Fortsätt till huvudinnehåll

Mera Åsa Bäckman i rutan

Jag skulle tro att det här med geniala idioter som härskar i ett rum bäst förstås i ett lärandeperspektiv.
I en samling, i en grupp med ett gemensamt mål, kanske en arbetsuppgift, finns det ofta nåt/nån som leder och några som arbetar, producerar, förverkligar mot uppsatta mål (vilka de nu än är).
  I vissa branscher är ledaren en demonregissör, eller ett bildningsgeni med oinskränkt status, eller en med så förtvivlans mycket makt, inflytande och kontakter att inte ens Fan själv tycker sig ha råd att stöta sig.
In i bekräftelsesfären kräver dessa outstanding leaders ett hov, naturligtvis, av stöttepelare och konstruktörer. Det är ju ett samspel, gruppen är en marknad, eller en psykologisk spegel, eller en inre teater. I detta är dem alla medberoende, för där utvecklas helst ett slags status quo, om ledaren får vara med och bestämma. Men! det ska förstås utmanas och duelleras om maktens entiteter. Och låter vi spelet mellan aktörerna bli målet är narcissismen hotande på den ofta grisiga och omedvetna psykologins fält.

Om vi i stället håller oss fast vid syftet,  frågan om målet, då får vi börja fundera på våra roller och acceptera vissa faktum. Hur arbetar man bäst? Kanske spiller det rebellisk lust att konkurrera från en bildningsgeni-ledare vilket stimulerar till höga hopp och gränsöverskridanden. Och kanske är det ljuv bekräftelse att svepas med i dämonregissörens stjärnströssel.
  Egentligen behöver man inte invända mot den karismatiske ledarens positiva effekter på gruppen.
Men baksidan, om den uppburne rasar ut, eller kör med mobbing av den som inte lever upp till kraven, eller lever upp till dem alltför väl, då frågar man sig om arbetsmiljölagen bara gäller gråtråkiga arbetsställen för oglammiga kommunala- och statligt- anställda? Meningen är ju inte att en  i arbetsledande ställning ska orsaka arbetsmiljöproblem för en enskild. Men ibland kan man tro att såna sjåperier uppfattas som nåt betongsossigt påfund för 'de svagas' räkning.

Inom t.ex. media- och kultur- världen kan man låtsas att företagen, institutionerna inte lever utan att ständigt producera på topp, man kan hävda att medelmåtteriet inte ryms däri, man kan påstå att det behövs brandfacklor som rör runt. Men alla vet ju - här kommer vi till tanken om lärandet - att prestationer stimuleras på olika vis. Ibland krävs tillit, trygghet och lotsande, ibland krävs känslan av inflytande, upplevelsen av rimliga begripliga processer för att någon ska prestera bättre och bra. Därför tror jag inte att det goda ledarskapet som stimulerar till kreativitet nödvändigtvis bygger på himlande respekt och rädsla från medarbetarna. För att våga måste man också känna trygghet, genom att organisationens uppgifter och belöningar präglas av transparens.
  När det som Åsa Bäckman skrev om i DN, växlas mellan hur favoritdockor ömsom älskas, ömsom blir föremål att nålsticka offentligt förstår man att det är nåt som är mycket underligt i just den där gruppen, där och då. Katarina Wennstams roman Alfahannen - om svinerier i filmbranschen - var möjligen startskottet som fick bl.a Beckman att sjunga ut, visserligen 12 år försent (vad nu det säger om Bäckman, och om systemet).

"Jag har aldrig varit med om så mycket rädsla. Ingen vågade säga något om det som alla vet finns där: våld, sextrakasserier, alkoholproblem." säger Wennstam i en DN-intervju


Jessica Zandéns dito utspel på Newsmill skrev jag om här. Klart man undrar vad som händer. Dock betackar sig Maja Lundgren för sällskapet i klubben kulturdamers anfall mot patriarkatet. 
Riskerna med den här typen av inläggskotterier är förstås detsamma, att det uppstår kluster av okritiskt granskade   påståenden som blir eviga sanningar som förföljer folk. 



Kommentarer

  1. Hur man än vrider och på myntet, fenomenet syns ju i många kretsar. Men på ett sätt mindre i "offentliga rum" där sanningarna blir så lätt identifierbara.

    Däremot tänker jag att de som har givna plattformar att göra avtryck i tillsammans hörs så starkt att effekten lätt får drag av "sänka skepp"-kulturen.

    Att den karismatiska ledaren faller hårdare än sina undersåtar bidrar kanske i viss mån också till rörelsen. (Svårt att räta upp lutande tornet i Pisa, ungefär.)

    SvaraRadera
  2. Ja, det är verkligen sant, såna här saker syns i många kretsar. Ändå kan man uppfatta kraftiga skillnader emellan olika t.ex. arbetsplatser vad gäller försök att leda och att hålla öppet kring information, uppdrag och belöningssystem.
    Inte utan att man undrar hur facket agerat t.ex. i detta exempel? Hur ser samtalen dit ut? Rings dom ens?

    Jo, tendensen att på några dagar med bloggkommentarer och inlägg kan en mobb sänka vilken Titanic som helst. Det måste man komma ihåg. Att försöka vara lite medveten om vad man egentligen vill vara, som medmänniska ... (även här ... )

    SvaraRadera
  3. Jag tror att man hela tiden måste påminna om att prestationer stimuleras på olika vis. Det har en märklig tendens att falla bort...

    Bra skrivet.

    SvaraRadera
  4. Ja, verkligen. Många gånger förutsätts att prestation är något absolut, att man presterar med kvalitet eller inte, men så är det ju inte, man behöver så olika saker för att kunna göra bra ifrån sig. För att kunna göra något över huvud taget ...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: