A Sunday Kind of Love

Frid i huset. Frid. Lussebullarna blev inte så goda som dom brukar. Och jag minns inte ens nu om jag löste ut saffranen i vätskan eller om jag glömde det, och la i det i degen direkt. Det konstiga var att jag under bunklocket (Hammarplast) när jag bara skulle kolla jäsningen på min kalldeg jag hittade de två tomma saffran-paketen. Jag tog bort dem, naturligtvis. Men bullarna var rödprickiga i stället för gula, så nåt hände. A undrade om vi hypar Julen så här hela december. Värre än Ramadan. Helt absurt. När man ser det med någon annans ögon. Med mina såg jag ljus som tindrade, familjen som vilade i omsorg, stjärnorna som glimmade. Kärlek och Frid.

Det är alltså i dag?! det ska bakas och sättas lampor och ljus Och nu när allting är energisnåla glödisar får jag väl fara the Market fram och tillbaka tretusen gånger för att jag  ekonomi-snålar med armaturens kärnvärden. Och allt detta innan jag kommit iväg till den där festen som jag förstås inte vill gå på. Hur svettigt har det då hunnit bli i min nyinköpta korta tighta klänning? Varför trodde jag att jag skulle ha en sån? (Färga håret också din oglammigt lata djävel!)

Jag var ensam i träningsrummet i dag. Musiken fegade, för jag hade glömt minnet. Släpat på bashögtalare och hela IKEA påsen full av sladdar o grunks. Nästan i onödan. Glömt USBt med rytmerna. Men sen stod jag där, i alla fall, ruskade tag, fick ingen ordning på musiken. Sträckte, hoppade, gick på diagonalen, men mest: TITTADE på mig i spegeln med SJÄLVFÖRAKT. Kom på att jag såg minst ut om jag stod VÄLDIGT nära speglarna, eller VÄLDIGT långt bort. Det lilla muntra sjönk undan snabbt:  när jag hoppade sådär VÄLDIGT nära spegeln såg jag hur fettet under och över bröstet liksom gungade till, rörde sig. Jag såg hur armfettet liksom rundade sig och gav armarna ett löjligt kort och krumt intryck. Innerlåret tror jag har gigantiserats efter år av ridning. Det måste vara så. Dom putar ut sjukt fult. Innan jag gick hemifrån motiverade jag mig som Jennifer Beals-svettig, så MYCKET skulle jag jobba. FETT hårt. Flash dance'a skiten ur mig. Alltså. Nu blev det mycket skit. Fel

... man snackar om manligt. Om manligt, man-ligt. Min man, ja, det säger jag ju. Kunde lika gärna sagt partner. För i mig bor en lesbian och en bög. Lesbianen tycker om kvinnor(såna utan snopp). Bögen gillar män(med). Nu har jag lämnat den lesbiska på undantaget. Eftersom jag vet att hon är i underläge. Då känns det bäst på detta vis. Min man, och bögen i mig. När vi har sex, kunde det lika gärna vara utan man-lighet. Man tar det man har, liksom. Vad försöker jag säga? Jo, jag säger: jag VET INTE vad det manliga är som jag förväntas tända på hos den jag kallar min man. Det är nog ganska oartikulerat. Jag tycker om honom för att han är den han är. Men inte för att han borde göra det eller det, vara si eller så. Jag tycker om det han GÖR. Så som han gör det. Inte för att det är manligt. När hon gjorde detsamma: då gillade jag det för att hon gjorde det. Små hål i verkligheten av strömmande kärlek och åtrå. Inte kan jag veta var det tänds? Min Lesbiska brud

Tre paket Saffran á 98:- Min väns mamma plockar blommorna på nån karg kulle utanför Teheran och skakar ur de där gula pistillerna ur innanmätet. Jo, tror fan att DET kostar. Tänker på att jag köpte finfinaste Saffronen i Bazaren i Istanbul. För nästan inga pengar. Kunde man åka dit i stället? Istanbul, det är fint. Men kan ändå inte läsa färdigt den, Ohran Pamuks Istanbul alltså. Om farmor som ligger i lägenheten och om livet i ett storfamiljshus, om stegläten uppför gatorna i det kulliga runtom Bosporen. Har egentligen bara bilden av hans Farmor i det där huset och håller den högt för det. Ibland är det konstigt. Helheten spelar ingen roll, men små detaljer som GÖR helheten. Så som att Lussebullar GÖR julstämning. Ska bli lussebullar. Dubbla satser. Ska man vänta med att äta dem till jul? undrar A. Nä, men till första Advent. Första Advent. Det låter högtidligt. En detalj, förvisso, men så fin.

Under några regniga novemberdagar nu har kärleken varit toksötstark STOR MJUK ÖMSINT Vad är det, frågade jag sömndrucket när A vände och vred sig i sängen: LOVE, sa han, It´s LOVE ...

Ja, också tänkte jag på det; när jag såg Ingvar Carlsson (heter han ju) i en stålstringad fotölj med underlig sittkomfort i kanal 8, Adaktusson. Alldeles vit i håret var han, och förkrymt. Fortfarande samma röst, trygga lotsen genom -93 krisen med flyktingförläggningar i brand och 500 % ränta. Ingvar C, genom honom första lektionerna i nationalekonomi. Riksbank och räntor. Doijjan. Foten. Och nu alltså Munnen, längre ut i giporna än någonsin. Som frun. Och då; då tänkte jag på det, kastade stenen i mitt kränkta glashus: hur sexig är han, egentligen? maktsexig? Var han någonsin maktsexig? Sen tänkte jag igen, bumerangade tillbaka den där stenen, att låt en va, för i helvete, låt en va! Man ÄR mer än ett knullobjekt. Det räcker med den värme, den erfarenhet, det sociala patos som Ingvar C fortfarande utstrålar. Det kvalificerar honom med råge till medmänsklighet. Värmer nog gott tätt intill frun om nätterna. (Och va snygg hon var, snyggare än någonsin, på Idrotts

Somliga tror att man kommer att bli mindre KÅT för att det här med Kvinna och Man skulle bli nåt annat. Hur rädd är man då för att omdirigera sina triggers; från den helt igenom visuella (och nej, det känns inte på riktigt) konservativa porr-ikonografin till något baserat på annat. Att öga sig igenoom sitt sex-liv. Va fan är det för begränsning att försvara? Vad har det gett för tillfredställese, egentligen: für ALLE?

Genuspedagogik som vore den sprungen ur en illa omtalad statsfeminism nagelfars här o var. Jag fattar inte grejen. Med det provokativa i att man gör genus. Kan inte förstå ifrågasättandet. En transa som gör Britney i American Idol , vore väl tillräckligt. Mer? Boys don´t cry. Timmarna. Brokeback. Billy Elliott. Girlfight. Allt om min mamma. I själen alltid ren. Å lite Fassbinder. Och ja, alla djävla filmer egentligen som både bekräftar och leker med stereotypa könsroller och/eller går in för att problematisera eller överskrida dom. Okej att man kan vara oense om i vilken värdehierarkisk ordning detta med kön och genus existerar. Okej att man vill tycka synd om det och det för att det och det är fördjävla överpriviligierat. Men att man aldrig kan enas om vilket. Okej. Men det andra, själva dikotomiseringen av Hon och Han, det ruckar vi ju på oanständigt ofta i takt med att tiden och ALLT rör sig. DET måste man väl i alla fall tillerkänna tiden och ordningarna. Som

Ibland känns allt så sorgligt tragiskt att  inte ens orden vill ge det nån form. Melankoliskt stämd sen födseln antagligen. Oftast ett rättså fint läge. Bara ingen ser, och ser det fel. Då hotar depression, tammejfan om det inte är så. Låt mig va med mitt melo ...

Påsen kostade 12.9 ett hekto 6.90 betyder alltså att jag snart har förtärit -förätit knappt 2oo g. lösgodis. Varför?

Ryckte upp dörren in till bastun, tvärstannade, sa ursäkta och gick ut. Blev stående utanför, läste skylten på dörren lite mer noga. Blandad. Gick in igen. Satt där med handduken virad om kroppen, håret hängande ner. Fullständigt obrydd över hur jag tog mig ut. Befrielsen, tänkte jag, och bläddrade vidare i mitt gratisex av Aftonbladet. Bara för A jag åmar mig. För att, det här är ju hans kropp. Liksom...

Henry Fords fabriker, modernism, hela grejen, med att sätta sig och åka, åka iväg. Äta avstånd, svälja väg. Bilen. 1908 i Detroit, billig masproduktion, sen rullade det på. Bilen. Min lilla Gula. Ibland när jag sitter i trafikköerna in mot stan kollar jag runt, checkar av modellerna omkring, och då inser jag inte, utan konstaterar nåt jag redan vet, att min lilla skitbil är papprig och för enkel för att tävla om nån annan tjusig bils gunst. Det är underligt. Men, då tänker jag ändå; att själva funktionen, med vad bilen gav och gett, den är i alla fall den samma. Och vad bryr jag mig om det andra. Vad bryr jag mig om det andra? Om att löpande bands principen föddes där, satte människa i arbetets modul med stämpelklockor och monotoni. Paradoxalt nog alldeles ofri. Hur långt hann dom köra innan dom var tvungna att  vända om för att hinna till nästa fabrikspass? Ungefär lika långt som jag körde i dag? Eriksberg: tur och retur. Men lite bryr jag mig i alla fall, om at

Att stå längst bak i träningsrummet och se sig på långt håll i spegeln kan ge en upplyftande injektion till själv-bilden. Hopp hopp, jag överger dig inte om du nu trott det ... Bara små utflykter ibland. Man är väl masochist. Helt enkelt. Kvinnorsjälvförnedringen, det är väl ett skumt begrepp.

Exotism. Essensialism. PISKSNÄRTSORD. Kolonialhistoriens värsta svordomar. Och de där pretto-akademikernas skamfyllda anklagelse. Hur man än gör gör man det, det ena eller det andra. Jag tänker. Det är lika svårt att låta bli det som att låta bli att ettikettera. Folk. Men jag tror jag avskyr essentialismen mer faktiskt. Får krypningar av vilt, ursprungligt, naturligt, väsensfyllt, äkta. Stackars satar också, som ska va det, allt det, för några andras projektioners skull. Exotism är bedårande utanför, att beundra. En fix, en idé, en idealiserad objkektifiering. Jag gör det. Exotiserar. STORT. Gör om, gör större, specialiserar, konstruerar. Att re-placea någon eller något till nåt annat, av mig bestämt. Numer är det så att jag t.ex. normaliserat brun hud. Så till vida att jag ser mig som fel. Och ful. Andra bukvita me. Å så brukar det bli. Inget alls ovanligt. Lika säkert som att gråtanterna håller kultursverige under armarna. Allt är redan. Exotiserat.

Att vakna är en speciell resa. Rulla axlar och höfter ur sina liggare, lika behövligt som hjärnans 2 timmars anti wrinkle kur. Om trettio år är jag sjuttio ... 10 950 förestående uppstigningar. Återstoden. (Ja, några sömnlösa får väl räknas bort, för all del.)

Kan ju för fan inte låta bli att skratta åt den där familjen som bor på Ullareds camping i två veckor så att frun får shoppa loss för 25 papp. En årsförbrukning av allt. Till och med A skrattar, trots att han inte förstår vad de säger. Varför är hon som ett barn? undrar han när mamman där med de korta satta lemmarna ivrigt knatar iväg bland hyllorna. Så innehållslöst. Elakt. Tomt. Men vi skrattar. Och samtidigt blir det nationell våg när Kent lyfter in nån avvikande i sin senaste video. Där som en direkt travesti på de två diskarna med Downs syndrom i von Triers Riket. Även om Rikets representation var så mycket skarpare. Nu gör ICA-Stig samma sak. Det är underligt att folk med funktionsnedsättningar väcker sånt uppseende i rutan. Det gör dom utanför rutan också. Hela den där världen som man slungas in i mer eller mindre frivilligt. Hela den där världen inför vilken folk på tillställningar drar efter andan, Oooh, så hemskt! den finns, och är förskräckande stor. D

Får syn på en bok som säger:   -Hitta en gammal tröja och gör om! Trösterikt ...

Läser Virginia Wolfs Fyren. Eller försöker. Har försökt med den ett tag. Men där slår det mig igen att i de där klassikerna som vi läser där är fantamej stereotyperna berättarkomponenter i aktion: som att en sån kvinna som med inga andra epitet beskrivna än smala råttögon till exempel spås att ALDRIG bli gift. Den stackarn. Var hon för ful eller? Men sexa till dig da! kanske man kunde drista sig till att ropa. Men förmodligen var hon väl ganska glad för det ogifta. Eller inte. I alla tider har man dock ansetts bortvald, av bristande attraktion, eller bristande dygder. Att man valde att hålla sitt huvud fritt är det sällan någon som tror. Fortfarande. Man blir bara över. Över. Icke vald. Och det är egentligen inte underligt att de underliga ofta krånglar till det. För - ärligt talat - mycket ofta är det väl ingen slump med det ensamma. Slumpen eller gud. God gave me you! säger A. Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt en sån determinism. Men jag vet hur hå

Fick brynen plockade i går. Provade ögonbrynsfärg som pensaldes på. Det lyfte tre år i ett svep där. Tack, Tack, för det. La make-up i morse. Foundation från förra året, mascara från Rusta, LÓreal tusch-eyliner, och Lancome - men för den sakens skull ändå trasig - kak-ögonskugga . Lite snyggare blev jag nog. Plattade håret. Tänkte återigen på att bli smal. Måste det. Innan det är försent. Jag vill va snyggare. Naturligt går bara inte längre. Fifan, en kapitulation. En desperation. En kris. Det blir INTE bättre. Kunde tänka mig att göra ett ögonlockslyft, en fettsugning. Sisådär 50 LÖK. Mamma skulle köpa ögonbrynsfärgen till mig i dag. Hon tyckte synd om en fattig. Jag med. Ömkar mig själv.

Valfritt pekfinger i luften, för det långsamt mot näsroten på någon: flamsskratta! Så enkelt kan det va.

Under alla borden och måsten finns ju en djävla längtan. Borde jag t.ex. inte måla ett självporträtt varje morgon? Borde jag inte fota A i svart/vitt och se om jag kan lära mig nåt om ljus. Borde jag inte smörja in fötterna varje dag? Borde jag inte bli lite mera tillgänglig? Borde jag inte passa på, skriva filmmanus av alla de ideér på sådana jag har? Borde jag inte få in de där ansökningarna snart om projektbidrag? Borde jag inte göra klart min senaste utbildning? Borde jag inte släppa all tanke på naturlighet och försöka göra mig lite djävla snygg?

Kommer hem, det är onsdag , jag äter blodpudding (ja, lågt HB), med lingonsylt, bara på den första skivan, sen tar sylten slut, får ösa på med Cherry Jam på den andra, inte lika gott. Blodpudding, lingon och mjölk (Dash-dieten). Det är som en barndom. Men gott. Likväl. Under tiden jag tuggar tänker jag på om jag helt enkelt skulle göra en helomvänding. Publicera namn och bilder, bilder, bilder. Alldeles helt vända om, liksom ... och se vad som finns där. Vad finns bortom hemligheter och beskydd?

Första gången som jag skulle ladda ner en låt tog det väl en timme ungefär: bandbredd 0,5. Nu tar 1.5 h, 30 avsnitt, ca 15 min. Första gången jag överhuvudtaget surfade var på en kurs, en DATAkurs. Man kunde söka på universitetens servrar. Jag sökte på autism. Mycket fascinerande alltså. Redan då. Otänkbart. Fortfarande otänkbart. Nu ser jag att DAVID BORDWELL har en blogg/ en hemsida, MED kommentarsfunktion. Alltså, i praktiken, kan jag, ställa mina frågor DIREKT till honom. Det är underligt stort. Han kanske inte svarar, och jag kommer sannolikt inte fråga, men ändå...

I går sket jag i fars dag. Enda gången jag tänkte på det var efter ett toabesök, såg mig i spegeln där och funderade för vilken gång i ordningen på vad det egentligen gjort för mig att ha en sån underlig far, och en låtsasfar också ... Allt som är på låtsas skiter vi väl i, enklast, tänkte jag. Skit i mors dag också, fast det har vi ju redan gjort rätt länge, skitit i min mors dag. Om min mammas mors dag skulle frysa inne vore det ett kallt tecken för henne, så den kan inte glömmas, faktiskt inte.

När det gäller muren så var det så att jag satt med en tiodagars bebis i famnen just när de här människorna bestämde sig för att stenarna där bara var STENAR. Då tänkte jag att detta är väl märkligt, och stort; att han kom tillsammans med tyska fredsänglar.

När jag svängde ner på deras gata såg jag hur huset i sluttningen kramlade sig fast i berget. Det hänger där bergsäkert i sluttningen. Från vardagsrummets panoramafönster ser man hela den lilla förorten klämtande blinka i mörkret. Här står väggarna fast, tänkte jag vemodigt ju närmare jag kom. Det lös varmt ur fönstren. Det kunde också varit mitt liv. Dom flyttar trädgårdsstolarna efter solen, man ser spåren efter hur dom försöker hitta livsandarna i solglimtor vid den  bästa utsikten. Skulle jag ha kunnat sitta där i stolarna dag ut och dag in? skulle jag det? undrade jag när jag svängde runt bilen och stannade framför dörren. Inne höll hustrun på att virka en stor hallmatta av lakan. Mannen, min exman, låg på kökssoffan. Teven sprakade. I köket puttrade vardagsmaten på spisen. Kunde jag ha haft det så? Mitt liv är en enda rörelse. Allt kräver för mycket, så mycket att det väsentliga går i stå, lersugarstå. Just nu i en liten trång men väldigt charmig bottenplan i en tvåf

I går var en såndär typisk dag som man önskar att man hade gjort nåt mer av. Jag uppe tidigt. Gympade. A sov länge. Vi tog en promenad. Max. Åt rester från fredagen. A såg en gammal repris på Nord & Syd. Han skrek av glädje. Som han ofta gör. Men den här gången var det nog på riktigt. Framåt åtta insåg jag att vi missat en bra konsert, en bra festival i stan. Varför visste jag inget om den? Varför tassade vi omkring i novembermörkret som två väldigt trötta, tråkiga och gamla? Jag kan inte skaka LIV i nåt längre. Tillslut när kvällen blivit så mycket kväll att min oro lagt sig började vi ladda ner filmer. Medan vi faller.Under en kiss- & mat- paus skrattade vi åt att det var så djävla mörkt där i parisförorten, men mest i det franska samhället. Det här är ingen bra film, sa A. Bra? Nä, för den gör ont, sa jag. Ja, just det, sa han. Sen satt vi klistrade. Låg, snarare, tätt ihop i sängen. Basen på högsta. Mörkret ute gjorde ingenting med oss. Vi sa att vi hade allt

Ny dokusåpa, nya b-kändisar. Som om vi ska förfasa oss. Varför ska vi det? Programmakare drar slutsatsen att oavsett om de i sitt filmade material tycks verka tillmötesgående och respektfulla gentemot de shoppande karaktärerna så vet de med all säkerhet att när bilderna kommer i rutan så reagerar majoriteten av tittare med avståndstagande och hånskratt. Medelklassificeringen är inget nytt fenomen. Vi lär oss nogsamt vad som inte är önskavärt att va. Frågan vad det är vi förlorar med det synsättet är numer tabu. Den som ställer den anklagas lätt för moralpanik, anses träig, tråkig, off och out. Just därför gjorde juristen Eva Joly i gårdagens  Skavlan mig VÄLDIGT upprymd . Jag satt i soffan och hjärtat galopperade och jag tänkte att sådär precis sådär modig och säker vill jag vara. Hon har bekämpat korruption och ibland bitit handen som föder hennes väg i etablissemanget. Hon hade för det levt med livvakter runt sig dygnet runt. Hon sa att mäklararvodet i år för New York-

Naturligtvis "måste" vi gifta oss.  Regnbågsdagar, störtskurar om natten och glimrat i gryningen. Jag vet inte. Det var inte så jag drömde. Har slutat drömma.

Kanske backar jag mig in på morgonmötet i morgon. Men fortfarande, 8 timmar senare, ingen annan reaktion av vaccinationen än ömmande vid tryck där sprutan gick in. Men, man får se.

I dag jympade jag med lätta ben, lätt kropp, lätt andning. Betablockerarna är ute nu. Helt ute borde det vara att ge betablockare till folk. Höstens förebråelser och 10 000-kronors-frågor om den dåliga konditionen, trots fortsatt regelbundet tränande fick sin lösning. (Fattar man inget ibland eller?) Hjärtat slog ju knappt. Hade också 115 i HB, vilket borde gjort sitt till tröttheten. Gårdagens läkarbesök visde gott blodtryck, goda värden, gott alltihop. Utan mediciner. Allah Akbar!! ville jag utropa, men tänkte bara ett sedvanligt tyst: Herregud ... alltså, va skönt! Kolestrolet som chockhöjde sig (6.9) på ett och ett halvt år har nu chocksänkt sig (4.9) igen (på ett år). Varför kanske den nyfikne frågar: GI kost, plus stress, plus sömnbrist, tror jag. GI kost med MYCKET animaliskt fett, som visserligen tog ner kilona men istället lämnade efter sig det DÄR. Behöver jag meddela att jag slutat LCHF. Äntligen kan jag dansa med A igen. Hälsporren läkt, orken tillbaka.

... dricker Thinkers tea!

Min A har gått tre år i skola, de förväntade fjärde och femte åren gick han lydigt iväg, tillbringade dagen i Dakars centrum, spelade boll, snackade med folk, promenerade och allt vad jag inte vet innan han gick hem igen. Trots knapp skolgång kan min A säga saker som:  -Det är inte signifikant för dig. Signifikant? Hans ordförråd är imponerande. Han talar tre språk, är på väg med det fjärde. Att växa upp i ett storfamiljs-samhälle som bygger tradition och historia på det talade ordet är en annorlunda tillgång. Där samtalar man med andra än som här bara med dem i sin tätaste familj och med sina jämnåriga vänner. Att prata och få lyssna till varierade människoskaror gör inte det sociala arvet så tungt vad gäller social kompetens, språk och sociolekt. As mamma är en Griot, en slags historieberätterska som jag förstår det. Hon bjuds in på dop och bröllop och andra tillställningar där hon besjunger folk och deras historia. A har en självkänsla som är byggd på helt andra grunde

Mitt humör är inte som årstiderna, det är som vädret, vädret på nåt utsatt ställe där kontrasterna avlöser varann minut för minut. I går kände jag för att ta en promenad i city, som man gör i städer, promenerar och blir inspirerad, och graciöst springer in på cafeer, gör Entre, och sitter där och ler i koppens kondensmoln. Eftersom det blåste höll vi oss dock inomhus. I ett affärscentrum. Sprang alltså inte in på cafeer. Istället ledde den här dagens hjärnspår outgrundligt nog till skobutik efter skobutik. Jag behöver inga skor. Jag har inga tusenlappar över för några lårhöga läderstövlar. Vi såg ett par brokadmönstrade, vinröda sammetsrankor på svart botten. Pole-dance är mainstream nu. Vem fan behöver såna? Men man gör det. När man ser det. Alltihop överallt, all djävla konfektion, obekväm kall. Kläder. Avklätt helst. Plötsligt BEHÖVER man det. För alla andra djävlar man möter verkar ju HA. Passerade tidningsstället i Pressbyrån: heta tips! gör så här! bli va

Försöker förstå bakgrunden till de ständigt rapporterade bomberna som smäller av i Pakistan. Pak-i-stan-i-er. Muslimer skjuter muslimer. I talibanstyrda gränstrakter försöker den usa-stödda pakistanska militären ta över. Alla UD's avråder till att uppehålla sig i området. De boende får söka sig till läger. I läger aktar man sig för att stödja flyktingar som också kan vara talibanska infiltratörer. Jihad-styrkor SKA tydligen inte få ta över kontrollen av kärnvapen. Och Pakistanska administrationen ska vara USA kontrollerbar. Och herregud! tänker jag: Först gav US vapen till Jihadsoldater som skulle strida i Afghanistan, sen gav dom vapen till militären i Pakistan, sen ska muslimer skjuta muslimer, med us-weapons. Och hur ska de lyckas hålla de allianserna isär? När går dom i stället samman och strider mot samma fiende? Herregud!, igen. Så underligt. Är US Draken & Monstret? Vill dom inte väl? Är det inte ändå det dom vill? Väl? Är det kanske inte alldeles enkel

I går såg jag Paris två gånger, I andras ögon en gång, dokumentären om Juliette Binoche en gång. Däremellan gick jag till videobutiken en gång, för att slutet på I andras ögon hackade. Jag åt, två gånger, framför teven förstås. Jag tog också en paus för att yoga upp min av allt sittande ihop tryckta ryggrad. Sen somnade jag på soffan. När jag flyttade mig till sängen började vi i stället prata. Efter två dagars nästan komplett tystnad pratade vi. Nu när vi har chansen, sa jag. Så pratade pratade vi ända till klockan fyra. Du är som en radio, sa A.

I alla mina misslyckanden har jag alltid lyckats dra, gå, lämna. Vilken success!

Tänk om vara människa med människa alltid vore så här vackert som Johan Cullberg skriver: "Att stödja självrespekt och hopp måste stå i centrum i det psykiatriska arbetet. Lätt att säga, men det kräver ett ständigt på gående arbete att skapa en sådan atmosfär på en klinik."

Ja, nu tänkte jag ju inte på Sofie Fahrmans nyutkomna stilbibel och frågan om stövlar tagit över väskans roll som hetaste accessoar. Nä, inspirerad av Johan Cullbers DN- artikel i serien "Arma själar", så tänkte jag mer på psykiska åkommor och hur trenderna där varierat bara under mitt tillräckligt långa intresse för psykiska gränsland - från det att sjuk & frisk frågan uppdagades i fjortonårsåldern tills nu. Först kom Sylvia Plath, sen kom Nancy Spungens morsa, sen kom nån som hade törnen, eller taggtråd i titeln och Åkes värld, Åkes värld med den galna kvinnan på vinden. Därigenom byggdes bilderna om psykisk avvikelse hos mig, som i sig i min tonåriga hjärna inte alls uppfattades som avvikelser utan snarare som en egen inre värld, en värld som slog an samma toner och klangbottnar som i mig den nyligen övergivna sagans alla tillstånd och figurer hade gjort. Att läsa om och se galenskap öppnade dörrar in till mig själv, ja till världen, till hela världen, öppnade dö