Snöat som helvetet har det juh inte men tillräckligt. När jag slirar uppför backen och rundar huset, tar sats den sista biten för att komma in på min lilla p-plats ser jag hur två av grannarna ovan står och hänger på spadarna. En dam ropar glatt att: "Det är mycket att skotta nu!" redan innan jag hunnit baxa ut tre fyllda matkassar(pappers från Willys) och ett flak ägg ur bilen. Vresa inte ur, vresa inte ur, manar jag mig själv som är perkelätrött efter perkelädag. "Jag ska komma och hjälpa till bara jag fått in det här!", ropar jag, inte glatt.
När jag kommer tillbaka är det bara damen kvar, och hon går in med orden att Anders får göra det när han kommer hem.
Jag skvätter omkring med den tunga snön i den gemensamma backen som löper utmed vårt hus. Jag skottar helvetessnön, blöt, tung, och jag känner hur djävla stark rygg jag har, och lår. Gott, inbillar jag mig, att klara sig, att ha en kropp som faktiskt fixar. Så som jag tammejfan fått klara mig. Utan Anders, genom hela fucking livet utan Anders som kommer hem och skottar. Jag bittrar.
Inte ens Ladyn som bor i huset mittemot kommer ut med nån skovel. Hon prinsessar där bakom gardinerna, pittoreskar med en slags medelåldersdamig weltschmertz. Det enda jag tänker på där jag lyfter undan snön är den gången när jag var på samma fest som henne, för femton år sen. Då var hon nog rätt nygift, jag minns henne eftersom hon hade varit kursare med den jag var ihop med då. Vid den tiden var hon doktorand i genusvetenskap och vi diskuterade genus. Jag visste väl för fan inte ens vad genus var. Ändå glad i hatten. Det där draget jag hatar hos mig själv, och som jag slipat ner. Mitt antagonistiska inlägg var i alla fall att det vore kul att kolla genus hos barn med autism, eftersom de är så ofärdiga att plocka upp sociala konventioner, och så hade jag dragit en rad av mina iakttagelser om detta spörsmål. Shit! Jag tänker alltid på detta när jag ser henne. Skäms. Ändå tänker jag fortfaraden på det ibland, att det vore intressant, med just den vinkeln. Hon tyckte jag var omedveten. Nu tycker jag att hon lever ett heteronormativt liv där hon låter sin långe stilige make fixa trädgårdsplattor, grilla, skotta alltmedan hon jag vet inte vad.
Inte ens butchen uppepå skottar. Jag borde ta en snus och hoppa gymmet i dag. Men Anders blir nog i alla fall glad!
Ciao!
P.S JAG VILLE INTE ENS HA DIG ANDERS!
När jag kommer tillbaka är det bara damen kvar, och hon går in med orden att Anders får göra det när han kommer hem.
Jag skvätter omkring med den tunga snön i den gemensamma backen som löper utmed vårt hus. Jag skottar helvetessnön, blöt, tung, och jag känner hur djävla stark rygg jag har, och lår. Gott, inbillar jag mig, att klara sig, att ha en kropp som faktiskt fixar. Så som jag tammejfan fått klara mig. Utan Anders, genom hela fucking livet utan Anders som kommer hem och skottar. Jag bittrar.
Inte ens Ladyn som bor i huset mittemot kommer ut med nån skovel. Hon prinsessar där bakom gardinerna, pittoreskar med en slags medelåldersdamig weltschmertz. Det enda jag tänker på där jag lyfter undan snön är den gången när jag var på samma fest som henne, för femton år sen. Då var hon nog rätt nygift, jag minns henne eftersom hon hade varit kursare med den jag var ihop med då. Vid den tiden var hon doktorand i genusvetenskap och vi diskuterade genus. Jag visste väl för fan inte ens vad genus var. Ändå glad i hatten. Det där draget jag hatar hos mig själv, och som jag slipat ner. Mitt antagonistiska inlägg var i alla fall att det vore kul att kolla genus hos barn med autism, eftersom de är så ofärdiga att plocka upp sociala konventioner, och så hade jag dragit en rad av mina iakttagelser om detta spörsmål. Shit! Jag tänker alltid på detta när jag ser henne. Skäms. Ändå tänker jag fortfaraden på det ibland, att det vore intressant, med just den vinkeln. Hon tyckte jag var omedveten. Nu tycker jag att hon lever ett heteronormativt liv där hon låter sin långe stilige make fixa trädgårdsplattor, grilla, skotta alltmedan hon jag vet inte vad.
Inte ens butchen uppepå skottar. Jag borde ta en snus och hoppa gymmet i dag. Men Anders blir nog i alla fall glad!
Ciao!
P.S JAG VILLE INTE ENS HA DIG ANDERS!
*fniss*
SvaraRaderaLoll! *fniss* ja, det blir i alla fall en helvetes skjuts av just det där H U M Ö R E T jag har ... (ibland bra, andra gånger inte alls ..) ;)
SvaraRaderaJamen, det är så gulligt. När du hetsar upp dig. Jag blir fnissig av det. Så där som lilla a blir typ, när han blir lite byxis av ditt humör. Det måste va snö och is på rutan som gör det!
SvaraRadera