lördag 23 januari 2010

Bryt ihop och kom igen, not

Ibland bittrar jag, det kan vara pittoreskt, men viss sorts bitterhet är det verkligen inte, den är stum och fullständigt livlös, svart hål. Kan komma hem och tycka synd om mig för att jag måste städa, indignerad över faktum att inge gjort det åt mig. För att ingen tagit hand om tvätten. För att allt blir där det läggs. Jag passar då också på att tycka synd om mig för allt annat som jag kan komma på, drar till exempel upp allt jag skulle kunna  tänkas vara dålig på, allt som jag sagt, allt som jag gjort. Naturligtvis är det också fel på alla de andra, en stund, för sen blir allt mitt fel igen, för det är ju lägligt om man ändå ska ge sig högar av skuld.

Ja, så går jag där och gluttar på luckan in till det svarta hålet, tills jag skäms, då kommer en härlig djävel som jag har boendes därinne: "Skärp dig! Sisu, sisu förhelvete!" För i ärlighetens namn vågar jag aldrig riktigt falla dit ner. In i den där soppan av självömkan och bitterhet. Det är lite tur det, för när allt kommer omkring tror jag inte på den vägen. Tror inte på uppgivandet, på sammanbrottets helande krafter. Ibland, ofta, har jag numera erövrat en ganska stor respekt för hur istället hjärnan spårar upp tendenser och gör läggningar av erfarenehter, som fixeringar fast ändå inte, inte alla, men åt det hållet. Som om livet är ett metallstycke som i fräsen spåras och spåren blir kvar. Därför tror jag att man kan, LÄRA sig att ta tag, ta i, komma igen, innan man brutit samman, jag tror att man kan lära sig skapa strukturer som stöttar, som underlättar. Man gör livet enklare. Krav efter förmåga. Men djävlar vad det kan vara dunkelt att se. Men, i alla fall, ibland säger jag till min väninna med återkommande depressioner att släpp inte taget, släpp inte taget, kom igen! ut å gå. För ärligt talat falla för sina depressioner för att självömkan tror att det kommer sekundära vinster, det ska man inte göra, inte bredvilligt. Depressioner ska man ta allvarligt på, det är allvarligt, farligt. Inget man sveper om sig som stans puffigaste duntäcke att gotta sig under.  

4 kommentarer:

  1. I de där sfärerna kan man få de mest imbecilla råd, typ KOM IGEN. Men det går inte, går inte...tål att upprepas 1000 ggr.

    Jag är också den där människan som tar in allt på en gång, damm, tvätt, kravbrev och mögligt bröd. Blir till en stor svart klump av klet, maskineriet hackar och hotar att stanna på riktigt. Så jag känner igen. Mycket.

    Ibland är de där stödhjulen på livets cykel guld värda. Att hitta strukturen som du pratar om, den som för en framåt istället för till vägs ände.

    O shit vilken ordmassa...känner själv att just idag är det bearbetning som gäller...och då, excuse me, kommer det massor.

    Kram o fin lördag till dig, nystädat eller inte:)

    SvaraRadera
  2. Jag tror du har rätt, när man ÄR där, går det inte att komma igen, men när man är på väg in i det, då kan man mota, som med hälsa, tänka hälsa, att det man gör får man också ut som kvitto, liksom. Jag tror det var vad ajg försökte prata om, den ibland lite lätta attityden till att även sköta om sitt psykiska liv. Man måste tänka på det, för depression är inget att leka med, eller tappad lust, eller allt det där som du vet man kan känna.

    Stödhjul. På olika sätt stödhjul. Vi utvecklar dem på vår livsväg beroende på hur stödsystemet ser ut runt om.

    Men du, njut av din lördagskväll!

    SvaraRadera
  3. För mig fungerar det nog egentligen bäst att acceptera känslorna som kommer. Mycket bottnar i en överväldigande trötthet, för mycket under för lång tid. Om jag kan acceptera att " i dag mår jag skit, men världen går inte under och om ett par dar kan ljusa tankar ha återvänt", då brukar det ordna sig. När jag näst intill grips av panik över mörkret som hotar, sammankallar styrkorna för att ta strid (styrkorna som inte finns) så låser jag mig istället och hamnar liksom ännu längre ner. Bryt ihop och kom igen handlar om det för mig. Själva brottningsmatchen kan i annat fall leda mig in i depression. Accepterandet kan ge mig en stund för återhämtning.

    Blev det här obegripligt eller?

    SvaraRadera
  4. Ja, det är begripligt. Jag tror att jag gör tvärt om och lyckas med det, antagligen för att man har olilka orsaker tillv arför man känner som man gör, det måste vara så. Individuellt. Det som är bra är att komma på hur man själv fungerar, och det brukar ju ta en tid, för lång tid kan man tycka, eftersom man mår ganska sådär under rätt länge eftersom man brottas.
    Ja, man vet inte. Men nervsystem är myckt olika funtade. Det vet jag.

    SvaraRadera