Ensamliv ...

Storsov ensam i sängen. Tyckte  det var skönt, att få ligga tvärsöver igen, vaknade och blinkade en stund, tände lampan, gick upp, tyst tyst, snö snö, torrvarmt i huset.
Jag öppnade ytterdörren halvvägs ut, skrapade snö i en halvmåne framför.
Snö snö snö, som bomull i den spretiga kala höstanemonbusken som jag inte orkade röja i höstas. Täcke på garagetaket.

Sopade undan på terassen utanför. Snö snö snö.
Men, oj vad varmt det var inne, torrvarmt, måste nått minst 25, inte bastuvamt men i alla fall högsommar.
A framme nu. Går väl där i sanden och spatserar. Folk kommer väl rusande till.
Då kanske han berättar om snön, om kylan, om den varma duschen.
Jag vet inte. Kanske mest om hur mycket dom äter därborta i landet i norr.
Hela tiden, massor. Frosseri. Stramt, högtidligt, ritualiserade måltider, man ska äta ihop, frukost också.
Fast vi slutade ju med det. Vi slutade med en massa saker. Förväntningar.
Sånt man har, Bilder. Utan dem vore man inget, ett djur.
Men så ollika bilderna är. Vad ska bli kvar, vad ska bort?
Nu återställer jag igen, mina ritualer, mina vanor, sätter p1 på högsta, till frukost.
Och sen, vad ska jag göra sen?
Sällskapet borta, energin borta, input försvunnet.
Jag får sparka igång, strukturera dagen.
Träning, bra kost, jobba, plugga, ja det ska jag, ta igen det försummade plugget.
Jag längtar efter fokus, koncentration. Stimulans.
Först kaffe, kardemummakaffe från den där espressokannan.