torsdag 28 januari 2010

Tårar

Nu tänker jag på det att Ebba Lindsö när hon var VD för Svenskt Näringsliv kom hem och grät så att hennes barn såg det.

11 kommentarer:

  1. Vad tänker du om det? Är jag för nyfiken?

    Såg henne hos Skavlan.

    SvaraRadera
  2. Jag tänker på att den man tror är en järnlady, som jag trodde då, och även oåtkomlig, inte alls är det. Alternativt: det där Näringslivets patriarker måste vara schizade som knäcker en kompetent lady på det sättet. Och sen tänker jag på att man helst inte gråter för sina barn, i alla fall inte jag, eftersom jag är en Amazon som ska slåss med mechete för mitt barns väl och ve. Och jag tror att hon ville vara det också. Inte vet jag nåt om det förstås, beror ju på hur gamla barnen är, emn för små, då är det nåt i alla fall jag helst avstår: tårar inför dem. Men sen: ungarna vet att mamma är en topp, en fighter, en högpresterande högstatus morsa, och sen sitter hon hemma och gråter på kvällarna, det måste bli mycket märkligt för ett barn att hålla så många system i verkligehten i luften samtidigt alltså... Livet är komplext och det fick dom veta.
    Nä, jag gillar förstås att du är nyfiken! Tack för det Smultron.

    SvaraRadera
  3. Och jag tänker om detta att...wow hon grät efter en dag på jobbet...antagligen ganska många kvinnor i olika positioner med det som ett inte helt ovanligt scenario.

    "Det var synd om mig under de där åren och nu vill jag ha sympati"...men faktum är att det är lite svårt att ta henne helt på allvar, i denna "pappren på borden"-lansering av hennes nya bok. De facto en mycket kompetent kvinna, men bakom kulisserna ser det kanske ut som hos de flesta människor som råkat hamna lite fel. Eller så.

    Kram på rej, och fattar inte alls varför jag gick igång på Ebba:)

    SvaraRadera
  4. Jag tänkte som Peace, att många kvinnor har nog gråtit efter jobbet, oavsett om dom gjort karriär eller inte. Jag kände mig dubbel inför henne när hon var hos Skavlan. Som om jag borde känna mer sympati.

    Gråta inför barnen eller inte. Tja, hamnar man i en utmattningdepression så är det svårt att undvika. Men jag har nog också velat visa tårar. Tårar var så laddat när jag växte upp. Grät mamma var det obehagligt, onaturligt. Det blev jobbigt att grina själv då, för dramatiskt liksom. Jag tror nog man kan gråta men man ska berätta varför, så gott man kan.

    Och nyfiken är jag, jag erkänner! :) Kram,kram!

    SvaraRadera
  5. Ah, så kan man också se det, med Ebba, naturligtvis, hon har inte ensamrätt på kränkthet och att vara trampad på fötterna. Det som antagligen ger mig sympatier är väl en slags stereotyp bild jag hyser av en person som är Chef för själva kärnan i de hårda verksamheterna "Svenskt Näringsliv" som om den vore ställd utom allt, som en gås, på vilken inget fastnar men rinner av.
    Jag tyckte det var trist att höra att hennes son tyckt att det enda hon gjorde när hon kom hem var att gråta. Att det är så för många kvinnor är ännu mer sorgligt. Vore intressant att veta om män gråter efter jobbet i samma utsträckning som kvinnor.

    SvaraRadera
  6. Förresten. Det är nog så att jag är hämmad när det gäller gråt. Inför mitt barn, gråta av rörelse och av sorg ... okej, det går an. Men när jag vill gråta för att livet är hemskt, för att människor inte är snälla, för att jag misslyckats, för att jag gjort galet ... nä det det hålls tillbaka i det privata. Kanske är det annorlunda att vara ensamstående, för jag trodde att jag måste vara pålitlig, och på banan, för att skapa trygghet, liksom. Inte längre, men då.

    SvaraRadera
  7. Det var nog annorlunda för mig under dom åren jag var ensamstående. Min dotter var i värsta trotsperioden då och det var mest med mig hon sökte konflikt. Sen hade jag varannan vecka på mig att "släppa på kranarna" om det behövdes. ;)

    Men det är intressant det där vad vi tänker om trygghet för barnen. För mig betydde vuxnas gråt undergång. Då blev det en falsk trygghet. Man kunde ju aldrig vara säker på vad dom dolde. Dom kanske var jätteledsna men låtsades nåt annat.

    Man får väl försöka hitta nån balans, som med allt annat, och hoppas att man inte sabbar dom helt!

    SvaraRadera
  8. Fru S, jag ville bara tacka för den fina kommentaren i min blogg. Den värmde mitt hjärta.
    Jag läste lite i din blogg nu och blev nyfiken på varför Anders inte hjälper till med skottningen? Man måste hjälpas åt:)
    Jag tyckte också att det var intressant med autism-genusvinklingen. Min erfarenhet av människor med Aspergers syndrom, en autismspektrumstörning, är att de inte förstår sig på normerna, att de tycker att normer är ologiska. Och det har dom ju rätt i.
    Jag pratade sex med min kärlek häromdan och vi funderade bla hur mentalt funktionshindrade har sex. Man får väl egentligen inte lov att prata om sånt i landet PK, men det finns ju så många saker som är intressanta och nyfikenheten måste ha utrymme för att överleva.
    Puss och kram och glöm inte att stretcha efter skottningen,
    Tinnitus

    SvaraRadera
  9. Smultron, du har rätt, om man känner att det finns kaos under en yta av förrädiskt lugn blir man nog osunt vaksam. Så är det naturligtvis. Jag har däremot problem med att inviga min unge i saker som röre mitt "vuxenliv" som han inte har bett om skall utspela sig som det gör. Det är nåt som är mer öppet i en familj, mamma pappa barn, än i en mamma dejtar tusen partners situation... Kanske är det bara min moral igen, gammeldags och hämmad :)

    SvaraRadera
  10. Hej! Tinnitus! kul att se dig här!
    Om Anders skottade när han kom hem vet jag inte, jag har fönstren åt andra hållet ... men jag hade ju redan gjort det ... ;) så han kunde nog sjunka ner i tevesoffan.
    Ja, med autismoch sociala konventioner är det spännande, just därför skulle det vara lite av ett "facit" att titta på hur dessa personer med denna funnktionsnedsättning skapar genus.
    Jag har sett unga tjejer med autsim onanera (ja, nu är vi ju ändå inne på ämnet synnedsättning för sociala konventioner, gränser mellan privat och inte), och det har fascinerat mig att dom flickorna - ingen strukturerad studie skall erkännas - ofta lägger sig på mage. Min tes har då varit att det kommer sig av deras brist på internaliserad "bild" av hur den populärkulturelle "Kvinnan som onanerar" (för att egga mannnen)ser ut. Men det är bara en iakttagelse.

    SvaraRadera
  11. Alernativt att de inte tänker sig in i sexualakten som: kvinna under man ...

    SvaraRadera