lördag 30 januari 2010

Älskar du mig nu da?

På mig sitter två huvuden som slingrar omkring varandra som fiender i ett krig man inte kan vinna.
Den enes död vore den andres utplåning.
På en tiondels sekund slår mörkret in.
Av en ton i telefonen, av en utebliven uppmärksamhet:
då vet vreden med sig att det lilla flämtande hjärtat övergivits.
Till detta sköra hjärtas försvar rasar då huvud ett ut i ett vrålande hårt angrepp.
Det skriker, det härjar med svärd och med värjor.
Mannen på andra sidan luren hajar inget, men han har också några armeer av humör färdigrustade.
Vi battlar, fram och tillbaka, skott avlossas, sköldar tar beteckning.

En träff! två!

När krafterna tryter i förvirring gråter plötsligt hjärtat, och huvud två talar äntligen så mycket klarare klokt och moget.

Hjälper du mig nu?

På fältet driver sot bort mot horisonten. Vi reser oss. Sköter såren. Litar på kärleken igen.
Lovar bot och bättring! Men sen gör jag det, igen och igen.
Blir rasande ensam, övergiven, oälskad.
Slåss mot det, slåss för det.
Slår sönder varann.
Slåss för kärleken.

Som bara ligger där, lugn och stilla.

2 kommentarer:

  1. "I ett krig man inte kan vinna..." för kärleken bara är, den kan inte försvaras, inte köpslås om. Fas det har du ju redan hajat:)

    Plocka upp den där skatten, håll den i handen och känn bara värmen. Lugn och stilla.

    Kram och tack för alla kloka ord, både här och hos mig.

    SvaraRadera
  2. Åh, Peace! kloka kloka du. Jag ska försöka lyda råd, lugn, i tillförsikt hålla min skatt.
    Bättre så. Tack!

    SvaraRadera