Fortsätt till huvudinnehåll

Någonstans i Sverige

Sahlin bar en väska värd 6 lök i riksdagen. Nu är det på allas läppar. Och när vi då ändå betraktar modefronten kan jag inte tänka mig nåt som jag tycker ser mer pubertalt ut än nerbitna naglar med mörkt nagellack i blåtoner eller svart. Nu är det ute med svart nagellack dessutom. Ute är också Stieg Larsson, nergrävd, ändå beskylls han för att inte ha skrivit Millennium-trilogin. Jaha, vad ska man göra med det misstänkliggörandet? Gräva upp honom? Sambon nekar. Nekar gör också Meryl Streep exmannen en avskedskyss efter det försoningsknull dom håller på med i Its Complicated. Den scenen är lite intressant, Ewerdal sågade totalt, men jag funderar lite: vad försöker Meyers säga just där? För när Streep stängt dörren bakom sig skratttar hon så självdistanserat som bara en som inte bryr sig kan göra. Bryr sig gör inte heller SCANIA-chefen som får 50mille som fallskärm om han sparkas från sin konkurrensutsatta post. Så är det bara, sa han. Hans underställda som avskedats och som nu förväntas vara flexibla i både lön och arbetstider som tillfälligt bemanningsanställda får inget, ingen trygghet, inga banklån, inga liv, för så är det bara, sorry. Liv, på Astrids Lindgrens barnsjukhus anmäls en liten spädis död igen. Den här tron att allt fixar sig, att man kan laga allt, att man kan göra alla rätt i alla bedömningar: den trenden breder ut sig. Anmälningskultur. Det är ju demokratiskt, men jag vet inte. Vet inte, gör jag inte heller om fåglarna jag hörde i trädgården i morse är vårfåglar eller om jag bara inte hört dem tidigare. När jag sa till A att våra fåglar flyttar till Afrika en del av dem trodde han mig inte. Nä, det verkar inte sannolikt. Lika sannolikt som att jag av alla kol-kajaler på Kicks hittar just den enda färgen jag vill ha och ser att den heter African Brown. Afrikanskt brun gör ögonen i dag. För jag målar mig nästan alltid, även när jag går och tränar. Numera har man inga marginaler att be för. Inget att försvara.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör:




Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...