måndag 24 augusti 2009

Växlevis går kärleken

Det ryter i växlarna
när tåget byter spår.
Så växlar även jag,
från mitt obekväma misstänksamhetstillsstånd
till hungersrötternas sugande vilja att hala in,
hala in, honom, ha honom nära.
Jag ringde förstås
sent sent
han var mjuk och behövande.
Jag var det också,
så älskande och längtande plötsligt.
Förstående och ursäktade.
I den stunden fanns inga andra känslokaruseller
än den här hållande värmepuppan som omslöt oss,
som om det snurrats klart,
for ever.
Som om vi nu skulle bli alla dagars! alla tiders!

Anna Odell

I dag ställs hon inför rätta.
Målsägande är sju anställda vid/och Stockholm Norra Psykiatri.
Åtalas för:
Våldsamt motstånd
Falskt larm
Oredligt förfarande

Straffpåföljd:
max 2 års fängelse eller böter; a' 12500 kr (för vårdkostnaderna).

Vore det något med Stockholm Norra Psykiatri
köpte de in verket för skadeståndskravssumman.

många sätt är det väl lite tokroligt att det var David Eberhardt "De lättkränktas land" som chefade över den där psykatrin vid tillfället.
Låter för all del lättkränkt att åtala för det som var en god vilja.
Men rätt ska vara rätt, förstås. Förstås! Hur blev det annars, liksom?

Om rätt måste vara rätt, om fel var just kostnadsbelastningen då
kommer nu utgifterna för det offentliga vida plussas över 12500 kr.
Inte sant?

Men Anna Odells konstverk sträcker nu ut sig i tidsrummet, än mer.
Claes Borgström, den Hunken försvarar. Och jag tror minsann att jag läste att Odell var närmare förti än tretti?
Ett sånt glädjebesked. Att man kan bli ung i alla medier fastän man inuti om man är på väg mot förti närmast känner sig passe.
Nu får vi höra vad de har till sina försvar.
I vilket lagrum talas det om konstens gränser?
I vilket lagrum talas det om fejkade psykoser eller äkta?

Det kan ju vara så att Odell var lite tokig ändå där på bron.
Vem ska kunna veta det, med säkerhet?
För det kan ju likväl hända att det där vetenskapsanspråket som psykologin har är alldeles för relativt.
Se bara på hur drevet gick mot åttitalets dämonhysteri kring det här med Qvick och drogerna.
Som om en drogares behov av en qvick fix vida överlistade de där professorernas hjärnstormar.
Alla skulle nu förstå bättre, och alla skulle nu säga att det där åttitalet, det var inte nådigt i fantasierna om det förträngdas mimiska försök att tala.

Ja, det kan ju rentav hända att alla konstnärer är lite tokiga.
Vem kan veta det? Lilla Sinnesundersökningen?

Är det inte så de Rätta tycker förresten?
Att ALLA borde ta civilekonomexamen och göra rätt, för sig.
Hålla på å valsa runt, sådär,
å toka sig, den tokan!

söndag 23 augusti 2009

Köra

Jag tänker mycket när jag kör bil.
Livsfilosofer säger att man ska ägna kontemplationen särskildt utrymme.
Rum, alltså. Och tid.
De menar med all säkerhet inte i bilar, i bilköer.
Men när jag körde i dag tänkte jag, på de Misslyckade.
Jag tänkte på alla som alltid var för rädda. Som knorvlade ihop försöken och sa att nä, vill inte, har inte lust. Ja och så tänkte jag på alla dem som i värsta fall inte sa nåt, eller ville nåt alls.
Alla vi. Jag.
Knyter vi oss om oss själva nu?
Bildar pakter för offren, de självömkande? Vi samlas på gårdar för de döda.
Låtsas som om ... det inte längtas.

I bilen, i dag, under det att motorljudet rusade och fläktens dån surrade luft ut i kabinen kom jag att minnas,
att aldrig längtade jag så,
som när jag drömde.

Nu är det stumt.
Utan längtan.
Är det mest stumt.

Ramadan

Nu kan du sova borta och jobba hela månaden, sa han.
Jag visste inte vad jag skulle svara.
Som om han åtrått mig sådär förbannat före dess.
Oklart om det var min lust eller hans egen som skulle kvävas?
Jag vet inte.
Gudfruktan ger inget för utomäktenskapliga knull i fastetid.
Och det kan man juh förstå.
Men att säga sådär.
Det var underligt.

Smidda Kakor

Jag ska baka kakor tills han kommer hem.
Två olika sorter. Med det där nya smöret som inte är SMÖR.
Ett slags kompensation. Den nya kvinnan måste hålla sig i tyglarna.
Det finns ju gränser även för henne.
För mig. När man går ut hårt kommer skuld.
Två sorters kakor kräva så dessa styrkeuppvisningar.
Ärligt talat så vet jag nästan ingenting om hur man gör.
Jag försvarar mig på lösa grunder.
Höjer rösten och blir kantig.
Det är ju min intuition.
Inte ens den kan man tro på.

Jag göttgör.

"När jag visar dig min vrede vet du att du sårat mig."
så skrev nån i boken "Den sårade kvinnligheten".
Jag skrev upp det, men hade inte alls behövt anstränga mig med pennan, jag minns orden så väl ändå.
Kvinna. Det förfrämligar sig.


KAKOR:(ej brända Madeleine):

1)
smör (inte SMÖR)
socker
mjöl
bakpulver
kakao
mandel
ceshew
nejlika
kanel
kanske lite muskot

2)
smör (inte SMÖR)
socker
mjöl
bakpulver
havregryn
körsbärssylt

Dödssyndande självömkan

Jag tycker synd om mig när jag ser mitt osymmetriska ansikte på kort.
Där i finns för mycket grubbleri och tvekan,
alldeles för mycket tunga tankar om varat och osäkerhetsvitsen.
Det har gett mig ett fult, ett slags dubbelt utseende tillslut.

På bordet framför mig där jag sitter med min kaffekopp kryper tre myror omkring i ett planlöst stirrande.
Vet Dom vart de är på väg?
Ska jag döda dom, eller bara låta dem vara där. Det händer att de tar sig in mellan tröjan, byxorna och huden och irriterande springer där med sina sex ben.
Kanske flyttar de ut till sommaren, självmant.