Fortsätt till huvudinnehåll

Att vara människa?



Om konsten att se målet. Om konsten att inte låta sig falla ner i snöhögarna och slicka i sig av det kalla, för att man inte ser att ansträngningen det tar att gå uppför backen ger lön när man får susa nedför den sittandes PÅ snow-racern. På den konsten funderar jag mycket. 
Jag funderar på erfarenheterna, på hur man spårar in dem i hjärnan så att de blir varaktiga tillitsfulla vetskaper.
Men lilla vän, res dig upp, gå, stå, kom igen! 
Nä, det hjälper inte, ibland får man liksom koppla greppet, koppla runt omkring den lilla kroppen på någon, stötta, släpa, dra. Kanske gör det kopplade greppet ont? Kanske är den smärtan inte i paritet med tjusningen av ett snowraceråk, kanske är det inte värt det, när man kan sitta i snön och slicka i sig av den? Men man BLIR JU KALL om man sitter för länge. Man får ju URINVÄGSINFEKTION.


Nä, man får lotsa, man får rodla en bana, man får såpa den hal så att motståndet ger upp.
Upp igen! Och spåra för fan inte upp någon negation i lilla erfarenhetsbanken, den har somliga fullskriven disk av ändå. För det ger oavkortat ett upprepningstvång som är mer pålitligt än vilken ansträngning i världen. Om du rasar ut och skäller runt kan du ge dig satan i gatan på att du gjorde något bekant. Är man en sån som har så svårt med målbildskonstruktioner, då har man hört det förut! 


Men man funderar. Man funderar. Som jag, som har funnits runt barn & unga med funktionsnedsättningar under lång tid, som jag har funderat, och som jag har kommit fram till att antingen så har en del teorier inte tagit med dessa personer i sina förklaringsbyggen om lärande och varande, för att dem inte tillräknats sorten människa, eller så har dem helt enkelt teoretiserat FEL! 


Men om konsten att sätta mål och att fullfölja dem, kring det spörsmålet snurrar hela livet, och runt det kan vi väva våra framtider och tro att vi förfogar över nåt! att vi vill och förtjänar eller inte vill och därför får sitta där i snön och skylla oss fucking själva!  när det i ärlighetens tråkiga namn är summan av förmågor, av erfarenheter, av tillfälligheter, av sociala system och möjligen av stjärnorna i kosmos som avgör om du ens vet vad fan du vill och hur du ska ta dig dit.


Sandemose skrev att det är uthålligheten som tar dig någonstans. Men VAR är man? om man inte är någonstans? 




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Skär av den bara ...

Hur många mer än Sigrid Hjerten har dött av en slarvigt utförd lobotomi? I Måns Berthas dokumentär Det vita snittet talas om en ung ung flicka på fyra år som dog bara några dagar efter operationen där man snittade bort vitala delar av hennes hjärna. Dokumentären ger oss en historisk översikt och berättar att hjärnkirurgi började användas av Gottlieb Burckhardt 1888, och 1936 lanserades av portugisen Egas Moniz lobotomin, efter grekiska leuko (vit materia) och tomé (kniv), denna psykokirurgi spreds snabbt till en rad länder. Walter Freeman m.fl. förfinade ingreppet och den första utförda lobotomin av Freeman style i Sverige skedde 1944. Sedan dess har ungefär 4500 svenskar lobotomerats, 50% blev hjälpta, 1/3 del fick allvarliga personlighetsförändringar och 1 av sex dog. 2007 utfördes det senaste ingreppet på Karolinska sjukhuset. "Ja hade ingen lust precis till lobotomin ... ja, för jag förstod att det va nå lurt me're." säger Lisbeth Östman i dokumentären. Hon berä...