tisdag 5 januari 2010

Krank, blek ... het.

Gråt inte, det går inte, sa han när vi klamrade oss fast hos varann innan säkerhetskontrollen där han sen skulle försvinna. Ja, han sitter på planet nu. Sover hoppas jag.
Vi vakade oss igenom natten. Han höll mig och sa sov, sov, jag ska ta hand om dig en stund till. Sen låg han där i mörkret med mössan på sig om sina nyfärgade rastas med mig i armarna, vakade in morgontimmarna. Jag låtsades sova. Andades in hans värme.

Gud, så förvirrande.

Så svårt det är att älska. Så svårt det är att älska sig själv. Att tro.
Så jag ställer till det. Så jag surar ihop. Så förtvivlad jag är emellanåt.
Hur lite det syns, hur mycket det hörs, av annat, protester, försvar.
Kamp.

Varför väcker han så starka känslor? Varför väcker jag så starka känslor.
Varför håller vi oss med den där eviga kräftgången mellan brus och försoning. Ljuva försoning.
Varför blir jag så smått förtvivlad. Inuti avvisad, inuti övergiven, på riktigt övergiven.
Fight for your rights! Human watch!
Varför?

Måste terapeuta ur mig det. Tonen, anklagan, svartsjukan.
Förlåt mig A, förlåt mig Gud, förlåt alla!
Jag kan bättre!







2 kommentarer:

  1. Så tungt att läsa...jag känner inte din historia, men jag känner din förtvivlan.

    Men hos dig finns insikten om att det går att förändra. Men gör det främst för din egen skull, för det är du värd!

    Värmande kram.

    SvaraRadera
  2. Tack ... tack Peace. ska försöka utveckla det hr lite, så det blir klarare. Men jag känner skuld i dag. Kanske är jag itne vrldens sämsta, men inuti är det många spöken, många skuggor som plötsligt drar förbi, sätter sig ner, gör ett inhopp av nåt jag egentligen, egentligen inte vill, bara att sinnet slår sig en liten frist i den självppfattade inträngdheten. Det är svårt att låta sig älskas och att älska.

    SvaraRadera