Fortsätt till huvudinnehåll

Älskar du mig nu da?

På mig sitter två huvuden som slingrar omkring varandra som fiender i ett krig man inte kan vinna.
Den enes död vore den andres utplåning.
På en tiondels sekund slår mörkret in.
Av en ton i telefonen, av en utebliven uppmärksamhet:
då vet vreden med sig att det lilla flämtande hjärtat övergivits.
Till detta sköra hjärtas försvar rasar då huvud ett ut i ett vrålande hårt angrepp.
Det skriker, det härjar med svärd och med värjor.
Mannen på andra sidan luren hajar inget, men han har också några armeer av humör färdigrustade.
Vi battlar, fram och tillbaka, skott avlossas, sköldar tar beteckning.

En träff! två!

När krafterna tryter i förvirring gråter plötsligt hjärtat, och huvud två talar äntligen så mycket klarare klokt och moget.

Hjälper du mig nu?

På fältet driver sot bort mot horisonten. Vi reser oss. Sköter såren. Litar på kärleken igen.
Lovar bot och bättring! Men sen gör jag det, igen och igen.
Blir rasande ensam, övergiven, oälskad.
Slåss mot det, slåss för det.
Slår sönder varann.
Slåss för kärleken.

Som bara ligger där, lugn och stilla.

Kommentarer

  1. "I ett krig man inte kan vinna..." för kärleken bara är, den kan inte försvaras, inte köpslås om. Fas det har du ju redan hajat:)

    Plocka upp den där skatten, håll den i handen och känn bara värmen. Lugn och stilla.

    Kram och tack för alla kloka ord, både här och hos mig.

    SvaraRadera
  2. Åh, Peace! kloka kloka du. Jag ska försöka lyda råd, lugn, i tillförsikt hålla min skatt.
    Bättre så. Tack!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör:




Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...