag älskar livet när det inte längre är något som man tar för givet i det. Saker är nya, skriver om kartan, skriver om förväntningarna, skriver om språket, skriver om hela min sunkiga gamla hjärna. GÖR NYTT! För i helvete! Gud vad jag är bristfällig. När man tänker efter en riktig missfit. Som dom andra, kunde man trösta sig med, eller bara använda som ursäkt för att allmänt skjuta det ifrån sig. Och vilket stort jävla allvar jag tar mig själv på, vilken förutfattad mening jag hyser om att jag ska ha, få, va. Centralperspektivet my ass. Men att göra så gott man kan. Vad annat kan man? Eller ha som en slags illusion, eller föra framför sig som en marknadsföringsplan: 'jag gjorde mitt bästa', så fan heller ... har ju egentligen energi som tretton ardenners men hur ofta måste jag använda den. Nä, som oftast sitter jag och lipar över nån spilld gamma

Ja, man undrar ju vad som händer med Anna Anka nu? Hur ska hon få sina stålar? Och ... knugen som ska hosta upp till halva bröllopsräkningen. Här har jag själv fullt sjå med att budge på ett egentligen kompromissat lite trashigt ojekt till bostad. Man kan förlora allt på ett bräde. Och tllslut tvingas bosätta sig i en ordinär etta nånstans i Öster. Hur har folk nerver. Somligas budgivningar pågår i dagar. Om jag bara hade plussat upp mitt sista med 100 papp hade jag nog rott hem 'ett. Men attans. Nu är mitt enda hopp att den andra kombattanten var ägarn själv som till slutspurten ändå måste kasta in handduken. Hur sannolikt är det? Not. Inte noll, men i närheten, känns det som. Äsch. Det kunde ha varit vi kommer jag nu tänka när jag kör förbi huset där de lyckliga budgivarvinnarna komemr att ha det så flott så  flott med megabadrum med jacuzzi och plats för schäslong. Enda haken var en omedelbar närhet till motorväg. Därav den lilla lilla strimma av chans att vi kunde ha

Och världen den rör sig, utanför mitt fönster bara tulpanerna som vajar lätt.

No 5: "Frihet blir aldrig omodernt!"

Skulle vilja skriva nåt roligt ... Kunde ha skrattat ihjäl förmiddagen om det vore så, men ... jag jobbar på.

I bilen när jag körde uppför backen där nu magnoliaträdet skjutit ut sina kraftiga violskära blommor, där japanska körsbärsträden är romantikrosa, där äppleblommen skyggar som blyga violer på sina grenar, där jag i vintras lyfte så mycket snö, där kommer jag att tänka på den. Nåden, livets nåd, att göra helt, att laga, att ha viljan att vara i den helande processen: det är livet, då  andningen blir större och sätter mer syre i alla delar. Min nåd heter jag vet inte vad. Jag vet inte hur man ska fånga något som man har som är flyktigt och som är av tacksamhet kommet? nåden. Att få vara en del av ett system med alla dessa kloka fina människor som jag har omkring mig. Min unge till exempel, som när vi tillslut kommer in på frågorna om berusningsgrader efter det att vi lappat och lagat i gottgörelser - man måste ha en plattform innan man går ut på den hala isen, inte sant - då lyssnar han och säger inte jag vet, eller men men, inte ens skyller han i från sig, utan han lyssnar. Och jag s

Jaha, det rör om lite därinne. Ibland när det är så så kan jag plötsligt känna att kroppen är tung och stadig och stark. Helt enkelt en bra kropp. Ett bra sinne när det rör om i hjärtat. Sonen som varit så exemplarisk har plötsligt börja supa sig full när han är ute på stans ställen. På ett sätt som jag inte gillar. Losar kontrollen liksom. Och ja, varför det? Varför sammanfaller det med att mamman blir sambo och gifter sig och börjar leva ett annat liv än det som var småbarnsliv och hundra totalt fokus på den tighta relationen mellan mor och son? Och varför sammanfaller det med att huset har blivit så trångt? Och varför sammanfaller det med att tiden tillsammans, all den där roliga härliga kvalitetstiden som vi hade så mycket av nära nog är nere på tre? inte noll men tre av 30. Och när jag då sitter där och blir stark som en brännlåga känns det som då värmer allt det där hjärtat, trots fingret som rör om där,  för att ungdomarna är så vilsna trots sina 20, och för att när de

Den storbuskiga lax-artificiellt-rosa tulpanen dukade under av regnet. Nu står den upp med stötta. Greklands ekonomi föll också den under önsketänkt artificiellt pengaregn, och nu kommer även Spanien. Är det slut nu på festen? För det är ju inte utan att man gottat sig i Reinfeldts extrapengar. Även det lilla gör sitt, faktiskt! Trots att de med mer fått mer! Utan den som fick mindre. Fattigdomen breder ut sig. Alltfler långsjuka blir uppsadga av arbetsgivaren. I kommunen där jag jobbar tar det typ 72 dagar innan frågan kommer på tal, eller om det var 90. Snackar vi fall nu? Jag vet inte om vi faller om vi köper ett radhus bortöver? Rastlöst tittar jag hemnet runt om nätterna. Till och med i Senegal var det väl den surfingen jag saknade mest. Kunde vakna upp en vargtimma och tänka på alla objekt och offentligt publicerade budgivningar som jag missade. Och om ett inlägg ska hålla i hop, eller förväntas vara korrläst, så är detta inte ett sådant inlägg, inga av mina inl

Svinto, jag kom in på det när jag tänkte på håret, Svinto ... Och alltmedan vattnet föll utmed kroppen där i morgonduschen kom jag att tänka även på Maggie, och Gladpack, och Bregott, och Kånken, och BMW och Nescafe, Magnum. Hur gick det till egentligen nån gång i historien när det etablerades i folkmunnarna att dessa produkter inte först och främst kallades för sitt övergripande kategorinamn, typ: stålull, buljong, plastfolie, smör, bil? ja Nescafe vet jag inte ens vad det är om det inte är näskaffe? Skulle någon till exempel säga Arla? -Köp en Arla da när du går!? Ramlösa och Magnum lyckades dock gå från det lilla instängda paradiset där de hade ensamt monopol genom en enda produkt till att bredda den genom att lansera fler smaker och ökade väl på så sätt sina marknadsandelar i stället för att tvingas släppa dem till sina kokurrenter. Det finns en gräns för hur mycket glass man köper. Eller hur? I Senegal är alla lokala produkter utan varumärke. De andra är väletablerat insåld

Rastlöst tröstätande kantar eftermiddagen eftersom jag är för trött och oinspirerad för att göra något. Kroppens behov som en elit-sportare med sinnet som från en lat och fet katt skapar denna eviga kamp. Och nu skiner solen igen.

I dag vill jag bara att så många som möjligt läser detta från uppsalaforskaren Jenny Westerstrands blogg . Angående mordet på västeråsflickan, och de andra tonårsflickorna som bragts om livet av närstående unga pojkar under det senaste året skriver hon initierat utifrån en sällan synliggjord vinkel. Passa på! ta del av den angelägna forskning som hon, med flera, bedriver och som stormedia, mm., etc. fortsätter att misstänkliggöra och förminska ...  "Låt mig därför djupt beklaga att den forskning som kunde säga viktiga saker om det som nu sker i Sverige så intesivt och med sådan framgång har motarbetats, av media, opinion och universitet. I Slagen dam talar vi exempelvis om de unga kvinnornas väldiga våldsutsatthet, och hur män de inte har en sexuell relation med står för en stor del av detta våld. Vi gjorde också ett första och trevande försök att tolka våldutsatthet i termer av kontext. Det betyder i det här fallet att se de många morden på unga kvinnor i Sverige som att de sk

En brittsommardag i september i fjol åkte jag till den lokala handelsträdgården som håller till i ett ruckel alldeles bredvid den judiska kyrkogården. Där förköpte jag mig på vårlökar och några till hälften prisnedsatta perenner. Nu kommer dom upp här utanför. En mörk laxfärgad buskig variant av tulpan, en lite mindre lila, gula, och röda och en av perennerna - vad vet jag inte - växer till med en märkbar hastighet, jag tror jag valde nån stugväxt, pseudoidyllisk, lantlig, en annan skulle blomma i blått hela sommaren men den ligger blygt nere i myllen och sticker inte alls ut än. Pelargoniorna är nyligen utlyfta ur sitt mörka garagenäste och på dem sticker en del små alglika ofärgade stränglar ut i vilka man kan ana att det finns lite liv. Omplanterade och nyberikade skall dem få hela min tålmodiga  tillförsikt. Det är inte riktigt varmt, men solen ljumnar altanen bortom ett lätt dis och där skall jag nu dricka ett glas kallt vitt Reimat (vilket kan rekommenderas) och älska mina små v

En del är roliga. Jag är inte det. Jag vill börja tänka positivt. Att hålla rött. Kärlek till världen till exempel, det är att hålla rött ut, att ha tron på att man har något att ge den. Och tillförsikt vill jag också ha. Mycket mer än att vara kul vill jag ha storsint tillförsikt i att förbli luftig och glad, jag säger inte lycklig, men jag säger luftig. Som ljusgrönt och vitt och gult i en Sköna hem-tidning om våren.

Den här paradoxen att vilja sanning, att vilja tolerans, att vlja förändra och samtidigt, samtidigt vara så skört uppriktig, i känslan sårbar: den blir så krävande, men den ger sanningen blodet och den ger fåglarna sången, och den ger värmen i den omhändertagande handen. Skrev jag om i en kommentar, men såg att det var så mycket jag att jag måste dit igen ...

Flygplatser är en genre för sig,  inbördes finns det förstås en hierarki. Men att komma utifrån myllret och sorlet i det svepande lätt sepaifärgade ljuset och kliva ut ur dammet med ett lager sot i ansiktet och plötsligt stå i Taxfree på Dakars flygplats skapar en naturkatastrofartad chock. Och då förstår man ändå att Dakar inte är Paris eller New York, eller Hong Kong. Utanför köper man Escada Sentiment, kopian förvisso, för 40 kr, därinne betalar man 59€ för originalet förstås, fast det vetefan just där: det skulle kunna vara lyxkopian, ett kakpaket som utanför kostar 3 kr kostar där 3€ (Gud, ja du, mitt tangentbord på den här gamla lappen saknar ikonen för  €!). Det bildades ingen trängsel precis när jag svepte runt bland hyllorna, expediten slöt upp och ville rådslå, jag tjuvsprayade Escadan naturligtvis, och hon log när jag jämförde priserna, det är tre månadslöner! sa jag och skakade på huvudet! Jag har blivit så pass gammal att jag affekterat ger uttryck för såna här prekära fa

Det här är inte på riktigt, men det är en nog så god del av mitt liv, anyway ...

Om man vill nåt men inte orkar kan man bittra. Om man är gay och inte gillar melodifestivalen får man låtsas stampa takten. När man inte orkar städa kan man elda upp huset. Om man som född nomad ogillar förändring kan man såga av sig båda benen och få en bärvagn att inreda. När man saknar 20 sekunders impulskontroll kan man kasta sig ut i ett livslångt helvete.

Med vårlukt från den våta jorden. I Maj. Mot sommaren. Då kan det ändå kännas svårt att komma hem. Vad ska man göra? Pseudoaktiviteter. Men vilka? Friskis? Impulsöpa nya vårboots och ångra sig sen. Äta för mycket av allt. Vara ihålig. Trött. Håglös och vilse. Livet, shit det var länge sen jag gick utanför huset på Tråddragaregatan och kände sommarbrisen i kläderna. Den gången hade jag ett bandage om en lindad ankel, och tänkte på det sköna i vinden och att jag förmodligen skulle kunna minnas den underbara känslan av frid och välbehag som jag kände när jag som sjuåring gick där i min barndom och var stor, och det har jag gjort, kommit i håg. I bland kommer glömma bort, säger dock A full av ironi när jag glömmer att blinka vid en sväng. Och det säger han för att jag enligt hans mening är en för hård bilskolelärare som skriker: blink blink, slow down, number two, give gas! Han fattar inte att det är ett eminent stöd för att ta kurvan i en jämn och elegant sväng. Man ska o