Googlade bildsök på Cindy Sherman. Andra läser väl internationella Photographers Magazines eller hotta Papers, inte jag, jag snålsöker bilder i google. Ibland går jag till biblioteket.
Det glödde till inför Shermans verk i de små bildrutorna på skärmen. Ärligt talat. Hennes arbete börjar bli imponerande konsekvent. Nu gillade jag det här för mig nya sättet A lot: att lägga henne/sig/uttrycket så nära realiteten att man fan inte vet alltså, inte ens generation ironi kan vara helt säker, för en del ÄR ju, på riktigt, irl, animationer av människor, replikanter, nära nära, och way out of motiven i de här bilderna, så man vet inte, är det eller är det inte? I plastic times, gör vi om oss, till oss så att inte ens Sherman får sina motiv att funka som pastisch. Det slår mig, allt är ojekat, allt är ute nu, allt är inne, en kvinna vid spisen säger inget, det säger preferens, sexuella roller (gjorde det väl då också, skärp dig). Liberala val va?
Motorn som vi alla använder för att läsa bilder är nu sådan att det är nära på omöjligt att vara subtil för att lyckas klascha samtiden mot en skrattspegel så att vi SER den. Men hon lyckas, igen. Smartass'et. Hon säger till oss: titta här, traditionen som norm, same old Story, nya namn, nya färger, nya stilar! Men! business as usual. Lås in henne i kraven på hennes könstillhörighet!
På kvinnan i lila ser man ju hur den snygga muskulaturen skulle kunna spränga sidenet. Och Maroc-woman kan väl säkert sätta piruetter i magen på vem som helst bara genom att titta på den. Jo, ändå ... nog är hon kraftfullare nu, än då. Ändå syns en slags tomhet i ansiktet, i ögonen. Ett förfrämligande till rollen som sig själv, till den dom blivit, till den som dom förväntas vara, iklätt sig, en sorg, kanske förträngd, för medlöperiet i att spela med, i att sticka fram sin nakna fot i sandaletten under Kaftanen.
Det glödde till inför Shermans verk i de små bildrutorna på skärmen. Ärligt talat. Hennes arbete börjar bli imponerande konsekvent. Nu gillade jag det här för mig nya sättet A lot: att lägga henne/sig/uttrycket så nära realiteten att man fan inte vet alltså, inte ens generation ironi kan vara helt säker, för en del ÄR ju, på riktigt, irl, animationer av människor, replikanter, nära nära, och way out of motiven i de här bilderna, så man vet inte, är det eller är det inte? I plastic times, gör vi om oss, till oss så att inte ens Sherman får sina motiv att funka som pastisch. Det slår mig, allt är ojekat, allt är ute nu, allt är inne, en kvinna vid spisen säger inget, det säger preferens, sexuella roller (gjorde det väl då också, skärp dig). Liberala val va?
Motorn som vi alla använder för att läsa bilder är nu sådan att det är nära på omöjligt att vara subtil för att lyckas klascha samtiden mot en skrattspegel så att vi SER den. Men hon lyckas, igen. Smartass'et. Hon säger till oss: titta här, traditionen som norm, same old Story, nya namn, nya färger, nya stilar! Men! business as usual. Lås in henne i kraven på hennes könstillhörighet!
På kvinnan i lila ser man ju hur den snygga muskulaturen skulle kunna spränga sidenet. Och Maroc-woman kan väl säkert sätta piruetter i magen på vem som helst bara genom att titta på den. Jo, ändå ... nog är hon kraftfullare nu, än då. Ändå syns en slags tomhet i ansiktet, i ögonen. Ett förfrämligande till rollen som sig själv, till den dom blivit, till den som dom förväntas vara, iklätt sig, en sorg, kanske förträngd, för medlöperiet i att spela med, i att sticka fram sin nakna fot i sandaletten under Kaftanen.
Såg en utställning med hennes bilder på Louisiana. Fascinerande.
SvaraRaderaÅh, det skulle ajg också velat ha gjort. Visst är det, jag menar det var fascinerande då, när hon gjorde den här serien "Film stills" med spisen, men nu da?! nu! nu ahr hon gjort det så många gånger igen och igen att det är genialt, tycker jag. Hon är ju inte ensam,men det ÄR något med bilder om de är genuina eller kopior.
SvaraRadera