tisdag 30 november 2010

Huskur

Känner den där misstänkta obalansen i magtrakterna,
virusvarningen ...
Har ni också såna känningar innan infektion?
En skum känsla i magen liksom, oroande ande- dräkt, m.m.
Uppstötningar, en klar sjukdomssignal hos mig i alla fall.
Immunförsvaret lär bo i mag- tarm- floran.
Avvaktar och ser vad som händer på diet av Yoghurt och Pro Viva, grönt te, och nu en soppa med alla de där antiimflammatoriska grejerna AB listade, eller vem det var som listade dom (vad nu antiinflammatoriskt har med saken att göra, men det verkar rätt juste i alla fall):

*gurkmeja
*ingefära
*citrongräs
*vitlök (meget)
*chili
*äpple
*cocosflingor
*kyckling
*morot
*broccoli

Ja ni hajar, man får hoppas att man just nu i alla fall blir vad man äter.

fredag 26 november 2010

Sov du lilla vide ung

Sömn är också kemi.
Det finns ungar som har helt kajko system i sina små kroppar.
Som aldrig får den där sömnhormonduschen.
I somliga svåra fall, som jag sett, nästan alltid ihop med specifik epilepsi, har visat svårast problem.
Och dem som inte kan slappna av och sluta 'tänka' och dessutom inte heller får någon sömndusch och som är omgivna av oro och fullständigt oförutsägbara föräldrar och system kan också ha abnorma svårigheter.
Att inte kunna somna.
Jag har en gedigen erfarenhet av att söva ugnar med olika funktionsnedsättningar.
Och jag vet att struktur, etablerar vanor extremsnabbt, just därför har man en chans, med få responser, tydlighet och säker vägledning.

Den föreställning om vilka känslor som ligger bakom gråt och sömnsvårigheter, även hos ett litet barn, intresserar mig. Om man har en människosyn där man inbillar sig att känslor alltid utan omsvep är genuina uttryck för det autentiska 'sanna' kärnjaget därinne, det som med i stort sett samma erfarenhet tros ropa där inne från och därmed kommunicerar genomtänkta budskap en själ till en annan på näst intill jämlika villkor, då får man förstås ångest av barnets gråt, eller ens dess ensamhet i sängen. Så ser jag inte på det. Och att läsa Karin Johannissons Melankoliska rum stärker mig i mitt synsätt, även om jag också funderar på var Johannisson börjar tillmäta biologin betydelse. Även känslor är kultur och kutym, menar hon. Och jag håller med. Om barn frågar, är det här farligt? svarar vi Nej, sov! det är bra! genom att vara tydliga och trygga och det för att vi vet att vi sett till att våra barn har fått sina behov av mat, vila aktivitet, kärlek och stimulans under sin vakna tid.

Men att rå på den kemifattige går inte med vilken metod man än vill.
Jag känner till några få barn som knappt sovit sina första tio år. Hur tror ni den utvecklingen går/gått?
Trots påstötningar VÄGRAS inte sällan sömnhjälpmedel. Opinionen är för stark mot medicin.
Helt galet. Galet galet.
Att barn är olika kan vi konstatera.
Även om det i de flesta fall nog är föräldrarna som orsakar ungarnas sömnproblem.
Tyvärr. Vi har ju ingen vana med barn, vi har ju ingen hjälp i våra hem, vi är ensamma, öde, rädda,missnöjda, oerfarna. Tro fan att man ängslas.
Sömnbrist, vår tids melankoliska tecken. Spänannde. Vad står DET för? egentligen?

tisdag 23 november 2010

Lanvin

Tur att man inte ville ha,
eller trodde sig passa i
de där slinkiga bakelseklänningarna.
H&M har redan slutsålt.

Under II

Var någonsin meningen med livet att vara Lycklig?
 -då har ni inte sett Familjen Bra, av Joachim Piirinen.

Under

Man undrar varför TV-shops alla skalmans bästa uppfinningar för den effektivaste träningen, ever, alltid är för ensambruk hemma.
Man undrar också varför OBH- nordica i sin elslinga- inbyggda filt- reklam sätter det frusna vackra paret med filtbehov i ett havsnära arkitektritat hus med gigantiska fönsterpartier.
Ja man kan också fråga sig om det kommer att betyda nåt för vårt real life att vi européer, i alla fall enligt min man aldrig kommer i håg nåt utan att skriva upp det så att vi sen kan läsa det. Annat man undrar över är om nyhets- redaktörer någonsin tänker på hur underligt det kan verka att från ena inslaget om tilltagande fattigdom, Irländsk bankkrash, "jag skulle inte varit här", svält- och kolera- rapport gå rakt över till ombonade julshopping-bilder till vilka säkerställda teser om eleganta säkert också italienska espressomaskiner som årets julklappar framförs.
I´m Julietta! (Alfa Romero, right!?)

fredag 19 november 2010

Elaka timmen

... ibland skrattar jag till med min råa bitterhet: tror folk att funktionshinder minskar nu? när dom så genomtänkt aborterar ryggmärgsbråck och downs syndrom? vilken djävla blunder det är, egentligen ... 

Nä, herrar och damer familje- lycka planering det sväller, sväller, sväller i omfattning, andelen med definierade funktionshinder ökar i takt med att samhället klämmer ur sig detta förakt för humanism (ja, nu tänkte jag alltså inte på Christer Sturmark, utan på sammanhangsförbindelser i historiska perspektiv kopplade till dagens forskning inom ett antal olika humanistiska discipliner) till förmån för cash, självdisciplin, underhållning, nannys och produktions- effektivitet.

lonely ...

En ansvarig för funktionsnedsatta i en kommun nära mig sa att ensamhet är ett problem för Sverige inte för de funktionshindrade. Alltså behöver man inte från samhällets sida, dennes förvaltning, tänka på det, uppfattade jag det som. Som om inte hela förbannade rörelsen och reformerna utgått från att försöka lösa det dilemmat medelst sina landvinningar.
Historielöshet och avsaknad av övertygelse är farligt, man tappar bakgrunden till striderna. 
Att dra höga svärd mot liknande uttryck för nonchalans lönar sig bara om man är fri så runtom denna höghäst råder väl tystnaden. 
Å andra sidan finns ingen tid för humanistiskt präglade diskussioner ute i kommunernas ledningsgrupprum. 

Jag älskar Universitetet för just det motsatta.
Kritiska perspektiv.
Dessvärre ute i verkställande verksamheterna är klyftan besvärande gigantisk mellan evidens och implementering.

Jag kan ibland, ärligt talat, känna mig helt förtvivlad: när ska vård- skola- omsorgs- insatser vilka kräver att personals kunskaper och kognitiva förmågor upprätthåller kvalitet innehållssäkras? Överallt gör man lite som man tycker och tänker, och då kan man ju lugnt meddela att det här och där tycks och tänks ganska slappt utefter minsta motståndets princip. Och detta slapptänkande ska inte ifrågasättas eftersom inte ens högsta instans uppenbarligen tänker göra just det.

Sen ska det ju förstås beslutas om arbetsmetoder och innehåll under demokratiska processer också, ute på arbetsplatserna, och det fattar ju alla att har man olika kunskapsgods och mål kommer den här demokratiska processen - hur snyggt det än låter med demokrati och förhärligande av medbestämmande -  hacka snett och knaggligt. Inte står herrar hjärnkirurger, som inte alls är nån hjärnkirurg utan en littorinbluffande cv- pajas och säger till en annan erfaren specialutbildad hjärnkirurg att han inte alls tror på de metoder som han använder och menar att för fan kom igen nu! var inte så rigid! man kan inte bara göra som man alltid har gjort [även om just denne inte har en aning om hur de har gjort och hur detta gjortet har utvecklats under långa tider av erfaret och kunkapsanpassat], nä nu tar vi fram sax och förskärare i stället! Såga upp kraniet Gösta!
Nä, det går inte till så bland hjärnkirurger, men i kommunernas mjuka sektorer går det till så mellan professioner av olika sort: va inte motsträvig, släpp till, öppna upp! samarbeta. 

Skjut av dom som älskar! det vore enklast. 








Heja Gudrun!

Det bästa för den feministiska rörelsen vore om Per Nuder tog över sossarna, likadant om det blev Östros: grattis liksom!

tisdag 16 november 2010

Livet ...

Död, elände, sjukdom, livets villkor, jorden, luften, novemberregn, sjörök och dimma är överallt omkring.
Insulinkoma, blå fötter, rosslingar, organ som lägger av, och ett till mannen mycket mycket nära dödsfall inträffar.

Så är det också alla SD áre. När man är på andra sidan och ens nära avlider är det inte bara att rusa å stad och fly me home to where I belong liksom. Nä, man hör röster och gråt på en sprakande telefonlinje och ligger i sin varma säng under duntäcket och man tittar i taket, förundras, och skäms för att man har det bra.

En man i femtio års åldern, stor familj, stor karisma, stor humanism dör i från av en icke diagnosticerad diabetes typ 2. När han väl kom till en läkare på ett sunkigt senegalesiskt sjukhus var hoppet förbi, organen hade tagit slut, njurarna var antagligen ur funktion, och hjärtat hade väl flimrat runt i hundra trettio och föst flager upp i hjärnan.  Han dog. 

In La Suede ligger en sextiofyra årig kvinna i sin säng och sockret stiger till nivåer mätinstrumenten inte borde klara. Ambulans i sista minuten. Organen lika slut och icke- fungerande som hos den ovan beskrivna mycket yngre och påtagligt mer starka mannen. På fjärde dagens intenisv- vård väcker man långsamt upp henne ur narkosen - och trots noll njurfunktion och likaså hjärtflimmer och allt vad man inte vet så börjar hon att leva igen, säga ja och nej. Och förhoppningsvis förhoppningsvis kommer mer mer mer att fungera igen. 

Vi har det så otroligt förspänt. Och överallt ber man, till gud, eller någon, eller något:
 låt det gå vägen! 
 

torsdag 11 november 2010

inte mitt ...

I det perfekta CV't figurerar ingen
som skriver om bloggtorka
och noll kommentarer...


Symtomatiskt: sök på torka och 70% av bilderna gestaltar en Afrikan. 

onsdag 10 november 2010

Idiotin

Det är synd om dom som tar betablockerare för att stilla sin nervositet.
Betablockerare sågar allt som kan verka livskvalitet.
I know, jag blev 75- trött, trög och stum på två veckor.
Jag tycker också synd om alla panshisar som får denna hjärtslowdownare morgon middag kväll.
Borde förbjudas.
Även sportchefer Öst nånting  som talar i teve om sport och idrott och hälsa som om det som bäst är satsningar för framtida os- hopp som det gäller - kunde förbjudas.
Och Kungen som opassande humoristiskt rapporterar från Kina att även den mest berömda(lilla Röda) boken där är något man inte heller pratar om.
Ur led är tiden, ännu.
En bunt av misstag, en hop av missgärningar, felande länkar, mänskliga faktorer, patriarker och maktnarkomaner:
dom och vi halvmessyrerna försöker, igen och igen ...

måndag 8 november 2010

Filmhimmel över november

Himmel över Berlin av Wim Wenders

Himmel över Berlin, var en verkligt älskad repris.
Har ni inte sett, se! så optimistisk, en sån ömsint kärleksförklaring till livet, till människan!
Där ser man inte ner på folk utan bildning och genuin, intellektuell personlig stil- & kapital så som egentligen Coppola alltid gör i sina filmer.


Som om hon återkommer till en svag eller för all del tydligare smak av att vara lite mer, lite bättre än somliga av sina huvudpersoner. Den där smarta, intellektuella karaktären som aldrig får något officiellt erkännande men som ges uppdrag att beskriva världen för de ytliga kunskapsföraktande men för all del storsmällande karaktärer som framgångsrikt slickar i sig tidens sockervadd och dekadens gestaltas i hennes filmer.

Coppolas två senaste filmer rör också mer uttalat i genusfrågan. Traditionell passiv man som dikterar villkoren för den för honom, för hans gunst oh så smyckade till självutplåning dansande svassande kvinnan.

Wenders kvinnoroller i Himmel över Berlin är väl inte direkt annorlunda, snarare oreflekterade, vilket är ganska symptomatiskt va: en Manlig ängel som vill offra sitt eviga liv till förmån för det dödliga på grund av kärleken till en vacker vild Kvinna.

Att Coppola gång på gång återkommer till temat att kritisera ytligheten i vår samtid kan bli intressant snarare än en upprepning, man kunde önska dock att hon ska slipa ner den där överseende tendensen av att vara lite bättre än sina karaktärer. De flesta intressanta konstnärsskap hanterar ett problemområde, snävt, om och om igen, borrar smalt men djupt, för ärligt talat, hur lätt är det att bryta ett mönster, i annat syfte än för att i en kommersiellt gångbar stund vara inställsamt instruerande?

fredag 5 november 2010

Djuret med två ryggar


Somewhere. Såg den ensam.Om ensamhet. Om tomhet och dekadens. Där nöjen med diverse sensationstriggers ska tränga igenom ledans hölje. Existentialismens ständiga närvaro i Sofia Coppolas filmer. Och så satt jag där och tänkte på kungen. När jag såg Stephen Dorff som den Hollywoodska succeskådisen Johnny Marco av både värktabletter, sprit och meningslöshet ligga avtrubbad i sin hotellsäng inför två poledansande strippor tänkte jag på den ofrivillige kungen. Lika synd som jag tyckte om Johnny Marco - och allt annat som man kan sublimera den känslan på -  under de två filmiska timmarna kände jag att jag tyckte om kungen. Va ska man göra liksom, som kung? - alla vill ha en bit av dig, och du tar, du roar dig, för att överleva, för att leva, och ja: otrohet, den finns ju. Överallt. Nu tog den förmodligen sig såna här former eftersom det var högsta skiktet som spelade. För ingen kan väl annat än att tro att kungen inte dementerade där han stod i jaktmarkerna i Västergötland och sa att familjen ser framåt?

Det säger väl egentligen något om både tiden och Sverige att man vid den tiden som Kungen slog klackarna i taket behövde hålla till i kriminella kretsat på svartklubbar för att få sig några girls i knät. Nu har vi vant in oss, haft nittiotalets bratshype i våra vardagsrum ett bra tag och medierna jobbar på representationen av också de övre samhällsskiktens nöjen och vedermödor. Vi fick Cafe och vi fick bimbofemmeismen, pengaflödet i innekretsarna, droger, sex. Och det har nu populariserats. Radhusmammorna har botoxläppar och silikonpattar. Det är okej, allt är okej. Vilken halvknubbig förortsförtiåring som helst går på poledancing varje vecka. 

Man försöker roa sig. Överleva. Men, på andra sidan, bortom extremnöjet ligger Johnny Marco och ångrar sina prioriteringar. Livet, människan - säger Coppola: behöver mer än att i allt förneka allvaret genom att hänge sig åt tillfälliga stereotypier av snabb tillfredställelse.






torsdag 4 november 2010

Kungens Tabernakel

Rövarkungar från den undre världen rapporterar:
sex & fylla!
Von Obens i herresäten säger:
avslappning & rekreation.

Och så Camilla Henemark? eller?
Ärligt talat,
det här innehåller ALLT, eminent förströelse för en trist novemberinledning.
Lek för somliga, Allvar för andra.

Saliga äro de oförmögna

I Småland nånstans i norra åt vi på en rastaurang
han försökte säga något om deras,
min mammas och hennes livskamrats,
jag blev högst rörd och öm
att prata och reflektera är inte alla människors lott
tillslut kan det bli helt tyst faktiskt, hos somliga
inrökt
och befäst
så många tusen stickor och stockar som har pålats i köttet
rätt ner i halsarna och täppt till
så tillsut har man inte ens ett språk för det
som andra tror finns där, och som kanske gör det också
Då kan det komma dagar när man låter ett ord sippra ut
en annan spetsar öronen, på ett ungefär.
Vi är allt bra tafatta med varann
Min mamma har varit tillsammans med sin man i hundra år
ensamma, tror jag
Hundra år av ensamhet
Människan är född sån,
ibland, ska man väl passa på att säga
somliga äro de lycksaliga


Förresten, jag tror jag är på den vägen också
på väg in i tystnaden
där man kniper ihop
inte orkar dra sina evinnerliga egna behov i långbänk
nånstans räcker det väl
man bryr sig om annat

Dont cry nu säger dock min man påfallande ofta
när han tror att jag ska älta vad jag behöver eller inte
Så alltså: bevisat, jag håller fortfarande på!
men det är fel saker jag säger
på fel sätt ...


Ibland undrar jag
sitter arvet i så förbannat hårt:
lögner, tystnader, förträngningar ...
eller är det bara vad som sker i en särskild fas
när man måste börja inse att man viker ihop om sina drömmar?

Vi satt där i alla fall i norra Småland och åt varsin dagens
pratade om framtiden, deras,
pensioneringstiden,
och det kändes som en utsträckt hand tillslut
alltså
fint.
Sen åkte vi hem igen,
satt i bilen och såg ut på de våta löven.

tisdag 2 november 2010

älska SVT Forum.

Om dom här tre stora religionerna som bygger på Abraham pratar man om på SVT Forum. Dom är så dominerande är för att dom är organsierade, sa man.
Fred mellan religionerna, sker när man lär känna varandras grundläggande element, man kan inte stänga ute religionerna och lämna dem att utvecklas i sina egna processer, säger en debattör.
Demirbag steen säger tvärtom förstås.
Segregerar eller enar religiösa uttryck och samfund, frågar man.
Folkrörelser byggde Sverige säger en annan.
Jag lyssnar,
och tycker om att Folkets Hus nu finns i mitt vardagsrum.
Även om jag förstås borde lockas ut, till KULTURHUSET, där man kan köpa fikabröd och kaffe och titta på dom andra.
Kulturhuset som segregerande eller enande kraft, va säger ni?

måndag 1 november 2010

Födelsedagskalas

Lång regntung promenad. Kala avlövade grenar. Blött. Och sen bar vi ut den stora men så bortom räddning trasiga platt-teven och ställde den i trädgården bakom huset. Gästerna droppade in och sa Oh så tjusigt. Och jag tänkte på det vi föst undan. Sopat bort.