måndag 30 augusti 2010

Sant & sånt

Offline, får tillbaka hjärnan, den långsamma, inte så självklart de spännande tankarna, men hjärnan är min. Slowly. Skruvar Pax utan instruktionbok. Hittar den när jag är klar.
Jag måste göra det här, nu, sa jag.
Ungen sa: om du inte varit så djävla envis kanske du hade kommit långt med ditt liv.
Jag vet, sa jag.
Förlåt sa han.
Vaddå, det är säkert sant, svarade jag osentimentalt.
Jag fortsatte vara envis.
Det är som om jag tagit ett kliv i min personliga mognad.
Inte mycket ruckar. Bara förtvivlanssakerna, som vanligt alltså. Dem blir man nog inte av med.
Welcome to Hell, sa mina grannar, not.
Men jag tänkte.
Spring upp och ner i trappan, den nya, två hela nätter i rad 24 - 7. Ungdomar som lever omnipotenta.
VI SOVER INTE HÄR, ska jag skriva på dörren nästa gång.
Jag måste börja med ordningsfrågor i denna 3 man starka Brf.
Värdelöst.
Jag hittade en smyg i det stora vackra köket dock, och tänkte specialköpa en specialmadrass för den för antagligen är det det tystaste stället i hela huset, och för ljusinsläppet från de stora fönstren tänkte jag specialsy ett mörkläggningstält som passar precis i smygen.
Varför madrass, sa A, det är ju golvvärme?
Mina pojkar som jag bor med är inte heller sentimentala. Jag får ALDRIG vara någon LADY.
Bye Bye god nattsömn.
Welcome ... dags att skaffa Stillnoct. Ett piller och man är dunkad.
Vi har flyttat. Det är sant.
Skurkärringshänder & sånt.

fredag 27 augusti 2010

Får jag lov?

Dansar i väg till banken. Not.
Ringde ungen och frågade om han ville följa med.
Varför, frågar han.
Ja, om du skulle tycka det var kul alltså, att se hur det går till.
Crossed fingers.
Jag behöver honom.
Nycklar snart, flygglass snart.
Spännande spännande.
Frustar i startboxen.
Nu.

torsdag 26 augusti 2010

Kan jag få ringa hem?

Vill ni känna er mer främmande än vanligt i den här världen:
titta på bloggerskans Kissies ansiktslyft på Aftonbladet tv!
Mer hypometaego blir det inte.
Man ÄGER sig själv.Man ÄGER sina signaler. Sitt varumärke.
Man ÄGER.
ÄGER.
ÄGER.
ÄGER.
När man ÄGER.
Annars ÄGER man ingenting.
Jag ÄGER Nada, som man sa på åttiotalet.
Och jag ger blanka fan i det nu. Orkar inte.
Orkar inte förstå hur man vill PAYA för att se ut som om man råkat ut för en genetisk mutation i fejan.

Bakfickeplånka

Det sprutar valmanifest. Alliansen och De Rödgröna.
Jag vet inte.
Lever jag i ett land nu där paradigmet har slagit över?
Media tokhypar M. Såg en gubbe(m) på Willysparkeringen, den brevid Orient huset, där är nog andelen utlandsfödda (Oh hjälp mig gud så jag slipper våldtäkten!), relativt sett mycket hög, m-mannen baxade ur sig ur sin Peugeot Partner Family, vit med det ljusblåa Nya Moderaterna textat på sidan. Kommer i Familjebil, truckerartad, va? ovig, folklig, tungandad, en sån bil förresten som vi funderat på att köpa, nu får ajg tänka om, jag förberedde mig, på mitt sämsta humör javisst, tänkte säga: Jag tammejfan HATAR de Nya Moderaterna, om han kom fram med sina lappar. Han gjorde inte det, så lite värdighet fick jag i alla fall behålla.
Men i media ser det lika tammejfanartat ut som om de bestämt sig, de ska ha  in dem en mandatperiod till.
Som om år och dar av denna förutsägbara Sosse-hegemoni är över. Erlander! Branting! Palme! ni får vända er i graven.
Framtiden är inte er.
Framtiden är Mauds, Fidde R´s, Hägglunds, och jag vill inte ens nämna hans namn här.
Det är över nu ... earan Sverige, det mest jämställda landet. Nu blir det Nya tider, Nytt Drag, Nya tag!
Tjocka plånböcker för var och en. Sitt inte på den feta härligheten i bakfickan bara, hörde att det genererat en hel del ryggproblem på sistone, snedfördelning la grande förstår ni.

onsdag 25 augusti 2010

Vila din sorg Cheri

Såg "Tomi Ungerer mot USA", på Svt, den samhällskritiska franska karikatyrtecknaren berättar där om sitt spännande liv, visar oss sin blick, visar oss sina skarpa teckningar.
Jag sa till A: se det här, se det, det är bra!
Vi såg Ungerer mitt i Black Power rörelsen, växla mellan franska och engelska, 60- tal, massor av afrikan- americans som mobiliserade. Vi äter varann, menade Ungerer, jag har precis börjat förstå det lite grann. Omvända kraftperspektiv. Över-& under- ordning som växlar.

A säger inte så mycket, men han tittar, jag gissar att det gör ont, det här är nu för honom, förr var det over there, inget som han kände varje gång han gick till affären, men nu är han här,mitt i utanförskapet.
Hela den där kampen dom fört därborta in The US, så fjuttigt minnet eller ens vetskapen om den är nu, här ... nu ÄTER vi, exotiserar, och den delen av festen där Den svarta äter Vit dit går vi aldrig med våra narcissistiskt uppblåsta identitetskonstruktioner, men jag är där ibland, korta men djupdykande besök innan jag slänger mig tillbaka till min överordnade trygghet.

 Just nu bevittnar jag hur insikterna om rasismens historia i väst kommer till en människa. Smekmånadsåret är över. Nu faller insikter som klusterbomber inuti ens hjärta, en inser hur hemskt det varit för dom som kom först, han erfar hur det känns. Nu bleknar den där floskeln att det var förr, inte längre, med vilken afrikaner som visar vita turister slavmonumenten i Väst Afrika ursäktande försöker lindra skulden som de vita får när de står där med sina Nikons på magarna, nu förtydligas hur den ursäkten är en ur underläget konstruerad fet lögn.
Svart hud och vita masker. Som massajerna som ställdes ut på Eskilstunaparkens zoo och som sa till dem som kritiserade tilltaget att det här är ju Kul! Javisst.

Jag vet inte vad vi ska göra med As växande insikter. När han tittar på sin hud och säger att han överallt inser att han  inte tillhör kan jag känna det omöjliga.  Antingen hittar man sin identitet och accepterar clownrollen, eller blir vit, eller så flyr man, back on track.

Formellt kunde det vara enklare för mig att flytta. Men i längden drar jag också det kortare strået där, är efter, tillhör inte. Och det är det här Ungerer vet, för att där, over there, har man förhållt sig så mycket längre till de här frågorna. Ska det vara så djävla stor skillnad? Är det historien vi inte kan skaka av oss, eller vad ÄR det?
 I vårt äktenskapliga mellanrum utspelar sig hela jävla kolonialhistorien, medborgarrättsrörelsen, den strukturella diskrimineringen, kriget mot "terrorn", könsmaktsordningen, och det allmänmänskliga existentiella tvivlet. Här vilar inga sorger.

tisdag 24 augusti 2010

Konflikt?

Nu i efterhand tänker jag på det underligaste som hände i Agenda när Åkesson och Shyman debatterade. Åkessons underförstådda förslag att skicka ut alla utlandsfödda män eftersom de - enligt statistik som dom, alltså institute-SD,  ska presentera i veckan - begår flest våldtäkter i landet har en för Åkesson ännu grumlig orsaksförklaring.

Driver han sin tes hela linan ut, samt - som han gör i öppen debatt - förkastar socio- ekonomiska faktorer som orsak till den högre representationen för utlandsfödda i våldtäktsdomar, då erkänner han precis samma tankegods och ide som genomsyrar F!:en patriarkal könsmaktsordning.

Vad ska han göra med den uppfattningen i andra frågor?

måndag 23 augusti 2010

Klick

Nu funderar jag på varifrån all min lust kom förut. Jag tror att det är den jag ser i alla förbipasserande unga poetiska kvinnor i snygga nonchalanta kläder, nu 20- tals  kvinnopojksartade med tighta blusar och byxor med hög midja, kläder i svala pasteller. Jag hade också såna en gång, på åttiotalet. Minns ett foto, jag sitter på en stol med högmidjade beiga byxor, i midjan ett smalt brunt läderskärp, på överkroppen en murarskkjorta i äggskal, håret i en taggig page. Jag drömde stort om livet då, jag tittar in i kameran med det mjuka ansiktet förväntansfullt, blygt. Min avund nu handlar väl om sorgen för det som aldrig blev: livet, typ som det i filmen om Anais Nin och Henry Miller. Jag var inte realistisk. Men jag minns också dåligt. För jag har levt det, det livet, i många scener, och från andra filmer med för den delen, gästspelat i vartenda en av dem närapå.

Minnet. Den där bilden. Ett fångat ögonblick. Jag minns hur jag såg på den stolsittandes mig bara ett par år efter fototillfället, då undrade jag bara hur jag kunde ta på mig såna brallor! jag tyckte jag såg tjock ut, 57 kilo eller nåt sånt. Nu tycker jag förstås att jag var förtjusande.
Kanske var jag som dom där chica självsäkra unga kvinnorna som jag nu ser på med blandad värme och förvisso också det där stinget av avund?

Ett ögonblick, och allt förändras. Fotot minns. Tiden håller andan. Men min blick som ser ser olika för var gång.
Minnet. Det måste fyllas av kärlek, kärlek för det som gick, för det som blev, det som är. Barmhärtigheten.

Jag tittar på en ung flickas bilddagbok. Hon posar som alla posar nuförtiden. Drömde om att bli modell. Nu mördad. Hur kommer minnen formuleras utifrån det? och alla som inte fotar sig alls därför att självföraktet är för stort? vad minns dom?
 "Alla tycker det är obehagligt att bli fotograferade", sa Annie Liebowitz och levererade ett frågande skratt till Kristofer Kobra  Lundström innan hon fortsatte: "och dom få som eventuellt tycker om det är lite läskiga va?"

I mina fotoalbum tycker jag mest om ledtrådarna. En närbild på en detalj, en dörröppnare in till en känsla, som känslan jag hade när jag sov i det där varma hotellrummet utmed den trafikerade Via Cavour och jag mitt i natten blev tvungen att öppna fönstret, trots trafikbruset,  för att jag trodde att jag skulle dö och jag stod där och tittade ner på den skitiga gatan där det fortfarande rörde sig lite folk hit och dit och det kändes fortfarande som 35 grader varmt så jag tog en random bild med fönsterkarmen som ram och det är fult, men  för mig, min känsla, perfekt. Bilderna min mamma tog när hon kom till BB timmen efter det att jag fött min enfödda är hemska, jag hatar att se dom. Dem korrelerar inte alls med mina minnen.

Under sängen har jag två lådor fotografier.På två år har jag inte haft dem framme. Nu ska jag flytta och drar dem med mig. Ställer jag dem under sängen, eller i källarförrådet den här gången?

lördag 21 augusti 2010

J'aime SVT

Fransk filmvecka. Vi äter oss igenom filmerna. Ris och fisk Till sista andetaget, Godard, 1960, Truffaut som medförfattande auteur. Det är en debutfilm, jag tittar på klippningen, inte helt hundra vad gäller 180 graders regeln. Gött tänker jag , ska jag ta som exempel. GIGANTEN Godard. Gör det nåt? Förmodligen inte. Jean Paul Belmondo i Paris med Sean Seberg som kortklippt ganska nydanat frigjord flickvän. A tycker att hon är en BAD girl som förråder sin kärlek där i slutet när hon anger honom. "Men han hade ju mördat?!" utbrister jag förbluffat. Det bryr han sig inte om. "Jag hatar fransmän.", säger han sådär lagom nyanserat.
"Titta! Det är Paris!" säger jag: "Vad ska du göra om vi åker dit?"
Det är vackert, det är stämningsfyllt, sextiotal, rent, rent, stiliserat närapå, inget störande, inga reklam-excessade husväggar, homogent, lyriska gator, rakt mode, vitt vitt, rent.




















Kycklinggryta och det obligatoriska riset till I Lejonets tecken, Eric Rohmer, 1959, jag greppade verkligen inte allt, åt väl för mycket, såg mest av kvinnorollen, inte alls så pigg som den i Godards ett år yngre film. Här var det kyska blickar ner i golvet och passivitet och kom o ta mig och jag kanske är lite dekadent men det är du, min herre som gör, liksom. Och så var det också helvitt. 50 år sen och det var helvitt och mestadels välskräddat på Paris gator och den här filmen formulerar sin kontrasterande bild av hotet mot hegemonin där i det slumrande tomtebo genom att skildra det spritande luffarlivet. Var bor alla afrikaner undrade vi? Dom bodde då t.ex. i Alger och Tunisien och Marocko, i kolonier som La France höll sig med och I Senegal kämpade man då med självständighetens utformning (Wikipedia):
1958 fick Senegal självstyre och bildade 1959, tillsammans med Franska Sudan, Malifederationen.[2] Malifederationen blev självständigt från Frankrike 4 april 1960. Federationen upplöstes den 20 augusti samma år, och då blev Senegal en helt självständig stat. 
Halvsov mig igenom Paris- Öppen stad, Jacques Rivette, 1962, - var var Rom's motsvarighet i det här? vet inte, blundade för mycket, men gilla gilla mer på den Rosseliniska, Ana Magnani i slutscenen, bara det. Köpte en gång en filmaffisch, just i Rom, med bl.a. hennes byst avbildad, den affischen hade jag i köket, länge. -Var fan är den, hur kommer det sig att jag glömt bort den? (Oj, jag måste leva i mina minnen, har ju haft massor av kul grejs för mig, inte bara varit som nu fullständigt uttråkad) Jag har haft en fuck up på Franska Nya Vågens influenser från min favorit epok Italienska Neorealismen (har glömt det med),  följt några av de svenska regissörer som haft inspiration från det, Widerberg t.ex, Roy Anderssons första En kärlekshistoria, Molin, Runge. Spåren, jag gillar spåren och det rebelliska i enkelheten, formalismupplösning och den "lilla" människans fokus(eller hur Svanberg?!)

Nu De 400 slagen, 1959, Truffaut, och jag undrar fortfarande vad Kent hade med det att göra? Ris o kyckling i tomatsås på menyn.

fredag 20 augusti 2010

Frun och den äkta mannen

Vaknar med demoner. Röjer omkring med skuld. Varför, varför, varför gör du så eller inte så? skriker jag, med min anklagande röst. Kunde jag kapa den tonen från organismen gjorde jag det.
En timslång ångestzon med en febril aktivitet följer på utbrottet.
Jag hinner dra av alla ruttna blommor från min bortgömda trädgård, A diskar, dammsuger, skurar med klorin.
Dikloferknacket löser upp knutarna efter en timme. Jag landar igen framför datorn, han i soffan.
Fan, förlåt mig, säger jag.
Vi brukar säga, säger jag, säger jag flera gånger och måste stanna upp mitt i igen för att inte börja lipa av självömkan:
Vaddå? undrar han.
Vi brukar säga, älska mig mest när jag förtjänar det minst.
Ja, säger han, of course ... jag vet inte vad han tänker.
Jag är en idiot. Men jag försöker.

Tallrikar och glas efter nattens frossa står alltid kvar och jag som är uppe först tar det.
Är jag chef över disken, undrar han.
Det är kontraktet om Ansvarsfördelningen som vi inte tydliggjort. Kan man göra det? Kan det vara så tydligt att man alltid alla gånger vet på vilken sida man kommer att vakna? Mina morgonsvägningar är ordentliga.
Det är svårt att förklara sina förväntningar hela tiden. Och man kan undra vad det finns för ekonomi i att först kasta skuld på andra för att sen bära eftertankens hundhuvud än tyngre själv? När ska jag lära mig att säga: Kan du göra det och det? istället för att börja med: Varför har du inte ...
Jag vet inte när jag kommer bli en bättre människa ...  men det här fucking mönstret vill jag definitivt bleka ur.
En tablett? 


Såg på Fruar och Äkta män, Woody Allen, och där är det som alltid, intellektuellt, neurotiskt och som en slags hjärnornas kamp i dessa evighetslånga diskussioner mellan paren. Jag tittade nyfiket på det sättet att gräla. Jag undrar om inte iden bygger på att i relationen leka tillsammans med sina psykoanalytiska kunskaper och med sina erövrade självinsikter systematiserade utifrån denna skola leva ut sin psykosexuella laddning, och bekräfta sig och sina år i terapisoffan genom att sublimera det som jag när jag lever ut får till ett anklagande skrik. Parterna där verkar liksom få energi och bekräftelse av att analysera sina och den andres fel och brister, omvänt från mitt sätt att först leverera skuld och sen få den på mig själv. I Woodys filmer må det ligga en konflikträdsla under, en neuros, hela skiten som en misslyckad utlösning, eller också inte. Var finns gottgörelsen där? Hos oss kommer det när vi slår oss ner och ber om ursäkt, drar ett streck. Vi kommer gå samma rond igen. Men det kommer nog Woodys par också göra. Bara lite mer elegant.

torsdag 19 augusti 2010

Vad ÄR en människa?

Jag har tretusenfemhundra upphöjt i kubik- kvadratmeter kunskap.
Sånt som bara finns i min hjärna.
Och när jag går och står och pratar i dem sammanhang där jag befinner mig
hörs det aldrig nåt om just det.
När jag går i väg till min lilla fula bil och grannen ser mig med min randiga väska slängd över axeln, lätt framåtlutad med de korta lemmarna rundat svajande då vet han inget om det. Vet inget om mig.
Som om det skulle göra nåt.
Vad gör något?

När jag för över tio år sen i en kvalmig hetta satt på en färja i ett kav lugnt och disigt Medelhav och inte såg en enda landstrimma eller en enda annan farkost på havet minns jag känslan av mystik: som om det var så där det skulle bli när världen tog slut. Jag vet inte vad den erfarenheten gör med mig nu? Alla erfarenheter man staplar inom sig. Tänkta tankar, konstruerade bilder?
Vad blir det av dem? Tretusenfemhundra upphöjt i kubik- kvadratmeter tankar och erfarenheter.

Vad betyder det? När jag sitter i mina nya grannars slitna men som numera allt slitet snart bortslängda oxblodsfärgade skinnsoffa ler jag och pratar öppet om ditt och datt: vad vet dom då om mitt sätt att vara människa? vad vet dom om mina erfarenheter? mitt hjärta?

Vad vet jag om deras? Vet vi överhuvudtaget nåt om varann? om alla dessa tretusenfemhundra upphöjt i kubik kvadratmetrarna erfarenheter och tankar?

tisdag 17 augusti 2010

Klibbig augusti

Har även tappat tidsuppfattningen.
Klibbigt. Och vi torkar fårskinn ute. Dom torkar aldrig. Luktar skunk.
En gång hittade vi en förrymd mink, tog den i en låda och ringde närmaste minkfarm.
Med det inget sagt för eller emot minkfarmer, men vad den stressade minken LUKTADE!
Som en skunk alltså. Och nu luktar de där djävla skinnen som aldrig torkar minkskunk.
Jag vet inte vad jag ska göra? Vänta? Hålla ut?
Båda jag bor med har tappat sina nycklar.
Håll ut Mrs S!
Håll upp, håll hela familjen OCH alla djävla minkskunkluktande fårskinn under armarna.
Mina stressmätare utslår samtidigt: ont i nacke och axel och korsrygg,
Hur vetenskapligt ÄR det?
Det är Ramadan, ingen familjevänlig månad alls.
Prova själv, sätt Da husband på svält utan cigg i 17 timmar!
I promise you ALL: nackvärk, frozen shoulder, korsryggslåsningar.
Och är det ens nån djävla ide att lägga ut de där skinnen på gräset innan nästa regnskur?
Tropiskt, hänggrönt, slajmigt.
Är det fortfarande augusti?

söndag 15 augusti 2010

Dödlig outsiderromantik

Fan, jag har tappat greppet om min trädgård. Tappat greppet om hela mig själv.
Såg på Sommarkobra där fotografen - eller om hon var den som inte ville kalla sig Fotograf längre för att reproduktion medelst kamera/or ser ut som den gör i dag och därför har befriat från dokumentärkravet och i stället öppnat för förväntad konstnärlighet också för fotografit - Nan Golding: sa att hon under några år inte hade gått ut, annat än på natten.  Jävla modigt alltså, tänkte jag. (Ja, jag svär mycket när jag tappat greppet om trädgård.). Tänk om man skulle? så lockande! bara skita i det, att gå ut?!

Nä, på dan sen, för det här tittades på sen natt, satte jag upp mål: projekt Greppet!
Gör något du hest undviker, varje dag! tvärtemot Nan Golding, alltså, för även jag fattar, på dagtid, att den förverkligade outsiderromantiken är för andra hårdingar än jag.

Jag måste ju tvätta, och städa, och handla mat ... därför revolutionerade jag stort i mitt hem genom att trotsa motviljan och köra fram dammsugaren samt moppa golvet med grannens Vileda- kit. Sen kom regnet, och jag kunde inte ens gå ut ... stod liksom i dörren och småsprang på stället men fick vända om.


fredag 13 augusti 2010

Super- bra test

På nån site, man glömmer var, men man hittar dit av outgrundliga anledningar, läste jag en sjustegslista, eller om det var åtta nio, med frågor som skulle utröna om du var alkoholiserad, eller fanns i riskzonen för att bli.
Till min förvåning svarade jag ja på flera av de där frågorna.
Har någon någonsin ifrågasatt ditt bruk av alkohol? t.ex.

Har ni haft en tretton- fjortonåring hemma när bag in boxen stått på bästa köksplatsen?
"Är du alkis eller?!" sa ungen, inte en, inte två gånger, utan varje gång ett glas hälldes upp från den där kranen.
Det gick så långt att jag helt krasst slutade köpa bag, slutade dricka när han såg.
Stigmat, ensamstående mamma med bag in box var inget jag ville att han skulle koppla ihop med sin mamma.

Dricker du i hemlighet? var mycket riktigt ett annat diagnoskriterium.
Ja, jag måste svara ja, då i lönn från sonen, numer när alkohol och mammor är mer balanserat hos ungen har jag en ny kontrollant vid min sida, jag passar nämligen på när Mannen inte är med.
"Du dricker för mycket MRs S." säger han i alla fall.
Jag säger att det ingår i mitt system med nåt då och då, men jag avtar i drickande, definitivt.
Dricker i hemlighet. Konsumerar ytterst ytterst lite alkohol.
Det är ingen större sorg i det. Ganska bra.
Men: det där testet, det kanske fångar in flera i riskzon, men att jag hamnade där måste vara ett grandiost misstag?
Jag? - En nykter presumtiv alkoholist kanske?

torsdag 12 augusti 2010

Nej, har inte ändrat mig ...

Jag skulle mycket hellre vara Charlotte Rampling:

Bryta upp ...

Nu är det snart dax för flytt för oss. För mig.
För tio år sen satt jag ordentligt fast på en plats, med armar och ben knutna i en ur jorden kommen tvångströja.
Som jag slet i den, i tvånget, i omöjligheterna, brändes och stärktes.
Men tiden gick. Tid går. Terapitimmarna räknades upp.
Nu är jag ju bara glad för att något höll mig fast, man har så många ideér om frihet, misstolkningar.

Vi hade en gemensam vårdnad att ta hand om, så vi tvangs bo nära mitt barns far och hans familj, i en period så tätt som vägg i vägg.
Räntorna hade stuckit iväg till 500%, huspriserna hade fallit, och där satt jag, fastbunden.
Jag brände stigar i skogen bakom, trampade samma vägar, reste i min själ, drömde drömmar.
Det var en underbar tid, 22- 30, så djävla frisk och stark, trots allt, hoppfull och mycket längtande.

30-40 var en lång mellanperiod, långsamt kommande tvångsupplösning, tretusen kurser, ett långförhållande, omskolning, flyttar, resor, inhåvade belöningar. Grovjobbet gjort, relationerna, de arkaiska, på plats utan större svek. Kartan omgjord, beroenden omförhandlade.

40 nu. Flyttar snart. Fri att välja vad som helst, kan välja vad som helst. Men nu är det inte så viktigt plötsligt. Det jag slogs för, tvångströjorna jag tröttat ut mig i verkar avlägsna. Sitter här i den nyvunna friheten och förstår att det är för tidigt för att packa ihop. Man vill tillhöra.

Alla avslut har en dramaturgi. I morse hatade jag till exempel grannen, Herr Ordförande, för att han MÅSTE gå över golvet, vårt tak, med hälarna först, hårt, hela taket vibrerar, i ett dovt och äckligt ljud som irriterar mig le grande plötsligt. Hans fru går inte alls så, fast hon säkert är lika tung som honom. Och barnen när de springer är ju bara barn som springer, men HAN, han är en pamp, en kontrollant, en maktfaktor. Han har gått hela sommarn och glott på oss andra för att han i sitt tycke tänkt att vi målar för dåligt på fönstren. Egentligen är han genomsnäll, jag ser det, vet det, men, när han blir lite osäker, när han ska till att fatta ett beslut, eller bara tro sig om att behöva sätta på sig beslutskostymen, då blir han otäckt föraktfull. Och det har han inte täckning för, han har ingen inre pondus ala natural, och då blir liksom uttrycket i stället överdrivet kontrollerande. Som en pojke, tänker jag.
Jag är skadad och går i gång på sånt. Inuti. Inte utåt. Fast jag kan ibland smida hämndplaner. Nu ska jag flytta, och lämnar det osagt.

onsdag 11 augusti 2010

Normalfördelning?

Till vilken jävla planet skall vi skicka Björklunds Mamma så att hon kan hålla lite styr på den där majoren som rusar å stad och spelar värsta Allan hela tiden?

Spela Allan, ett så föraktfullt uttryck va? Att prata så dumt om elever i störst svårigheter, elever som med viss sannolikhet kommer att få kämpa mest med sina liv framgent?
Belöning borde dom ha, för slit och flit,  för hopp och tro, för jävlar anamma och alla kom igen's.

Efter att ha arbetat länge med unga med div neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (I dont name them) så vet jag att det är felställda krav i uppgift och miljö som gör det. Det säger också litteraturen och forskningen på området. Nåt annat finns inte. Inte mammans frånvaro eller närvaro. Inte mer än andras mammors frånvaro eller närvaro. Jag vet också hur mycket anhöriga till elever i div. svårigheter kämpar, hur deras vardag ser ut, hur väl de behöver känna lugn och ro och trygghet när "Allan" är i skolan. Då är det med stor sorg jag ser hur en politisk representant dammar av det gamla föräldrar- skuld- täcket.

När jag under de senare åren verkat i flera olika ordinära skolor vet jag hur illa ställt det oftast är med kunskaper och vilja och/eller möjligheter att ta hand om elever med t.ex.ADHD och elever inom autism spektrum.
Mitt första lektionsbesök på en gymnasieskola, en dramalektion, då satt en elev uppflugen i ett av källarfönstersmygarna i ungefär en kvart in i lektionen, innan han tarzankastade sig ner, och slängde sig med armar och ben fladdrande åt olika håll  i en soffa där han blev lugn först när han hade börjat knappa på sin mobil. En helt okej överlevnadsstrategi om du frågar mig med mina glasögon. Inget nytt under solen. Va fan skulle han göra? Han uppfattade säkert mycket lite av verbala instruktioner, fick därför inga input om vad han skulle göra, kunde inte planera och organsieras sina resurser så att han på egen hand kunde komma sig för att samspela enligt rådande normer, hade skapat egna, och hade inga där tillgängliga strategier för att hantera sina impulser. För mig en helt vanlig syn, för läraren en ALLAN som en Alien minst, fel och oregerlig. Blev han ju så klart, va fan skulle han göra av sig och sina förväntningar på värde? Samma elev satt tyst och stilla och fyllde i ett skriftligt frågefomulär med krysssvar i 45 minuter utan att avbryta sig. Då kan man ju tro att han fan visste och liksom bara bråkade på den där flumlektionen.
Visst.
Sure.
Ta dit hans mamma!

Jag förbluffas som alltid av vilka elever Björklund pratar om. Vilka är det som ska vara kvar i det Björklundska klassrummet egentligen? för klassrum med stor- kateder och trettio isärplacerade små- bänkar ska det juh vara. Vem är det han vänder sig till, mainstreamolles morsa och farsa? Vet inte Björklund att de där farsorna och morsorna blir färre och färre. Inget stort väljarunderlag alltså. Men kanske tillräckligt för en Folkpartist. Siktar dom på 7 % eller, har de kalkylerat enligt Gauss normalfördelningskurva? 40% alldeles i puckelmitten helt igenom normala?

Tänker inte Folk- partister på att elever i skolan är barn till Folket. Folket för vilka staten bl.a. finansierar fängelser, sjukvårdsinrättningar, hospice, domstolar, avgiftningshem, förskolor, familjehem, familjerådgivning.
Vilka barn tror han att skolorna tar emot?  Som om han bara ser en slags mönsterelev? en liten Kalle och Ada som följer modellen, folkpartimodellen, ungar utan sammanhang, utan sorger, utan bekymmer, utan föräldrar som super, utan föräldrar som dör, skiljer sig, tar livet av sig, depriverar, mördar, stjäl, går arbetslösa. Varför tror Han att det för nån i ovanstående livssituation ska kännas angeläget att vara fin och snäll och ropa HEJ! Matematik!?

Ta dit hans mamma!

Beutiful award













Oh, Den alltid lika strålande och begåvade tuffingen Dictum Factum har belönat mig med en award ...
Jag känner mig hedrad och väldigt tacksam för det!

  • Som Award ska jag/du kopiera in awardbilden i min/din blogg, för att visa att jag/du har fått den. 
  • Tacka och länka tillbaka till den jag/du fick Awarden av.
  • Ge Awarden till 7 andra bloggsystrar/bröder.
  • Skriva 7 intressanta saker om mig/dig själv.
Jag skickar vidare till mina fyrljus i natten:



7 intressanta saker:

* Jag låser aldrig bilen, det går inte ens, och jag kör mestadels utan körkortet med. Pseudorebell som hellre payar 2500 i straffavgift, en idiot. 
*Jag hade en intensiv stöldperiod omkring 14, tanken på min mammas hårdhandskar fick mig att hoppa av kriminalitetens bana.
*Min pappas överraskade "Å herregud" när han fick höra att jag skulle stanna tre veckor i stället för 2 och dessutom åka med till Åland ekar fortfarande i mina öron.
*Min Garbo-stil parad med jag klarar mig själv grejen har varit mycket destruktiv i livet, hypa aldrig den vad ni än gör ... man fastnar! Varning utfärdad. 
*Min syster hatar mig, och jag hatar också mig själv, för det mesta. 
*Jag tycker det är tröttsamt att vara duktig och trevlig för länge, vi pratar max en kvart, sen är det out på prärien igen som gäller. 
*Jag har ofantligt svårt för att sätta i gång med måsten, allt jag kan andas in ett embryo-måste i dealar jag med. 





måndag 9 augusti 2010

Samtids- dystopi

För att kicka upp sitt andliga uppvaknande borde alla lyssna på
Annika Östbergs sommarprat, ja alla ni av hävd och princip ateister kan väl se det här med andlighet som ett mentalt reningsbad, eller varför inte en essentiell loop av oomkullrunkeliga humanistiska värden.

Är det inte en skymf mot vår egen höga modernitetsvurm att en människa kan vara avstängd från allt, hindrad att åtnjuta nåt av det vi erövrat och medelst brainy högteknologiska uppfinningar skapat, och sen helt lätt kliva ut, denna i 28 år inspärrade människa, få ett par timmar i denna sköna nya värld och därefter behärska de förmåner som tre decennier bjudit, och i det hålla huvudet högre och klarare än vad många av oss inskränkta och förlorade i det här landet gör?

Allt eftersom Annika Östberg kämpar i studiomicrofonen med att få de svenska orden utan accent  förbluffas jag av vad avskiljdheten, fängelseerfarenheterna, tiden med sig själv har gett i form av klokskap. Som en ödmjuk, skarpsynt och med ordens avvägningar konstfärdig kvinna, framträder denna Annika Östberg.

Hon avslutar programmet i tacksamhet för att hon, som på inga sätt är värd det, eller har förtjänat det, har fått ett nytt liv. Ett nytt liv med färgade kläder, spetsbehå, valmöjligheter, trädens sus, vindens smekningar, ja ni hajar; pånyttfödelsen i kontrast mot fängelsetillvaron med vakters övergrepp men med innerliga internvänskaper.

Förtjänat livet? vem fan har det? man bara föds, liv fortsätter att spottas ut utan krav på prestation. Ingen avkrävs på någon förtjänstfull insats för människorna eller djuren. Men gränserna för när man bränt sina rättigheter går precis där, i natten med en fulldrogad pojkvän, Bob, som drar kulor i två andra.

Annika Ö är den enda av alla pratarna som inte har någon titel i presentationen. Jag undrar om det var av hänsyn som man inte ville skriva morddömd, eller intern, eller Svensk-amerikan? har man inget civilt yrke, är man ingen.  Andra Sommar jag haft stor behållning av i årets säsong var Karin Johannisson, - Professor idehistoria, och Peter Andersson, - Skådespelare.

Reflektioner

Min hjärna:
varför är den som den är hela tiden?
Varför ska det ta så många år, ja, kanske att det aldrig går,
att få den annorlunda.
Ville ha en sval tankeapparat i stället,
en som liksom avvägde intensiteten innan den laddade upp.
Som inte bara gick i gång och startade upp sig, högvarvade innan alla faktorer var utmätta, vägda och bedömda.
Varför har jag inte en sån hjärna som metodiskt jobbar sig framåt?
Med en annan hjärna hade allt varit annorlunda.
Snälla Gud, kan du bevara hastigheten men ge den lite mer elegans?

Ett exempel är texten här nere:
jag hajar inte, varför ska jag STAPLA argument fast folk väl redan hajar?
Det räcker liksom Mrs S, men det fattar hon inte förrns försent.

lördag 7 augusti 2010

Vad gjorde vi av allt?

Det tog ungefär ett år och några månader innan min inflyttade man själv efter ett nyhetsinslag suckade:
Muslimer, muslimer, muslimer, vad har muslimen gjort er?
Ja, jag tror allvarligt talat inte att folk vet det, sa jag, vad muslimen gjort, eller vad dom tror att muslimerna kommer att göra.


Jag ville helst inte säga det innan. Ville inte tala om rasismen, ville inte tala om främlingsrädslan, ignoransen, segregeringen, Sverige Demokraterna på väg in. Vad skulle jag ha sagt? Ville juh vara lite djävla välkomnande.
Hey, man ... this is my country! Welcome! liksom ...
Här hatar man allt som har med islam att göra! här sågar blickar ner de mörkhåriga redan på parkeringsplatsen utanför ICA Maxi; men det gör inget va, eller hur?! Du kan väl hålla till i din lilla entitet runt mosken och helst be med nerrullade gardiner så ska du se att allt blir så bra, så bra.

Min man som bland mycket annat är fridfullt älskvärd, som är ett öppet hjärta med glädje över att dela till andra. (En av underlägets överlevnadsstrategier förresten: att vara helt jävla övertrevlig!) Han hoppas att gud tycker lika synd om alla oss vid dagens slut. Ja, alltså, om dig och mig och om rasisten och om hela härliga mänskligheten. Honom vill Åkesson's slänga ut ... Som om den här världen fortfarande hade ett ute och ett annat inne?
Letar man efter felande, varför inte börja hos sig själv, säger mannen.

Varje gång som han mumlar sina böner, sjunger sina sånger, då blir vårt hem stilla och kontemplativt, en sakral liten människa tar sig tid till sig och det han tror på och han sitter där i rummet, alldeles harmlöst, i stillsamt varande, närvarande som ger oss andra en flow av ödmjukhet.

Vad tror du på? undrar jag då, du som alltid vet så bra, som frågar så intrikat om islam och kvinnoförtrycket, som vill få varje enskild muslim, min man, att stå till svars för allehanda ting i hela fucking världen?
Har du aldrig känt ett sting av meningslöshet stryka an ditt anlete? Har du aldrig trots allt ditt vetande, alla dina förklaringar, alla dina beskäftiga ifrågasättanden känt att livet: vad är det egentligen? Vi lever, och sen dör vi, och däremellan händer det saker som tycks mig, i min tro, rättså slumpartade, där ont drabbar blint, och där lyckan tycks komma ur den avslappnade uppgivna vänligheten?
Har du känt så för det här livet nån gång, för ditt liv här i denna enklav av uppbröstad upplysning, humanism och nivellering? som när man läst en Tranströmmerdikt? sett ett verk av Sigrid Hjerten? Claire Denise? hört Patti Smith? Bob Dylan? sett en Wim Wenderfilm? Dan Andersson? Läst Kapuscinski? Chimamanda? Studerat Kahlo?
  Känt att man fan inte riktigt vet alltså? Vad allt det här är?  Som rädslan när man kramar om sitt barn när det just somnat och man ber, eller för all del önskar, att inget ont ska ske? Då när frågorna blir fler än svaren. Har du känt så?

I det ljuset, det där vi alla är lika övergivna, och utelämnade till livets storhet, där ter det mig så ofantligt smått och provinsiellt småtänkt att svartmåla och stänga ute, marginalisera och tillintetgöra, nedvärdera och mytologisera en annan människa för dennes trossatser, och för dennes inkorporerade traditioner ... en annan Medmänniska direkt dömd för att någon vid första anblicken inte känner igen sig.
Denne Någon! tänker Du någonsin på den förtvivlat marginella tillfällighet som gör att just där och då du tror dig vara Centrum för allt, som är rätt och riktigt?
Jag bara undrar ...
... Varför inte du med ditt upplysta bagage kan se att likheterna är fler än skillnaderna? Varför inte du i din frihetlighet kan vara öppet nyfiken på andra, och på annat?

Den Strindbergska uppåt- och neråt- kampen som finns så väl beskriven i En Tjänstekvinnas son är fortfarande densamma, fast nu med lite andra element. Men jag, jag har inte tappat hoppet men jag skäms verkligen då och då för mitt folk ...

torsdag 5 augusti 2010

De från norr kommande leoparderna

I morse skrattade jag  högt på bussen,
överkroppen småhoppade under det förträngt förtjusta fnittret,
och sen likadant på spårvagnen.
Vet inte om det var oblanser i seretoninnivåerna eller om det bara
är så att Bodil Malmsten är så djävla rolig.

onsdag 4 augusti 2010

Kommunikativ skolminister

Nya socialliberala krav från Björklund.
Ge rektor rätt att förbjuda Niqab i skolorna.
Okej, i skolorna:
30 % av Sveriges befolkning sägs vara involverad i utbildning, vi pratar förskola, skola, gymnasium, högskola, komvux, sfi, Ky, och var drar han gränsen egentligen Björklund.
Arbetsgivare är redan i dag berättigade att neka burka på medarbetare.
Men, det talar inte Björklund om alls, konstigt, en barnskötare i Stockholm nekades arbeta med burka, t.ex. och rektor fick stöd för det i domstol.
Detta betyder, när man räknar efter, att många av de offentliga platser där vi möts och rör oss utanför de segregerade spår som vår vardag annars är är nu på förslag möjligt burkaförbudade. Bara bussen & spårvagnen & akut- intaget kvar. Ungefär som in La France et La Belgique, .

Varför har han nu hittat på det här frankofila interdiction burqa plötsligt Björken?
Jo ... det ska vara TYDLIGT vad som gäller i skolan, lärare ska inte behöva gå till domstol för det, hävdar ministern. Men det kommer väl ett prejudikat snart? eller? just i det fall som ministern själv just nu använder som exemplifierande skäl till varför han vill öka tydligheten?

Men det huvudsakliga målet är alltså kommunikationen: kommunikations befrämjandet, Utbildningsministern vurmar nu för kommunikation som skolornas främsta redskap. Och det kan man alltså inte bedriva under en burka enligt Björklund.
Vilken slags kommunikation är det han vill lyfta fram här, prat i klassrummet? enskilda samtal? det är lite Otydligt.
Men, nu måste vi tänka lite här: kommunikationen från läraren kan ju den under burkan ta in, eftersom den ju SER hela läraransiktet TYDLIGT, men: vad är det läraren vill se egentligen av den burkaförseddes mimik som ska vägleda via subtila tecken vad den burkaförsedda känner och tänker? Om denne har förstått vad som kommer på provet? Om denne har förstått vad som står i målkriterierna? Om denne har uppfattat att skolk kommer att påföras betyget?
Vad? Delta jämlikt i charaderna på roliga timmen?

Kommunikationshjälpmedel Björklund! har du tänkt på det? ... DET vore ju väldigt TYDLIGT. Finns bilder med vilka du kan påvisa ditt sinnestillstånd, om nu inte orden räcker för att Herr Björklund och resterande lärarkår ska förstå.

Och vad gör vi med alla dem med kommunikationshandikapp? Alla dem med synskador? Ansiktsblinda? Hur ska vi verka för att dom ska komma ut ur sin instängda garderob för att kunna tillägna sig den heliga Kommunikativa Utbildningen? Dem som kommunicerar med kroppen och slår till andra, eller rusar runt planlöst, dem vill han ju helst avhysa från klassrumsgemenskapen. Så summa summarum är det inte helt lätt att veta vilken typ av kommunikation det är ansiktets muskler ska komplettera med, som också ska accepteras av mainstreamvurmaren Björklund.

Ja, för att få det här Tydligt får vi nog vända oss till det Björklundska ansiktet och se vad där går att utläsa, hoppas att Ni Förstår, för tydligare än så här blir det inte:

K A P I T A L skillnad

Unna dig en pool!
jinglar uppmaningen in i teverummen
strax innan två lögnare får tala ut
om ungar på Kollo i Stockholmska skärgården.
8500 riksdaler
för att ta med sig kåsa, regnställ, liggunderlag och termosovsäck
och med Scouterna göra sig redo att vara en vecka på vildmarksläger.
Ansvarige svamlar länge om att det minsann arbetas ideellt på den här gården,
och sen rör han, den ansvarige till det i sitt desperata försök att förklara bort att de mjölkar föräldrar på
8500 för en vecka där du får steka strövargodis på ditt medhavda Trangiakök.
Det är självkostnadspris, säger han sen.
My ass, att det kostar!?
STADIUM är också där och sponsrar, påstår dom, men sen kommer det fram att det dotterbolag som det handlar om inte heller har något "vinstintresse" i lägerverksamheten utan kör på samma linje:
SJÄLVKOSTNADSPRISETS.

Telefonröst från Majblomman får kommentera, hon lämnar inga kommentarer, diplomat, eller bara allmänt medelklassifierat stilfull, men hon vill absolut trycka på att kommunerna borde ta sitt ansvar och ordna gratis aktiviteter för barn under sommaren.

Ett helt gratis uppslag från mig till Stadium: anlägg basketplaner i kommunerna, låna ut bollar, dansmattor, instruktörer, inlinestävlingar, mjuka mattor för sagostunder, you name it, jag kan komma på fler ideer, bara ring om ni vill höra.

Ingen som saknar Unga Örnar, Folkets hus, Fritidsgårdarna, Skå Gustav ... kollektivet, ambitionerna, ideerna, badbussarna, teaterkarnevalerna, korv o bröd, juniorerna?

Nä, för fan, Unna dig en pool i stället! gör det! Roffa åt dig de där sista skattepengarna och UNNA dig, så att i alla fall DU kan betala kollo för DINA ungar!

tisdag 3 augusti 2010

Karusellliv

Det finns många saker man undrar över. Förr tog jag mer ställning, ja man fattar hur ställt det kunde vara då va. Som i dag när den där Zumbainstruktören oavbrutet och skrikande lät allt känslosamt rinna av sig och istället gick på som ett änglaspel då tänkte jag inte längre fördomsfulla tankar om den sorten, nej, jag noterade, att okej, så där gör hon. Vad jag gör? Jag vet tammejfan inte. Känner mig helt död. Fick oväntat beröm i dag. Av Chefen. Lyckan varade så länge att jag hann baxa mig ut från rummet, inte i genans,och det var ju storartat. Tack sa jag, det känns bra och är roligt.
Sen är det mer saker man undrar över, till exempel varför de saluför maskintvättmedel med så olika prislägen, alla maskintvättmedel i portionspåsar som jag testat, ja då ska ni tänka lågprislägret alltså, har alla varit bra. Mina tankar persevererar. 90 % av dem om och om igen, samma ältande. I trakterna om att jag inte duger, är ful eller tjock. Nu tänker jag däremot med förbluffad min i ansiktet på hur jag tog för mig i en tidigare relation, vad kropp anbelangar alltså, där vek jag liksom ut mig i mitt lapande efter kärlek påfallande hämningslöst. Du var min passion sa den mannen för några år sen när vi tog en middagssittning på en restaurang i närheten av hans hem - som förut alltså också på sätt och vis var mitt hem - men där han nu hade sin nya partner fisslandes. Herregud! var det jag? tänker jag nu. För nu vet jag inte vem jag ens vill visa mig naken inför? Att Bergman insisterade på att Erland Josefsson skulle vara naken, eller va han det verkligen, i slutscenen av Saraband förstår jag mycket väl: man måste erövra sina kroppar, rätten till dem. Jag har ingen lust att erövra nånting. Funderade på att periodisera ett boostande av mig själv på nåt sätt, här på bloggen kanske,men nä, va orkeslöst.
Andra grejer jag funderar på är förstås alla chanser jag försuttit. För jag har fått många. Eminenta tillfällen, för jag har kunnat charma med begåvning och karisma, trots allt. Förut, alltså.  Första gången jag kan minnas var vid 15, en populär snygging ringde mycket oväntat hem till mig på en random lördagseftermiddag, jag sa nej, jag ska till mormor! Sen dess har jag fan vart hos mormor i allehanda lägen. Varför, kanske du undrar. Sociala arvet säger jag glasklart. Ja, nåväl, lite biologi också.  Fanns inget stödsystem och försvaren var så inihelvete bastionstarka vid det laget. Vet ni, nu håller jag på och tittar på folk i vimlet och försöker avgöra hur mycket de är medvetna om diskrepansen mellan sig och sin roll, och det finns ett system där, tror ajg, som kan diagnostisera sjukdomslägen. Tight utan möjlighet till reflektion, ellerr stor reflektion. Att främmandegöra sig gentemot sig och sin omgivning, förmågan till det vittnar om begåvning, humor och själastatus.Om man var som linne hade man väl skrivit ner ett alfabet över den här sortens analyser, men jag är inte Linne. Jag är bara överdimensionerat intuitiv.

Jag läser Jämlikhetsanden av Wilkingson och Pickett, den säger ungefär det, prestera i underkant och du blir sjuk, eller som Goffman sa om identitetsprojektet jag, som du ser mig blir jag, eller om stigmatan som självuppfyllelser, reproduktioner, och om allt detta kan man i den här Jämlikhetsanden läsa att oavsett samhällens faktiska inkomstläge så är det stora skillnaderna inom dem som ger människor minskade livschanser. Det är hackordningen det är fel på. Bra sammanställning, och de frågar vad vi vill med samhället i dag då, när vi har allt? Om vi vill nåt bra med samhället? JAg skulle inte tro det, folk vill ha en Homer, eller en Lexus, så är det bara. Jag vill ha en ny systemkamera, ny dator, ny bil, och lite snygga kläder, dyra, exklusiva väskor, för nu vill jag vara chique! I dag funderade jag på om jag skulle göra mig lite djävla snygg och gå ut och vara allt det, liksom sträcka ut mig i rummet. Men jag gjorde inte det. För jag vill inte. Vill vara i fred, och älta diskmaskinstabletter och toksurfa blocket.