onsdag 30 juni 2010

Studie i brott

Läser förundersökningen i Lindbergsåtalet.
23 punkter.
23 ev. brott.

Det som irriterar min känsla mest är hur allt det som utspelar sig vid de här våldtäkterna, det här koppleriet, de här förberedelserna till våldtäkt, det är att tendenserna finns med som en anstruken iconografi med avsikt att kittla och provocera i populärkulturen, runt om oss, i allas vår vardag. Där är den legitimerad, där finns det synligt, antytt, och det normaliseras allt eftersom så att gränserna mellan de här handlingarna i brott drar sig närmare, närmare en gapflabbande utmanande provokativ men ändå vågat häftig vanlig jävla bedrift.
Titta här vad frigjorda vi är! titta här hur vi swingar oss genom nätterna med grannarna, med kompisar från här och där, och hej vilken snygg design av läder och remmar och anstrykningar till BDSM, och kolla kolla så ska ni få se på experiment, vi har det så spännande, vi är så kul, och runtom hela världen tapetseras reklampelare med unga unga flickor i poser tagna från porrindustrin. Vi ska inte dra så hårda gränser däremellan, allt är okej, allt är kul: öppna upp förhelvete, lite grann!

Och där sen ligger det och skvalpar en del flickor och för all del pojkar som likt tonåringar provar sina könstillhörigheter, som provar sina gränser och som flyttar fram dem för långt, dem som vuxna män och vuxna kvinnor skulle bekräfta och vägleda och vara trygga vuxna tillsammans med men där passar alltså en del på, såna som Lindberg och hans anhang: de bekräftar sig själva, tar sin djälva vad de kallar sexualdrift och utveckar helt fritt sina perversioner och gör vad de sett hört plockat upp i mediebruset, vad de införlivat om sin fucking SEXUALITET, hur den skall uttryckas och bekräfta de här männens bild av sig ihop med andra. För det ska ju hela tiden andra med uppenbarligen.

Den här Lindberg han ringer in gubbar, män, försöker få dem att delta, why kan man undra, vad han än har på kroken vill han håva in andra att göra det med, det kan vara en kvinna, en flicka, en man, flera män. 10 000 för en sexträff med 4 gubbar kan en tonårsflicka erbjudas. Där ligger priset. Det är värdet. Då lägger de alltså 2500 var. Vardagspris för att göra det med en, ungefär 1.5 timme. Men är hon ny får hon lite extra, verkar det som, mutas in. 1.5 timme är lång tid att försöka stå ut.

Lindberg flinar nog under förhören, han påstår att de kelar, gosar, kysser varann och sen har vanlig sex, inget annat, inget konstigt, vanlig vaniljen liksom. Han har kul och dom skrattar, menar han, han letar relationer, nåt mer i kontakten, "det måste kännas rätt", och som han fascineras av folket i den här världen som öppnar sig var gång han ringer till Telefiket, vissa veckor över 100 gånger, för att vara "generös" mot den yngsta han kan få på fetkroken.

Jag tror säkert att han är mycket upphetsad av situationen vid förhören till och med, att få upprepa sina fantasier, om och om igen, att få dem berättat för sig, att få berätta, att vara medveten om hur han vrider förhörsledarnas känslor gentemot honom eggar nog karln le grande. För det var väl för att han var för grov och hon för trång, säger han vid förhör om de skador som finns dokumentarade på den 17 åriga flickan som Lindberg står åtalad för att grovt ha våldtagit i Täby 2007, vid två separata tillfällen. Och då hade hon med en liten djävla bokstav fel uppgett komplett regnummer på bilen, färg och modell. De hade DNA, och de hade då kunnat lägga lite fingrar i kors och bemödat sig om att leta upp den här förövaren redan då. Men inte.

Den som inte läser vad uppsalaforskaren Jenny Westerstrand formulerar  kring frågan får skylla sig själv.

tisdag 29 juni 2010

Mina vänner Vickan och Reinis ...

Såg en dramadokumentär om Marie Antoinette.
En audiovisuell skolbok. De sa Ludvig led av förhudsförträngning. Först efter år av folkets hån började det röra på sig i den förlöjligade äkta sängen och där föddes strax efter denna premiär, och efter en simpel förhudsavklippning på numera Kung Ludvig XVI , en dotter och sen en prins, följt av två anda småttingar.
Antoinette födde inför publik, så att man säkert kunde veta att det inte var tal om nån bortbyting.
Femton år senare cuttade de alltså huvudet av henne. Hon som sett tre av sina barn dö som mycket små.
Hon som trots sin överordning utstått hovets smädelser. Hon som dömdes för högförräderi, men dessförinnan försökt smida flyktplaner med älskaren Axel von Fersen.

Det var tider det.

När jag såg hur de där skådespelarna gick fram och tillbaka i nåt som kanske var, eller helt enkelt bara skulle se ut som Versailles, häpnade jag, ni vet sådär som man ibland gör när man ser det man sett förut men nu plötsligt med en ny blick, ett förändrat innehåll: Vilken miljö! tänkte jag,  korridorer, korridorer där alla dessa målningar hängts för att monumentalhöja fädernesarvet och lite grann kanske också för att täcka över det kala i stenanläggningarna som vid den tiden antingen måste ha varit svinkalla på vintern eller skadfuktigt varma på sommaren; denna högfärd, detta sjukliga i kontasten mellan majestätet och tjänstefolket.
Det var då det.

Nu är det där museum. En bit historia som utgör vårt kulturarv, i stort sett det enda vi kan. Som vi refererar till, kungen den och den, och adeln den och den, och konstnären den och den som smyckade det och det för eders kungliga högheter dem och dem. Några kyrkor också, förstås. Det är dit vi åker. Säger till våra barn att titta nu,för man måste ha lite kultur också, man måste bilda sig.
Vi åker omkring i de där högfärdshallarna under våra semestrar och köar för att få se hur de dåtida kungliga och adeln uppförde samt samlade på design och konst. Och sen säger vi, om vi inte fick Stendahls syndrom när vi var i Florens, att guud så pajigt!!

I dag försöker Bernadotteätten undvika halshuggningen som obligatoriskt följer på folkets missnöje.Det är därför man bevarar relikerna. Men det är också därför Reinfeldt kommer med en 50 tums plattteve när Kronprinsessan fyller jämnt. Man måste vara både och, folklig och kunglig. Det är därför Kronprinsessan håller ett enda offentligt tal under sitt bröllop, till folket! och inleder det med en flörtande parafras på Reinfeldts förfolkligande, numera legendariska upprop till nationen när han vunnit valet 2006 [en pubertalt skrikande röst]:
" Mina Vänner! Svenska folket har röstat fram en alliansregering /.../".

Det enda man kan fråga sig är hur länge man kan determinera generation efter generation av kungliga på meriter från så svunna tider som Karl den Store, Vasa och Krigarkungen? För samtidens kungliga högheter producerar ju inget av den glans som myten kräver.

"Kära vänner," sa hon faktiskt, "jag vill börja med att tacka svenska folket för att ni gett mig min prins!"

Vassego! som om vi hade omröstat i nån äventyrlig dokusåpa.

söndag 27 juni 2010

Naturromantik

Häromkvällen stod det en räv och tittade på oss genom köksfönstret.
När vi reste oss för att försäkra vår syn sprang den en bit, stannade, vände sig om och glodde tillbaka.
Förra året låg det ett rådjur och sov härutanför.
Jag menar, vi bor ju ändå i stan ...

Vem är det i vårt hus som djuren vill prata med?

lördag 26 juni 2010

Nåd

När min man då och då säger att jag har ett stort och vackert, muslimskt hjärta,
då vet jag att det är det finaste han kan komma på.
Då vet jag vad hans mamma försökt lära honom, bland annat om Islam.

Någonstans i Sverige.

The day after som inte är någon dag efter.
Inte för mig.
Att leva med en utomsvensk är att fatta det underliga i att anamma andras traditioner.
Det biter liksom inte.
Som vilken dag som helst.
Som när jag gifte mig muslimskt och inte fattade vad som hände och gjorde fel och inte brydde mig nämnvärt om det.
Det är samma sak.
Vi dansade inte runt granen.
Vi dansade inte runt midsommarstången.
Och jag, jag har aldrig varit särskilt found of traditioner.
Fram tills nu. Nu när jag passerat förti är det plötsligt högtidligt och jag är mycket nostalgisk.
Men även jag har en förmåga att förusäga visst, t.ex. hur krystat det kunde vara att martyrtvinga ut fyra senegaleser i en ring för att inte kunna sjunga Små Grodorna och för att garanterat hoppa fel, utmärka sig, bli sedda, och vara fullständigt uttråkade: bara för att en, jag, romantiserar kring grejen.
Nästa år SKA vi åka till Leksand, och titta på. Det riktiga. Folkdansen, instrumenten, danserna.
Gå på Zorn- museet och leka att vi finns i ett vykort från svunna Svärje, fosterlandet.

När jag var liten var Midsommar extremt extremt haussat. Midsommarblomster, göra egen stång, hålla ringdanser, äta mjölk o jordgubbar, ta första doppet i den djupa svarta lilla sjön, dansa tryckare, disco och bugg med pappa framåt kvällen, Kim Larzen, Boney M, ABBA, dansband, knäckebröd och Västerbottenost, vuxenfyllor, barnskaror som smög och smusslade undan sprit, ljus natt, fågelsång, skogssus, träskor; det var IDYLL.

Det tänkte jag på i går, när vi satt på verandan och lyssnade på ett ringlande balafonspel, när den mesta sillen gått i slasken, när bara jag hade vit klänning och när jag följsamt inte utmanade genom att insistera på snaps: inte hade jag föreställt mig det här, då, tänkte jag. Framåt kvällen när grannarna började fyllna till och våra gäster gått var jag glad över måttligheten, vi fick mycket kultur men lite tradition.

torsdag 24 juni 2010

Boring

I dag när jag åt frukost i trädgården hade jag inget att göra, inget att läsa, satt bara där rakt upp och ner, och grämde mig: sa mig att det visst ÄR trevligt med frukost i det gröna, det ÄR som Det Goda Livet försökte jag intala mig, trots allt grämde jag mig av leda, gick in och satte på datorn.
Fönstret mot inte bara tv- världen(för den som minns det programmet). Liksom. Fönstret mot min värld, så litet va, så futtigt.

Däremot tänkte jag, när jag satt i paradisträdgården och lyssnade på fåglarna men trots det var rastlös, att jag häromdan när jag i bil passerade min exman i bil hade tänkt att okej, jag tillhör den delen också, och den insikten hade gjort mig varm. Livet är det man tillhör. Och det tänkte jag på för att jag jagade ungen i natt och bland annat ringde dit, hem till min exman med fru och väckte upp dem.

Jag hade tio eminent vackra ladies här på middag i går. Och då satt jag och funderade på varför jag så ofta ogillat sociala sammanhang, tänkte på varför jag alltid föresatt mig att jag måste prestera nåt i dem, och därför alltid velat avstå. Och i trädgårdsstolen nu på morgonen undrade jag ju varför jag envist hållt ett sådant avstånd till det sociala, när jag ändå bara har tråkigt när jag sitter rätt upp och ner i en stol så om den står i en botanisk-trädgård som är min egen.

Mit liv blev ett snårigt vandrat på väldigt krokiga och många gånger väldigt ensamma stigar.

onsdag 23 juni 2010

Önskedrömmar

Skulle vilja ha ett torp med pelargonier i fönstren,
rött skulle det vara, på landet,
och dit skulle jag åka och bara vara under evighetslånga sommarlov.
Det skulle finnas en hängmatta förstås, gummistövlar och vattenkannor i zink.
En farstubro med nött trä, träskor, grusgång.

Nu har jag inte det.
Och antagligen har jag inte den ron, att stanna där så länge.
Men jag drömmer om det.
Att filura omkring på Landet, göra kreativa saker, växtfärga, gjuta betong, odla.
Och läsa mig klok, lyssna på RADIO.

Nu gör jag inte det.
Jag har inte heller en liten sportstuga i stan med trehundra kvardratmeter veranda.
Den blev såld i dag.
Tack ÄNGLAR för hjälpen med det!
Signat kontrakt med andan i halsen.

Nu har jag bara en STOR fint renoverad lägenhet intill en ständigt brusande motorväg. När man åker förbi det huset ser man knappt in längre för runt trädgården växer en tät hög häck.
Det är en positiv överraskning.
Och hur allt ändå ser ut. Så kan man tveka en stund.
Man kan känna vemod innan man bestämmer sig.
Men sen, när besluten kopplar i sig i kugghjulen och far iväg, då är man förändrad. Som nu, nu lämnar så smått min ande det här huset som jag har älskat så, för att dra sig neråt backen och bortöver mot ett egentligen mycket fulare.

Jag är stolt över att jag gjort det, igen!
EN fastighetsaffär. Med lite tur.

My god! Tack! Jag håller andan.
Flyttar ut och flyttar in, en bit i taget.

måndag 21 juni 2010

Bröllopsyra

I dag har jag varit gift med min A i 6 månader.
Sommarsolstånd, och vintersolstånd är våra peakar.
Däremellan svänger vi, rytmiskt, ibland i snabb takt.
Ljus och mörker.
Upp och ner.
Vi är samma kategori MrsS, säger han.
Så nu ska jag överraska, köpa färsk fisk, göra nåt svingott.
Fast jag gör inga svingoa afrikanska fiskrätter. Kanske prova med grillad kalytterfile, kunglig efterrätt med jordgubbsmouss, rabarbercreme, glass i vit choklad?
Sätta på mig bröllopsklänningen.
Tappat 15 kg sen dess.
Fast nu smyger de där trivselkilona på igen.
WHY?! kan jag inte bara sluta att VRÄKA i mig?
HUR kan jag med?

Leve KÄRLEKEN!
verkligen!
Länge leve vår Kärlek, MR S!

lördag 19 juni 2010

Julia och Romeo ...

När man ser de där klass-clasherna i sin egen familj och får skämmas för sitt ursprung, få skämmas för sina föräldrars framfart, åsikter, när man får syn på konvergensen till det i stunden gällande systemet; där ens föräldrar inte passar in, gör brutalfel, eller måste ge upp så mycket av  sig själva att dem inte längre finns som dem man känner, eller ens kan ge uttryck för det dem förfogar över av livsande: då är det tungt, och det gräver stora hål i självbevarelsedriften.

Då tänker jag att det inte bara var Julia och Romeo som kämpade, vi kämpar lite var stans, vi försöker, vi färdas, vi hoppas, vi försöker igen ,men vi upptäcker att det finns gränser, och ibland når man dem, konstituerar en maktbalans, skriver under ett socialt kontrakt, accepterar att det inte går, att det är skillnader, att familjehögtiderna inte är romantiska scener i stora lantkök fulla av Mårbackapelargonier, tillslut kan man acceptera, sluta fred, säga okej, det gick inte, nu vet vi, vi håller stilen, vi håller masken, i bästa fall utan att införliva en för vass tagg från känslan av oduglighet, andra gånger blir det en livssorg.

Ja, Westlings och Bernadottarna har en lång och märklig vandring framför sig. Enda trösten är att det i den extrema överklassen finns en god tradition av att vara socialt kompetent, och hålla masken.
Men i dag går alla mina sympatier till hela familjen Westling!

Lycka till!

fredag 18 juni 2010

Uppställning kamrater!


Är det för att markera att kungen V E R K L I G E N  accepterat prinsgemålen som de bryter symmetrin: kvinna till höger om mannen, kvinna till höger om mannen, man till höger om kvinnan Kronprinsessan, så att Daniel får stå bredvid kungen?
Måste vara en KD-dröm det här, med äkta par äkta par äkta par.
Men vem har stylat mamma Westling, här i en beige mundering med platta skor till? 
Och varför ställde man henne främst i bild?
Konungen av Sverige med ett förvirrat uttryck. Vad kände han i den där stunden? 
För vem är det här steget längst egentligen, för vem har klassgränserna starkast barriärer?
Med all sannolikhet för di kungeliga. De har förvisso sina maner och sin hemtamhet med konventionerna att falla in i, men i övrigt, att vara en del av och med dem de förut haft en sådan distans till, som de försökt tjäna genom att böja sig ner och klappa på huvudet, det kräver ett tålmodigt överseende.
Prins Daniel han står med händerna för skrevet, igen.

Var är de på väg? Vad ska de göra? Var kom de ifrån innan de ställdes upp i den här lustiga raden?
Jag är helt enkelt fascinerad av settingen i den här scenen.

Chockad förstås över att se hur den där sportiga killen som full av charm konverserade prinsessan på Hockey nu ser så här uppstramad ut.
Missade ni boxer-njuren i AB? Det är elakt, men det är roligt. Förlåt. 

Förresten jag undrar också hur V E R K L I G H E T E N S folk kan ha råd att vara inbjudna till ett sånt här evenemang? Sätter knugen in ett litet tillskott på allas konton så att man förmår införskaffa alla dessa spektakulärt exklusiva kläder, blomster, gåvor, och andra finesser (manikyr, pedikyr, före- och efter- behandling hos psykologen, m.m.) som man måste hålla sig med vid fester av dignitet som den här? 

Bröllop

Jag är sjukligt fixerad vid klass och identitet.
Kan inte hjälpas, kan inte botas.
Ett kronprinsessbröllop tillfredställer därför denna min abnorma läggning ultimat.
Jag t.ex. spolar tillbaka och lyssnar på - nämen! vad sa hon egentligen!? - Silvia när hon pratar om Vittorias fästmans nyligen avklarade njurtransplantation, och då benämner den blivande prinsen vid förnamn först efter att hon sagt att Maddeläns fästman Jonas Bergqvist är mycket trevlig och sympatisk (whopsidaisy så sympatiskt han knullade omkring vid tiden för intervjun, om man får tro norsk skvallerpress).

Ja, och sen då den här Kungamiddagen med Eva Westling mellan Knugen och Reinfeldt vid det intimt runda åttabordet. Åh, ärligt talat, what a horror movie för henne!
Lika mycket som Silvias uttalande renderade skrattsalvor hos mig så gjorde också blivande prinsens infama försäkran att föräldrarna hans för att de är så trygga och hemma med sig själva minsann inte hoppade högt för nånting så egalt som att en kronprinsessa presenterades som sonens nya fästmö.
Ah, my ass. När jag ska representera min son vid dylika (nej, inte adligt, inte kungligt) familjesammanhang som han hittat på så drar jag efter andan, slår mig på kinderna, sväljer två Ipren 1000mg, och säger till mig själv: gör det bara, för helvete! och sen klistrar jag på leendet och vet att jag redan förebyggt huvudvärken.
Vad gjorde Eva Westling egentligen timmen innan entre? klyxade två stesolid?

Jag älskar de här klass-clasherna, dem måste ju vara där, vad än Daniel W försöker övertyga oss om denna naturliga enkelhet. Ty, familjen Westling när den kommer åkande i limmo uppför slottsbacken kan väl inte bara sitta där och lojt reflektera över omgivningarna som vore dem på väg in i nåt så vardagligt och bekant som Ockelbos älgpark?
Nä, jag fattar inte, för den där resten från ett radikalt sjuttiotalssverige med antiroyalistisk anda och alla är vi lika - ENKLA - den är ju helt enkelt på tvärs med hela monarkigrejen?!

Men kallar kungen säger man inte nej, som hon sa pressansvariga Nina Eld.
Och mig behöver dem alltså inte ens kalla för jag kommer glo och försöka ta in det mesta ändå.
För, utöver klass och identitet är jag mycket rörd över den kärlek som kronprinsessan (man är väl korrekt i sitt tilltal) utstrålar.

Nä, Gud bevara Konungen! som de till min förskräckelse skrek i en filmsekvens i den där svt- dokumentären, när konungen skulle transportera sig från nån punkt A till nån punkt B och ett hov av fotsoldater gav givakt när han passerade dem.
Det är  ett underbart spektakel.

Av bön infriad?

Det här med Svanberg är lustigt.
Hur ord ska betyda allt tillslut. Några ord, som valdes till kaffet, nä skulle inte tro det, mer troligt på en långmiddag med rådgivare a-ö där det krampades fram hur Svanis ord skulle få BP att överleva den här varumärkeschimären.
Hastigt inkallad till Obamas skamvrå (han har ju också en label att försvara).
Och därefter uttvingad på trappen till Vita huset, för att göra stor avbön ...
Skämdes han för sig själv? Skämdes han för sina innehållslösa felsägningar? Skämdes han för hyckleriet?
Vad betyder det för honom, för den mediekonsumerande massan ; att han säger att han lider med dem som drabbats, att han skall göra allt för att hindra ytterligare följder.
Där blir det ju lite som med Kronprinsessans så ofta uttryckta vurm att tjäna SVERIGE, som om även ett kungahus måste producera sina konsumenter nuförtiden.
För Kronprinsessan och hennes blivande make tycks älska att tjäna varenda liten korvstoppare, sopåkare, dagdrivare i det här landet för att det är så spännande.
Man får inte stöta sig med någon. Man är såld.
Och på trappor står man sen och säger saker för att blidka den blinda massan.
Det är väl i stort sett där och endast då som rollerna är ombytta, tjänarna som herrefolk.
Kommer han på bröllopet tro, Svanberg?

tisdag 15 juni 2010

Dom andra

Somliga planerar semestrar. Planerar resor.
Bokar flyg. Sitter på väskor i väntan på flygplatsernas ankomsthallar.
En del dricker paraplydrinkar under parasoll, knyter lätta flödande kontakter på vandrarhem, knallar uppför backarna i Florens sydöstra kanter. Några letar sig fram till långsamma internetcafeer och försöker läsa sina bloggar, står i kö för att komma in i Sixtinska, tar en långsam kvällspromenad på en strand, sitter i en skumpande lokalbuss på en dammig väg.

På marknader i Tanger, på badhus i Budapest, på museer i Barcelona, hajdykandes i Kapstaden, beställandes öl i en bar i Malawi, On the road i New Hampshire, vid fallen intill Ontario, uppe i monument de la renaissance i  Dakar: - där är dom! semesterfirarna.

Jag är bara här.

måndag 14 juni 2010

Oljigt

Jag tror jag blivit lite mer vuxen.
Eller mogen.
Eller fått konturer, konsistens.
Min granne säger saker som är galet obstinat. Och jag säger snabba grejer tillbaka som liksom vrider in hans maktgalenskap i ett hörn och han blir en tönt.
Det vuxna är att jag inte blir upprörd, eller hämdlysten, eller lite kantstött, nej, jag blir bara klartänkt och flyttar runt i vad han har rätt att bestämma och hur vi utöver det formella i att vara styrelse ihop för ett boende bör teckna de sociala kontrakten.
Jag containar mig, tar inte över hans grejer men härbärgerar min irritation och lägger tillbaka det som bör läggas tillbaka i hans knä.
Det funkar, för sen när jag kommer från K-Rauta och visar vad jag köpt till gräsklippsparken är han sådär lite inställsam.
Gôtt, tänker jag då på göteborska, att jag inte härjade runt.
Somt har sin tid.

Äktenskapsorda upp alltihop ...

Har tänkt mycket på det här med arv, och vad det är.
Vem som får ärva, och hur ämbeten ärvs, och det sociala arvet, och dolda koder, och hierarkier av socialt kapital.
Hur det tar och ger, och vad som är kutym, och vad man inte kommer undan.
Fast man skulle vilja genomlysning, insyn, demokratiska processer, rättvisa.
Men, nu oljar jag verandan och sen fönstrena.
Så jag skriver inte mer än så.

söndag 13 juni 2010

En funderare

Politisk enighet.
De breda överenskommelserna.
De långsiktigt hållbara reformerna.
Som en tradition i svensk politik i stora viktiga frågor.

Som om en allians vore detsamma?
Som om Alliansen någonsin hade som första högsta mål att skapa politisk enighet?
Skulle inte tro det. Ett simpelt PR- trick, för att vinna makten.
Och nu tror sig de övriga vara lika tvugna att skapa en lika ohelig allians.

Det dunkelt förpackade

Helt ovetande har vi alltså druckit Bröllops-kaffet Svea i en hel vecka.
Kunglig hovleverantör, not.
Men bröllopskaffet likväl, Arvid Nordqvist.
Smakade la sådär.

Jag skulle vilja äta upp en hel bröllopstårta,
sittandes vid mitt nyligen via Blocket införskaffade Gustavianska köksbord,
med kaffe till i kaffekopp på fat.

fredag 11 juni 2010

Frågor ...

Jag vet inte varför men jag är så svag för min man ...

Sant?

Har VM börjat, eller har jag fått det om bakfoten?

Livets salt ...

I går när A läste högt på sin sfi-kurs skrattade hans klasskompisar.
Han kom hem och tränade hela kvällen på svensk högläsning.


En annan dag glömde jag bort honom,
fast vi var tillsammans i ett samkväm.
Såg du katten!? sa han efteråt:
Jag var som katten, den sprang försiktigt runt folksamlingen hela tiden, men ingen såg åt den.



Bestämde mig för att aldrig mer göra det, "glömma".

onsdag 9 juni 2010

Insikt om gräs

Det inte mina blogglänkade skribenter här intill skriver om vet jag inte.
Huvudet är ändå fullt.
I morse tänkte jag att kanske ska jag öppna nån nyhetsmedia först, men
ah, tänkte jag sen kanske VKIII brutit ut så då spar jag helst den infon till sen.
Nu ska jag hasta till arbetet så jag inte kommer för sent igen.
Och jag hoppas att taggade spekulanterna står frustande i sina startboxar för att kasta sig in och över sitt drömobjekt.
I eftermiddag står dem där och då ska jag ha hunnit smita tidigare och bonat golven, samt klippt det där förbannade gräset som regnet fortsätter att tynga ner.
SOL! någon!

P.S det här är inte heller några världsomvälvande NYHETER ...
Men man skriver dem ändå. Why?

tisdag 8 juni 2010

Världen!?

Hallå. Världen I dag:
Huvudvärk, igen. Plötsligt inbokad visning trots att förrådet inte är städat, alla verandabrädor ej oljade, kakelfoget ej ditsprutat. Åh, hej!
Måste lägga i rem mellan 21 - 24 och fixa.
Klippa gräs i ösregn?
Beskedet om hastigt inkomna spekulanter gjorde min hjärna totalt ofokuserad.
Hur ska jag komma ihåg stegkombinationerna nu da?
Och hur ska Iran göra egentligen?
Ska dom bara kliva upp där på planen och leka bror stor och vifta med puffror så att världen håller andan och ger dem vad de vill ha. Lite djävla potens?
Man kan hata stora stygga vargen men ibland kan man försöka tänka på vad det är den vill, hur det är för den.
  - Hur är det egentligen Israel?
Vem som nu ska svara? Disparata röster även där antagligen.
Disparata röster i min familj.
Disparata röster i min hjärna.
Det regnar. Och jag har lätt för att tycka saker är jobbiga, bara för mig, stackars mig.
Men se de de har en inge för ...
Inte här. Ingen tycker synd om någon i den här familjen. Inte ens mig. Och det tycker jag är synd.

lördag 5 juni 2010

Trapezius Till Salu!

Har ni sett de där anatomiska bilderna som visar hur röda muskler löper över en atletisk kropp, biceps, och alla de där? Tittar man lite närmare på en sån får man det bekräftat som min nacke och mitt huvud nu VET mycket väl: Trapezius när den kajkar ihop sig drar hela organismen ner i fördärvet, huvud och nacke, och allt som kan upplevas vitalt med ett sinne, med en mental status förvandlas till ett krampande litet helvete. Som trådarna i en seg biff skvallrar om hur dödstumt det kan vara skvallrar nu mina föreställningar om abnorma knutar i hela den där röda biten som håller ihop skuldror, nacke, huvud och ja även det där området omkring nyckelbenen (vad det nu heter).

















Jag jobbar för mycket nu. Jag har jobbat för mycket med att styla lägenhet. Jag oroar mig för mycket för ekonomi. Jag gör för lite för jag har tappat bort mina träningsskor så jag kan inte träna. Jag känner mig för trött för att sätta på lite musik och hoppa omkring. Jag tappar takten vid den där enstaka danslektionen i veckan jag håller, jag tappar rörelserna, kroppen minns inte, hur det var, hur det ska gå. Och sen åker jag hem för mitt i allt det här virrvarret, orsakat av en tilltrasslad Trapezius, känner jag mig otillfresställd så då äter jag, hetsäter för att fylla upp den bristen. Har ni förresten provat bröllopsmazarinen? inte? jag har ätit fyra.
Jag gjorde ett trevåningskakfat inför fotograferingen av lägenheten - YES den ligger på hemnet nu - och jag har ätit upp det mesta av de där kakorna.

Spring och Köp! eller driv i alla fall upp priset! Veranda för en tenor!

Mitt liv i det här huset skulle bli ett postliv. Vuxet barn, ensam med P1, öppna fönster, trädgård, resor, läsande, intellektuellt åldrande med lite djävla välgörande kultur och lite motion, bo billigt, bo bra, älska livet, cykla till affären, ha älskare på byn, eskorteras i div. armkrokar på div. tillställningar, gångavstånd till sjön, gångavstånd till stan. Jag inledde det med en resa till Florens för snart två år sen. Därefter en dansresa till Senegal. Och vips, alla planer blev annorlunda. Nu sitter jag här nygift, lyssnar inte alls på P1, och Trapezius hänger inte alls med i svängarna med de dagliga kulturkrockarna. Stress äter god sömn, det vet ni va?

torsdag 3 juni 2010

Godness gracious

Nu har jag varit på banken och förvånats över hur år ger och tar.
Håret är slarvigt oskött och sticker därför i pannfästet där jag stramt kammat allt bakåt och satt upp i en hård tofs - därför att min man gillar det, det är liksom african style på det, och jag inte längre har något att bevisa genom att minsann göra tvärtom - men just där pannan övergår i hårfäste sticker det alltså fram grått grått grått i glipor som jag innan  jag gick dit försökte täcka genom att smeta överbliven bodylotion i det, nästan som pomada. Å andra sidan sitter jag där inne på det lilla ofönstrade kontoret och ler och förvånas över att ingen spänner ögonen i mig och ifrågasätter min möjlighet att låna megamycket stålar. Jag märker att jag ler och är öppen  och glad och ännu mer så när det här handpenninglånet inte alls ifrågasätts utan bara fixas snabbt och lätt, och när det därefter avslutas med dagens bankkontakt - personlig bankman: Phuieww, så elegant det låter Nordea - med ett handslag och lyckoönskningar med försäljningen.
Så kan det också vara att bli äldre.

När jag var tjugo och var på banken var allt annorlunda. När jag var tjugotvå också.
Jag kanske misstänker att även bankpersonalen skickats på en och annan charmkurs. Ovilligt låter de här marknadsekonomiska förljderna mig förstå att marxism kanske inte är det bästa, trots allt. I alla fall inte för förtiåringar med stadigt inkommande inkomst och ordnade förhållanden.

På hemvägen gick jag in på Willys och köpte hårfärg. Har ni förstått att jag försöker ta ner färgen? Från mörkt mörkt till ljusare, nu en hejdlös blandning av grått och oranget och mörkt och elände.
O gudars, när tar det här hårhelvetet slut?!?