Mellow

Vissa perioder orkar jag inte med mig. Då flyr jag in i nåt stereotypt sysslande, toksurfar mig stum och ut i skogen, bort från känslor, bort från ansvar. När jag fått för ont i svanskotan av sittandet flyr jag till nåt träningspass. Där finns man inte. I träningshallen upphör man att existera. I dag vevade dock samma tankar om och om igen. I afrodansen väldigt få bilder, men dom upprepades, loopade, satt på shuffle. Va fan är det med min hjärna? Man kan tänka alla tankar i hela härliga världen ändå tänker man i stort sett detsamma, om och om igen. På yoga-passet efteråt var bilderna lite mer utfyllda igen. Då försökte jag lyssna på musiken, eller musiken: hon pratade om ett mantra, ett mantra för att stimulera rotshackrat, det är det vi ska jobba med i dag, sa ledaren. Jag tänkte jaha. Och då lyssnade jag på det där mantrat, gick inåt, var i rummet, var i kroppen och började tänka på den som den var när jag var ett barn. Att det är samma fingrar, samma små ben, fast större. Det gjorde mig sorgsen, så sorgligt att tänka på allt som de där benen gått och stått i.
Ibland är man mycket mycket gammal, och de dagarna är jag mycket mycket kär i min (FETA)kropp: att den funkar, trots allt.