måndag 29 mars 2010

Dakar-belly

Befinner mig i narheten av toalett.
gardagen (fuckade javla tangentbord som inte kan gora stora bokstaver i borjan av mening) en forvirrande upplevelse, som stundtals var fin och genuin, det obegripliga i forvantningar och traditioner blev dock overmagat svart mot dagens slut. Man orkar inte.
jaja, det e gjort.
Ett tag satt jag i ett rum med en fordjavlig frilla som en av As syrror lagt upp - varfor sa forbannat stylat, och makeuppat - och utanfor pa garden satt barn och kvinnor och de upphorde tammejfan inte med sitt harlaggande eller sina standiga skrik trots att immamen satt i ett annat rum med the Dads och talade allvar om framtiden och alla utmaningar den kan fora med sig for ett par makar. I sangen dar jag satt lag en sjuaring och kved for att han hade nagra stora utslag som varade overdjavligt mycket sa att hela handen svullnat upp. Det ar bara bakterier sa A otaligt nar jag for femtioelfte gangen forsokte saga att han har val inte blodforgiftning. ag tog darefter medvtet skydd bakom mitt totala oforstand och gick och hamtade sartvatt och hydrokortison som jag hade i vaskan. Pojkens oro avtog lite. Sen skulle vi in dar och sitta ner bland alla man. Det var stamningsfyllt. Varmt. jartat var stort. Det finns forhoppningar. Man borjar ett liv.

  a tyckte jag var snygg, men va fan, klanningen som en hydda att gomma sig i, jag vet inte. Det ar svart.
Oroade mig over magen eftersom den borjat krangla, den holl sig tills vi kom hem.
Thank you!

lördag 27 mars 2010

Dan fore dan

Ofardigt, nybyggt, gammalt fallfardigt om vartannat i den har stan. Oorganiserat ar kreativt och sunt tror jag. I gar en skola for "barn med fysiska handikapp"; epitetet som slogan ocksa pa en sakert av bistondspengar sponsrad  tillhorande buss. Ett sant sarskiljande. Tillganglighet finns inte. En rullstol tar sig inte ut, en gamling blir i sitt, omgiven av familjens alla generationer viktig och uppslupen i livets slutskede. Pa baksidan av den dar stolta stora skolan for de HANDIKAPPADE,  FYSISKT en skrotad permobil och en hog med rostiga rullstolar. Och vad gor man med de handicapped pshycic?

Har ar pennalismen hycklarnas storsta noje. Bara nar man som allmosa - eller vad de nu kallar den av islams fem grundpelare infor vilken man forvantas dela med sig till de samre stallda - ger och vill vara god undanhaller man sig  han och skratt. Funderingar pa en manniskas resurser och tillangar, verkliga formagor bedomt kring nagot annat an normen har jag svart att se. Det maste ga nagot i forgrunden, avantgardet .. men hur nar man till tankar om allas lika varde? eller atminstone ett uns av ambition att instrumentalisera den ambitionen.
Ar du kass ar du ute.

Hedern och oskulden. Sen lamnar mannen kvinnorna, for en annan pa gatan den dagen sexigare, da flyttar den overgivna hem till mamma; och de andra overblivna dar, som ett center levs krossade livsdrommar sidfa vid sida med dem som lyckades. Ensamma kvinnor med barn overallt; anda sa fortvivlat heligt med aktenskap.

Jag ska giftas muslimskt i morgon. Vet faktiskt inte vad det innebar. En representant for min far gar tillsammans med As far till mosken med kolanotter och kakor, typ, dar ar bara män. Jag vantar val i hans mammas hus. Ibland nar jag ar dar, som i dag, far jag ata sjalv inne i ett rum, som om jag inte ska behova sitta med de andra i sanden pa garden. I dag ville jag mest grata for den sarskillnaden. Spelar liksom ingen roll vad jag sager. Underligt satt att vara sociala; tyckte jag, och intalade mig att jag bara behover vara dar den har stunden, sen har jag hela varlden som arena, jag behover inte lipa for detta, sa jag gjorde inte det. Sen havade jag fram pengar for brollop och tillhorande middag och allt annat med tre tusen ton vankelmod som fick mig tt vilja grata for det med. Vem fan ar jag har? As mamma skulle promt sy upp en klanning till mig, av tre tyg hon tog fram ur en lada fick jag valja det minst daliga alternativet, nat brunrott, tjockt stramt tyg, ritade upp modellen pa ett papper, sen tagade jag lydigt efter syrran som tog tyget under armen och visades nagra gator bort in i en liten syatelje med fem man med symaskin, det mattes och jag tankte igen att jag ar onodigt tjock och att det ar synd med en klanning jag inte ens vill ha, som jag forvantas bara pa mitt for mig ganska betydelselosa brollop. Jag svettades och tankte att ajg maste lara mig att ta med en nasduk. Skit samma, jag far vara den fulaste, skit samma, tankte jag. Om allt. Skit samma.

Jag vet inte vad det kommer innebara med morgondagens ceremoni.
Just nu skiter jag i det med. Later dagen komma och ga. Well. Man blir trott pa att inte forsta. Numer forsoker jag komponera ihop meningar, helt fel, barnen skrattar, och det ar kul att kunna roa nagra.

Det ar varmt och dammigt. I morgon ska vi nacka fyra honor. Och jag ska rycka upp mig.

torsdag 25 mars 2010

Infektion: 37.5

Vaknade i morse med seg; trott kropp. Bakteriefloran har intagit mina slemhinnor nu, kommit i kapp. jag undrade lange om jag skulle slippa den har gangen. Immunforsvar ar markligt; atit acai- bar och inbillat mig det vara perfekt balanserande, magen intakt. Men nu, jag tror att bakterierna kommer med vattnet, forsoker att inte tvatta for intensivt pa kansliga stallen, men tokskrubbar som en idiot med det jag vet ar fel preparat nar jag marker att jag misslyckas med renligheten. Nu alltsa infekterade ogon och kon; och det senare haller man ju vatten pa efter varje toabesok vilket innebar ett standigt vatt skote dar det ar rattsa varmt och svampen liksom harskar. jag vet inte alls hur de andra gor: luftigt troslosa under sarongen? inte kan jag sitta langre an nodvandigt inne pa kackerlackstoan och vanta pa att allt ska torka? A vet forstas inte heller hur de gor. Att tala om kon ar tabu. jag fattar ibland inte hur det ar med kropp har. Nyss pa vag hit stod en kvinna pa en balkong med sina valdiga brost hangande ner for magen och pratade hogt med nagon nere pa den val trafikerade gatan, bara man inte visar benen. Men hemma, i de ofta trangbodda rummen visar man allt for varann, utan kommenter, ligger utslappt i sin bara lekamen, daremot har jag fatt veta att man forvantas vanda sig om nar ens man byter sina dross. Det finns nat sunt i att skava mansklighet tatt inpa varandra. Naken kropp ar alltsa ingen sensation, inget uppkatande, det uppkatande ar vad jag tror tighta jeans och sma toppar. Sa ser de alla ut som sma pin-ups nar de gar ut, de unga flickorna, med fejkhar i alla former. Kvinnligheten ar sa understruken. jag forstar att A ma tycka jag ar puritan. Varje dag undrar jag vad det ar han tander pa hos mig, han vill inte tala om det. Va fan ska han saga? Mitt sjalvfortroende kring kvinnlighet och attraktionskraft ar underminerat, minst sagt.  

Stallde in min danslektion i dag.  A tidigt uppe pa benen, kvickt hit och dit, redan diskat och satt pa kaffet nar jag vaknade. Sag fram emot en blank formiddag. I gar var jag overgiven, vantade a efter danslektionen, laste, sov lite, ingen A, jag ringde inte heller, for att jag ar sadist. Tog en tur runt kvarteren; slank in pa en lokelrestaurang, dagens plate 8 kr, pa smala bankar runt bord med vaxduk satt folk, män, vid ett en vit kvinna, har ser man sallan nagon vit, just i de har kvarteren, jag blandad av solen gick rakt fram till disken och de besvarades forstas av att jag bara kunde saga namnet pa ratten jag sett pa skylten utanfor, svarade ja pa alla andra okanda fragor, sag att kockan trodde jag skulle ta med, men jag visade med tecken att jag skulle ata dar, da dramde hon min tallrik i ett av de dar borden och min plan att satta mig bredvid den vita kvinnan seglade i vag, ville liksom inte provocera mer med nagra maner. Till A sa jag att hon sag lika olycklig ut som jag, just darfor ville jag pratad henne, kanske kunde fa en van. Saknar du en van, undrade han. Och uppmuntrade mig att hanga i kvarteret och se om jag skulle se henne igen. Mina humorsvangningar ar arbetsamma. Var i alla fall stolt over att jag hittat mat.

Vi akte till stranden sen, lag i sanden, promenerade, utforskade ett overgivet lyxhus uppe pa en kulle, det blev nog aldrig fardigt, en luffare kom och sa att  det var till salu. Vi fantiserade om att starta ett hotell. VI hade det fint. at kaktusfrukter vi plockade fran busken. Nar vi kom hem var narheten lika oandligt varm som den karlek jag kande. Vet inte, men kag ar ju valdigt svag for min man. Vi ar manniksor och vi forsoker, sa A nar jag lange pratat om vart sexlig trots att han inte alls var bekvam. Och han ar det dar forsoket personifierat: igen och igen, modigt forsoker han, till hundra procent. Sen alskade vi uppriktigt intensivt, trots allt.

haromdan kopte a en balafon. av en handelse tipsades om en master och dit ska vi nu i eftermiddag eftersom den har mastern lovade att ta sig an a som student, men bara om han fick ta med en citar och tva andra balafonister. Ljudet av Balafonen ar magiskt ljuvt. Kalebasserna undertill ger hemorojden ett ansikte. jag alskar det har livet.

tisdag 23 mars 2010

Dakar: 23 pa kvallen

Forst en genomskinlig liten odla overraskande i dorrposten nar jag kom hem i morkret, darefter en purpufrargad gigant till kackerlacka pa den delade toaletten pa garden vilken inte ens gick att doda med en hel burk insektsmedel; den tappade fattningen ett par sekunder innan den irrade vidare mot taket, mot vaggen, var overallt.
Tanker pa den nu nar jag maste boja mig fram for att inte frysa ryggen av mig nar jag tvattar haret dar. Ryser, far bilder av att ormar kommer krypandes in i oppningen mellan plattaket och muren.

Tre dagar utan bankomatkontakt. Pengarna har sinat och i morse vande vi pa slantarna for att fa ihop till frukost och bussbiljett for A som ska till korskolan varje dag. Baguette 1.50; smor 25 ore, socker till kaffet, korv: alles 7 kr. Man kan leva pa inget. Nar A gett sig ivag vantar jag a hans syster som kommer och ger mig danslektioner.  Hon e elegant; ett fullblodsproffs; turnerar med sitt kompanie i Europa. For det far hon val typ inget mer an erfarenheten. I As ursprungsfamilj ar behoven omattliga. Jag tittar pa de nyfodda tva dar som blir omhandertagna kungligt val, an vet det inget om hur orattvis varlden ar. Men nar vi dansar har hon ledning, jag tranar pa att vara en idiot som trogt maste fa instruktioner om och om igen.

Han har en fosterfamilj ocksa. En som gick till As mamma nar de forstod hur stor noden var dar och bara fragade om de fick honom. Sen dess har han bott dar nar han inte varit ute och rest.  Ovre medelklass. Tre hushallerskor som betalas 500 spann i manaden. For det kan man inte ens hyra ett rum, inte halla igang ett liv. Ohederligt, och sa generost i andra anden. Familjen ville presentera mig for den slakten och bjod oss med pa brollop. Hittills den varsta kulturkorcken. Min kansla for dagen var utanforskap. att inte forsta vad folk sager ar otroligt kravande. Jag forvantades vara med kvinnorna. GJorde fel. Satt pa fel plats. Upptradde fel. A vet inte reglerna, en man gor ju bara, som han vill. Detta samhalle ar konsrollsapartheiderat. Jag har fripass ibland. Men pa det har brollopet fick jag erfara precis hur det ar att vara den andra. Nar det exotiska lagt sig ar det ocksa kravande att slapa pa nagon som ar tokigt fel. Jag var en sekund ifran att grata, trots att jarnfacet kampade kampade och sa GE DEM INTE DETTA, A dok upp precis, sag situationen och ropade mig till sig, sa tararna kom i alla fall inte i denna hogljutt skrattande oforskamda kvinnosamling. Jag ville darifran sa fort det var anstandigt att lamna.

Jag tar stan och gatorna i besittning. Hittar och ror mig alltmer ledigt. Kan artighetsfraserna och lyssnar pa diktafonfranska pa kvallen. Precis nu har vi tittqt pa en repetition med Joladans. I en park, sand, trummor, bougarabou och sabar.
Jag lar. Jag erfar. Ibland ar jag ingen, for det mesta Jag utmanar mig, min identitet, min kansla for underlage, min kansla for overlaga. Sa det vaxlar. Jag kan bli odmjuk.

Bye for now Bloggisar!

torsdag 18 mars 2010

Dakar 30 grader pa dagen

Lyckligt medveten om allt helt plotsligt.
Inte visste jag att jag.
Att varlden ar sa vacker.
Att man kan bestamma sig.
Att da och da ta sig utanfor sin trygghet ar en ovning i tillit, till andra.
Losssliten fran mina vanor och mitt livs intrampade infrastruktur kan jag uppleva som en ny syn med nygamla ogon:
jaha! har ar du ju varlden, har ar du livet!

Kretsade runt Istanbul innan nedgang. Vacker Bospor. Vackert, och sa likt.
Bilar pa vag hem pa gatorna som prickar. Samma behov, samma organisation.
Pa marken en stor lattnad av det som verklig smaltdegel innebar, det frammande ar overallt och vanjer in sig i mangfalden. Tretusen nakna gubbar under vita frottelakan, vilket samfund va det? Alla Europeer borde befinna sig i sekulara samhallen dar majoritetsreligionen ar islam tanker jag. Konstigare ar det inte.

Vi hyr in oss i ett rum pa ett compound. Dar delar vi gard, kok och toaletter med husagaren och inhyrda. Maste alltsa ut pa garden for att passera till allt, ut; toa; disk. Nu har barnen vant sig. Jag undrar om de blir radda for de ljusa ogonen, eller vad. Vi funderade pa det en dag, de flesta barnprogram befolkas ju av vita, kanske de tror det ar fabler, rosa djur, sa jag, A sa att de val sett for mycket vasterlandsk action dar vita lemlastar varann. Men de vanjer sig. Jag forsoker lara mig deras sprak. Nya ord var dag. Jag solade mig pa garden en dag, det var markligt forstas, annu markligare att jag blev rosarandig dan efter; de trodde jag blivit sjuk.

A ar mitt hem har. Underligt hur hjartat kan bestamma sig sa. Aven om vi inte delar sprak ar han den trygga hemkomst som jag behover efter dagar bland sa mycket som jag inte forstar men anstranger mig for att tolka.
Semantik ar viktigt, man kan se den yttre grammatiken i handlingar men inte na in utan forstaelse av innehall. Finns saker kan man kommunicera. Finns bilder ar det annu lattare. Att bli forstadd ar att forenas i narhet och att kanna den andras vilja att vara med. Det ar sa. For mig ar det en resa att inte ga bort mig i spraket, att inte kunna distansera mig i allt prat. Mota a, slappa in honok forbehallslost. Antagligen den basta forutsattning for en karleksrelation jag haft. Antagligen darfor. I olikheter maste man lara allt pa nytt. Tack for det. Man kan ta terapi for att bryta sina monster, eller gora sa har!

Utanfor en sandig busy street med ett fargrikt myller av ljud, roster, getter, taxis, suvar, hast o vagn, folk folk folk.Vanlighet, skratt. Ungdomar ar sa lika varann, overallt, det ar gladjande. Me like.
Spindelfobitraningen hqr gett resultat, inte paranoisk vid dusch eller toabesok langre. Man vanjer sig. Vid det Goda Livet!


Nu ska jag ga hem sjalv. Jag hittar!   

lördag 13 mars 2010

Goodbye, I say hello

Nu undrar jag så vad jag ska få erfara och vilka nya insikter och upplevelser de kommande sju veckorna bär med sig.
Ängslas över allt, saknaden av mina älskade familjemedlemmar, över hur jag ska ha det, om jag ska vara frisk om jag orkar, om om om.
Förbereder mig för att tagga ner bekvämlighetsfasonerna: varm dusch, skön toalett, väna myror som enda husdjur, mjuk säng, dunbolmigt täcke, tooksurfing, ensamhet, egocentrismen, friheten, rätten att vara sturig.
Ja, allt som jag älskar med min vardag helt enkelt: hur ska jag klara mig utan? HUR ska jag orka presentera mig, representera mig?

Istanbul i kväll, Dakar i morgon.
Kommer också sakna att läsa era bloggar, fina kloka smarta roliga människor och bloggisar!
Ta väl hand om er!

fredag 12 mars 2010

Take off

Myggnät.
Allt.
Hur mycket ska man inte fixa.
Får man ihop alla trådar.
Är hjärnan inte anpassad för tider av mycket?
Listar, listor, listar, listor.
Ångest!

- Hur ser Resfebern ut hos dig?

torsdag 11 mars 2010

Dinosaurierna i Borås djurpark

Har jag berättat när A skulle klippa gräs i min mammas trädgård? Jo, en älg kom och ställde sig bredvid, bara nån meter i från. När han skräckslaget ropade på mig som var inne la den ut sina långa ben och tog ett skutt över häcken, så jag hann precis bara se älgrumpan försvinna över på andra sidan.
Fattaru! skrek jag, ALLA tyska turister vill se ÄLG, du kunde ha klappat en om du velat.
Han fattade inte, ÄR det exotiskt med en brun hästliknande grej, undrade han.

En annan dag åkte vi till Borås Djurpark, där fanns det 'Exotiskt' minsann: Afrikansk Vildhund, Zebra, och för den delen hela savannen med dess djur, Apor och Lejon också. I lekparken såg vi två vita vuxna Människor med två helt svarta barn, de barnen tittade på A. Jag tittade på föräldrarna. Jag hann tänka mycket under kort tid. Ursprung blir högst påtagligt för omgivningen när det är kontrastrika skillnader i färg. När en medelklassfamilj med god ställning adopterar två svarta barn blir det många krockar i konnotationerna. Så är det bara. Alla historiska referenser.
Plötsligt ger nåt land i Afrika av sina barn för att ett par här längtar och inte kan få några, antar jag. Kenya efter krisen, Kongo, Zimbabwe? Ger bort dem, liksom, barnen alltså. Det är ganska krasst, är det inte? Där jag har varit i Afrika finns ett begrepp:  Mama Afrika, säger man med kärlek, det betyder vad jag förstår en kvinna som LAGAR mycket MAT, delar mat och husrum och visar omsorg om alla som just nu behöver. Traditionen är att dela. Man kan dela barn också. På hemmaplan, om man har minsta möjliga resurser till det. Har man inte ens det kanske man måste dela ut barnen till världen. Och kanske tro att dem får det bättre. Men jag kan inte låta bli att fundera. Vem är exotisk för vem?

När får vi se första helsvarta paret adoptera en vit unge?

När vi gick ut ur denna färgrika park var det en annan unge som klättrade i dinosaurierna, plötsligt pekade denne på A och ropade till vad jag tror morfar och mamma: Titta! där är min pappa! A vinkade och vi gick långsamt därifrån.
Ärligt talat. Vilken människopark. Vad var vi med om? Vad skulle vi ha gjort?

onsdag 10 mars 2010

Lilla Lyckan

Nä, nu vet jag inte vad det är med mig?!
Känner mig väldigt glad  och osnorig!
Att äta häxmedlet Lariam som malariaprofylax funkade kanske omvänt på mig:
de svåra psykiska besvären som rapporterats som biverkningar visar sin motsats?!

Dagens blev potatismos spetsad med lök och bladpersilja och stekt kyckling.

Dagens teve var Pia Sundhage om ledarskap i ettans morgonteve.

Dagens läsning fanns hos Vänstra Stranden om Konservatism. Gud vad jag skulle vilja lära mig MER.

Dagens fitness var på Friskis & Svettis medelpass i Kortedala.

I kortedala tränar damer med slöjor och långärmat. Och på torget där när jag skulle lägga tackkorten från Bröllopet på lådan såg jag att de annonserade om en läscirkel på temat queer, det var nog biblioteket, böcker av Elin Wägner och Nina Björk och Mary m.fl, låg på ett sjuttiotals- oestetiskt- vis i ett tomt lysrörsupplyst skyltfönster. Om man bor i Kortedala och är öppen blir man väldigt kompetent och kulturellt rik. Kanske vi ska flytta dit. Husen är billiga, radhus, alltså.

Puritan?

Det händer att jag väljer en liten tallrik, typ assiett, när jag ska äta lunch.
En slags sparnit, eller förhoppning om mindre arbete.
I dag först undrade jag varför:
den tar ju lika stor eller liten plats i diskmaskinen som en stor mattallrik?

När man inte vill vara den VUXNA

Alla ni med den oh! så praktiska fattigmanssoffan:
EKETORP!?

Hur kul tycker ni att det är att tvätta kuddfodralen?
Hur lätt får ni  på dem igen?
Hur många naglar har ni kvar när ni lyckats med det omöjliga?

NYHETERNA I DAG

[valfri jingel]

Ett nytt landsomfattande fetmacenter planeras ta hand om och samordna de tilltagande fetmaoperationerna.

Storsäljaren Omega3 - som folk tuggar i sig av rädsla för vad fetman gör med hjärta & kärl - pressas ur fisk som skulle mätta folket i Väst Sahara.

Också över till vädret.

Förminskande

Stringent?! jag känner inte till det ordet. 

tisdag 9 mars 2010

Oändliga behov av ändliga resurser

Snorig tammejfan. Naaaj, kan man verkligen säga. Detta trots vitlöksöverröst mat i går, hmmm? Lägger till och spetsar dagens kycklingsoppa med massor av frän citrongräs, ingefära, vitlök, chili och grönt grönt grönt ... river gott och sätter fart på snor & tårkanalerna.

Nu är jag så överarbetad och trött att jag rasar ihop. Jag har jobbat både dag och natt under en lång tid. Gnetar på. Som en ardenner, sa alltid min mamma om sig själv och sitt kånkande på två barn, cykel och matkassar. Nu har jag ärvt det med, aldrig att jag skulle säga det, nej nej, men själva känslan och tanken: Ardenner din djävel! Och jag tycker lite synd om mig också, fastän ungen hatar det, så jag säger inget om det. Och därför surade jag istället ihop på honom vid hemkomst till ett hus upp och ned och lotten min att städa städa tvätta tvätta plocka upp plocka upp: ringde upp honom dessvärre på tom mage, han var på hockey, med grabbarna, mamman i luren: vilken genusclash, och jag sa att va är det för djävla stil att komma inseglande med flickvän vid tio och förvänta sig service och fritt fram till soffa och teve! Det behöver du inte, svarade han med trevlig röst förstås, ja, va skulle han annars säga till dem omkring. Men indirekt blir det ju så eftersom jag vill verka gästvänlig, klagade jag i illa dold självömkan. Det hela slutade med att jag sa att dom inte behöver komma alls. Tyckte synd om mig förstås, ibland känner jag mig som tredjehandsvalet, först stannar de hos hennes föräldrar, sen stannar de hos hennes föräldrar, sen vet jag inte var de väljer att vara och nånstans där sedan långt efter kommer dom hit, omkring tio på kvällskvisten och då får jag en slags känsla av att det förväntas lite djävla service. Fuck that.

Åt och ringde tillbaka och sa förlåt. Klart att jag inte menade så, sa jag. Och sen dess har jag ockuperat tvättstugan med tvätt, delvis plockad från hans rumsgolv, städat, lagat mat, ätit, och ja nu toksurfar jag. En morsas skrala nöje. Kostar inget heller.

Det senaste året har jag tjänat mer än någonsin, och så brukar det vara för dem flesta, löneökning, men för mig är det för att jag jobbat extra mycket, extra. Ibland är jag glad för mina extraordinära talanger att hitta billigt, billigaste frukten, billigaste bästa köttet, storhandla storhandla, handla begagnat, gå till den billigaste frissan, hoppa över massage, köp aldrig färdiglagat, aldrig halvfabrikat, baka, ja ... ibland är jag mycket stolt för det företaget. Men! igår sa min mamma att hon tycker jag försakar mycket. Då kände jag det väldigt långt därinne, även om jag försäkrade henne att det inte var så.

Jag betalar för A. Han tar körkort nu. Hans syrra sitter med bank upp i arslet sedan de överreklamerade microlånen tagit snurr i hennes liv, det ska betalas tillbaka. Nån blir sjuk. Nån behöver. Det är svårt att se. Flygresor ska betalas, allt möjligt ska betalas. Och D E T   G Å R. Och det är V Ä R T det. Men! kanske bra för svennebananas att känna till: de flesta med ursprung utanför Europa förväntas hjälpa sina släktingar. Och man vill det. För man V E T att man i jämförelse lever i ett sånt förbannat överflöd. Vårt förbannade överflöd tar kol på oss långsamt. Men som det försakas för att bistå, och för att visa solidaritet.
Man måste komma ihåg det: att egovinsten ligget i att man i alla fall ville en annan människa väl.

Fast jag är trött nu.

Kvinnodag, jag vet inte ...

Ungen och jag hängde i soffan efter våra träningar, åt pasta med vitlöksöverröst köttfärssås vilken jag behövde kommentera varannan tugga som varande perfekt överkryddad och vitlöksstinn, och ett så undergörande motstånd mot ev. förkylningar! mot allt, för våra skrala immunförsvar, så här års.
Vi såg lite 1976:års Kungabröllop, lite sport, lite nyheter, lite ditt, lite datt, och en stund på vår favorit Travel, en film.

Jo, det är alltså Internationella Kvinnodagen, sa jag sen.
Aha, det är därför de visar den här filmen! sa han och nickade åt teven där män i marinkårs- vardande härdades i nåt slags isbad, en film med Kevin Costner som den mycket hårdförde Manlige läraren.
Vi skrattade gott.
Grattis da! sa han sen.
Ja, det var det jag fikade efter, svarade jag.
Men, nää, fortsatte jag, va fan är det att fira! lägre lön och mindre makt! de komiska insikterna som denna torra fakta gav renderade än mer skratt, i högsta samförstånd.
Grattis, liksom ...
Nä, just det, skulle inte tro det!

 Vad betyder egentligen kvinnodagen i världen? Firas fittan, och den ojämlika fin fina könsobalansen, arbetsfördelningen, rollerna - det kvinnligas väsen - av män i världens alla hörn? Kan tro det va? 

Skynda Fynda!

Vet ni om att man kan handla på Emmaus Björkå nästan gratis!
En hel säck med nice nice tillsynes oanvända grejer blev min och jag betalade 500 spänn.

1 Par snyggo-sneakers, svarta gobelängmönstrade i skinn och lite lack, mjuka sköna och INTE platta.
1 par svarta sandaler med remmar och skinnband att knyta runt vristen
1 par Esprit- jeans PERFEKT passform (inte dåligt!) med snygga bakfickor ;)
1 st. kort kofta i fint stickad bomull Orange med rund öppen ringning och 3/4- dels ärm
I st. vit lång viscose t-shirt med pärlemorpaljetter i ringningen, med dragsko(r) i sidorna
1 st. Miro mönstrad svart -orange- grön långärmad t-shirt av nåt chict märke
1 st. gul-gul änglavingad kortärmad top
1 st. lila svart- randig klänning med rak skärning och klockad längst ner, lätt glittrig.

Fantastiskt! Ärligt talat. Det är också miljövänligt. Skorna var nya, för det är så, butiker dumpar sina överblivna grejer där.

I Love bättre begagnat! 






måndag 8 mars 2010

89 år sedan 1921

Den ligger öppen och alldeles vit, som ett täcke över en oändlig åker:
  -till vad ska denna Kvinnodag ägnas?
Det vanliga?
Nä, det ovanliga.
Lång lista att boka av.
Har börjat och redan strukit 4 av 16 punkter.


Leve Suffragetterna! Leve Wollstonecraft!
Leve alla de där som tar fighten!
Leve mig, Leve min ur-starka(really hard stuff) Mamma! och Leve alla strålande kvinnor jag känner!
och alla de andra kvinnor som inte skiner lika starkt i min värld: leve dem också!
Leve striderna, leve kampen! Leve humorn! och Leve systerskapet!
Än återstår många segrar att fira!

söndag 7 mars 2010

Hoppsan Kerstin!

Om sex dagar ska jag tillbringa sju veckor tillsammans med folk. Min STORA feta, ofeta släkt.
Ska jag sitta där i röken och lära mig laga mat ordentligt till min man? Eller ska jag göra klart alla de där oavslutade projekten jag föreställer mig, ensam på kammaren. Ska jag läsa sjuttio böcker?
Sist jag var där var det svårt att hitta, trots att jag har ett osedvanligt lokalsinne.
Kanske måste jag stanna hemma om jag är ensam? Som en inlåst jungfru av rädsla för att inte hitta hem igen.
Ja, jag vet inte alls vad de här dagarna kommer innehålla.
Och ... det är första gången jag reser som jag har så lite förväntningar och ambitioner. Skit samma, liksom. Jag bara ÄR där, tänker jag. Finns omkring A och tänker på det som en sorgesång för honom inför avfärden mot Norr. Ett långt avsked, där jag får visa mig värdig nog för att ta hand om den enda sonen i familjen.

Har jag sagt att vi åker hem med samma flight!?
Jo ... som en riktig familj. Herr och Fru. Hoppas det underlättar för honom när han skall in i bastionen Schengen. Sist fick han sitta i flygplatspolisens office tills han nästan missade planet, där underhöll han dem så att de tillsist fick eskortera honom springandes till sin gate för att han skulle hinna med planet. Man gör skillnad på folk och folk. Och när man gör det funderar man inte på hur det är att vara den särskilda. Man funderar även sällan på hur det kan komma sig att man tar sig friheten att göra sig så grandios. Mänskliga rättigheter va!? Bah!
Det är synd om människorna, så oreflekterade somliga kan vara i den här 'civilisationens högborg'. Underligt va?

lördag 6 mars 2010

U T A N FÖ R S K A P E T den liberala konstruktionen

En alltmer tunnhårig Thorsten Flink mumlade oroligt och flackade med blicken när han inte blundade och skrämde skiten ur Fredrick Skavlan. Denne Flink vars oförmåga att ingå i en ensamble och uppfylla vad av samverkan en sådan ide kräver står upp fortfarande, sitter, där ... och frågas vad av minnen från förr han bär med sig. Det är en slarvigt farlig övergång, till tatooprinsessan från LA som snart skall inta fåtöljen bredvid på scenen där de sitter: Flink, Skavlan, Christer Sjögren, Stellan Skarsgård och den makalösa norska OS- medaljören. Vad ska han svara? Beskäftigt berätta om sig döende på slussens offeraltare i nån av trottoartunnlarna?

Han är smärtans korsbärare tänker jag, den vi andra använder på avstånd för att spegla oss i, och där ge den ofta gömda dunkla dimensionen av livet lite livsluft och svängrum. Ungen säger att han gillar Flink, att han gillar såna. Och jag säger förbluffad, än en gång, men aldrig förr med en sådan övertygelse, att vi lever i en förfärligt flat tid där alla tamejfan är en liten del av en marknad som skall säljas till bästa profit. Allt. Och den lille djäveln, medborgare Grå,  blir i detta spel ingen. Jag tänker ofta på medborgare Grå, på oss, som utfyllnad, som statisterna i huvudpersonernas story. Antingen ska man vara en sån Gigant att man skapar vågbruset eller också ska man surfa med det, i det. Så förhåller sig folk. Sådant är medlöperiet. Ja, det är vår tid.
LYCKAS, du lille vän? not?

Strider nuförtiden utkämpas sällan i annat än stadiga vindskydd där likasinnadebackar upp varandra, dom som har tillräckligt med credd i sin lilla enklav där de funnit nåt tillräckligt värt att kämpa för.
Vi är de anpassade, de flexibla, de socialt kompetenta.
Ungen ser det, vet det, så som förr de flesta ungar visste i den där åldern, men nu har egot brett ut sig bland ungdomskulturen och förtagit mycket av det där, nu är det en för en, för en: Mig, jag, mitt, mina konsumerade produkter. (När konsumeras en vara egentligen?)

Sen har vi Thorsten Flink som något helt annat. Nemera också främmande. Han plockar nu upp Christer Sjögren till en roll i Fadren och gör det för att han i Christer ser en som visserligen är i etablissemanget men som däri är satt UTANFÖR, ungefär som Flink själv. Det är genialt tänkt, ärligt talat. Så öppet, så utan inlismande tanke på profit, på erkännande. Dessa två ytterligheter, dessa två män, som olika mynt med lika illa varsalande baksidor kommer förstås göra Fadren så konform med ursprungstexten att man med all sannolikhet kommer att häpna. Som ljus och mörker avlöser alla nätter, allas dagar så kan de komma att gestalta denna manliga ångestnatt så att vi vet vad den säger oss, nu, och vad den säger om oss då.

Av kontrasterna i Skavlan går lavinen inuti igen. Vad är det vi har förlorat? undrar jag sorgligt desperat. Vad är det jag har förlorat genom att försöka vara så förbannat ofarlig? Vilken lögn, vilken fejk?
Jag vet inte om ungen känner av det, om  han vet hur det rullar inuti mina hav? Jag vet inte vad han tänker, men jag tror att han anar lite grand. Och det gör mig glad, det gör mig så enastående glad och lättad och stolt att han är stor och tillräckligt smart för att se, se, se. Se vad för något en sådan som Flink i det sammanhanget representerar.

Flink avböjde frågan om minnena. Det var värdigt. Vi visste ändå, kände om det var något mänskligt med oss alls ...

fredag 5 mars 2010

Sanningens vitöga

I går vattnade jag mina vintrande pelargonior.
När jag öppnade garagedörren föll en skärva ljus in på de sköra bruna stränglarna.
I dammet och torkan därinne är det svårt att se hur liv ska kunna spira fram.
Så är det förresten att se sig själv i ansiktet också.
Innan jag ens tog mig ut slängde jag en ofrivillig blick i spegeln. Lakan, på ett sätt som jag inte brukar va, mötte mig.
Nä, jag brukade vara äppelrosig om mina höga runda kindknotekinder.
Nu vet jag inte vad som har hänt. Jag tittar på låren ibland också, även om jag försöker undvika det med.
Torra, flisiga och liksom mycket mjöliga under den alltmer degiga ytan.
Underhudsfett, det ska man inte ha efter fyrtio. Man får nog va helt djävla anorektisk egentligen. När man är tjugo är det yppigt kurvigt men sen, sen, nu för mig, blir det liksom inget annat än  bucklig vit överårig fläskkorv av alltihop. Och armbågarna har blivit hårda igen. Avsaknad av badkaret gör sig påmint. Försöker dock bada bastu så ofta det går, men det ÄR inte detsamma. Ett bad om dan vore bättre. Mycket bättre. I bland när jag byter om i offentliga omklädningsrum tänker jag på att nu är jag en såndär antinod för de unga att förfasa sig omkring, en de kan kolla på å tänka att nä, fy fan: jag vill inte bli gammal, jag kommer inte att bli gammal, sådär. Det är väl därför det är mest kvinnor 35++ som överbefolkar allsköns träningsanläggingar, överallt. För gud så de tränar, kvinnor omkring fyrtio. Som vi tränar! Och så alerta, välkonditionerade vi är!
Men för mig hjälper det knappt juh! Kanske får man tänka på hur det vore i stället.
Jag vet inte. Men det är så påtagligt. Ibland när A säger att han älskar mig skrattar jag lite rått och säger att jag tycker synd om honom.
Han undrar varför, eller så vet han vad jag menar och bara låtsas verka indignerad...

Men jag får hoppas på mig så som jag hoppas på pelargoniorna, det kanske går, trots allt. Det kanske finns en vår?

Isflak

Slog ner is från taket. Lyktan på verandan fläktes upp, locket flög av men glasväggarna klarade sig.
På samma sätt som jag innan dess sprang ifrån bilen och hoppades på att jag skulle hinna tillbaka från banken inom tio minuter eftersom redan p-vakten stod där och klockade bilarna omkring, så sket jag i att gå ner och rädda lyktan. Äh, tänkte jag, Det Går Nog.
Det går nog. För mig med att äta Lariam, malariaprofylaxen som de flesta blir helt kokko av, psykiskt MYCKET instabila med hallisar, mardrömmar, ångest och annat. Men för mig Går Det Nog. Och lika bra gick det att ställa bilen utan att få tag på p-biljett och springa in till Friskis för att hinna med passet. Det gick!
Ibland går de int, really not!
Jag är något av en expert på att verka cool ändå. Då.
För Illmar Reepalu går det inte, just nu. Vad han än säger sitter det någon petimeter och försöker misstolka till att han ÄR ANTISEMIT.

Du har en STOR släkt nu Mrs S, sa A häromdan när det hölls barndop för familjens nytillskott.
Jaha, sa jag, vad vill dom mig? Jag kan säga såna saker, så krasst liksom. Men han börjar fatta det nu. Nu har vi i stället så roligt åt våra respektive "sidor". Jag är glad för att jag inte förställt mig, från början ens. Och med släkten är det min rädsla, för antalet, och förväntningarna. Vem ska jag bli där? någonsin en av dem, eller alltid en främling? En gång tittade hans syrra på mig och frågade A hur jag tvättar, hon utgick från att nån gjorde det åt mig. Abbi säger att jag arbetar som en Afrikansk kvinna. Det säger mer om hans förväntan än om mig. De tror vi är patroner allihop. En del är ju det, vill va det. Med ROT RUT och RIT avdrag. Vilka avdrag vill jag göra? I Östersjön sitter femtio båtar fast i isen. Det är en vacker allegori.

tisdag 2 mars 2010

Peace Älmhult

Nu tänker jag på alla dem som i det tysta varit tillräckligt respektfulla, kunniga och ödmjuka och har lyckats skapa bra möten trots olikhet i socialisationsmönster.
För dem måste det ha funnits en del av. Eller hur?
Om bara den där damen i Älmhult hade vetat hur hon skulle bete sig, då hade kanske resten av de fantombilder av gigantiska förestående samarbetssvårigheter för mannen som vägrade skaka hand inte vuxit sig till svävare med egen flygkraft. Men nu har rädslorna spunnit upp en föreställning om att den där uteblivna öppna handen som tar i en annan utsträckt hand står för en hel lavin av fördomar och svårigheter att acceptera att kvinnor fattar beslut,  tänker och har makt.

Nä, nu tänker jag istället på alla dom som var dag möter varandra, som gör kommunikation möjlig. Tänker på dem! Glädjs.
Ett kommunikationsbrott drabbar alltid alla de involverade parterna. För kommunikationens skull ÄR det ingen lösning att hitta en syndabock till haveriet, man får kanske "rätt" men inte har man förstått mer för det, för världen kan man inte göra om. Nyfiket kan man vara i den.