tisdag 19 januari 2010

Mera Åsa Bäckman i rutan

Jag skulle tro att det här med geniala idioter som härskar i ett rum bäst förstås i ett lärandeperspektiv.
I en samling, i en grupp med ett gemensamt mål, kanske en arbetsuppgift, finns det ofta nåt/nån som leder och några som arbetar, producerar, förverkligar mot uppsatta mål (vilka de nu än är).
  I vissa branscher är ledaren en demonregissör, eller ett bildningsgeni med oinskränkt status, eller en med så förtvivlans mycket makt, inflytande och kontakter att inte ens Fan själv tycker sig ha råd att stöta sig.
In i bekräftelsesfären kräver dessa outstanding leaders ett hov, naturligtvis, av stöttepelare och konstruktörer. Det är ju ett samspel, gruppen är en marknad, eller en psykologisk spegel, eller en inre teater. I detta är dem alla medberoende, för där utvecklas helst ett slags status quo, om ledaren får vara med och bestämma. Men! det ska förstås utmanas och duelleras om maktens entiteter. Och låter vi spelet mellan aktörerna bli målet är narcissismen hotande på den ofta grisiga och omedvetna psykologins fält.

Om vi i stället håller oss fast vid syftet,  frågan om målet, då får vi börja fundera på våra roller och acceptera vissa faktum. Hur arbetar man bäst? Kanske spiller det rebellisk lust att konkurrera från en bildningsgeni-ledare vilket stimulerar till höga hopp och gränsöverskridanden. Och kanske är det ljuv bekräftelse att svepas med i dämonregissörens stjärnströssel.
  Egentligen behöver man inte invända mot den karismatiske ledarens positiva effekter på gruppen.
Men baksidan, om den uppburne rasar ut, eller kör med mobbing av den som inte lever upp till kraven, eller lever upp till dem alltför väl, då frågar man sig om arbetsmiljölagen bara gäller gråtråkiga arbetsställen för oglammiga kommunala- och statligt- anställda? Meningen är ju inte att en  i arbetsledande ställning ska orsaka arbetsmiljöproblem för en enskild. Men ibland kan man tro att såna sjåperier uppfattas som nåt betongsossigt påfund för 'de svagas' räkning.

Inom t.ex. media- och kultur- världen kan man låtsas att företagen, institutionerna inte lever utan att ständigt producera på topp, man kan hävda att medelmåtteriet inte ryms däri, man kan påstå att det behövs brandfacklor som rör runt. Men alla vet ju - här kommer vi till tanken om lärandet - att prestationer stimuleras på olika vis. Ibland krävs tillit, trygghet och lotsande, ibland krävs känslan av inflytande, upplevelsen av rimliga begripliga processer för att någon ska prestera bättre och bra. Därför tror jag inte att det goda ledarskapet som stimulerar till kreativitet nödvändigtvis bygger på himlande respekt och rädsla från medarbetarna. För att våga måste man också känna trygghet, genom att organisationens uppgifter och belöningar präglas av transparens.
  När det som Åsa Bäckman skrev om i DN, växlas mellan hur favoritdockor ömsom älskas, ömsom blir föremål att nålsticka offentligt förstår man att det är nåt som är mycket underligt i just den där gruppen, där och då. Katarina Wennstams roman Alfahannen - om svinerier i filmbranschen - var möjligen startskottet som fick bl.a Beckman att sjunga ut, visserligen 12 år försent (vad nu det säger om Bäckman, och om systemet).

"Jag har aldrig varit med om så mycket rädsla. Ingen vågade säga något om det som alla vet finns där: våld, sextrakasserier, alkoholproblem." säger Wennstam i en DN-intervju


Jessica Zandéns dito utspel på Newsmill skrev jag om här. Klart man undrar vad som händer. Dock betackar sig Maja Lundgren för sällskapet i klubben kulturdamers anfall mot patriarkatet. 
Riskerna med den här typen av inläggskotterier är förstås detsamma, att det uppstår kluster av okritiskt granskade   påståenden som blir eviga sanningar som förföljer folk. 



4 kommentarer:

  1. Hur man än vrider och på myntet, fenomenet syns ju i många kretsar. Men på ett sätt mindre i "offentliga rum" där sanningarna blir så lätt identifierbara.

    Däremot tänker jag att de som har givna plattformar att göra avtryck i tillsammans hörs så starkt att effekten lätt får drag av "sänka skepp"-kulturen.

    Att den karismatiska ledaren faller hårdare än sina undersåtar bidrar kanske i viss mån också till rörelsen. (Svårt att räta upp lutande tornet i Pisa, ungefär.)

    SvaraRadera
  2. Ja, det är verkligen sant, såna här saker syns i många kretsar. Ändå kan man uppfatta kraftiga skillnader emellan olika t.ex. arbetsplatser vad gäller försök att leda och att hålla öppet kring information, uppdrag och belöningssystem.
    Inte utan att man undrar hur facket agerat t.ex. i detta exempel? Hur ser samtalen dit ut? Rings dom ens?

    Jo, tendensen att på några dagar med bloggkommentarer och inlägg kan en mobb sänka vilken Titanic som helst. Det måste man komma ihåg. Att försöka vara lite medveten om vad man egentligen vill vara, som medmänniska ... (även här ... )

    SvaraRadera
  3. Jag tror att man hela tiden måste påminna om att prestationer stimuleras på olika vis. Det har en märklig tendens att falla bort...

    Bra skrivet.

    SvaraRadera
  4. Ja, verkligen. Många gånger förutsätts att prestation är något absolut, att man presterar med kvalitet eller inte, men så är det ju inte, man behöver så olika saker för att kunna göra bra ifrån sig. För att kunna göra något över huvud taget ...

    SvaraRadera