S-K-Å-D-E-S-P-E-L-A-R-E hotar, sexualiserar, manierar och beter sig på inspelningsplatserna och i replokalerna. M-A-N-L-I-G-A.
Jessica Zandéns spottloska viner från Newsmill. Väl fet för att egentligen hinna landa någonstans oförhappandes.
Vet inte hur mycket manlighet det ligger i det beteende hon skriver om, förmodligen ganska lite, säger väl mer om traditionen inom ett visst skrå.
Men. Vad det är man sliter ut ur folk (skådespelare) för att få hänge sig åt till underhållning, till spis?
Ett trasigt djävla inre, ett aggrosvineri, ett traumatiserat isärfallet helt: ge det till oss! så vi känner igen oss, eller i varje fall får projicera ett hämmat eller för den delen tabubelagt utlevande på nån. Å på skådespelerskorna, på skådespelerskorna (som Bergman på Dufva under inspelningen av Saraband) kan vi kåta upp oss eller förfasas i förakt.
Ge oss vår katharsis, var vår genans, låt oss stilla bedja att det inte är jag, inte är du, men i berättandet kanske vi kan få bot mot vår beröringsskräck. Grovt sett. Så spelar man på det i realismens tecken. Method- actingens missförstånd.
Är det inte så också som man medierar - dirigerar - ömsesidiga beroenden mellan drömfabriks-branschen och oss andra.
Och då är det väl förresten i grunden manligt och kvinnligt det talar.
I från en megafon där allting ihoprört appelerar till nivåer av irrationellt livselixir.
Är det vad de ska leverera? Våra omedvetna bilder? Våra outlevda, förträngda, uppkäftiga, upproriska bilder? Dem som säger att tammejfan att jag gör!
Så ska vi sitta sen i teaterstolen/biostolen utmattade, sköna och färdighatande.
Tack! och Adjö.
På fabriksgolvet Fabrikörn smeker silk och rappar torv.
Och de därinne böjer sig, accepterar, faller in, faller ut. Vill ha jobb. Vill ha kärlek. Tills de blir femtio och psykoterapeut, då kan de ta bladet från munnen och sjunga ut. På ett sådär uppkäftigt och sado-sexigt sätt. För sen kanske de kan få en såndär lätt kindsmäll, som kan vara som en smekning, att kåta upp sig med? Vilket Zandén, tillsammans med Gyllenhammar, skrev om sist i sittt förra brakskandal-inlägg på kvarnen.
Var det detsamma på PLAKAT- tiden?
Jessica Zandéns spottloska viner från Newsmill. Väl fet för att egentligen hinna landa någonstans oförhappandes.
Vet inte hur mycket manlighet det ligger i det beteende hon skriver om, förmodligen ganska lite, säger väl mer om traditionen inom ett visst skrå.
Men. Vad det är man sliter ut ur folk (skådespelare) för att få hänge sig åt till underhållning, till spis?
Ett trasigt djävla inre, ett aggrosvineri, ett traumatiserat isärfallet helt: ge det till oss! så vi känner igen oss, eller i varje fall får projicera ett hämmat eller för den delen tabubelagt utlevande på nån. Å på skådespelerskorna, på skådespelerskorna (som Bergman på Dufva under inspelningen av Saraband) kan vi kåta upp oss eller förfasas i förakt.
Ge oss vår katharsis, var vår genans, låt oss stilla bedja att det inte är jag, inte är du, men i berättandet kanske vi kan få bot mot vår beröringsskräck. Grovt sett. Så spelar man på det i realismens tecken. Method- actingens missförstånd.
Är det inte så också som man medierar - dirigerar - ömsesidiga beroenden mellan drömfabriks-branschen och oss andra.
Och då är det väl förresten i grunden manligt och kvinnligt det talar.
I från en megafon där allting ihoprört appelerar till nivåer av irrationellt livselixir.
Är det vad de ska leverera? Våra omedvetna bilder? Våra outlevda, förträngda, uppkäftiga, upproriska bilder? Dem som säger att tammejfan att jag gör!
Så ska vi sitta sen i teaterstolen/biostolen utmattade, sköna och färdighatande.
Tack! och Adjö.
På fabriksgolvet Fabrikörn smeker silk och rappar torv.
Och de därinne böjer sig, accepterar, faller in, faller ut. Vill ha jobb. Vill ha kärlek. Tills de blir femtio och psykoterapeut, då kan de ta bladet från munnen och sjunga ut. På ett sådär uppkäftigt och sado-sexigt sätt. För sen kanske de kan få en såndär lätt kindsmäll, som kan vara som en smekning, att kåta upp sig med? Vilket Zandén, tillsammans med Gyllenhammar, skrev om sist i sittt förra brakskandal-inlägg på kvarnen.
Var det detsamma på PLAKAT- tiden?
Jaså, hon är där igen. Det måste jag läsa. Jag skrev lite om vad jag tänkte efter det förra inlägget.
SvaraRaderaDet är ju i alla fall ganska modigt av den där Zandén ... Ska läsa vad du skrev Smultron!
SvaraRaderaMycket modigt. Den 31 augusti 2008 gjorde jag ett inlägg om att skriva och där nämnde jag hennes och Gyllenhammars text.
SvaraRaderaTack Smultron, ska genast läsa ;)
SvaraRadera