torsdag 29 juli 2010

Bergmans icke avdragsgilla hushållerska ...

Om Det här är en Jarlsberg heter jag Kalle Anka!
skrev Bergman på en lapp till hushållerskan Anita Haglöf,
och då var det väl en av de mer humoristiska reprimanderna som hon fick av sin arbetsgivare, underförstått skulle hon rusa till Östermalmshallen och köpa en bättre variant av osten.
Han var petig med detaljerna Bergman, punktlig och kolerisk om det inte blev som han förutspått.
Var du rädd för honom? frågar filmaren Tom Alandh hushållerskan.
Hon drar på orden, men säger sedan ett klart Ja.
Man kan tolka detta som dokumentärens temata i explicit kostym:
 - Var du rädd för Ingemar Bergman?
Fram rullar en berättelse om en man, geniet, som var pedant, krävande, kontrollerande, snål, hotfull, oempatisk, ritualstyrd, med bakterieskräck.
"Jag trivdes bäst när han inte var hemma, om hans vakande öga hela tiden vakade på mig kunde jag inte koppla av och vara mig själv ... "

Vi ska förfasa oss förstås. Tycka att han var en futtig människa trots allt den där Bergman. Ensam och elak.
Dokumentären tangerar hastigt dåtidens teatermän, avgående dramatenchefen Löfgren som i sin biografi citerar Bergman och skriver om Haglöf som 'häxan i växeln' (där Haglöf arbetade), och gör det medelst felstavat efternamn.
Överordning och underordning, vad är nytt?

Var var facket i det här? Arbetsmarknadslagstiftningen? Sekretessen? Fick hushållerskan tala om sin adept på det här sättet? Alla vi som arbetar med personer i beroendeställning, dem som behöver vår hjälp, och som lider av olika typer av funktionsnedsättningar, personlighetsstörningar, ångest, neuroser, vilket som, dem är skyddade av en sekretesslagstiftning, likväl som arbetstagaren är skyddad av AML. Att hantera en ångestriden människas ideer om rutiner och ritualer gör man för att man förstår de bakomliggande processerna som orsakar pedanteriet, rutuelerna, oron, "elakheterna". Om det är arbetet .. då är det arbetet. Blir man kränkt i det utförda arbetet har man sin chef att gå till, och hos denne efterfråga ett stödsystem så att man orkar hantera sitt uppdrag.
  I det här fallet är arbetsgivaren och vårdtagaren en och densamma, dessutom en uppburen regissör. Så alla ni RUT- ivrare, de här är ett dilemma, inte sant? allt som är trygghet för både köpare och säljare av tjänster blir satta ur spel. Två lika uppskörtade.

Anställningsbeviset rullar en kort stund i rutan.
Haglöf skall alltså vara standbye all year round, 5 dagar i veckan 14:30 - 17:30, får 7000 kronor, 4 timmar om dagen, from.1995. Låter inte särskilt betungande, men kravet att stationera sig på Fårö när IB är där utesluter ju all annan aktivitet för Haglöf, som åker till affären redan 12.00 . 14.000 i grundlön, är inte det en ganska nätt summa miljonären hostar upp för tjänsten? fast jag minns att jag slavade som specialpedagog det året för 15.400.

Bergmans hushållerska handlar påfallande mycket mer om Bergman än om hushållerskan, om hennes motiv till att härda ut i den beskrivna miljön frågar man sig, kanske finns svaret när hon läser ur sin dagbok:
"Mormor är nog den enda som älskat mig på riktigt, ja, det är i alla fall ingen karl som gjort det."
Okej, vi kanske förstår hennes drivkraft att hantera denna dominerande karl, för att få en omöjligs gillande.
Men det förtar inte sekretessbrottet, spektaklet i att så här i efterhand komma med pikanta detaljer om det privata.

onsdag 28 juli 2010

Prostituera

Nummer ett: Vad är ett sålt sex, vilken är produkten?

Nummer två: skulle jag våga göra det? varför/ inte?

Nummer tre: om jag vågade, var skulle jag vända mig?

Har du tänkt på det här, allvarligt tänkt på detta?

tisdag 27 juli 2010

Försoning

Under några dagar förra veckan hade vi havererat
Han vägrade prata, vägrade äta
Nu när jag skojar med honom om det säger han att han åt när jag inte såg
En hungerstrejk helt enkelt, en fejkad hungerstrejk
Jag vet inte vad jag hade gjort
Jo, jag vet, men det vill jag inte skriva, för det var verkligen löjligt,
från alla håll sett ...
Tre dagar i varsin hörna, jag flydde
han flydde
sista dan kom han infarande när jag lagt mig på sonens säng, skulle försonas
Jag som försökt tidigare var till en början sval och indignerad
Men jag hade turen att bli upplirkad tillslut
tills jag sa nåt felaktigt i gen
Då tog Min man en termos kaffe och gick ut
Jag ångrade mig, omgående, ringde och sa
Förlåt. Kom tillbaka!
Han reste sig från bänken intill dammen där han hade suttit och druckit sitt medhavda kaffe och sett på fåglar,
och så var han hemma igen på en minut
Vi höll vi om varann.
Nu är vi skrattandes
i kärlek igen
tullar på
huden, värmen, lukten
Min man!
Hans fingrar är mina, hans varma kropp när jag kommer och lägger mig,
hans skratt, hans energi, hans envishet, hans sårbarhet:
det är jag.

måndag 26 juli 2010

I spåret

Sprangs förbi av en mamma med tioåring, mamman krullhårig och lite brunare än vanligt.
En Octoron tänkte jag då,
och mindes performancetexten om företeelser i New Orleans vid tiden för slavtradingen,
en text som jag inte hajade så mycket av när jag läste eftersom jag inte hade en susning om vad fan octoron va, och eftersom det i den där förbannade texten om slavryggar uppe på podium, om svarta som valdes ut utmed avenyerna vilket lade grunden för stadsplanen med tänkta performance i mittfårorna, på trottoarerna, där köparna separerade mammor, pappor och barn utan en tanke på att det var nåt med det, där: ordet, det förekom alltså överallt i den texten som jag alltså inte förstod alls.
På efterföljande seminarium frågade jag: en åttondels afrikan alltså,
halv, fjärdedel, åttondel = octoron.
Det var så det kallades, i dåtidens södra Amerika, och man var inte accepterad därmed, för mycket annat blod, Amerikan först i femte ledet, tror jag.

Jag sprang och blev alltså omsprungen av någon vars ursprung jag fördomsfullt började fantisera omkring. Jag tänkte: om en man kom resande hit, för tre generationer sedan, ja, i min mormors ungdom då, typ -40, och han var här, som artist eller vad? turist? och gjorde en flicka med barn på den här resan och hon sedan födde en oäkting och denna lilla ljuva bebis kom ut som en mörk med svart hår då undrar man ju vad omgivningen gjorde med det, och hur det var för bebin? Men om det var en vit man som gjorde en brunhyad kvinna gravid så undrar man också hur vägarna korsades, här i Sverige, om det var här, men det måste förstås ha hänt här med. I Kerstin Ekmans Vargskinnstrilogi, böckerna om en bit svensk socialhistoria från lortsverige till landsbygdsvurm, där blir en ogift med barn, ja det händer ju hel tiden från det att romansviten inleds i början av 1900, och den gravida skickas ju iväg, eller åker i väg själv, och föder på nåt hem för ogifta föderskor. Och sen hur man behandlar den däruppe i Norr som är en blandning av same och storsvensk vittnar ju också historien. Svarta minnen, svarta vittnesmål. Det är vi, vår historia.

Precis som när krigsförande våldtar och skändar kvinnor, eller blir förälskade i dem, alternativt betalar för en natt och sen dessa kvinnor föder dessa barn som också, bland mycket annat, kommer att symbolisera svåra minnen och övergrepp så vittnar man om något, det blir tydligt. I Vietnam, Korea, Kongo, ja ... här och var.

Jag tänkte på dem plötsligt. Alla dessa kvinnor och barn som levande berättelser om människans sanna natur snarare än den idealiserade. Hur ofta det varit just män på resande fot, och kvinnor som stannade kvar, för att kvinnor var kvar på den tiden, kvar och bar barn. Och hur dem sen, de kvarvarande blev berättelser som påminde om historien, om det som gått.

Naturligtvis kunde den där mamman och sonen som sprang om mig vara från Amerika, eller Syd Afrika, eller någon annastans än härifrån där det här med den typen av mix varit sent funnet. Jag sprang vidare, och skämdes ändå för alla mina funderingar.

söndag 25 juli 2010

Fria radikaler

En ung man med autism
vandrade runt i stan med hörlurar
-vi snackar arbetarelurar -
dom tryckte inte tillräckligt hårt
sa han
Du får stå ut
sa jag
Han  sa att det ville han inte alls ...
Han ville att hörlurarna skulle stå inåt,
fattar man ju,
Folk glodde förstås
Ibland kan jag få tårar i ögonen av sorg över hur intoleranta somliga stackare blivit av att leva sina torftigt ensidiga och homogena Vasastadsliv.

torsdag 22 juli 2010

Vem rasar i Sexköpslagens vatten?

Under en tid har jag varit mycket inne i prostitution.
I frågan alltså.
För det måste man ju tillägga, att man inte säljer sig.
Dikotomin mellan god- och dålig- flicka har separerat välden i alla tider, i alla kulturer, och gör så fortfarande.
Och nu tror jag tillsvidare att min bestämda uppfattning av att kriminalisering av torsken är rätt, tar avstamp där: i vetskapen om vad separationen av kvinnor historiskt bidragit till, och fortfarande gör. Den makt den utövar som tilldelar någon kvinna epitetet god eller dålig är oinskränkt. Gränsen är en sylvall dödsegg för kvinnor världen över, straffen ser bara lite olika ut. Att hora, alltså hora på riktigt, går aldrig in under någon annan kategori än very very Bad, sämre än sämst.
Den som vill fundera mer på den saken MÅSTE se den really världsbästa dokumentärserien "Flying- Confessions of a free woman"  av (ärligt talat, är väl bara möjligt på en kvalitetsfilm-hemsida att namnet på den kvinnliga manusförfattarinnan, tillika regissören och med all säkerhet också the editor inte går att finna i brådrasket) men: tillslut: Jennifer Fox.

I arbetet med filmen har Jennifer Fox tagit avstamp i fem frågor: Finns det en röd tråd som förbinder kvinnor över världen? Varför är kvinnlig sexualitet tabu? Varför är kvinnors sanna liv hemlighållet? Vad är det underliga moderna kvinnliga livet vi lever? Finns det ett kvinnligt språk?  Därefter har hon handhållt en kamera, filmat sig själv, sin familj, sina relationer, och även langat kameran vidare till ett antal kvinnor i världens olika hörn och låtit dem berätta, rakt av, om sina specifikt kvinnliga erfarenheter. Bakgrunden i Fox utgångspunkter kan man tolka som essentiella, men frågorna är öppet ställda och nyfikenheten att ta reda på kvinnors livsberättelser över kulturella-, religiösa-, etniska- gränser överröstar. Själv lever hon Ney York liv, är välutbildad, judinna, med karriär, älskare, barnlös, forty something. Se se! 
Men tillbaka till prostitutionen nu. Det har ju som bekant hettat till kring den här sexköpslagen sedan Littorin konfronterades av Aftonbladsreporter med frågor om eventuellt sexköp. Sedan dess har jag fått fundera mycket på vad det är som gör att somliga rasar över den här 'köparen är brottslingen' iden som sexköpslagen slår fast. Somliga jeppar går till och med så långt och hotar hela nationen med att göra bort sig internationellt, liksom att vi skola stå vid skampålen nu för det här fräcka tilltaget, som om vi inte tillhör längre, bland grabbarna DÄRUTE.  Man kan skratta, men det är sant. Vad jag förstått är t.ex. Tysklands lagstiftning fokuserad på hur man kan undanröja den prostituerades utsatthet och därmed har man helt lämnat den köpandes ansvar utanför resonemanget.

För att hitta rätt i det här bör man nog ha tänkt igenom vad man anser att ett sexköp är, sammankopplar man det med sexualitet, utan att problematisera det ytterligare förstår jag att man inte anser att torsk-kriminaliseringen är rätt. Nån mansforskare ryckte ju ut till den average sexköparens försvar i nån tidning; värnade den stackaren som inget får, på sedvanlig väg alltså. En annan hävdade att mannens starka sexualdrift går i otakt med kvinnans, som om den sexsäljande skulle vara ett biologiskt undantag då, en abnormitet med extrem lust att tillfredsställa torsken(eller om pengarna skulle kompensera)? Och att kvinnor minsann också köper sex är ett argument som slår i luften eftersom statistiken visar att det sker i helt andra skalor. Sexköpslagen är könsneutral. En annan aspekt på Tysklands motiv till lagstiftning, var också distinktionen att definiera vad sexuellt köp är, till exempel kan en vid definition av prostitution också sägas vara när det inom äktenskapet lever två parter i ojämlika förhållanden där den ene äger ekonomisk tillgång men inte den andre, och hur förhåller vi oss till den faktorn i de här resonemangen? det blir omöjligt.

Nä, jag väljer att fokusera, och se - med hjälp av Eva Lundgrens, Jenny Westerstrands & Claes Borgströms kunskaper, och Gudrun Schymans alltid lika briljanta tankegång och mod - på den amnliga torskens (kvinnliga sexköpare kallas kvinnlig torsk, för den som undrar) maktutövande.
  Jag utgår från att ojämlik pengatillgång och tolkningsföreträde visavi kvinnors- och mäns- sexualitet ligger till grund för sexköpande mäns möjligheter, men jag ser även att sexköpen fungerar som ångestreduktion för en sexmissbrukande man (typen Lindberg som ett grovt exempel), och annan sexualiserad maktutövning som gestaltar sitt urplan i och med situationen hora - torsk. Den här maktutövningen har alltså både en ekonomisk- och en social- sida. Emotionellt går jag inte ens in på eftersom jag begriper att det är evinnerligt långa ihoptrasslade trådar till det ena och det andra som man får nysta i då.

Om det finns en liten andel män som inte får till det, aldrig någonsin, med någon, då legitimerar inte det att allt annat utnyttjande av kvinnor ska få pågå ostört, inte heller erkänner det att sexuell aktivitet är en mänsklig rättighet som vår lagstiftning skall sanktionera grova brott för att erbjuda. Kanske kan vårdcentralerna ge folk tillgång till terapi så att vederbörande kan utveckla sig och sitt mod för att komma tillrätta med problemet. Jag tänker: hur mår den som längtar efter närhet efter ett kort besök med en prostituerad, a 2000? och vem har råd att köpa? ska vi utdela statliga bidrag för den fattige, sexlöse? Nä, låter inte helt korrekt va?

Liberaler vill tillerkänna kvinnas kropp kvinnan. Hon äger den, och får göra som hon vill med den. Ja, och den sexsäljande är inte kriminell. Men det här med val, jag väljer att sälja sex, är nästa fråga, för nästa inlägg ... som en liten serie va:
del 1, liksom. Köpa/ren.
del 2, Säljaren.

onsdag 21 juli 2010

RUT-igt

Det mest jämställda jag har gjort tror jag är att leva som separerad förälder.
Min ex- man utvecklades ganska snabbt, ja tog väl typ fyra fem år kanske, till att vara en mycket god hemmaman, förälder, ansvartagande moralingjutande containertyp med mycket stort hjärta.
Efter de första årens hämtning av barn medelst röd-vit-blå- tonade fingrar på grund av glömda vantar blev det mest tillslut en fråga om att köra och hämta glömda saker, matteböcker, gympaskor.
Ja, vi blev en trevlig familj, stor, många som kom på födelsedagar, många vuxna att referera till, många förebilder att välja gott och ont ur.
Min ex man som snart levde kärnfamilj visade den sidan av världen, och jag som gjorde alternativa val visade den.
Väldigt rikt.
Och tryggt.
Och ja, jämställt alltså.
Hett tips!
Varannan vecka städade jag, lagade mat, bakade.
2-3 timmar typ, kan man RUTA sig själv då frågar jag? få betalt, vore förbannat jämställt ... kommunen kunde anställa konverserande kontrollanter som kom och noterade vad man gjorde. Ett slags hem-ombud som kunde påminna o sånt man glömt, ja varför inte en personlig coach som följde upp de mål man föresatt sig vad gäller utmaningar, fökovran och förstås: bantning, en som coachade fram ens goda föräldraskap, ens lycosamma tänkande, ja sådär, ni fattar va. Vore mycket bra, som en påminnelse om att räkning den och den förfaller ....
Det har jag alltid drömt om, en RUTIG personlig ombudscoach!

tisdag 20 juli 2010

Som en elitidrottare

I allehanda press kan man se bild och läsa om elitidrottarna, eller styrelseproffsen, E N T R E  P E N Ö R E R N A och beundra.
Ingen beundrar en vanlig sketen jobbare.
Som väl därtill har hemmastädat hus, plockat disk & tvätt också.
Ärligt talat Sabuni som skriver om jämställdhet i dag på DN- debatt, och där avslutar klämmen med RUT- avdraget: vem fan av oss hon låtsas prata om, ensamstående, sprungna ur arbetarklass, vana att vända på stålarna och när det så slutligen kommit in lite bättre tider på grund av att vi blivit så inhelvete kompetenta och därmed avancerat i graderna och fått mer LÖN, då: då har vi väl inga tankar på att betala en städerska? Nä, då är ju ungarna plötsligt stora, och man sitter i sin kupa och undrar vad man ska göra nu, och då går man och tränar i stället, läser en till kurs, effektiviserar, slutar oja sig över disken, tvätten, städet eftersom man systematiserat den le grande, lider av leda. Aldrig att jag skulle betala någon för det lilla städet jag kräver. Never.

Kanske är jag unik. Kanske har hon rätt. Men inget, INGET, i min lekamen säger mig det, att det stämmer, att det där jävla rutavdraget skulle nyttjas av dem i kommunala- sektorn.  Aldrig att jag tycker att det är en bra fördelning, ett bra sätt att utvidga en arbetsmarknad. Ska man skapa pseudojobb medelst skattemedel, kan man väl vara lite juste och skapa dem inom stimulerande fräcka branscher: låta de svarta jobben bli vita! Varför just i städbranschen? Det vet väl för fan alla vad det har för symbolvärde att torka andras skit.

Nä, nu är det så att man sitter där man sitter, och får inte ens gråta ut i nåt läckert magasin, som en elitidrottare som missade så mycket på grund av att träningsinsatsen var så stor,  nej, åren gick och arbetet drog, nattning av barn och ensamma kvällar för när sandlådesnacket var över och grannarna satte sig i gemensam supe då ställdes den ensamstående morsan utanför. Så hon gick och tränade, och förkovrade sig och jobbade lite mer, levde ett annat liv med sina likar. Och med de likarna har i alla fall aldrig jag talat om nån djävla städerska? Nä, aldrig. Inte en enda gång.

måndag 19 juli 2010

Man gör inte så!

Lyssnade på P1, repris, "Mitt sorgliga liv - fallet Elin".
Ruggig dokumentär. Flickan tillsammans med sin yngre bror placerades på mammans begäran i fosterhem.
När mamman ville återta vårdnaden hotades hon av socialtjänst att de skulle lägga in ett LVU om hon så gjorde. Och då gav hon sej, säger hon i dokumentären.
Kanske ville hon inte? Vad vet jag. Men min första tanke är att fy fan, hur det är, familjer där känslan av underläge är direkt, resurserna knappa, ex. ekonomiska trångmål och därmed beroende av en soc.tjänst som betalar, ensamstående, trafikskadad (i det här fallet), myndighets- skadad, nedärvd mindervärdeskänsla, etc. de ger upp, vid ett sådant hot ger de upp utan strid.
Att lyssna, att tro på individers styrka, att bygga på det som fungerar verkar vara hotfullt för somliga i tjänstemannaansvar.
Lilla brodern säger uppgivet i radiodokumentären att han bestämt sig för att inte prata med soc.tanten mer, eftersom hon ändå inte hör.
Logik i pojke typ 6 år:
"Varför prata med nån som inte lyssnar?"
Det gällde missförhållanden i fosterhemmet som pågick utan att barnen fick gehör för det.
Tillslut flyttades i alla fall Elin, till ett behandlingshem, där hon sedan tog sitt liv, bl.a. efter massiv misshandel från bl.a. medboende. De goda förebildliga behandlinghemsansvariga förbjöd henne innan dess att ringa sin mamma mer än en gång i veckan. Hon pratade för mycket med henne.
Barnkonventionen?! någon?
Sociala institutioner bör bygga på delaktighet och  inflytande.
Hur fan gör man på samhällets olika institutioner för att tillmötesgå barns rätt till inflytande och delaktighet?
Hur vågar man det? eller är man bara modig nog att fostra?
Är man bara stor nog att ingjuta sin egen norm och moral i att man inte gör så, man gör inte så:

"Man gör inte så", sa i går grannens kavata och rättrådiga 4 åring till sin 2 åriga lillebror. Och jag tror tammejfan att det inte är bättre än att de flesta som arbetar direkt med myndighetsutövning visavi barn inte reflekterar mer än så vad det betyder: Man gör inte så?! helt enkelt.
Fine. Vem 'man' är och varför man inte gör så, hur länge man inte gjort det, och varför, orkar de flesta inte tänka på. Och då blir det så här fasansfullt emellanåt.

söndag 18 juli 2010

Djursöndag

Klev upp och satte mig omotiverat framför teven. En mycket vacker Lena Olin, och den där nya heta regissören, vet faktiskt inte vad han heter, jag gissade att det är han som gjort den där filmen ja: jag antar svensk- amerikansk produktion med Danny Glover, nåt med kärlek i titeln, jag kan ju googla men jag vill bara visa hur spåren i min hjärna gick för att söka sammanhangen denna trötta morgon med denna förföriskt vackra Lena Olin i rutan. Programledaren, som jag inte heller vet  vad hon heter var spektakulärt vacker hon med. Gött, över förti är nog ändå okej, om man ser ut så där, tänkte jag. Hur kan man se ut så där? man är nummer 1) smal, nummer 2) man har uppfostrats av djur (en blinkning till er som följt Bodil M's uppmaning att se svt serien Ingen bor i skogen). Jag tittade tankspritt ut genom fönstret och sa till mig själv att: nu fan slutar du att tänka på att du undrar vad fan livet är, nu tänker du bara:  Oh så mycket jag kan, och: ska du ge upp eller? ska du komma igen?
Kom igen!
Sen kom ett helt vanligt svennsonpar inklivandes där bland alla dessa megavackra megakändisar, Lasse Hallström var där också, mannen i det där average paret hade levt med dödlig cancer fyra år längre än läkarna befarat, och det kändes ju då helt futtigt att sitta hemma i en soffa och beklämd tro sig behöva uppfostras av djur efter att först ha tappat minnet om allt det jag som är jag och som jag varit med om. Den där manenn var så stor så stor att jag och alla de andra tappade andan för att det antagligen, men inte bara, slog an så många strängar i vår dödsångest. Men han hade täckning, om man säger så, för allt vi andra försöker låtsas.

Ja, okej, jag känner mig ensam, men vad fan gör det för saken att tänka på det hela tiden när dagen ska starta, vara kul, vara en dag att ta vara på, ta vara på livet, du kan få cancer och sägas dö om två månader, tänk på det, lev för fan, gör det, fånga dagen, Carpe Diem! men i stället sitter du här och liksom låter det knyta ihop sig i magen med en känsla som så tydligt appellerar till en mycket ung MrsS: vad gör det för djävla skillnad? nä, tänk inte på det MrsS, du orkar ju ändå aldrig ta telefonen och ringa till nån. Sörj och acceptera och tänk på alla möjligheter:
Oh, så intressant, jag kan hela dan lyssna på radio, skriva, läsa, göra härliga reflektioner, promenera, träna, prova på Zumba.
Jag har inte cancer, och ingen i min familj heller!
Men jag har självömkan som jag tror jag ska söka cellgiftsbehandling för.
För så djupt sitter den.
Genetiskt, eller socialt? Jag vet inte.
DNA-transplantation?
Jag tror socialt. Det sociala arvet kan se så här ut. Och att koppla samman det med en poetisk bild om hur man ställer sig utanför, det är livsfarligt, för dig, men kanske inte för samhället.
Nytta vs nöje.
Men jag börjar bli trött på att göra saker ensam, det är det.
Mina väninnor är ändå på semester. Dom som fortfarande orkar ringa mig, (ring inte mig, jag ringer dig typen).Finns inte en enda som är hemma. Nåt djur?

fredag 16 juli 2010

Kött och blod ...


En dag kom min man hem efter fem dagar borta och utropade mycket desperat:
"Jag kommer att dö utan att ha blivit far!"
En tystnad uppstod, jag surade väl för nåt annat.
En annan dag, nån vecka senare, - långa ledtider för kommunikationen i det här äktenskapet -  kom jag hem från stranden och sa:
"Vad ska vi göra då?"
"Här kommer du, långt ifrån och har tänkt på det här, nu?" sa han förvånat.
"Ja, jag såg så många usla föräldrar på stranden." ursäktade jag mig med.
"Jag vill inte, vad heter det, köpa ett barn i alla fall!" deklarerade han.
"Jaha ... " sa jag, "adoptera, det heter adoptera."
"Ja, adoptera, jag vill inte adoptera." förtydligade han.
"Nähä", sa jag, "men jag kan nog inte ..."
"Vaddå, kan inte, jag vet andra förtioåringar som  kunnat... " sa han och avslutade, vi har ju pratat om det förr, så att säga, utan framgång.
"Kan vi inte hitta en annan mamma, välja en afrikansk kvinna, betala henne, och ta hand om det, då blir det ju ditt i alla fall."  sa jag, som om det var ett infall, fast jag i mitt anletes svett tänkt på det i sådär ett år, eller så, och bestämt mig för att det vore okej. För att det vore säkrare, med en afrikan, än en svensk (K o l o n i a l i s m u s).
"Va?!" sa han, och tystnade ... tänkte väl, bestämde sig sen och sa: "nä, det är inte juste."
"Jag väljer henne, eller du!? sa jag och skrattade torrt mitt i allvaret.
"Nä, vi kan inte ta nån annans barn ... " fortsatte han eftertänksamt.
"Surrogatmamma, det heter så, surrogat- mamma." rösten tydlig och allvarlig igen: "folk gör så vettdu."
"Va?!" sa han efter en kort tystnad, återigen förvånad.
"Ja, hon skulle förstås få träffa sitt barn, men det skulle bo med oss här."
"Näe" han dröjde i tanken"  ... nä, barnet skulle tillslut vilja vara med sin mamma, alla barn vill vara med sin mamma."
Jag tänkte. Han hade kanske rätt. Mamman skulle ge sitt barn till oss för att hon nånstans trodde att det skulle komma henne nåt till del. Men barnet?
"Vi kan ta hand om min syster A´s barn." gav han som förslag efter en lång betänketid. JAg tittade på teve, In Treatment, reprisen.
"Ja, det kan vi, det vore likt er, inte alls konstigt, man tar hand om varandras barn sådär, liksom: absolut, jag är med på det!" svarade jag.
"Det är upp till Gud, MrsS!" sa då mannen sådär tryggt och bestämt.
Och det var skönt att han sa så.
För sen sa vi inte mer om saken. Den här gången.

Jag började ändå fantisera: den lilla flickan var tre månader i magen första gången som jag såg Aá syster, då var systern mycket sjuk i malaria, tillslut stod jag inte ut med att se henne, utan jag gav ett tillskott till sjukhusvård, även om jag inte ville vara nån jävla Europe som kom med plånbok. Jag ville ju bara vara blivande fru till sonen i huset. När A lämnade pengarna till sin syster i taxin utanför sjukhuset grät hon. Hon hade blivit övergiven av mannen. En mycket vacker kvinna som i mannens ögon blev ful av graviditet, och därpå dumpad. En kvinna vars hud brustit över allt av den creme hon smörjer sig med för att bli vitare. Denna vackraste av vackra är faktiskt numer chockerande randig. Inte skulle hon vilja ge bort sin dotter till oss?

VET NI DET FÖRRESTEN? mörka kvinnor kletar sig fulla med skit för att bli vitare och av detta blir dom sen så djävla nergångna och sönder- ärrade att man vill gråta när man ser dem. Och vad det mer ger av cancer och elände vågar jag itne tänka på. DOm vet det, säger A. Herregud! Ser dom inte hur ful jag är! tänker jag.
I våras var lilltjejen - jag har faktiskt glömt namnet -  6 månader; med örhängen, och fnasig hud: vet ni varför? de pudrar med parfym och fan vet om de inte smörjer även bebisarna med vithetsmedel. Den lilla tjejen ligger mest i kungligt förvar inne på A´s mammas säng, när hon inte sitter i mormor 90+ knä och får höra dåtidens sånger sjungas, tror nog ingen unge i världen kan få bättre första tre år.

Men det skulle fortfarande inte vara A´s barn. Även om det vore mer än en ära att få ta hand om henne. Jag vet inte hur vi ska fixa det här. Fortsättning följer. Men det vore absolut lättare att låta ett barn tillbringa mycket tid 'därnere' om det inte var mitt eget kött och blod. A insisterar nämligen på det. Det MÅSTE ju veta om sitt ursprung. Visst, jag vet det ... men!

torsdag 15 juli 2010

Sommarnattens leende

Nä, nu är jag lite grann som Sven Otto Littorin - eller som han i alla fall uppges vara på cv't på regeringens hemsida- Totto: gillar barn och matlagning. Jag gillar barn och matlagning, really, jag har den där egenskapen att jag kan slänga ihop lite av inget så att det ändå blir rätt bra. Nyligen efter det att till slut slumret i trädgårdsstolen till Eva Gabrielssons sommarprat lyckats ingjuta lite ny energi i den mjuka kroppen, energi som den varma loja dagen slukat vilken nu skulle avrundas med pyssligt trädgårdsbestyr och matlagning. Efter gräsklippning och vattning i den leende sommarkvällen tog jag en runda i mina land och under maximal livsnjutning inhämtades där kryddor och potatis; koltrasten sjön, droppvåta blommor, rosor, blommor, rosor, dofter, getingar, rådjuret som kom igen, och ja, det är mer än paradis här, jag njöt, och av dagens skörd och tomt kylskåps impro det gjordes en kall, mycket god potatissallad:

*kokt färskpotatis
*färsk kål, strimlad
*inlagd paprika, röd
*riven morot
*finklippt gräslök, mynta, timjan
*citronpeppar, peppar, salt
*olja, och (märk väl, lyxvariant) Mango balsamico.

Serverades till en skrämd fryst Hookifile, stekt i Bregott, svartpepprad och saltad.
Till efterrätt, en ny trädgårdsrunda,
Smoothie:

*en näve Smultron
*åtta jordgubbar
*fyra ofärdiga krusbär
*en näve ljusröda vinbär
Mixa med fem isbitar och en halv citron

Oh! makalöst! att något kan bli så gott! Var bara jag här, enväldig och partisk jury förvisso, men det är ju det som är grejen gott folk: i mitt liv är det jag som är juryn. Sprang ut och in och pratade med grannarna som hängde ut genom fönstren eller också pysslade i nåt annat trädgårdshörn, och alla tänkte vi nog samma: att det ska bli trist att vi flyttar snart.
A, som nog älskar mig trots allt, på turne, igen, nu som housenigger för Landskrona kommun, spelar och dansar där i SD- getthot. Fy fan vad jag har svårt att förstå all den här märkliga sammanblandningen och uppdragen; att bjuda på lite EXOTISK kultur så att Dom ser att det är väl inget farligt heller, det är ju kul, det svänger ju katten! Nä, alla ni där ute! Glöm inte bort det, att är man med "annat" utseende här på gatorna i Svärje då får man liksom passa sig lite extra. GLÖM ALDRIG DET.

När jag låg i solstolen och lyssnade på Sommar funderade jag på vad jag ska klistra upp på brevlådan för att slippa få SD- reklam där. Vad gör ni när det dimper ner SD- reklam hemma hos er? Skulle vilja skjuta dom jävlarna som tar sig sådana friheter med min brevlåda. Nä, skoja lite, va. not.  Det var väl ungefär vad Eva Gabrielsson också skulle vilja göra, i sina hemliga fantasier kan jag tro, med alla som ockuperar och förvanskar Stieg Larssons minne utan att tillfråga henne, hon ingår som bekant inte i dödsboet. Hon ville påminna oss om att GLÖM INTE det: när Stieg och hon kämpade ensamma mot främslingsfientlighet, extremhöger, nationalsocialism DÅ var det andra bullar på de röda mattorna där dem nu stegar fram till ära från Stieg Larssons kompositioner, om just det: kvinnovåld, högerextremism, diskriminering: i hans skrivande hela tiden en fråga om moral, om ideal och om hur man håller det levande genom livet. Det handlar inte om underhållningsvåld, sa hon, det är ingen fiktion, det är verkligt. Millennium är Sverige.

GLÖM inte det! Hur håller vi vår moral och våra ideal levande genom livet? kan man verkligen undra.
För hur god den här potatissalladen och smoothien än var, hur paradisisk min lilla livslott än är: den här anpassningen, det här kravet på flexibilitet, det här tiggeriet för arbetsgivare, för makten, för alla dem som står lite över dig och kontrollerar din stil: glöm inte det! där kan priset just bli och vara: din moral, dina ideal!
Vill vi ha det så, klara sitt skinn och elda upp andras?

Som att sälja sina barn, Sa Eva Gabrielsson. Vad Sven Otto säger om sina barn vet jag inte. Men han gillar dem, och matlagning, i alla fall.

tisdag 13 juli 2010

Sådär ja ...

Nu börjar sommaren ta sig, läser Koskinen om Bergman och sen ser jag den här Bergmans hushållerska och på det kommer härliga Elisabeth Åsbrink i ett stilfullt Sommar som en smart fullträff där hon med stor integritet talade om sin forskning angående pjäsen 7:3, morden i Malexander och gränserna mellan omnipotenta brottslingar och likaledes egocentriskt fokuserade regissörer, manusförfattare som söker efter sköra hårfina gränser att undersöka eller där skapa olika slags verklighet i och/eller om ondskans tecken.

måndag 12 juli 2010

Gjuta olja på vågorna

Vad betyder det egentligen?
Allt det här med Bildt och Lundin oil?
Och på Bildts blogg verkar allt gå åt till Srebrenicas minne.
En del fnyser över gamla meriter.
Men vad fan annars kan C.B skylta med?
Lundin Oil? Sudan? Gazprom?

lördag 10 juli 2010

Mr Snow White (m) är inte Mr dark Lindberg

Jag antar att mången gemenskt sunt förnuft i dag resonerar:
  - Jamen han köpte ju bara ett fnask, lite värme, lite uppmärksamhet - om han nu gjorde det - lite krångel med frugan, en hederssak.
Ungefär som en undermotor i Lindberg- affären
frågar sig vad en prostituerad har rätt att säga till om när hon fantamej tagit betalt, och vart med på det liksom:
tvingad till anal-tvätt medelst tunga, lite strypt, spottad i ansiktet, bunden, försatt med ögonbindel, piskad(bara lite smiskad). Ska det vara våldtäckt?!
Prostitution, vad är det med det?  Har man gjort i alla tider ju, både tradition och kultur i det. Ska det va nåt?

En moderat som är i valrörelse, som nosar på makten och härligheten, som (ev.) VÄLJER att begå ett brott som han tror att hon av skamskäl håller tyst om är nu ute i kylan. Det är ju vad man räknar med, Herrar direktörer, politiker och polischefer, de som har maktställning, insyn, verkningsgrader i samhällsapparaten, nåt att förlora, de tror att hon håller tyst, att hon skäms, att hon är en mindre värdig som inte tros veta hur Madonna(m) stavas, en Hora, rätt och slätt, utan hustruvärde, utan den värdighet som Verklighetens Folk åtnjuter i sina officiella väletablerade relationer med representationskvalitet. Tystnad, tagning! Hon behöver ett kund- underlag, pratar hon är även hon DÖD. 2000 per träff, fem träffar i veckan, okej med pröjs va?  Hur många gånger kan en o samma gubbe betala? en gång i veckan, är det värt det, två? Kopplar man lite kontakter kan man gå med vinst, det är väl juste tänkt?

Nu åker han ut i kylan, Sven Otto Littorin. På Moderaternas(m) högkvarter har man inte längre hans kontaktuppgifter. På så sätt följer man sin logik väl, Utanförskapet ställer vi ut i skogen. Ingen Moderat pratar om saken, det är en DÖD, Litorin är DÖD för dem, risken att associeras med skit tar man inte. Reinfeldt kommer att hålla sig så långt i från frågan som möjligt. Hör bara hur arg han är på Media för dess rövarfasoner: "I Sverige utreds brott av rättsväsendet!". Punkt. Fine. Lena Melin borde ha varit tyst, menar Statsministern alltså. För det här brottet kommer aldrig att hanteras av nåt Rättsväsen eftersom det är preskiberat. Alltså, är det end of discussion för Reinis. Littorin är en död moderat. F.R ska nu försöka reparera skadan.

Makt kostar, och just här, dom börjar BETALA!

fredag 9 juli 2010

Gympa för hjärtat ...









"Judith Butler vägrade ta emot Pride-pris p.g.a. rasism mot muslimer"
Ett citat som jag hämtat direkt från den alltid lika läsvärda bloggen Roya - Intersektionalen.

Professor Judith Butler, Berkely, en av queerteorins mödrar , lever tydligen sin teori, och låter sig därmed icke smickras av uppmärksamhetens centrum, nej, hon bevisar med önskvärd tydlighet att hon står med hjärtat, sig själv och sina teorier förankrade i en genuin och uppriktig ställning för de perifera. De perifera: den, sig, som man lyckligtvis hittar om intresset att undersöka identiteten utanför centrum som norm har råkat väckas. Släpper man fokus på att till varje pris tillhöra och överträffa då hittar man där andra konstruktioner av vad en människa är, vad kön är, vad identitet är, och är man skarphjärnad som Butler kreerar man ur detta en omvälvande teori. Och när man tillräckligt länge fokuserat "utmarkerna" med en uppriktig vilja att omsluta människor, människan, därför att det i hjärtat lever en övertygelse om att så är enda vägen, sådant är det värdiga, det livskraftiga, det bejakande till dig, mig, gud, what so ever, då blir alltihop mycket vackert och starkt. När man får syn på detta, då är det extra trevligt att inse att det verkligen, verkligen finns människor som fortsätter att hålla ögonen klara, som håller sitt ena ben på den mark där denne ställt sig oberoende what the fuck som helst, och där i denna erövrade frihet alltid tänker efter: vad är det här, innan denne ropar YES, och ja, och Tack för vänligheten!

Tack! för ännu mer inspiration. Butler som vägrar ta emot priset för civilkurage på Pride Berlin, istället talar hon till en vad det verkar som; jublande massa, om vikten av tolerans, om vikten av att inte låta HBT, etc.- rörelsen utnyttjas som ett slagträ i den smutsiga kampen med rasistiska förtecken som pågår i Europa (ja, kanske också USA, men därom vet jag faktiskt inget).

Länge leve det hjärtliga förnuftet! Länge leve civilkuraget! Länge leve Judith Butler!













When I consider what it means today, to accept such an award, then I believe, that I would actually lose my courage, if i would simply accept the price under the present political conditions. … For instance: Some of the organizers explicitly made racist statements or did not dissociate themselves from them. The host organizations refuse to understand antiracist politics as an essential part of their work. Having said this, I must distance myself from this complicity with racism, including anti-Muslim racism.
We all have noticed that gay, bisexual, lesbian, trans and queer people can be instrumentalized by those who want to wage wars, i.e. cultural wars against migrants by means of forced islamophobia and military wars against Iraq and Afghanistan. In these times and by these means, we are recruited for nationalism and militarism. Currently, many European governments claim that our gay, lesbian, queer rights must be protected and we are made to believe that the new hatred of immigrants is necessary to protect us. Therefore we must say no to such a deal. To be able to say no under these circumstances is what I call courage. But who says no? And who experiences this racism? Who are the queers who really fight against such politics?” 

Butler, 23 Juni, Pride Berlin

torsdag 8 juli 2010

Askpengarna

Nä, nu har jag tänkt lite på det här eldandet och tycker nog att det är det mest uppkäftiga sedan, ja, jag minns ej, (eftersom mitt liv är ett mjölkigt anpassat och vänt stilleben numer).
!00 000 skulle inte ens räcka till en halvsidesannons har jag förstått.
Och alternativa illustrationer av inkomstskillnaderna, vore det något att hoppa högt över i Almedalen där fulspelet att stjäla varandras mediautrymme visar på sällsamt stor kreativitet?

Nä, detta bål renderade uppenbarligen uppmärksamhet långt ut i världen, och kanske gör just det en viss skillnad, kanske sätter det en liten klunk av förtjust förvåning i vrångstrupen på en lätt uppgiven, desillusionerad kvinnokämpe därute(mig!) och väcker en våg av lust att ånyo stå upp för frågan.
Lite upprymd känner jag mig i alla fall plötsligt när jag också ser att Bang i sitt senaste nummer samtidigt, med charmigaste flörtflaggan hissad undersöker om våldamheter möjligen skulle ha gjort någon skillnad för jämställdhetskampen, och ja, DN har ju serien "Männen och skulden" att läsa ... också sen kom detta lite kick assiga F!- eldandet då ...

Och varför är det inte bara en spottloska i fattiga kvinnors ansikten?
Nej nej, tänk inte så, tänk lite större!
Jo, för det är något vi bör FATTA, att dessa fucking stålar: ETTHUNDRA TUSEN balobas brinner framför våra näsor VARJE MINUT.
Tänk på det i stället.
Sparka på den bålbrännaren!

JAG VILL HA!
Ge mig Stålarna!


onsdag 7 juli 2010

Osäkert

Nä, nu vet jag alltså inte om
 Littorins panikhopp
överröstar de
100 000 uppeldade F!- pengarna.

tisdag 6 juli 2010

Verklighetens folk krånglar

Man blir liksom inte klok på de här fenomenala kontrasterna mellan å ena sidan vetande och kunnande som man, till min enorma förtjusning, kan hitta lite överallt på nätet nuförtiden(Halleluhja!), och å andra sidan retoriska ogenerade försök att mangla fram sina enkla politiska budskap så att folk till slut tror på dig.

Ta Bjöklund till exempel. Först lyckades han med en åsnas envishet, ja, de som deduktivt bygger upp sina resonemang med trovärdiga referenser och teoribyggen hamrar väl aldrig på så oförtröttligt i sin egen förtjusning därför att hos dem ligger som oftast en ödmjuk vetskap om att det kanske inte alltid är så glasklart, men inte för Björklund, han visste minsann bäst hur piskor vina över lata och ovårdade elevers ryggar! Trots "kris i skolan" debatten efter P1's avslöjande reportage om majorens erbarmliga slirande med fakta fortsatte han att trumma ut sina entoniga men storartade pampfletter, och nu var det alltså dags att flytta fokus till äldreomsorgen.

Jag vet inte alltså:
  - En promenad om dan, och rätten att välja mat!
Jepp! Kanon!

Eller vänta nu: inte utan att man tar sig en roande funderare på vad Björklund ska hitta på med "bråkstakarna" som finns även inom äldreomsorgen. [Hell Ceasar! ska de vara överallt!?! Skall det trots kravliberalismen nånstans ändå förespråkas en ultraliberal hållning i frågan: - De väljer väl för fan själva om de vill gå ut, liksom.]

För ponera: en dement skrultig åttioåring som inte vistats ute på några år skall av sin personal lockas att våga gå ut. Hur många personal skall Björklund avsätta för detta? Hur skall han utbilda sin äldreomsorgspersonal för att hantera de svåra situationer som kan uppstå med de gamlingar som inte är så följsamma? Pedagogiska kurser? Inköp av hjälpmedel? Ökad personaltäthet? Eller skall man dra ut Asta och bocka av i protokollet att hon färdats ute, medelst polisgrepp?
Och när det gäller rätten att välja mat?  Låter otroligt att man inte får göra det redan. Men: välja ur vilket sortiment? Hur långt i förväg? Om samma dilemman uppstår även här:  för den som inte förmår kommunicera detta sitt val klart och tydligt: skall Björklund satsa på landsomfattande insatser i Alternativa kommunikationsformer med div hjälpmedel så som, handdatorer och annat som kan underlätta för de gamla att förstå vad som kan kommuniceras och väljas?

Rätten till kommunikation? vore väl liberalt?
- Egen lap-top till alla på långvården ...

Nä, vilka gamlingar pratar Herr Björklund om? egentligen? Hur skall han skriva om lagen?
För dem som redan klarar sig själva? En politik som passar bara för de kompetenta och redan starka?
När billigaste upphandlingen är gjord ute i kommunerna man undrar var all den välutbildade personalen ska komma i från, med all den goda maten? För man får ju också tänka på profiten ... för dem som inte ens befinner sig i den prekära situationen att behöva hantera dessa individers rättigheter i vardagen ... nä, jag menar väl det, att vi måste tänka på dom som behöver en rejäl morot för att orka starta en vårdinrättning för sakttebetalarnas medel. Titta bara hur fint man plockat stålar från fattigas barn på HBT hemmen runtom i landet: en mönsterverksamhet att kopiera till äldrevården, inte sant, tycker ni inte?

Eller är det så att alla dessa 55+ boende som nu uppförs för bättre beställda pensionärer ... dom kommer att omvandlas till privata vårdinrättningar när den dagen kommer. Där betalar man för sin egen skumpa alltså och köper in sin egen Personal Trainer för det dagliga passet.
Då kanske de kan de sänka skatten lite till, också kan man tippa dom gamla som betalar dåligt över ett stup nånstans under den dagliga promenaden.

Röda, vita, rosa, purpur

Här ute doftar Jasmine, Ros och Pion.
Och jag bara undrar, hur kan dom, när rosorna plötsligt står i blom, hitta dem, och ens finnas, så måna bin så att det räcker till varenda fucking rosblomma i hela härliga landet?
Är inte det konstigt?
Som om dom har en sjuhelvetes fest nu, den årliga.

måndag 5 juli 2010

Båtskvalp

Lång dag med efterlängtat sittbrunnstalk med väninnan. Tillsammans var vi alltid så smarta, så intellektuella, så normupplösande och rappa. Vi delade på alla detaljer. Nakenbaden, supeerna, de tillfälliga förbindelserna, ideerna, tankarna, sammanhangen, våra lärdomar, våra kunskaper, erfarenheter. Konst, kultur, film, erotik, relationer, social status, kreativitet och uppror var gemensamma teman varur vi betraktade våra liv vilka vi såg som undersökningar, experiment. Vi kunde recensera allt. Säkerhetsringde varandra vid blind-dejts. Delade hemligheter, inget för fult, inget för ovärdigt. Upp med det i ljuset, analysera, skratta, distansera, lev ... upplev. Så var det då. För inte så länge sen.
Så var det i dag igen. För en stund.

Nu är jag ingenting. Nu vet jag inte ens om min man älskar mig, min syster hatar mig, om jag varit för öppen, haft för starkt patos, om jag kämpat för rättvisa så hårt att jag bränt mina möjligheter.
I dag känns det som om allt det som var starkt och vackert är dött och livlöst.
Jag nådde aldrig fram. Kanske min son ser mig som en som alltid var på väg, men aldrig kom fram. Glansen falnade.

I dag är en dag av längtan efter allt det som aldrig blev, de drömmar jag begravde.
En dag av saknad. Saknad styrka, saknad intelligens, saknade sammanhang, saknade chanser. En dag av förlust. En dag när jag behöver kärlek som en kompensation, en bekräftelse.
I dag är en dag när min man inget förstår. Inte förstår att när jag är som hårdast och mest cynisk det finns ett dolt men stort behov av mer, mer ... mer värme, varmare uppmärksamhet, större uppskattning.
Nej. Nu råkar jag leva i den världen där det enkla råder: en arg, är en arg, är en arg. Inte en ledsen, förvirrad, avvisad. Nu lever jag i en värld där sittbrunnstalkande väninnors rättesnören och logiska system är alldeles främmande.

Och då tänker jag på alla andra möjligheter. Och varför vägarna jag gick blev just de här. Och alla de män, alla de kvinnor, alla de relationer jag haft förmånen att vara i. Vad hände med dem? Mannen som jag hade planerat att gifta mig med vid förti, så som vi båda sagt så länge. Han som blivit så nedslagen, eller vad det är, när jag nu hastigt gick och gifte mig, after all. Mannen som jag levde med i nästan fem år, med honom som jag växelbodde med på Södermannagatan, och lyxade runt med i tillvaron. Prästen. Flickan jag förälskade mig i. Snubben jag träffade i Dublin som kom farande med planet för att han hade fått en växande fantasi om ett svensk blowjob. Alla, alla, alla, fina spännande kontakter.
Jag tänker också på all ängslan, all ångest, alla rädslor, mindervärdeskomplexen. Men också min briljans som levde några år, och hur det klädde mig.
Jag saknar det. Den stora förhoppningen om morgondagen.
Nu har jag ingenting av det kvar.
En narcissist är död.

söndag 4 juli 2010

4:e juli

... Glömde att säga att brudparet var ofantligt fint och vackert. Vilken egomiss att glömma det, i all hast.
Och än en gång grät brudgumen. Vad är det här med gråtande kvinnor för en myt?
Jag har aldrig sett en kvinna gråta på sitt bröllop, gråta mer än mannen.
Och det är ju ingen validitet i den empirin men ändå. De bröllop jag varit på.
Gråter han gråter hon en skvätt. Men Han gråter.
Min också, gjorde min också. Spagettiben och tårar på kinderna som jag torkade och då kröp han intill mig, höll hårt om, stöttade sig. Ja, ni ser.
Vackert är det. Så vackert med KÄRLEKEN.
Det som fascinerar mig mest av allt här på jorden är ändå kärleken.
Större frågetecken än alla andra gudars, för mig.
Liksom vardagen är det. Frågan om hur man organiserar ett potentiellt levnadsvilligt samhälle också större än den om Gud för mig. Frågan om den mänskliga naturen, om människan, är också så förbannat intressant att jag inte vill eller ens kan lämna över den till guds vilja.
Jag vill veta, jag vill undersöka.
Jag orkar vara ensam, i det stora svarta hålet, och i döden, i ovissheten. Jag orkar det. För jag kan inte tro, kan inte känna tillit. Men ... jag förbehåller mig en eventuell överraskning när jag dör.
Men tills dess. Vardagen är enugh. Vardagen som fylld av trossatser, hopp, kärlek, hat, konst, missräkningar, folk, land, religioner, traditioner, grupper, individer, språk, kultur & natur och allt allt, myllret som vi har här för oss nu, och har haft förut.


My God, alltså!
HUR KAN vi låta det levas, hur kan vi låta oss leva, trots allt, i kärlek och tilltro?!?
... Och i mörker: Stagnelius:

"Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå, 
Tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då?"

Hipp Hipp Hurra

Fyllde år i går. Var på Bröllop i dag. Värsta firandet alltså.
Och min slutsats av det är att egocentrismen är värre än vad man tror. Folk avbryter, vill prata om sig själva, tänker inte på att sådär ja vad trevligt jag försöker att göra för oss alla häromkring ...
Att ha social kompetens eller inte.
Och varför lyssnar lyssnar jag (tror jag i alla fall)?
Varför drar jag inte bara på och pratar och berättar, mässar, undervisar?
Det finns excentriska som gör det, och då är dom ju ofta en tjoo-hejig medelpunkt som varje fest behöver.

Och varför är det så välbekant tryggt att komma ensam? Att A är ute på jobb och reser och jag representerar mig själv är något jag kan mycket väl. Glida runt och bekräfta alla djävlar liksom.
Och ett tag där tänkte jag på vilket annorlunda anslag det är att vara med mig eller med min man, hur folk alltid måste ta ställning och förhålla sig till det annorlunda med hudfärg, språk, och anspråk, attitude.
Nu kunde jag mest gömma mig i mitt eget anletes svett och vara yta- trevlig och ofarligt intresserad av kreti och pleti. Le. Och ärligt talat tänkte jag att det var lite skönt, för en gång skull, att det bara var jag. Inte bara för att veta att man måste hitta en kommunikation över gränser när det är vi två mot dom andra, men mest för att det också skulle ha ålagts mig att  försöka översätta traditioner och förklara bort att det brukar vara ûbertråkigt på svenska bröllop och just därför skulle jag ha nödgats därtill att vaka över en missnöjd som när som helst kunde drista sig till att antyda detta sitt missnöje; det kunde ha varit lite ansträngt.
Nu var det ansträngt, fast bara för mig själv, och mina egna bryderier.
Stel nacke och skuldra för det.

Jag känner mig ledsen. Omtumlad. Reggade att en man stirrade. Blev ledsen för det med. För jag tror inte att min man egentligen tycker att jag är attraktiv och snygg på det sättet, han gillar nog bara att jag är typ snäll, inte ens intressant tycker han att jag är.