Fortsätt till huvudinnehåll

Ensamliv ...

Storsov ensam i sängen. Tyckte  det var skönt, att få ligga tvärsöver igen, vaknade och blinkade en stund, tände lampan, gick upp, tyst tyst, snö snö, torrvarmt i huset.
Jag öppnade ytterdörren halvvägs ut, skrapade snö i en halvmåne framför.
Snö snö snö, som bomull i den spretiga kala höstanemonbusken som jag inte orkade röja i höstas. Täcke på garagetaket.

Sopade undan på terassen utanför. Snö snö snö.
Men, oj vad varmt det var inne, torrvarmt, måste nått minst 25, inte bastuvamt men i alla fall högsommar.
A framme nu. Går väl där i sanden och spatserar. Folk kommer väl rusande till.
Då kanske han berättar om snön, om kylan, om den varma duschen.
Jag vet inte. Kanske mest om hur mycket dom äter därborta i landet i norr.
Hela tiden, massor. Frosseri. Stramt, högtidligt, ritualiserade måltider, man ska äta ihop, frukost också.
Fast vi slutade ju med det. Vi slutade med en massa saker. Förväntningar.
Sånt man har, Bilder. Utan dem vore man inget, ett djur.
Men så ollika bilderna är. Vad ska bli kvar, vad ska bort?
Nu återställer jag igen, mina ritualer, mina vanor, sätter p1 på högsta, till frukost.
Och sen, vad ska jag göra sen?
Sällskapet borta, energin borta, input försvunnet.
Jag får sparka igång, strukturera dagen.
Träning, bra kost, jobba, plugga, ja det ska jag, ta igen det försummade plugget.
Jag längtar efter fokus, koncentration. Stimulans.
Först kaffe, kardemummakaffe från den där espressokannan.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...






Mediekommunikation?