A Sunday Kind of Love

Befinner mig i narheten av toalett. gardagen (fuckade javla tangentbord som inte kan gora stora bokstaver i borjan av mening) en forvirrande upplevelse, som stundtals var fin och genuin, det obegripliga i forvantningar och traditioner blev dock overmagat svart mot dagens slut. Man orkar inte. jaja, det e gjort. Ett tag satt jag i ett rum med en fordjavlig frilla som en av As syrror lagt upp - varfor sa forbannat stylat, och makeuppat - och utanfor pa garden satt barn och kvinnor och de upphorde tammejfan inte med sitt harlaggande eller sina standiga skrik trots att immamen satt i ett annat rum med the Dads och talade allvar om framtiden och alla utmaningar den kan fora med sig for ett par makar. I sangen dar jag satt lag en sjuaring och kved for att han hade nagra stora utslag som varade overdjavligt mycket sa att hela handen svullnat upp. Det ar bara bakterier sa A otaligt nar jag for femtioelfte gangen forsokte saga att han har val inte blodforgiftning. ag tog darefter medvtet sky

Ofardigt, nybyggt, gammalt fallfardigt om vartannat i den har stan. Oorganiserat ar kreativt och sunt tror jag. I gar en skola for "barn med fysiska handikapp"; epitetet som slogan ocksa pa en sakert av bistondspengar sponsrad  tillhorande buss. Ett sant sarskiljande. Tillganglighet finns inte. En rullstol tar sig inte ut, en gamling blir i sitt, omgiven av familjens alla generationer viktig och uppslupen i livets slutskede. Pa baksidan av den dar stolta stora skolan for de HANDIKAPPADE,  FYSISKT en skrotad permobil och en hog med rostiga rullstolar. Och vad gor man med de handicapped pshycic? Har ar pennalismen hycklarnas storsta noje. Bara nar man som allmosa - eller vad de nu kallar den av islams fem grundpelare infor vilken man forvantas dela med sig till de samre stallda - ger och vill vara god undanhaller man sig  han och skratt. Funderingar pa en manniskas resurser och tillangar, verkliga formagor bedomt kring nagot annat an normen har jag svart att se. Det maste ga

Vaknade i morse med seg; trott kropp. Bakteriefloran har intagit mina slemhinnor nu, kommit i kapp. jag undrade lange om jag skulle slippa den har gangen. Immunforsvar ar markligt; atit acai- bar och inbillat mig det vara perfekt balanserande, magen intakt. Men nu, jag tror att bakterierna kommer med vattnet, forsoker att inte tvatta for intensivt pa kansliga stallen, men tokskrubbar som en idiot med det jag vet ar fel preparat nar jag marker att jag misslyckas med renligheten. Nu alltsa infekterade ogon och kon; och det senare haller man ju vatten pa efter varje toabesok vilket innebar ett standigt vatt skote dar det ar rattsa varmt och svampen liksom harskar. jag vet inte alls hur de andra gor: luftigt troslosa under sarongen? inte kan jag sitta langre an nodvandigt inne pa kackerlackstoan och vanta pa att allt ska torka? A vet forstas inte heller hur de gor. Att tala om kon ar tabu. jag fattar ibland inte hur det ar med kropp har. Nyss pa vag hit stod en kvinna pa en balkong med sin

Forst en genomskinlig liten odla overraskande i dorrposten nar jag kom hem i morkret, darefter en purpufrargad gigant till kackerlacka pa den delade toaletten pa garden vilken inte ens gick att doda med en hel burk insektsmedel; den tappade fattningen ett par sekunder innan den irrade vidare mot taket, mot vaggen, var overallt. Tanker pa den nu nar jag maste boja mig fram for att inte frysa ryggen av mig nar jag tvattar haret dar. Ryser, far bilder av att ormar kommer krypandes in i oppningen mellan plattaket och muren. Tre dagar utan bankomatkontakt. Pengarna har sinat och i morse vande vi pa slantarna for att fa ihop till frukost och bussbiljett for A som ska till korskolan varje dag. Baguette 1.50; smor 25 ore, socker till kaffet, korv: alles 7 kr. Man kan leva pa inget. Nar A gett sig ivag vantar jag a hans syster som kommer och ger mig danslektioner.  Hon e elegant; ett fullblodsproffs; turnerar med sitt kompanie i Europa. For det far hon val typ inget mer an erfarenheten. I As

Lyckligt medveten om allt helt plotsligt. Inte visste jag att jag. Att varlden ar sa vacker. Att man kan bestamma sig. Att da och da ta sig utanfor sin trygghet ar en ovning i tillit, till andra. Losssliten fran mina vanor och mitt livs intrampade infrastruktur kan jag uppleva som en ny syn med nygamla ogon: jaha! har ar du ju varlden, har ar du livet! Kretsade runt Istanbul innan nedgang. Vacker Bospor. Vackert, och sa likt. Bilar pa vag hem pa gatorna som prickar. Samma behov, samma organisation. Pa marken en stor lattnad av det som verklig smaltdegel innebar, det frammande ar overallt och vanjer in sig i mangfalden. Tretusen nakna gubbar under vita frottelakan, vilket samfund va det? Alla Europeer borde befinna sig i sekulara samhallen dar majoritetsreligionen ar islam tanker jag. Konstigare ar det inte. Vi hyr in oss i ett rum pa ett compound. Dar delar vi gard, kok och toaletter med husagaren och inhyrda. Maste alltsa ut pa garden for att passera till allt, ut; toa; di

Nu undrar jag så vad jag ska få erfara och vilka nya insikter och upplevelser de kommande sju veckorna bär med sig. Ängslas över allt, saknaden av mina älskade familjemedlemmar, över hur jag ska ha det, om jag ska vara frisk om jag orkar, om om om. Förbereder mig för att tagga ner bekvämlighetsfasonerna: varm dusch, skön toalett, väna myror som enda husdjur, mjuk säng, dunbolmigt täcke, tooksurfing, ensamhet, egocentrismen, friheten, rätten att vara sturig. Ja, allt som jag älskar med min vardag helt enkelt: hur ska jag klara mig utan? HUR ska jag orka presentera mig, representera mig? Istanbul i kväll, Dakar i morgon. Kommer också sakna att läsa era bloggar, fina kloka smarta roliga människor och bloggisar! Ta väl hand om er! Bye, for now:

Myggnät. Allt. Hur mycket ska man inte fixa. Får man ihop alla trådar. Är hjärnan inte anpassad för tider av mycket? Listar, listor, listar, listor. Ångest! - Hur ser Resfebern ut hos dig?

Har jag berättat när A skulle klippa gräs i min mammas trädgård? Jo, en älg kom och ställde sig bredvid, bara nån meter i från. När han skräckslaget ropade på mig som var inne la den ut sina långa ben och tog ett skutt över häcken, så jag hann precis bara se älgrumpan försvinna över på andra sidan. Fattaru! skrek jag, ALLA tyska turister vill se ÄLG, du kunde ha klappat en om du velat. Han fattade inte, ÄR det exotiskt med en brun hästliknande grej, undrade han. En annan dag åkte vi till Borås Djurpark, där fanns det 'Exotiskt' minsann: Afrikansk Vildhund, Zebra, och för den delen hela savannen med dess djur, Apor och Lejon också. I lekparken såg vi två vita vuxna Människor med två helt svarta barn, de barnen tittade på A. Jag tittade på föräldrarna. Jag hann tänka mycket under kort tid. Ursprung blir högst påtagligt för omgivningen när det är kontrastrika skillnader i färg. När en medelklassfamilj med god ställning adopterar två svarta barn blir det många krockar i konnota

Nä, nu vet jag inte vad det är med mig?! Känner mig väldigt glad  och osnorig! Att äta häxmedlet Lariam som malariaprofylax funkade kanske omvänt på mig: de svåra psykiska besvären som rapporterats som biverkningar visar sin motsats?! Dagens blev potatismos spetsad med lök och bladpersilja och stekt kyckling. Dagens teve var Pia Sundhage om ledarskap i ettans morgonteve. Dagens läsning fanns hos Vänstra Stranden om Konservatism. Gud vad jag skulle vilja lära mig MER. Dagens fitness var på Friskis & Svettis medelpass i Kortedala. I kortedala tränar damer med slöjor och långärmat. Och på torget där när jag skulle lägga tackkorten från Bröllopet på lådan såg jag att de annonserade om en läscirkel på temat queer, det var nog biblioteket, böcker av Elin Wägner och Nina Björk och Mary m.fl, låg på ett sjuttiotals- oestetiskt- vis i ett tomt lysrörsupplyst skyltfönster. Om man bor i Kortedala och är öppen blir man väldigt kompetent och kulturellt rik. Kanske vi ska flytta dit

Det händer att jag väljer en liten tallrik, typ assiett, när jag ska äta lunch. En slags sparnit, eller förhoppning om mindre arbete. I dag först undrade jag varför: den tar ju lika stor eller liten plats i diskmaskinen som en stor mattallrik?

Alla ni med den oh! så praktiska fattigmanssoffan: EKETORP!? Hur kul tycker ni att det är att tvätta kuddfodralen? Hur lätt får ni  på dem igen? Hur många naglar har ni kvar när ni lyckats med det omöjliga?

[valfri jingel] Ett nytt landsomfattande fetmacenter planeras ta hand om och samordna de tilltagande fetmaoperationerna. Storsäljaren Omega3 - som folk tuggar i sig av rädsla för vad fetman gör med hjärta & kärl - pressas ur fisk som skulle mätta folket i Väst Sahara. Också över till vädret.

Stringent?! jag känner inte till det ordet. 

Snorig tammejfan. Naaaj, kan man verkligen säga. Detta trots vitlöksöverröst mat i går, hmmm? Lägger till och spetsar dagens kycklingsoppa med massor av frän citrongräs, ingefära, vitlök, chili och grönt grönt grönt ... river gott och sätter fart på snor & tårkanalerna. Nu är jag så överarbetad och trött att jag rasar ihop. Jag har jobbat både dag och natt under en lång tid. Gnetar på. Som en ardenner, sa alltid min mamma om sig själv och sitt kånkande på två barn, cykel och matkassar. Nu har jag ärvt det med, aldrig att jag skulle säga det, nej nej, men själva känslan och tanken: Ardenner din djävel! Och jag tycker lite synd om mig också, fastän ungen hatar det, så jag säger inget om det. Och därför surade jag istället ihop på honom vid hemkomst till ett hus upp och ned och lotten min att städa städa tvätta tvätta plocka upp plocka upp: ringde upp honom dessvärre på tom mage, han var på hockey, med grabbarna, mamman i luren: vilken genusclash, och jag sa att va är det för djävla

Ungen och jag hängde i soffan efter våra träningar, åt pasta med vitlöksöverröst köttfärssås vilken jag behövde kommentera varannan tugga som varande perfekt överkryddad och vitlöksstinn, och ett så undergörande motstånd mot ev. förkylningar! mot allt, för våra skrala immunförsvar, så här års. Vi såg lite 1976:års Kungabröllop, lite sport, lite nyheter, lite ditt, lite datt, och en stund på vår favorit Travel, en film. Jo, det är alltså Internationella Kvinnodagen, sa jag sen. Aha, det är därför de visar den här filmen! sa han och nickade åt teven där män i marinkårs- vardande härdades i nåt slags isbad, en film med Kevin Costner som den mycket hårdförde Manlige läraren. Vi skrattade gott. Grattis da! sa han sen. Ja, det var det jag fikade efter, svarade jag. Men, nää, fortsatte jag, va fan är det att fira! lägre lön och mindre makt! de komiska insikterna som denna torra fakta gav renderade än mer skratt, i högsta samförstånd. Grattis, liksom ... Nä, just det, skulle inte tro

Vet ni om att man kan handla på Emmaus Björkå nästan gratis! En hel säck med nice nice tillsynes oanvända grejer blev min och jag betalade 500 spänn. 1 Par snyggo-sneakers, svarta gobelängmönstrade i skinn och lite lack, mjuka sköna och INTE platta. 1 par svarta sandaler med remmar och skinnband att knyta runt vristen 1 par Esprit- jeans PERFEKT passform (inte dåligt!) med snygga bakfickor ;) 1 st. kort kofta i fint stickad bomull Orange med rund öppen ringning och 3/4- dels ärm I st. vit lång viscose t-shirt med pärlemorpaljetter i ringningen, med dragsko(r) i sidorna 1 st. Miro mönstrad svart -orange- grön långärmad t-shirt av nåt chict märke 1 st. gul-gul änglavingad kortärmad top 1 st. lila svart- randig klänning med rak skärning och klockad längst ner, lätt glittrig. Fantastiskt! Ärligt talat. Det är också miljövänligt. Skorna var nya, för det är så, butiker dumpar sina överblivna grejer där. I Love bättre begagnat! 

Den ligger öppen och alldeles vit, som ett täcke över en oändlig åker:   -till vad ska denna Kvinnodag ägnas? Det vanliga? Nä, det ovanliga. Lång lista att boka av. Har börjat och redan strukit 4 av 16 punkter. Leve Suffragetterna! Leve Wollstonecraft! Leve alla de där som tar fighten! Leve mig, Leve min ur-starka(really hard stuff) Mamma! och Leve alla strålande kvinnor jag känner! och alla de andra kvinnor som inte skiner lika starkt i min värld: leve dem också! Leve striderna, leve kampen! Leve humorn! och Leve systerskapet! Än återstår många segrar att fira!

Om sex dagar ska jag tillbringa sju veckor tillsammans med folk. Min STORA feta, ofeta släkt. Ska jag sitta där i röken och lära mig laga mat ordentligt till min man? Eller ska jag göra klart alla de där oavslutade projekten jag föreställer mig, ensam på kammaren. Ska jag läsa sjuttio böcker? Sist jag var där var det svårt att hitta, trots att jag har ett osedvanligt lokalsinne. Kanske måste jag stanna hemma om jag är ensam? Som en inlåst jungfru av rädsla för att inte hitta hem igen. Ja, jag vet inte alls vad de här dagarna kommer innehålla. Och ... det är första gången jag reser som jag har så lite förväntningar och ambitioner. Skit samma, liksom. Jag bara ÄR där, tänker jag. Finns omkring A och tänker på det som en sorgesång för honom inför avfärden mot Norr. Ett långt avsked, där jag får visa mig värdig nog för att ta hand om den enda sonen i familjen. Har jag sagt att vi åker hem med samma flight!? Jo ... som en riktig familj. Herr och Fru. Hoppas det underlättar för honom

En alltmer tunnhårig Thorsten Flink mumlade oroligt och flackade med blicken när han inte blundade och skrämde skiten ur Fredrick Skavlan. Denne Flink vars oförmåga att ingå i en ensamble och uppfylla vad av samverkan en sådan ide kräver står upp fortfarande, sitter, där ... och frågas vad av minnen från förr han bär med sig. Det är en slarvigt farlig övergång, till tatooprinsessan från LA som snart skall inta fåtöljen bredvid på scenen där de sitter: Flink, Skavlan, Christer Sjögren, Stellan Skarsgård och den makalösa norska OS- medaljören. Vad ska han svara? Beskäftigt berätta om sig döende på slussens offeraltare i nån av trottoartunnlarna? Han är smärtans korsbärare tänker jag, den vi andra använder på avstånd för att spegla oss i, och där ge den ofta gömda dunkla dimensionen av livet lite livsluft och svängrum. Ungen säger att han gillar Flink, att han gillar såna. Och jag säger förbluffad, än en gång, men aldrig förr med en sådan övertygelse, att vi lever i en förfärligt flat t

I går vattnade jag mina vintrande pelargonior. När jag öppnade garagedörren föll en skärva ljus in på de sköra bruna stränglarna. I dammet och torkan därinne är det svårt att se hur liv ska kunna spira fram. Så är det förresten att se sig själv i ansiktet också. Innan jag ens tog mig ut slängde jag en ofrivillig blick i spegeln. Lakan, på ett sätt som jag inte brukar va, mötte mig. Nä, jag brukade vara äppelrosig om mina höga runda kindknotekinder. Nu vet jag inte vad som har hänt. Jag tittar på låren ibland också, även om jag försöker undvika det med. Torra, flisiga och liksom mycket mjöliga under den alltmer degiga ytan. Underhudsfett, det ska man inte ha efter fyrtio. Man får nog va helt djävla anorektisk egentligen. När man är tjugo är det yppigt kurvigt men sen, sen, nu för mig, blir det liksom inget annat än  bucklig vit överårig fläskkorv av alltihop. Och armbågarna har blivit hårda igen. Avsaknad av badkaret gör sig påmint. Försöker dock bada bastu så ofta det går, men

Slog ner is från taket. Lyktan på verandan fläktes upp, locket flög av men glasväggarna klarade sig. På samma sätt som jag innan dess sprang ifrån bilen och hoppades på att jag skulle hinna tillbaka från banken inom tio minuter eftersom redan p-vakten stod där och klockade bilarna omkring, så sket jag i att gå ner och rädda lyktan. Äh, tänkte jag, Det Går Nog. Det går nog. För mig med att äta Lariam, malariaprofylaxen som de flesta blir helt kokko av, psykiskt MYCKET instabila med hallisar, mardrömmar, ångest och annat. Men för mig Går Det Nog. Och lika bra gick det att ställa bilen utan att få tag på p-biljett och springa in till Friskis för att hinna med passet. Det gick! Ibland går de int, really not! Jag är något av en expert på att verka cool ändå. Då. För Illmar Reepalu går det inte, just nu. Vad han än säger sitter det någon petimeter och försöker misstolka till att han ÄR ANTISEMIT. Du har en STOR släkt nu Mrs S, sa A häromdan när det hölls barndop för familjens nytillsk

Nu tänker jag på alla dem som i det tysta varit tillräckligt respektfulla, kunniga och ödmjuka och har lyckats skapa bra möten trots olikhet i socialisationsmönster. För dem måste det ha funnits en del av. Eller hur? Om bara den där damen i Älmhult hade vetat hur hon skulle bete sig, då hade kanske resten av de fantombilder av gigantiska förestående samarbetssvårigheter för mannen som vägrade skaka hand inte vuxit sig till svävare med egen flygkraft. Men nu har rädslorna spunnit upp en föreställning om att den där uteblivna öppna handen som tar i en annan utsträckt hand står för en hel lavin av fördomar och svårigheter att acceptera att kvinnor fattar beslut,  tänker och har makt. Nä, nu tänker jag istället på alla dom som var dag möter varandra, som gör kommunikation möjlig. Tänker på dem! Glädjs. Ett kommunikationsbrott drabbar alltid alla de involverade parterna. För kommunikationens skull ÄR det ingen lösning att hitta en syndabock till haveriet, man får kanske "rätt"