måndag 30 november 2009

Trots allt ...

Frid i huset.
Frid.
Lussebullarna blev inte så goda som dom brukar.
Och jag minns inte ens nu om jag löste ut saffranen i vätskan eller om jag glömde det, och la i det i degen direkt.
Det konstiga var att jag under bunklocket (Hammarplast) när jag bara skulle kolla jäsningen på min kalldeg jag hittade de två tomma saffran-paketen.
Jag tog bort dem, naturligtvis.
Men bullarna var rödprickiga i stället för gula, så nåt hände.

A undrade om vi hypar Julen så här hela december.
Värre än Ramadan.
Helt absurt.
När man ser det med någon annans ögon.
Med mina såg jag ljus som tindrade, familjen som vilade i omsorg, stjärnorna som glimmade.
Kärlek och Frid.

lördag 28 november 2009

Houston, we have ... oh no!

Det är alltså i dag?!
det ska bakas
och sättas lampor och ljus
Och nu när allting är energisnåla glödisar
får jag väl fara the Market fram och tillbaka
tretusen gånger
för att jag ekonomi-snålar med
armaturens kärnvärden.


Och allt detta innan jag kommit iväg till den där
festen som jag förstås inte vill gå på.
Hur svettigt har det då hunnit bli i min
nyinköpta korta tighta klänning?
Varför trodde jag att jag skulle ha en sån?

(Färga håret också din oglammigt lata djävel!)

Jennifer Beals? Not.

Jag var ensam i träningsrummet i dag.
Musiken fegade, för jag hade glömt minnet.
Släpat på bashögtalare och hela IKEA påsen full av sladdar o grunks.
Nästan i onödan. Glömt USBt med rytmerna.
Men sen stod jag där, i alla fall, ruskade tag, fick ingen ordning på musiken.
Sträckte, hoppade, gick på diagonalen, men mest:
TITTADE på mig i spegeln med
SJÄLVFÖRAKT.
Kom på att jag såg minst ut om jag stod VÄLDIGT nära speglarna, eller VÄLDIGT långt bort.
Det lilla muntra sjönk undan snabbt:  när jag hoppade sådär VÄLDIGT nära spegeln såg jag hur fettet under och över bröstet liksom gungade till, rörde sig. Jag såg hur armfettet liksom rundade sig och gav armarna ett löjligt kort och krumt intryck.
Innerlåret tror jag har gigantiserats efter år av ridning.
Det måste vara så.
Dom putar ut sjukt fult.

Innan jag gick hemifrån motiverade jag mig som Jennifer Beals-svettig, så MYCKET skulle jag jobba.
FETT hårt.
Flash dance'a skiten ur mig. Alltså.
Nu blev det mycket skit. Fel skit.
Självhatet 1½.

fredag 27 november 2009

man ...

... man snackar om manligt.
Om manligt, man-ligt.
Min man, ja, det säger jag ju.
Kunde lika gärna sagt partner.

För i mig bor en lesbian och en bög.
Lesbianen tycker om kvinnor(såna utan snopp).
Bögen gillar män(med).

Nu har jag lämnat den lesbiska på undantaget.
Eftersom jag vet att hon är i underläge.
Då känns det bäst på detta vis.

Min man, och bögen i mig.
När vi har sex, kunde det lika gärna vara utan man-lighet.
Man tar det man har, liksom.

Vad försöker jag säga?

Jo, jag säger: jag VET INTE vad det manliga är som jag förväntas tända på hos den jag kallar min man.
Det är nog ganska oartikulerat.
Jag tycker om honom för att han är den han är.
Men inte för att han borde göra det eller det, vara si eller så.
Jag tycker om det han GÖR.
Så som han gör det.
Inte för att det är manligt.

När hon gjorde detsamma: då gillade jag det för att hon gjorde det.
Små hål i verkligheten av strömmande kärlek och åtrå.
Inte kan jag veta var det tänds?

Min Lesbiska brud och min bög brud som delar rum inuti mig är nog ganska överrens.
Accepterat.

Hur verkligehten organiseras däremot, om det har det manliga och kvinnliga mycket att säga.

Til you drop

Tre paket Saffran
á 98:-

Min väns mamma plockar blommorna på nån karg kulle utanför Teheran och skakar ur de där gula pistillerna
ur innanmätet.
Jo, tror fan att DET kostar.
Tänker på att jag köpte finfinaste Saffronen i Bazaren i Istanbul.
För nästan inga pengar.
Kunde man åka dit i stället?

Istanbul, det är fint.
Men kan ändå inte läsa färdigt den,
Ohran Pamuks Istanbul alltså.
Om farmor som ligger i lägenheten och om livet i ett storfamiljshus, om stegläten uppför gatorna i det kulliga runtom Bosporen.
Har egentligen bara bilden av hans Farmor i det där huset och håller den högt för det.
Ibland är det konstigt.
Helheten spelar ingen roll, men små detaljer som GÖR helheten.

Så som att Lussebullar GÖR julstämning.
Ska bli lussebullar. Dubbla satser.
Ska man vänta med att äta dem till jul?
undrar A.
Nä, men till första Advent.
Första Advent. Det låter högtidligt.
En detalj, förvisso, men så fin.

torsdag 26 november 2009

Sötma

Under några regniga novemberdagar
nu
har kärleken varit toksötstark

STOR
MJUK
ÖMSINT

Vad är det, frågade jag
sömndrucket när A
vände och vred sig i sängen:
LOVE, sa han,
It´s LOVE ...


onsdag 25 november 2009

Sten i glashuset

Ja, också tänkte jag på det;
när jag såg Ingvar Carlsson (heter han ju)
i en stålstringad fotölj med underlig sittkomfort i kanal 8, Adaktusson.
Alldeles vit i håret var han, och förkrymt.
Fortfarande samma röst,
trygga lotsen genom -93 krisen
med flyktingförläggningar i brand och 500 % ränta.
Ingvar C, genom honom första lektionerna i nationalekonomi.
Riksbank och räntor.
Doijjan.
Foten.
Och nu alltså Munnen, längre ut i giporna än någonsin.
Som frun.
Och då; då tänkte jag på det,
kastade stenen i mitt kränkta glashus:
hur sexig är han, egentligen? maktsexig?
Var han någonsin maktsexig?

Sen tänkte jag igen, bumerangade tillbaka den där stenen,
att låt en va, för i helvete, låt en va!
Man ÄR mer än ett knullobjekt.
Det räcker med den värme, den erfarenhet, det sociala patos
som Ingvar C fortfarande utstrålar.
Det kvalificerar honom med råge till medmänsklighet.
Värmer nog gott tätt intill frun om nätterna.
(Och va snygg hon var, snyggare än någonsin, på Idrottsgalan, eller om det va Fotbollsgalan ... ?)


Tända till

Somliga tror att man kommer att bli mindre KÅT
för att det här med Kvinna och Man skulle bli nåt annat.

Hur rädd är man då för att omdirigera sina triggers;
från den helt igenom visuella (och nej, det känns inte på riktigt) konservativa porr-ikonografin till något baserat på annat.
Att öga sig igenoom sitt sex-liv.
Va fan är det för begränsning att försvara?
Vad har det gett för tillfredställese, egentligen: für ALLE?

Genus

Genuspedagogik som vore den sprungen ur en illa omtalad statsfeminism nagelfars här o var.
Jag fattar inte grejen.
Med det provokativa i att man gör genus.
Kan inte förstå ifrågasättandet.
En transa som gör Britney i American Idol, vore väl tillräckligt.
Mer?
Boys don´t cry.
Timmarna.
Brokeback.
Billy Elliott.
Girlfight.
Allt om min mamma.
I själen alltid ren.
Å lite Fassbinder.
Och ja, alla djävla filmer egentligen som både bekräftar och leker med stereotypa könsroller och/eller går in för att problematisera eller överskrida dom.


Okej att man kan vara oense om i vilken värdehierarkisk ordning detta med kön och genus existerar.
Okej att man vill tycka synd om det och det för att det och det är fördjävla överpriviligierat.
Men att man aldrig kan enas om vilket.
Okej.
Men det andra, själva dikotomiseringen av Hon och Han, det ruckar vi ju på oanständigt ofta i takt med att tiden och ALLT rör sig.
DET måste man väl i alla fall tillerkänna tiden och ordningarna. Som vore det en befrielse für ALLE.

Ska det vara så djävla provocerande att erkänna.
Ska det vara så djävla svårt att se att de biologiska skillnaderna bör tas hänsyn till som individuell styrka eller brist? Hela den där kollektiviseringen av att majoriteten av pojkar eller av flickor är si eller så, det leder väl egentligen ingen vart.

Min Gud, varför har du övergivit mig.
Hur svårt kan det va?

lördag 21 november 2009

Novemberregn

Ibland känns allt så sorgligt tragiskt
att  inte ens orden vill ge det nån form.

Melankoliskt stämd sen födseln antagligen.
Oftast ett rättså fint läge.
Bara ingen ser, och ser det fel.
Då hotar depression,
tammejfan
om det inte är
så.

Låt mig va med mitt melo ...



På tal om fett

Påsen kostade 12.9
ett hekto 6.90
betyder alltså att jag snart har
förtärit -förätit
knappt 2oo g. lösgodis.

Varför?

fredag 20 november 2009

Some like it Hot

Ryckte upp dörren in till bastun,
tvärstannade,
sa ursäkta och gick ut.
Blev stående utanför,
läste skylten på dörren
lite mer noga.
Blandad.

Gick in igen.
Satt där med handduken virad om kroppen, håret hängande ner.
Fullständigt obrydd över hur jag tog mig ut.
Befrielsen, tänkte jag, och bläddrade vidare i mitt gratisex av Aftonbladet.
Bara för A jag åmar mig.
För att, det här är ju hans kropp.
Liksom...


En gul T Ford kanske?

Henry Fords fabriker, modernism, hela grejen,
med att sätta sig och åka,
åka iväg. Äta avstånd, svälja väg.
Bilen.
1908 i Detroit, billig masproduktion, sen rullade det på.
Bilen. Min lilla Gula.

Ibland när jag sitter i trafikköerna in mot stan kollar jag runt,
checkar av modellerna omkring,
och då inser jag inte, utan konstaterar nåt jag redan vet, att min lilla skitbil är papprig och för enkel för
att tävla om nån annan tjusig bils gunst.
Det är underligt.
Men, då tänker jag ändå;
att själva funktionen, med vad bilen gav och gett,
den är i alla fall den samma.
Och vad bryr jag mig om det andra.

Vad bryr jag mig om det andra?
Om att löpande bands principen föddes där, satte människa i arbetets modul med stämpelklockor och monotoni. Paradoxalt nog alldeles ofri.
Hur långt hann dom köra innan dom var tvungna att  vända om för att hinna till nästa fabrikspass?
Ungefär lika långt som jag körde i dag? Eriksberg: tur och retur.

Men lite bryr jag mig i alla fall, om
att förardörren på Gulan av nån fuckad anledning har gått i baklås,
måste alltså kränga mig ut, och in, genom passagerarsätets öppning.
Då tittar jag mig återigen runt, och passar på ... när jag tror att ingen ser.

Kan ett ögonblick förtvivla lite, för va fan kan jag göra åt dörren?
Och vilken är min plan B,
                                                               när även dörr två strejkar?





onsdag 18 november 2009

Trix

Att stå längst bak i träningsrummet
och se sig på långt håll i spegeln
kan ge en upplyftande injektion
till själv-bilden.

Hopp hopp,

jag överger dig inte
om du nu trott det ...

Bara små utflykter
ibland.

Man är väl masochist.
Helt enkelt.
Kvinnorsjälvförnedringen,
det är väl ett skumt begrepp.


Funderare

Exotism.
Essensialism.

PISKSNÄRTSORD.
Kolonialhistoriens värsta svordomar.
Och de där pretto-akademikernas skamfyllda anklagelse.
Hur man än gör gör man det, det ena eller det andra.

Jag tänker.

Det är lika svårt att låta bli det som att låta bli att ettikettera.

Folk.

Men jag tror jag avskyr essentialismen mer faktiskt.
Får krypningar av vilt, ursprungligt, naturligt, väsensfyllt, äkta.
Stackars satar också, som ska va det, allt det, för några andras projektioners skull.

Exotism är bedårande utanför, att beundra.
En fix, en idé, en idealiserad objkektifiering.
Jag gör det. Exotiserar. STORT.
Gör om, gör större, specialiserar, konstruerar.
Att re-placea någon eller något till nåt annat, av mig bestämt.

Numer är det så att jag t.ex. normaliserat brun hud.
Så till vida att jag ser mig som fel. Och ful.
Andra bukvita me.
Å så brukar det bli.
Inget alls ovanligt.
Lika säkert som att gråtanterna håller kultursverige under armarna.



Allt är redan.
Exotiserat.

Jag vet därför inte hur jag ska vända mig.
Hur jag ska välja. Hur jag ska tycka om, eller uttrycka.
Och vara rätt, rättvis, god och korrekt.
Utan Exotism, utan Essentialism?
Finns vi då?


tisdag 17 november 2009

Stelare

Att vakna är en speciell resa.
Rulla axlar och höfter ur sina liggare,
lika behövligt
som
hjärnans
2 timmars anti wrinkle kur.

Om trettio år är jag sjuttio ...
10 950 förestående uppstigningar.
Återstoden.
(Ja, några sömnlösa får väl räknas bort, för all del.)

måndag 16 november 2009

Synligare

Kan ju för fan inte låta bli att skratta
åt den där familjen som bor på Ullareds camping i två veckor
så att frun får shoppa loss för 25 papp.
En årsförbrukning av allt.

Till och med A skrattar,
trots att han inte förstår vad de säger.
Varför är hon som ett barn? undrar han
när mamman där med de korta satta lemmarna ivrigt knatar iväg bland hyllorna.

Så innehållslöst. Elakt. Tomt.
Men vi skrattar.

Och samtidigt blir det nationell våg när Kent lyfter in nån avvikande i sin senaste video.
Där som en direkt travesti på de två diskarna med Downs syndrom i von Triers Riket.
Även om Rikets representation var så mycket skarpare.
Nu gör ICA-Stig samma sak.
Det är underligt att folk med funktionsnedsättningar väcker sånt uppseende i rutan.
Det gör dom utanför rutan också.
Hela den där världen
som man slungas in i mer eller mindre frivilligt.
Hela den där världen inför vilken folk på tillställningar drar efter andan,
Oooh, så hemskt! den finns, och är förskräckande stor.
Det är alltid nån som föder barn med funktionsnedsättning.
Men det är det få som vill se.
Betecknande för allt det ingen drömmer om.
Allt det som inte är homestyling och framtid.
Men nu ska dom utgöra en slags pittoresk
garant för medvetenhet i Kentvideos och ICA reklam.
Bättre än inget.
Men ändå?

Tar man en tur till kyrkogårdar, övergivna motionsspår, mörklagda gungplatser i november:
då är det där dom är. Och man kan ju undra hur världen ser ut inifrån ett par av dessa ögon.
Hur förklarar man sig med sina gigantiska tillkortakommanden i en värld där perfektionen är norm?

Ändå, jag skrattar åt den där ullaredsfamiljen, jag tittar på fruns i tight trikå inklämda kropp, och jag förfasas, över att jag kanske kan bli sån, va sån, se ut sån.
Så ser vi till att värden studsar mot boxen och gör tydlig norm.
Idealet som norm. Är ingen ullaredskärring i rosa, inte heller en med downs syndrom.
Sorterar detta förakt in under främlingsfientlighet?
Eller vad ÄR det?

söndag 15 november 2009

Heureka½

Får syn på en bok som säger:
  -Hitta en gammal tröja och gör om!
Trösterikt ...

lördag 14 november 2009

Snällare ...

Läser Virginia Wolfs Fyren.
Eller försöker.
Har försökt med den ett tag.
Men där slår det mig igen
att i de där klassikerna som vi läser
där är fantamej stereotyperna berättarkomponenter i aktion:
som att en sån kvinna som med inga andra epitet beskrivna än smala råttögon
till exempel spås att ALDRIG bli gift.
Den stackarn.
Var hon för ful eller?

Men sexa till dig da! kanske man kunde drista sig till att ropa.
Men förmodligen var hon väl ganska glad för det ogifta.
Eller inte.

I alla tider har man dock ansetts bortvald, av bristande attraktion, eller bristande dygder. Att man valde att hålla sitt huvud fritt är det sällan någon som tror.
Fortfarande.
Man blir bara över.
Över.
Icke vald.
Och det är egentligen inte underligt att de underliga ofta krånglar till det.
För - ärligt talat - mycket ofta är det väl ingen slump med det ensamma.
Slumpen eller gud.

God gave me you! säger A.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt en sån determinism.

Men jag vet hur hårt ensamlivet faktiskt kan vara. Spänt. Alltid stridsberedd. Alltid beredskap. Upp och i giv akt vid första skrämselskott. Och samtidigt. Min diskbänk, P1, några papper, ett öppet fönster, en trädgård, dörren på glänt, fågelkvitter, ibland tystnad, och tidningen, och vänta: låt mig få tänka. Allting väntar. Jag åker till gympan, stannar länge, bastar, går en sväng på stan. Skiter i allt. Äter fucking nothing på en vecka. Så skönt! Och så tungt, att veva upp ångan när man förlorat den: själv. Men när nånn djävel alltid drar ner åskmoln är det juh helt förbi av överflöd med en annan där.

I vår kultur är tvåsamheten, trots allt snack om individualism, den minsta gemensamma nämnaren, (den ensamma definieras väl oftast som en normbryterska).
Dilemmat vi skapat oss uppstår dock i att vi samtidigt tvingats odla vår individualism vilken sällan går ihop i nån förträffligt jämlik tvåsam konstellation. Så vi hoppar runt, som seriemonogamar. Eller singlar.


I storfamiljskulturer är det annorlunda.
Jag har sett det hos A. Så jag läser Tjechov med nya ögon nu ... läser om Tjechov nu.
I ett stort hus med onclar och tanties pågår andra dramer och där hänger andra sorger och annat vemod.
Bara ljuden där är sina mysterier nog.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att jag föddes in i det här lilla livet.
Lilla, men fria och självständiga.
Tack Freud! Tack Ibsen! Tack Strindberg! Tack Bergman!
-för det undermedvetna! för rätten till känslor! -för familjdekonstruktionerna, -för all sekularism!
Tack för mina fria tankar! mina ord!

Det som återerövras via V. Wolf. är väl just den insikten igen:
Att det tammejfan inte var bättre förr.
De fick allt fåfänga till sig där med, kvinnorna.
Plocka ögonbryn och feja sig.
Vi nordbor har länge varit befriade, dock.
Men nu kommer det allt i kapp oss med, med vax, klackar och slimmat.

Kvinnan är en marknadsplats ännu...
(Ja, männen me, tillägger den rättrådige, men det pratade vi inte om, nu.)

Snyggare ...

Fick brynen plockade i går.
Provade ögonbrynsfärg som pensaldes på.
Det lyfte tre år i ett svep där.
Tack, Tack, för det.

La make-up i morse.
Foundation från förra året, mascara från Rusta,
LÓreal tusch-eyliner, och Lancome - men för den sakens skull ändå trasig - kak-ögonskugga .
Lite snyggare blev jag nog.
Plattade håret.
Tänkte återigen på att bli smal.
Måste det.
Innan det är försent. Jag vill va snyggare.
Naturligt går bara inte längre.
Fifan, en kapitulation. En desperation. En kris.
Det blir INTE bättre.
Kunde tänka mig att göra ett ögonlockslyft, en fettsugning.
Sisådär 50 LÖK.

Mamma skulle köpa ögonbrynsfärgen till mig i dag.
Hon tyckte synd om en fattig.
Jag med. Ömkar mig själv.

Lyckliga?

Valfritt pekfinger i luften,
för det långsamt mot näsroten
på någon:
flamsskratta!
Så enkelt kan det va.

onsdag 11 november 2009

Borden

Under alla borden och måsten finns ju en djävla längtan.
Borde jag t.ex. inte måla ett självporträtt varje morgon?
Borde jag inte fota A i svart/vitt och se om jag kan lära mig nåt om ljus.
Borde jag inte smörja in fötterna varje dag?
Borde jag inte bli lite mera tillgänglig?
Borde jag inte passa på, skriva filmmanus av alla de ideér på sådana jag har?
Borde jag inte få in de där ansökningarna snart om projektbidrag?
Borde jag inte göra klart min senaste utbildning?
Borde jag inte släppa all tanke på naturlighet och försöka göra mig lite djävla snygg?

Röda syltar

Kommer hem, det är onsdag , jag äter blodpudding (ja, lågt HB), med lingonsylt, bara på den första skivan, sen tar sylten slut, får ösa på med Cherry Jam på den andra, inte lika gott.
Blodpudding, lingon och mjölk (Dash-dieten).
Det är som en barndom.
Men gott. Likväl.
Under tiden jag tuggar tänker jag på om jag helt enkelt skulle göra en helomvänding.
Publicera namn och bilder, bilder, bilder.
Alldeles helt vända om, liksom ... och se vad som finns där.
Vad finns bortom hemligheter och beskydd?


tisdag 10 november 2009

Ännu ett mur-ras

Första gången som jag skulle ladda ner en låt
tog det väl en timme ungefär:
bandbredd 0,5.
Nu tar 1.5 h, 30 avsnitt, ca 15 min.
Första gången jag överhuvudtaget surfade var på en kurs,
en DATAkurs. Man kunde söka på universitetens servrar.
Jag sökte på autism.
Mycket fascinerande alltså. Redan då.
Otänkbart. Fortfarande otänkbart.

Nu ser jag att DAVID BORDWELL har en blogg/ en hemsida,
MED kommentarsfunktion.
Alltså,
i praktiken,
kan jag,
ställa
mina frågor
DIREKT
till honom.

Det är underligt stort.
Han kanske inte svarar, och jag kommer sannolikt inte fråga, men ändå...

Försummelse

I går sket jag i fars dag.
Enda gången jag tänkte på det
var efter ett toabesök,
såg mig i spegeln där och funderade
för vilken gång i ordningen på
vad det egentligen
gjort för mig att ha en sån underlig far,
och en låtsasfar också ...
Allt som är på låtsas skiter vi väl i, enklast, tänkte jag.
Skit i mors dag också,
fast det har vi ju redan gjort rätt länge,
skitit i min mors dag.
Om min mammas mors dag skulle frysa inne vore det ett kallt tecken för henne, så den kan inte glömmas, faktiskt inte.

The Wall

När det gäller muren så
var det så att jag satt med en tiodagars bebis i famnen just
när de här människorna bestämde sig för att stenarna där bara var STENAR.
Då tänkte jag att detta är väl märkligt, och stort;
att han kom tillsammans med tyska fredsänglar.

Svängar

När jag svängde ner på deras gata såg jag hur huset i sluttningen kramlade sig fast i berget.
Det hänger där bergsäkert i sluttningen.
Från vardagsrummets panoramafönster ser man hela den lilla förorten klämtande blinka i mörkret.
Här står väggarna fast, tänkte jag vemodigt ju närmare jag kom.
Det lös varmt ur fönstren.
Det kunde också varit mitt liv.

Dom flyttar trädgårdsstolarna efter solen, man ser spåren efter hur dom försöker hitta livsandarna i solglimtor vid den  bästa utsikten.
Skulle jag ha kunnat sitta där i stolarna dag ut och dag in? skulle jag det? undrade jag när jag svängde runt bilen och stannade framför dörren.
Inne höll hustrun på att virka en stor hallmatta av lakan. Mannen, min exman, låg på kökssoffan. Teven sprakade. I köket puttrade vardagsmaten på spisen.
Kunde jag ha haft det så?

Mitt liv är en enda rörelse. Allt kräver för mycket, så mycket att det väsentliga går i stå, lersugarstå.
Just nu i en liten trång men väldigt charmig bottenplan i en tvåfamiljsvilla som vi ombildat till borätt.
Jag har också en veranda i solen, med däcksstolar och sidebord för rosén.
Men mina väggar är aldrig sådär bergfasta. Som om jag  alltid ser till att vara  i språnget efter en utandning på jakt efter nästa luft.
Jag uppfinner livet varje dag. Nya dagar, för nya påhitt, nya strukturer.
Hur hade det varit egentligen att ha väggarna bergfasta, att ha en man som var trygg?

Barnet packar ihop sina saker.
Jag förevisas virkningen. Vi pratar om besiktningar, nyinköpta matsalsmöbler.
Det finns inga direkta laddningar i nåt längre.

Men varför har de så dålig smak? frågar jag ungen när vi sitter i bilen.
På nåt sätt måste man väl få skaka av sig normens idylltäcke?
Innan jag åkte gjorde jag rotselleri- & potatis-mos och satte in en gräddig fiskgryta i ugnen.
Det är en fest varje gång han kommer tillbaka hem.
Vi äter, diskar, dricker te.
Tittar på Ullaredssåpan.

måndag 9 november 2009

Att under-hållas


I går var en såndär typisk dag som man önskar att man hade gjort nåt mer av.
Jag uppe tidigt. Gympade. A sov länge.
Vi tog en promenad. Max. Åt rester från fredagen.
A såg en gammal repris på Nord & Syd.
Han skrek av glädje. Som han ofta gör. Men den här gången var det nog på riktigt.
Framåt åtta insåg jag att vi missat en bra konsert, en bra festival i stan.
Varför visste jag inget om den? Varför tassade vi omkring i novembermörkret som två väldigt trötta, tråkiga och gamla?
Jag kan inte skaka LIV i nåt längre.
Tillslut när kvällen blivit så mycket kväll att min oro lagt sig började vi ladda ner filmer.
Medan vi faller.Under en kiss- & mat- paus skrattade vi åt att det var så djävla mörkt där i parisförorten, men mest i det franska samhället.
Det här är ingen bra film, sa A.
Bra? Nä, för den gör ont, sa jag. Ja, just det, sa han.
Sen satt vi klistrade. Låg, snarare, tätt ihop i sängen.
Basen på högsta. Mörkret ute gjorde ingenting med oss.
Vi sa att vi hade allt här inne, hela världen, och allt vi bara ville.
Jag menade hjärtat.
Det var ett visst mått av självbedrägeri förstås. Men en tröst.

A tänkte på ungdomarna i filmen som fransmän. Fransmän, helt enkelt, dom pratar sådär, sa han, fort, och too much. Inga incoming vilse existenser i hans ögon.
Jag gillar hans ögon.
Medan vi faller:
so far, so good. So far so good.
Vad vackert att de trängde in lite sublim poesi där i eländet.
Som gamlingen på pissoaren till exempel, han pratade till ungdomarna som folk kan tala till varann, talade till dem som om de var några andra, mänskliga helt enkelt. Det lättade upp, lite humor, lite värme, lite nåd.
Men det avslöjade ju samtidigt vår blick.
So far so good. Men sen smäller det som fan när man landar, in the riots, efter 5000 m fritt fall. EN djävla smäll alltså. Sen en baksmäll. Därefter: tystnad?

Idag tittade vi på fyra avsnitt av Nord & Syd.
Samma ställning i dag, i samma säng som i går. En stol med frukostbrickan framför förändrade bilden.
Nyinköpt nybakat grekiskt, morot-& apelsin- jos, ägg, franskrostat.
Orry Main är mer korkad än polarn George, säger A.
A känner inga sympatier med Orry. Trots att hela dramaturgin är upplagd på det sättet att vi som lärt oss läsa sånt här vet att han kommer förändras stort på resans gång. Jag gillar ju Orry, för att han är så god han kan, och för att han bär dilemmat, våndas. A ser bara Orrys feghet och försvar för slaveriet. Filmen blir ju en helt annan om man inte håller Orry som hjälte, eller i vart fall som en presumtiv sådan. Vad blir det för film då? med en huvudperson som stöter ifrån?
Men A, han hittar inga förmildrande omständigheter i att försöka se historien och därigenom förstå riktning och hastighet för Orrys förändring av traditionen.

Förra gången A såg serien; - 90 eller nåt, smet han in hos olika grannar och satt där i andnöd i det överbefolkade och därför syrefattiga teverummet. Teve var sensation då, där. De sände serien i femtonminuters-avsnitt. Måste ju ha pågått i evigheter.
Jag minns mest kärlekshistorierna. Och oförmågan att ta in att det där slaveriet var på riktigt. Och jag minns Swayzes haltande och tretusen hästben som galopperade på slagfälten. Men jag minns inte var jag såg.

I sängen bakom frukostbrickan går det ändå inte att sudda ut århundranden av förtryck.
Vi är glansögda sen. Det är vi.
Det gör ont förstås. Alltihop. Samtidigt: krampupplösningar i tillfälligt hopp och mod:
Très Bien! Très Bien! och applåder när Kirsty Allen håller sina brandtal.
För att det är så närvarande ännu.
Stigmatiserande uppenbart med färgat.






lördag 7 november 2009

Ullaredsförakt

Ny dokusåpa, nya b-kändisar.
Som om vi ska förfasa oss.
Varför ska vi det?
Programmakare drar slutsatsen att oavsett om de i sitt filmade material tycks verka tillmötesgående och respektfulla gentemot de shoppande karaktärerna så vet de med all säkerhet att när bilderna kommer i rutan så reagerar majoriteten av tittare med avståndstagande och hånskratt.

Medelklassificeringen är inget nytt fenomen.
Vi lär oss nogsamt vad som inte är önskavärt att va.
Frågan vad det är vi förlorar med det synsättet är numer tabu.
Den som ställer den anklagas lätt för moralpanik, anses träig, tråkig, off och out.

Just därför gjorde juristen Eva Joly i gårdagens Skavlan mig VÄLDIGT upprymd.
Jag satt i soffan och hjärtat galopperade och jag tänkte att sådär precis sådär modig och säker vill jag vara.
Hon har bekämpat korruption och ibland bitit handen som föder hennes väg i etablissemanget.
Hon hade för det levt med livvakter runt sig dygnet runt.
Hon sa att mäklararvodet i år för New York- mäklarna överstiger världens samlade bistånd med ca. 40%.
Med det menade hon att i en pengakultur, som värderar rikedom, oavsett om den kommit från korruption eller brott, där kan bara klyftorna öka. Några kommer ha, andra kommer vara fattiga.
Det där vet varenda småunge som börjar tänka utifrån sitt självklara - och inte sällan från oss vuxna inpräntade - rättvisetänkande.
Men att hon säger det, Eva Joly, att hon tar fighten, hon som har så mycket större kontaktnät och fönster ut mot världen än de där småungarna: det är vackert och hoppfullt!

För vad gör vi med familjer, med barn och unga som vi stigmatiserar som WT för att de handlar på fel ställe, bor på fel adress, går i fel kläder, använder fel elektronik, åker i fel bil, har fel yrke.
Att försöka tillintetgöra människor och gräva ur dem deras självkänsla
bäddar för oinskränkt motstånd.
Arbetarrörelsen är långt bort.
Som om friheten på internet skulle vara broderskap nog?

Detta är folkförakt, brukar jag säga till min unge när han skrattar fel, och den kommentaren räcker ganska långt!

fredag 6 november 2009

vägval

Naturligtvis "måste" vi gifta oss.
 Regnbågsdagar,
störtskurar om natten
och glimrat i gryningen.
Jag vet inte.
Det var inte så jag drömde.
Har slutat drömma.

Svinis ....

Kanske backar jag mig in på morgonmötet i morgon.
Men fortfarande, 8 timmar senare,
ingen annan reaktion av vaccinationen än ömmande vid tryck där sprutan gick in.
Men, man får se.

torsdag 5 november 2009

Om att vinna 20 år

I dag jympade jag med lätta ben,
lätt kropp, lätt andning.
Betablockerarna är ute nu.
Helt ute borde det vara att ge betablockare till folk.
Höstens förebråelser och 10 000-kronors-frågor om den dåliga konditionen, trots fortsatt regelbundet tränande fick sin lösning.
(Fattar man inget ibland eller?)
Hjärtat slog ju knappt.
Hade också 115 i HB, vilket borde gjort sitt till tröttheten.

Gårdagens läkarbesök visde gott blodtryck, goda värden, gott alltihop.
Utan mediciner.
Allah Akbar!! ville jag utropa, men tänkte bara ett sedvanligt tyst: Herregud ... alltså, va skönt!
Kolestrolet som chockhöjde sig (6.9) på ett och ett halvt år har nu chocksänkt sig (4.9) igen (på ett år).
Varför kanske den nyfikne frågar:
GI kost, plus stress, plus sömnbrist, tror jag.
GI kost med MYCKET animaliskt fett, som visserligen tog ner kilona men istället lämnade efter sig det DÄR.
Behöver jag meddela att jag slutat LCHF.

Äntligen kan jag dansa med A igen.
Hälsporren läkt, orken tillbaka.


År av dubbelarbete(studier & nattjobb), för lite sömn, för mycket stress, för mycket träning, för lite soffmentalitet, louds of oro, kamp, konstig andning och idel flyttande sänkte tillslut må bra depåerna.
Alla lampor skrek signalrött.
Jag tänkte shit, ska jag bli en av dem som dör undan tidigt.
Trots utåt sett så djävla hälsosam med långkok, hembakat, megaträning, filbunkelugn, cool; så illa fungerande.
Rebellådror är hårda för 30 plussare.

Nu, ska jag ofta softa i soffan. Sova massor, med As oxytocinskapande hud mot min.
Ja, jag byggde förresten en sovalkov med skjutdörrar utan fönster, komplett mörker, tyst: och aldrig har jag sovit så gott och länge.

Jag bör hålla vikten för blodtryckets skull. Träna som tidigare.
 ... Bordelistan blir lätt lång.
Men, kanske ska man också orka göra fotbad lite då och nu.

Jag är lättad. LÄTTAD. Lättad.
Tack! Tack kroppen.
Namaste! som de säger i yoga.

Mmm

... dricker Thinkers tea!

onsdag 4 november 2009

Att lära

Min A har gått tre år i skola,
de förväntade fjärde och femte åren gick han lydigt iväg,
tillbringade dagen i Dakars centrum, spelade boll, snackade med folk,
promenerade och allt vad jag inte vet innan han gick hem igen.

Trots knapp skolgång kan min A säga saker som:
 -Det är inte signifikant för dig.
Signifikant?
Hans ordförråd är imponerande. Han talar tre språk, är på väg med det fjärde.
Att växa upp i ett storfamiljs-samhälle som bygger tradition och historia på det talade ordet är en annorlunda tillgång.
Där samtalar man med andra än som här bara med dem i sin tätaste familj och med sina jämnåriga vänner.
Att prata och få lyssna till varierade människoskaror gör inte det sociala arvet så tungt vad gäller social kompetens, språk och sociolekt.

As mamma är en Griot, en slags historieberätterska som jag förstår det. Hon bjuds in på dop och bröllop och andra tillställningar där hon besjunger folk och deras historia.
A har en självkänsla som är byggd på helt andra grunder än min. Det avundas jag honom. Verkligen. Va fan är det med oss? Är det genetiskt eller?
Han kan minst sjuttiofem olika trumrytmer, han kan dansa till de festa av dem, han kan undervisa, han kan bygga hus, han kan laga mat, han kan underhålla, uppträda, knyta kontakter, bygga nätverk, ha gott humör, skratta, gråta, älska, sjunga.

En dag när A's Uncle frågade om de inte fick läxor i skolan klagade han sig ur situationen med att säga att läraren var orättvis.
Dagen därpå gick Uncle till skolan där läraren sa att A väldigt sällan var där.
Uncle återvände till hemmet och meddelade lilla A vad läraren sagt.
Där ser du, sa A, han ser mig inte ens.
Efter den episoden fick han sluta och istället gå som lärling på nåt bygge.
Ganska ung då, typ barnarbetande antar jag.

Nu tar A in världen via datorn. Jag följer med spänning hans preferenser. Han tittar på lokalteve från västafrika. Fotboll, any team. Ser franska nyheter. Ser engelskspråkiga nyheter. Ser dokumentärer och såpor.
Han Skypar, håller kontakter via Face Book, och mail.
Och i går sa han till mig att han tyckte synd om oss svenskar som har så futtiga nyhetsprogram.
Jag skrattade, han är kul, va tänkte han på, att de pratade i en realistisk ton, men mer? jag flinade också åt  att folk ofta kan fråga mig saker om A som om han vore en vilde från forntiden.
Men mest kom jag att tänka på skolan som institution.
Hur ska den kunna konkurrera med allt det här?
Det kan den inte.
Men den kan som den alltid har gjort,
resa artbefrämjande barriärer och SORTERA folk
på allehanda vis.
Men att fråga sig varför den sociala snedrekryteringen till högskolan fortgår år efter år,
DET gör den inte. För det vill den väl inte.
Omtanken här verkar inte alltid komma från hjärtat.

Stormy weather

Mitt humör är inte som årstiderna, det är som vädret,
vädret på nåt utsatt ställe där kontrasterna avlöser varann minut för minut.

I går kände jag för att ta en promenad i city, som man gör i städer,
promenerar och blir inspirerad, och graciöst springer in på cafeer,
gör Entre,
och sitter där och ler i koppens kondensmoln.
Eftersom det blåste höll vi oss dock inomhus.
I ett affärscentrum. Sprang alltså inte in på cafeer.
Istället ledde den här dagens hjärnspår outgrundligt nog till skobutik efter skobutik.
Jag behöver inga skor.
Jag har inga tusenlappar över för några lårhöga läderstövlar.
Vi såg ett par brokadmönstrade, vinröda sammetsrankor på svart botten.
Pole-dance är mainstream nu.
Vem fan behöver såna?
Men man gör det.
När man ser det.
Alltihop överallt, all djävla konfektion,
obekväm kall.
Kläder.
Avklätt helst.
Plötsligt BEHÖVER man det.
För alla andra djävlar man möter verkar ju HA.

Passerade tidningsstället i Pressbyrån:
heta tips! gör så här! bli vacker!
Vilket djävla helvete.
Självföraktet halade humöret directly.

 -Hur mycket tror du kvinnor spenderar på sånt här?
sa jag till en förundrad A som höll fram sak efter sak på förslag:
 -Den här? den här? den här?
 -Jag behöver fan ingenting!
 -Va?
 -Du vill ha nån annan än mig!
 -Va?
 -Du gillar inte min stil.
 -Va?
 -Ja, va fan, jag har allt jag behöver, ser du inte det!
PANG. End of discussion.
Men vad jag VILLE ha!
Nästa vecka har de dessvärre något annat man bara MÅSTE ha för att verka lycklig.

 -Nä, jag kan FAN INTE gå i stan, bara sådär! Det är inte min grej! Du får gå själv nästa gång, sa jag.
A blev orolig, förstås. Vi handlade på Netto innan vi åkte hem.
Skrattretande. Därinne var folk några andra. Så förbannat billigt i iconografin. Men det ska vara så där, sån är idén, och DET köper folk.

Det ven om öronen när vi gick tillbaka till bilen. A bar kassarna. Insisterade.
Han lagade lamm sen. Spexade. Skojade. Mitt moln hängde mörkt.
 -Vad är det? sa han tillslut.
 -Vill du veta? frågade jag uppriktigt
Sen drog jag hela historien om reklam, konsumtion, roller, självkänsla, allt.
Vi skrattade äntligen.
  -Tacka vet jag friheten under burkan! sa jag, just för att det var gårdags kvällens heta diskussion.

I dag tog vi en promenad runt kvarteret. Tittade på hus och de sista vinteräpplena som hängde vackert röda i träden. Vi gick på cafe här intill, där sitter få hippa lårstövelmänniskor.
Det ändrar inget, jag vet. Men det ger en liten frist.
Tiderna är andra nu. KÖP KÖP: Feminismen är död. DEN feminismen i alla fall.

måndag 2 november 2009

Draken?

Försöker förstå bakgrunden till de ständigt rapporterade bomberna som smäller av i Pakistan.
Pak-i-stan-i-er.
Muslimer skjuter muslimer.
I talibanstyrda gränstrakter försöker den usa-stödda pakistanska militären ta över.
Alla UD's avråder till att uppehålla sig i området.
De boende får söka sig till läger.
I läger aktar man sig för att stödja flyktingar som också kan vara talibanska infiltratörer.
Jihad-styrkor SKA tydligen inte få ta över kontrollen av kärnvapen.
Och Pakistanska administrationen ska vara USA kontrollerbar.
Och herregud! tänker jag:
Först gav US vapen till Jihadsoldater som skulle strida i Afghanistan, sen gav dom vapen till militären i Pakistan, sen ska muslimer skjuta muslimer, med us-weapons.
Och hur ska de lyckas hålla de allianserna isär?
När går dom i stället samman och strider mot samma fiende?
Herregud!, igen.
Så underligt.
Är US Draken & Monstret?
Vill dom inte väl? Är det inte ändå det dom vill? Väl?
Är det kanske inte alldeles enkelt?
Men vad vill Jihadisterna da?
Har dom nån agenda? nåt mål?


Kan man skapa legitimitet för de här striderna hos ett folk som antagligen är helt slut och less.
Och hur ska i så fall den legitimitetens vara eller inte vara påverka vårens kommande val?
Men hur demokratiskt ÄR det i ett land där den som gör som US vill FÅR obegränsat med HÅRDAjulklappar?
Nä, jag hajar inte ...
Va fan vill dom, allihop, med det här? det där?

Toktitt

I går såg jag Paris två gånger, I andras ögon en gång, dokumentären om Juliette Binoche en gång.
Däremellan gick jag till videobutiken en gång, för att slutet på I andras ögon hackade.
Jag åt, två gånger, framför teven förstås.
Jag tog också en paus för att yoga upp min av allt sittande ihop tryckta ryggrad.
Sen somnade jag på soffan.
När jag flyttade mig till sängen började vi i stället prata.
Efter två dagars nästan komplett tystnad pratade vi.
Nu när vi har chansen, sa jag.
Så pratade pratade vi ända till klockan fyra.
Du är som en radio, sa A.

Plötslig insikt

I alla mina misslyckanden
har jag alltid lyckats dra, gå, lämna.
Vilken success!


Vara människa

Tänk om vara människa med människa
alltid
vore så här vackert som Johan Cullberg skriver:

"Att stödja självrespekt och hopp måste stå i centrum i det psykiatriska arbetet. Lätt att säga, men det kräver ett ständigt på gående arbete att skapa en sådan atmosfär på en klinik."




trender & tendenser

Ja, nu tänkte jag ju inte på Sofie Fahrmans nyutkomna stilbibel och frågan om stövlar tagit över väskans roll som hetaste accessoar.
Nä, inspirerad av Johan Cullbers DN- artikel i serien "Arma själar", så tänkte jag mer på psykiska åkommor och hur trenderna där varierat bara under mitt tillräckligt långa intresse för psykiska gränsland - från det att sjuk & frisk frågan uppdagades i fjortonårsåldern tills nu.

Först kom Sylvia Plath, sen kom Nancy Spungens morsa, sen kom nån som hade törnen, eller taggtråd i titeln och Åkes värld, Åkes värld med den galna kvinnan på vinden. Därigenom byggdes bilderna om psykisk avvikelse hos mig, som i sig i min tonåriga hjärna inte alls uppfattades som avvikelser utan snarare som en egen inre värld, en värld som slog an samma toner och klangbottnar som i mig den nyligen övergivna sagans alla tillstånd och figurer hade gjort.

Att läsa om och se galenskap öppnade dörrar in till mig själv, ja till världen, till hela världen, öppnade dörrar in till alltihop som ryms däri, till lidandet, till hoten om förlorad kontroll, till känslan av kass status och utanförskap, i beskrivningar av avvikelser belystes plötsligt fläckar av mina inre och mer dunkla landskap vilka tidigare varit helt lämnade åt egna märkliga känslor och fantasier utan form.

Med barnets fingertoppskänsla för det hotfulla tror jag nog att min första upplevelse av det avvikande klumpades ihop med sjukdom och död. Bella till exempel, den äldre mannen som bodde i tvåfamiljsvillans övre våning, han som var sjuklig och inte skulle störas och som jag var rädd att få syn på för att man inte alls kunde veta vad som väntade bortom de andra vuxnas stränga förmaningar om att inte gå upp dit.

Nästa som inte var helt hederligt förutsägbar var min dagmammas alkoholiserade man. När han drack höll vi oss undan, om vi inte gömde oss i trappan och smög för att få se hur barnslig han blev. Till dagmammans stora barndomsbonnhus hörde förutom den helgalkade manen även hennes förtioåriga bror som hade skolios och som alltid låste in sig i vindrummet där han bodde och säkert hade bott sen han vart född. Man visste ju inget, för man skulle inte störa honom heller, men man glodde ju förbannat storögt de gångerna han kom ut och gick som självaste ringaren i Notre Dame ner till köket för att hämta käk.

Min farfar var förresten också alkad och även han en parantesmänniska i min begränsade barnuppfattning. Honom kunde man inte förvänta sig nåt redigt av de gånger som syrran och jag släpptes in i farmors unkna tvårumslägenhet där han alltid satt på köksstolen intill fönstret och flinade, man vågade vare sig hälsa eller inte hälsa.

Den första rediga tok jag träffade var psykotisk, haschpsykotisk sas det. En lämning från det ljuva sextiotalet. T var son i huset vars hästar jag red och skötte. Vi gick som barn där på gårn, jag och min kompis.Och antagligen grundlade jag mitt livslånga intresse för mänskliga gränsområden där. Han var faktiskt skvatt galen tyckte jag. Det var fascinerande. Jag minns en gång när han behjärtansvärt vänligt fick för sig att komma och hjälpa mig att harva åkern med hästen - ja, gubben, hans far, i det huset hade också den dåliga smaken att vara periodare och den gången hade han tagit sig en bläcka just innan sådden var klar. T  kom med den goda viljan  att ta tag i och hjälpa till att reda ut situationen, och som han talade i tungor och tedde sig i bristande planering och koordination av rörelser, men antagligen uppfattade han det som mycket lyckat när allt var harvat och sått.

En gång var jag med och körde honom tillbaka till mentalsjukhuset där han ofta bodde. När vi passerade områdesgrindarna exploderade han och slog och slog omkring sig så att sidofönstret där han satt gick sönder. Ingen sa nåt, vad jag minns, jag sa väl bara glatt hejdå hej! när han försvann in på sin avdelning. Vid det laget var jag inte rädd längre, mer nyfiken. Mycket underligt av hjärnan tänkte jag, och började läsa allt jag orkade. Och paradigmen avlöste alltså varann därefter med fart. Trenderna skiftade snabbt, från modersskuld, till neurologi. Under det tidiga nittiotalet lärde jag mig objektsrelationsteorin och Freud och symbolbildningens betydelse och sen skulle man se det kompetenta barnet. När biologismen slog till blev jag rättså brydd för att någon ville rycka mina hårt erövrade teser i från mig. Men, nu är jag nog mer hjärnfokuserad än de flesta. Det är väl en genetisk avvikelse sa jag t.ex senast när jag såg Bolsjoj- ballerinan  Svetlana Zakharova dansa i teven.
Allting rör sig.
Frågan är: Är människan densamma ändå?