A Sunday Kind of Love

...vill inte sjukan har tagit ett fulgrepp i nacken. Vill, kanske ... men orkar inte. Jag vet, nånstans - intalar jag mig - av erfarenhet, att det brukar gå över. Men när den håller sitt fasta grepp vill jag loss och hellre skratta på trädgårdsfest (som jag ändå aldrig går på) iförd nån läcker klänning (som jag ändå aldrig har unnat mig att köpa). Gick upp tidigt i dag men la mig igen efter en tvåtimmars surfersfrukost, sov till två. Skakade till en Nutrilett Choklad, la mig igen. Tvingade mig upp och ut på en tvåtimmarspromenad. Hyrde två franska filmer på hemvägen. Dagen går i tecknet två, inga av mina två ögonbryn har plockats. Men nu, nu ska jag på tvårätters middag hos föräldrarna. Skönt att slippa laga själv. Twice as good!

Den unge mannen är stilig smart och så cool. Av en outgrundlig orsak läser han DI, tittar på företagsregistret och läser om olika människors olika bolag. Den unge mannen är iakttagande specialist på koder, skrattar åt allt där roller och status skramlar mot boxen som blir synlig i all sin futtighet. Den unge mannen tycker att Jan Eliasson är ett föredöme och en förebild, och han säger att han är beredd att ta stryk för en rasists kommentarer. Den unge mannen kan också identifiera en Wes Anderson film på iconografin efter två minuters tittande, och en dag överraskade han mig genom att sitta och titta på Babel på Svt play. Den unge mannen är som en storhjärtad bläckfisk med ben i alla världens hörn, och han avkodar sekundsnabbt metrosystem i vilken storstad som helst. Den unge mannen har högtflygande planer att bli en trummande pilot, och jag antar att med samma säkerhet som han går på scenen inför en spelning skulle han ratta ett plan över himlen. Det är underligt och nära på m

Dagen avrundas, med yoga. (Gu, va jag känner mig stark i skulder-partiet plötsligt.) Den brända middagen har nu digested i fyra timmar och det är dags för nästa näringsintag. Familjen vimlar i köket. Nån kan inte äta fullkorn. En vill ha ägg. Vi som tränat ska fylla på med c-vitamin och protein, mixern har malt ner ananas, mango, massa kiwi och yoghurt. Tv problemet i dag blir att Babel inte dubbats. A får sitta och se på Ranelid och undra va fan den blonde mannen med tjusarlock har att säga. Han skulle väl gilla honom som fan, för deras gemensamma intresse för egen-promotion. Sen blir det Juliette Binoche, å hon pratar väl franska. Kanske somnar jag nånstans där. Go natt Sverige. Tack för i dag!

Till A: Å Tack för att du öppnade det nya kaffepaketet vilket spred en groteskt hemtrevlig doft av gott gott kaffe när jag öppnade dörren efter en pisstrist jobbdag.

  - Brände min duktigt ihopslängda lasagne av kyckling broccoli och ostsås. Oh, naj! Snart kommer familjen hem. Och jag har bara suttit och bloggat. Bloggat bloggat bloggat. Vad säger man? Till A: Tack för att du tvättade hela tvättkorgen inann du gick! Tack för att du tog undan efter min hastigt ätna frukost! Tack för att du bäddade sängen! Tack för att du städade! Tack för att du la fram kyckling på tining! Förlåt för att jag åt upp chokladgrodorna jag köpte till vår efter maten fika. Förlåt för att lasagnen är oätligt bränd. Förlåt för att jag inte orkar göra någon annan mat. Förlåt för att jag inte orkat ta in tvätten. Förlåt för att jag nog  inte säger ett enda förlåt . Drar väl bara till med nån snyfthistoria, om att jag är trött ... ... eller lite sjuk.

Det är väl ändå fascinerande att se  hur vi presenteras bilderna av bröst.  De representativa mediabrösten: De kitschiga sensationsmakeriets bröst: De RIKTIGA: De hånade: De funktionella: De bearbetade METAbrösten:

 ...komma ihåg att jag älskar den här kopplingen jag har mellan det jag tror att  Joyce Carol Oates säger (inte minst i V åld - en historia om kärlek )  - när hon säger att hon inte intresserar sig för våld i sig men för vad våldet gör med människorna - och, min koppling alltså, till vissa av Cindy Shermans nittiotalsfotografier: Ibland tänker jag också att det roar mig som fan att genom den enligt kronologin omvända referensen blir även Monets impressionistiska t.ex. näckrosor inbäddade i Dolt hot. Michael Haneckes filmer är egentligen ingen dum kompis i den här eleganta mer smakfulla våldsexcessen (än Terminator och Die Hard). Men, är våldet värre, och mer frekvent, nu än förr (fråga BRÅ så säger de alltid av nån anledning att det inte ÄR det), eller har vi bara råkat specialintresserat oss för reproduktionen av våldet och dess konsekvenser? Är vi  helt enkelt fucked up på att få se det och läsa om det? Och i så fall VARFÖR?

I dag har jag suttit på möte och varit avslappnad och inte ställt mig i centrum eller positionerat mig i nån avvikande avkrok nånstans med min kritik eller ens surnat till i största allmänhet på nåt idiotiskt beslut. Bara suttit där och ätit Kiwi och varvat kaffe med varannan te, och gjort det jag skulle med ett glatt humör. Det va duktigt.

var det här. Ny frilla. Knappast. Ser ut som förut, men lite piggare, kan man väl säga. Självföraktet dippade bottennotering där i stolen på vilken den höstvita solen sken från två håll. Såg fördjävla blek ut, gråhårig i utväxten, och med ansiktsdragens nedfallna linjer som kontrasterades mycket noga av skuggor och ljusspel. Jag vämjdes av spegelbilden. Och jag sa det till na, sa att jag måste få en frilla så att jag slutar sätta upp håret hela tiden eftersom mitt hårfäste är så där alltså. Den unga Julia Roberts krulliga guldhårspuman sa då till mig att ingen är perfekt! Herregud! utropade I tyst till me.   - Nu får det väl tammejfan räcka med självömkan. Så var det sagt. Man måste till botten, sägs det. Här slog mitt emot.

Centralt för vården här är att man är listad. Man är listad på en central och har där sin doktor. Min sätter nu ut blodtrycksmedicinen som gjort att jag fått stumma stockben och neurologiska fantomsmärtor under fötterna. I morse gällde fasta inför besök på centralen för att lämna tre rör. Jag måste alltid titta bort när det mörkt mörkt röda forsar ut i glastuben. Det är äckligt. Tre meter innan jag nådde fram till provtagningsstolen, aka den kombinerade akutgynstolen med armstöd för benen på sidorna, så kände jag hur stickandet under fotsulorna hastigt brände och slet i nervändarna där. Fördjävla konstigt, tänkte jag, att man kan känna en sån smärta för att man blir rädd. Med värkande fotsulor satt jag alltså där sen och stirrade i taket och lät blodet pulsa ut ur kroppen. För lågt HB, men bra socker, sa sköterskan. Resten, det om blodfetterna, sköldkörteln, levern, njurarna kommer sen. Det kommer sen, på nästa besök. Med ett plötsligt behov av tröst  åkte jag bort till

lekte vi improviserad dansteater på golvet. Vem är du, vem är jag, vad vill vi varandra, frågade jag för att få ett sammanhang. Han satt redan på golvet med benen utspridda, han tiottade på mig forskande sen hittade han på: "Jag är svart, du är vit, vi har en kärleksrelation och du vill lära mig hur man gör, we fight." "Jaha," ... så Påhittat liksom! tänkte jag men jag sa: "Okej..." Sen tumlade vi runt ett tag. Rullgardinerna var nere i alla fall.

Läser om folk på olika bloggar, mest från Stockholm förstås. Dom är i och med och på, mitt i allt, med allt. En som fotat för nåt magazin men som hoppat o nu fri-lansar, säljer, smetar sig och knäcker bl.a. som fotolärare, finns för tillfället i Tokyo och publicerar fantastiska foton därifrån. Hög kontrast. Mycket färg. Absolut form, men innehåll? Vad publicerar jag? Från mitt totala ointresse av flash kommer ingenting. Tänk om man kunde göra som hon, i Virginia, eller var hon är? Den kvinnliga fotografen som gräver där hon står. I såna projekt finns densitet. Och en sällsam mening? Barn, död, natur vs kultur, tid. Sally Mann va? Jo, det är hon: Sally Mann. Snygg är hon också. "Idag, då allt fler fotografer och fotobaserade konstnärer arbetar med ny digital teknik, väljer hon fotografiets ursprung och utvecklar det till sina egna bildvärldar." skriver Kulturhuset inför en utställning där 2007 Så modigt, att förutsättningslöst gå mot strömmen.

A sitter i soffan, ja alltså snarare halvligger som en illustration av paschan. Vindruvor saknas. När jag pausar från mitt arbete och tittar ut i köket ser jag honom igenom rummen. Då ler han stort och vinkar snabbt snabbt med en kort och ryckig rörelse. Ingen drottningvink där inte.

Inte trodde jag att jag kunde kosta på mig att vara död när vi gjorde det. Men det kunde jag alltså. Han vet förstås inget om sånt här. Vet inget om allt det här inre som är därinne. I mig. Det räcker att han är där.

Hittade ingen mascara. Gick iväg utan. Ser alltså helt sjuk ut. Försökte kompensera med en eyliner men även den försvann, smetades ut. Om jag inte hittar den i morrn kanske jag får sjukskriva mig på ögonlocket med en tuschpenna.

Nu har postmodernismen blivit lika allmän som ICA-rabattkuponger fastmagnetade på kylskåpen i det här landets alla kök. Också Flyktigt förfastas. Men det VAR postmodernismens innehåll. Och nu är det verifierat. Att det var sant.

Förresten: om jag blev smal och fit kanske jag skulle kunna väljas av en Italienare. Smal och fit och med mera självkänsla. Om jag bara blev det då skulle kanske allt hända.

Varför bor jag inte i Rom och åker runt på en vespa? Fräser på den från Roma Termini, ner förbi Colusseum vidare till Petruskyrkan och runt runt leden mot den stora parken med Villa Borghese där groteskt många lösa hundar underhåller med sin toklek, och sätter mig där med en tidning och ett äpple. Om jag hade den läggningen att jag iddes, vad kunde jag göra för att förverkliga det?

Ja, man kan uppenbarligen tro att man kan affirmera sig framåt också. Bli den du tänker! Som om man uppmanas MANIPULERA sin spegling. Man ska alltså inte alls lämna över mandatet till den andre att avgöra vad den ser när den ser dig. Om jag gör en bild av mig och hänger upp den mellan dig och mig ser jag bara vad jag vill se. Juste! Men det kan förstås bli ensamt. Fast det är det ju ändå. Just do it! Cause youre worth it! Magnetisören. Men! vänta nu ... Hårddrar man den modellen passerar man gränsen för definitionen på frisk. När verkligehtsföränkringen losats. Men då förnekar man förstås det också, och ingen annan sanning blir skriven ändå. Nä, alltså: coaching och Meads syn på identitet går nog inte ihop. De sorterar inte där, i den kollektiva sociala identitetspolitiken. Nä, coaching och affirmerande New Age må vara mer behaviouristiskt förankrat. Om det är förankrat? Men!, tyvärr vinner förstås alltid den som säger: - Det är ditt eget ansvar! För ytterst är det ju det, ditt val.

Jag borde läsa Melakolins rum. Melankolins rum i mig är ett kombirum i den etta med kokvrå som är jag. Jag har allt i ett. Stråken av vemod finns med i allt. I rummet där jag bor är det svarta tapetserat med mörka blommor på gråvit botten. Min borg, mitt skydd, min trädgård. Intill svarta rosrankors strävan mot taket bor en törnrosa. Som hon väntar. I hundra år säkert. Sen dör hon nog. I en hjärtattack.

Läste vad Agneta Sjödin sa i tidningen Må Bra. Om självkänsla. För dålig och du uppehåller dig i tankar på vad andra sa: om Dig, hur andra såg: på Dig, vad andra tänkte: om Dig. Det ältas, runt, runt, runt. Min hjärnkapacitet ägnas storligen mestadels åt detta med IDENTITET. Kan inte komma undan. Återkommer, igen och igen. Alltid samma spår. Tillbaka till utgångspunkterna: Vem är jag? Den jag är i andra blir jag. Så säger ju sextitalets identitetsteoretiker i alla fall ... ja, alltså Mead och Goffman och dom. I den sociala speglingen blir jaget till. Tro fan att man ängslar sig då. Herregud! I den här tidens tand tuggas inga omsorger precis, här sväljer vi ironier och hån till frukost. Vad händer egentligen med såna som mig i en sån tid? Vad händer med såna som jag, som går runt och speglar sig i kreti och pleti för att hitta sig, och när det i kreti och pletis ansikten mestadels återspeglas sunk och nedvärdering, hån och flin? Men inte kan väl jaget konstrueras utifrån varenda djävla

Ringde killen på resebyrån. Satt tyst och tänkte att man kanske borde bli upprörd och kräva. Man kanske borde det, för själva respekten och den därpå följande betjäningen. Hur kan man liksom losa en returbiljett? Köpt som ombokningsbar men såld som ej bokbar. Vem får rätt mot ett stort flygbolag, säger killen. Ja, jag förstår, säger jag. Som ju gör det, inser faktat. Som resulterar i att han måste åka via Istanbul och stanna där två dar. Men, för det krävs visum, och nåt visum går inte attt få. Så, här är vi. Utan retur och med ett visum som går ut. Jag sitter tyst. Resebyråkillen knapprar på datorn. Jag tänker lojt att det ordnar sig. Den verkligt maktlöses sista plan är det irrationella hoppet. Därefter kommer nederlag, hopplöshet, när allt är oåterkalleligt förlorat går det inte ens att trösta sig med jolm. Men så plötsligt. Nu har det ordnat sig, säger han efter en som det känns evighetslång tystnad. Via Bryssel, och vidare till Dakar. To Afrique, i alla fall. Sä

Måste inte ha ett stylat house of Eden. Måste inte det. Det gör kanske mig till en av de få som liksom inte alls känner det behovet.

Jag går laget runt, ansikte för ansikte, kropp för kropp. En samling kvinnor, ja det kan väl vara sådär tjugoen stycken som står där i ringen runt den rödvitklädda ledaren. Alla vi som trotsat latheten, ursäkterna och livstristessen och gått iväg. Jag blir varm och tänker att här hoppar vi liksom. Tysta, för ingen säger nästan inget på hela den timme som det varar. En och annan avundsjuk, men också uppskattande blick på den i den bättre formen, i den starkare och snyggare kroppen. Bara kvinnor i dag. Mellan 22 och femtioåtta ungefär. Här hoppar de. Inte för hoppet om det så mycket bättre livet men för att förvalta det man har och för att skjuta vemod och stelhetens åldrande något lite framför sig. Mina armhävningar går bättre än förra gången. Allt går bättre. Bara hoppandet då som tynger ner sig i dyn av två stockar till ben som inte alls vill nåt schvung. Fotmusklerna krampar, allt krampar. Jobbar jag mig mot en infarkt, tänker jag för hundrasjuttionde gången. Jag vet inte. Några säg

Men va det inte hon som gjorde Nattportieren? My god, så länge sen och med vilken känsla jag såg den filmen! Mitt i natten, mitt i sommaren, varm luft, tät luft, öppna fönster, klibbig hud och pappalångbens mot blomtapeterna i vardagsrummet där jag satt uppkrupen i soffan och förundrades över att det ens görs såna filmer. Mot södern sen, Vers le Sud. Medelålders kvinnor som drog till Haiti för värmens skull, ja männens och solens alltså. Old story, vit desperat och medelålders kvinna knullar mörka män i Karibien(i alla fall i den här filmen). Filmen var ett försök till undersökning om exploateringen mellan rik och fattig, mellan fri och ofri, mellan mörkbrun och blekbeige. Ibland när man tänker tillbaka kan man förundras över med vilken förkänning somligt beskådas. Som om jag på nåt sätt redan visste när jag såg den filmen att det skulle bli mitt öde. Att jag tänkte göra det. Exploatera varm mörk man från södern. Och förstås bli exploaterad själv, åt andra hållet, för det ger och det t

Vem vill inte se ut som Susan Sarandon, eller Madonna, eller Juliette Binoche, eller den där andra fransyskan som spelar i alla filmer av den skicklige regissören jag glömt namnet på nu, ja just ja; det var ju han som gjorde Swimmingpool och dom där filmerna: Francoise Ozon heter han ju! å då är hon såklart självaste Charlotte Rampling: vem vill INTE se ut som henne, som dom? Några andra Snygga kan jag faktiskt inte ens komma på, famlar helt i blindo efter bilder. Jag är helt enkelt för dåligt uppdaterad. Måste ha mer målmedvetenhet i det här!

Man måste nog säga att det hänger ner rätt så bra nu, som dräpande gardinsjok runt kinderna. Håret. Det gråa sticker ut från svålen och från bussfönstret en dag såg jag en kvinna med ett djävla stort yvigt Svinto så grått i utväxten att det vitnade i trettio centimeter innan en gammal äckligt urtvättad hennafärg tog topparna i försvar. Herregud, tänkte jag, lätt chockad. Har hon tröttnat på att färga håret, eller bara korkat igen i all lust till fägring? Hon, kvinnan med det stora burriga håret vitt i rötternas trettiocentrimetriga utväxt, hon rörde sig utanför bussfönstret, skyndade vidare med kassar och påsar i mjukisbyxa och täckfodral. Jag, en med kortare grånad, mörkare visserligen men ändock lika grått och nu alltså även vildvuxet långt, satt otåligt i bussen i väntan på att hållplatsstoppet skulle vara över för att återgå till en snabbare hemfärd genom oktoberkvällen. Jag synade kvinnan förstås, uppifrån och ner, graderade, värderade, mätte upp. Jag vet, vi är sålda nu. Antingen