Fortsätt till huvudinnehåll

Ensamliv ...

Storsov ensam i sängen. Tyckte  det var skönt, att få ligga tvärsöver igen, vaknade och blinkade en stund, tände lampan, gick upp, tyst tyst, snö snö, torrvarmt i huset.
Jag öppnade ytterdörren halvvägs ut, skrapade snö i en halvmåne framför.
Snö snö snö, som bomull i den spretiga kala höstanemonbusken som jag inte orkade röja i höstas. Täcke på garagetaket.

Sopade undan på terassen utanför. Snö snö snö.
Men, oj vad varmt det var inne, torrvarmt, måste nått minst 25, inte bastuvamt men i alla fall högsommar.
A framme nu. Går väl där i sanden och spatserar. Folk kommer väl rusande till.
Då kanske han berättar om snön, om kylan, om den varma duschen.
Jag vet inte. Kanske mest om hur mycket dom äter därborta i landet i norr.
Hela tiden, massor. Frosseri. Stramt, högtidligt, ritualiserade måltider, man ska äta ihop, frukost också.
Fast vi slutade ju med det. Vi slutade med en massa saker. Förväntningar.
Sånt man har, Bilder. Utan dem vore man inget, ett djur.
Men så ollika bilderna är. Vad ska bli kvar, vad ska bort?
Nu återställer jag igen, mina ritualer, mina vanor, sätter p1 på högsta, till frukost.
Och sen, vad ska jag göra sen?
Sällskapet borta, energin borta, input försvunnet.
Jag får sparka igång, strukturera dagen.
Träning, bra kost, jobba, plugga, ja det ska jag, ta igen det försummade plugget.
Jag längtar efter fokus, koncentration. Stimulans.
Först kaffe, kardemummakaffe från den där espressokannan.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…