måndag 25 januari 2010

Valår

Kommer någonsin det socialistiska blockets budskap gå igenom allt det här?
Tränga igenom bruset från amerikanska stödgalor för Haiti där den globala byns megastjärnor med multifeta konton - vilka vi alla vill vara som varför vi shoppar till vi droppar - sjunger och gråtmilt tittar på oss genom rutan: öppna plånkan! Kommer det gå igenom sänkt skatt för flera så att flera kan köpa väskor för 10 papp.
Nä, tror inte det.  Allt det som sägs där är så fjärran allt annat som sägs. Ändå inte.
Varför solidarisera med Haitierna? Varför gör man det? Eller med - nu är det ju jävligt länge sen, jag vet, men det gjorde eftertryck, kan man säga - noshörningsunge på dödsbädden (har trots allt glömt vad han hette)?
Folk har hjärtan, men hur ska man tala till dem? Jag undrar? Hur ska budskapet förpackas?
Mona i rutan ochså Reinfeldt som Boxer-mannen mitt emot. Den som kan leverera lägst mest dräpande replik vinner över käglan man välte i direktsändning.
Jag vet inte.
Ändå, nån jävla rapport från nåt självgott borgerligt institut, glömt namnet även på det (va e de för djefla research på den här boggen?) har skrivit en pampflett 'Råd till en Finansminister'. Mestadels ideer om hur välfärden ska stärkas.  Det roar ju lite förstås.

Men, jag undrar ändå: hur kan vi ha hamnat här, var det inte finns en enda övergripande idé om vad samhället ska vara? Jag vet inte hur jag tänker, men jag ser en bild från Backateaterns uppsättning av Brott & Straff och tänker på om folk vill att det ska bli så? Vill folk det? Vill folk bli så djävla rika? att de skiter i det gemensamma? Är det så intressant?
Jag vet, ALLA vill ha! Och väskor är snyggt. Men man kan ju också passa på att påminna om var de där pengarna går, skinnet för en väska? vad kostar det? tillverkningen? transporten? och resten, det är ett imaginärt värde. Säg att det imaginära värdet är minst 9 tusen för en perse för 10.
Om man skickar nio tusen till en familj i ett anant mer kontantglest land, då kan den familjen köpa  sig ett land och odla på. Och nästa gång man är beredd att köpa nån pryl för att det är kul, kan man skicka lite stålar till en get, en ko. Kan bli en vändning i historien, ett sånt där mirakel, för en hel familj hundra år framöver, en sägen: Vet nu ungar, en dag kom det en bunt stålar! och på den vägen är det.
Skulle inte det vara roligt?!

Men allra mest kanske man skulle passa på att engagera sig för att förändra handelsvillkor och tullar till till exempel olika Afrikanska länder. Man kunde be Malmström - men hon ska väl vad jag fattar vara delaktig i att stärka bastionen Schengen ännu lite mer -  i parlamentet att påverka jordbrukssubventionerna till de bönder som dumpar billig mjölk och spannmål till t.ex. Västafrika vilket slår sönder jordbruken där och får unga att dra till städerna och liv i arbetslöshet.

Vi dör ändå på slutet. Det är ju så.

3 kommentarer:

  1. Bra skrivet! Konstigt, men i år har jag för första gången på länge intresse av valet. Jag tycker att vi står vid en vändpunkt. Vad är det för samhälle vi vill leva i? Hur ser vi på oss och omvärlden? Vad är planen? Grunden? Visionen?

    Den där köphysterin ger mig förresten nästan magknip och alla galor som vill att man ska ge pengar hela tiden ger mig ännu mer magont. Mitt bidrag är att skänka grejer till kyrkan istället för att sälja på blocket.

    Noshörningen tror jag fette Nelson. Eller Newton...nej, det var väl lillbrorsan...

    SvaraRadera
  2. Fette! Hahaha! Så går det när man försöker skriva snabbare än sin egen skugga ;)

    SvaraRadera
  3. Just det! Nelson var det, lilla Nelson och visst var han söt och bra, men det var lite kufiskt hur han blev allas älskling. Ja visst, känner du också så för köphysterin? Skönt vi är två, jag bryr mig liksom inte, tlefoner och allt jocks, saker ska vara bekväma och estetiskt nice men för mycket och för gott skaver liksom...

    SvaraRadera