onsdag 27 oktober 2010

Hemfrid

Eminenta Camilla Henemark och en annan ung man och en lite äldre gav hemlösheten tre stolta ansikten i Debatt i går.
Stolta och stolta, den unga mannen grimarserade en hel del i kampen för hålla sitt hjärta stånget, sitta där de femton minuterna of fame i det ärendet är förstås inget man drömde.
Social & Äldreministern ställer inte upp på verklighetsbeskrivningen som dessa tre människor ger.
Det låter ju helt befängt, jag vet, men det var så, hon vägrade.På frågan varför hemlösheten ökar fastnade man i konflikt om siffrorna. Men alltså, tusentals unga vuxna, utslängda eller på eget bevåg avlägsnade från hem & hus. Det begriper väl alla, att ibland finns inga chanser att tonåringar ska kunna tas om hand av sin ursprungsfamilj. Inga jobb, inga boenden. Men, dessvärre, finns ingen annan som tar hand om dem heller.
Ute på gatorna, i din stad, i min, vandrar ungar, sitter på sista bussen, dröjer sig kvar på lokala pizzan för att se om nån kan tänka sig en nattlig gäst, en som helst stannar flera dar.
Den förnedringen är total, säger  Henemark som varit hemlös och bott på gatan i ett år, av det blev hon galen och låg på psykakuten för 3500/dygn, rehabbad ute i gen, en ljuv kort tid, sen psykakuten igen. Nu träningslägenhet.

Grattis Sverige!

Gruppen unga med lindriga funktionshinder som inte agerar när utförsäkringen närmar sig är ännu en grupp som är totalt utanför allt. Det har jag skrivit om tidigare. För det har ni väl alla förstått att det är ju viktigt att man tar sig i kragen, att det statueras exempel för hur det går för latmaskande parasiter.

Hur socialdemokratin kan vara i sin värsta kris nu när samhället är permanentade natthärbärgen och soppkök övergår mitt förstånd ... hör inte folk, ser inget, känner inget? Cause they are worth it!?

Destruktion

Här ligger jag i en bekväm soffa med den kitschiga fejkkaminen på full effekt bredvid. Ser på TV och tänker på hur propagandistiskt underbart enande det må ha varit för Causescous del att låta folket tro sig vara ljusa, fina, framtidssäkrade guldgossar på väg i sina Dacior mot evigheten.

Tänk att man under sin livstid fick se några diktaturer falla, och som dom föll sen, Rumänien t.ex, rasade med guldkranar och tretusen skor.

Vilken är min propagandistiska lögn? Att jag ska betala mina lån och fortsätta köpa meningslösa prylar så att folk på andra sidan som arbetar ihjäl sig i fabrikerna sen vill överge förnuft och känsla för illusionen om min soffas bekvämlighet?

tisdag 26 oktober 2010

100 svarta arbetare

Här i Göteborg har man alltså upptäckt att minst 100 personer som haft tidningsutdelningen för en mager ersättning har överlåtit arbetet till en asylsökande aka flykting.
Byggbranshen, liksom städbranshen är lika nerlusade med tvivelaktiga ersättningar för arbete.

Men! debatten med plötslig omsorg om den asylsökande eller den nyanlände förvånar. Dom utnyttjas, skriver man. Fattar man då inte att skambudet: typ tre tusen för ett halvtidsjobb, t.ex. (vad vet jag om ersättningarna) gör en djävla skillnad till ingenting?
Nä, bakgrunden till denna mänskliga rättighetsvurm är väl att man tror att asylsökande och alla invandrare lever fett gott på bidrag.

Argument som värnar LAS, arbetsmarknadens balans och arbetsmiljölagstiftningen vore väl lämpligare? Ansvar och hederlighet ligger under viljan till snabba cash.

måndag 25 oktober 2010

Satan i gatan

Mot vilken bakgrund man än väljer att tolka den här handlingen  - där frun med bebis i famnen och efterföljande ström av för mig okänt antal bekanta hoppar ut genom fönstret för att hon tror att den nakne äkta mannen, som egentligen bara gått upp för att vyssja barnet,  är djävulen själv - så blir det rätt så tragikomiskt. Blir det inte?

söndag 24 oktober 2010

En Lördag

Vaknar i helvetesvarmt sovrum, hinner piska upp stämningen, säga till mannen att golvvärmen stänger man av när man lägger sig, inte på, öppnar verandadörren, grannens katt kommer in, försöker få ut den i trapphuset, lyckas, lägger mig, mannen påstår att alkisarna kommer ramla in i sovrummet snart, jag säger jag ska stänga när vi får luft i gen, kommer på att grannen kanske inte alls har sin ytterdörr öppen på natten så som dom brukar ha på dagen, går upp igen, och släpper ut katten i regnet. Mannen klagar fiskande på att jag sällan gör så god frukost som när vi har ungdomarna hemma, jag går upp och gör just en sån god frukost, mannen drar ut på tiden, radband, bön, jag väntar, jag klär på mig, jag hämtar tvätten i källarn, när jag kommer upp kastar jag kläderna på golvet, säger att det fantamej var sista gången jag gjorde nån djävla frukost, och så går det i gång. Jag äter själv. Mannen skriker på sitt hemspråk. Det är bra, jag vet att han säger att jag är en idiot men det gör mig inget. Jag tänker mest på grannarna. Nu, två år senare har jag förstått att skrikande måste periodiseras, om en skriker, kan inte den andra göra detsamma, det blir katastrof. Det är bra om man går ut ur rummet, om man avlägsnar sig, inte triggar, min mans hjärna, och min med för den delen, har svårare med bromsandeprocesser, är det i gång? då är det i gång. När jag hör att han dalar i intensitet säger jag att det räcker nu. Scccch. Och nog hör jag att han går ner för växel. På grund av miss i logistik möts vi i sovrummet, jag klär mig, han klär sig, och det sjätte sinnet känner av att stämningen är en annan plötsligt. Jag andas. Han vänder sig om och säger att han tycker om mig, i alla fall. Vi skrattar plötsligt.

Sent på kvällen när jag kommer tillbaka hem efter en dags göranden på byn välkomnar mannen i dörröppningen, ljuset, värmen, han och matlukten strömmar emot när jag tar trappan upp. Vi lägger oss på sängen en stund och tittar på hur överkastets små speglar blinkar i taket. Vi är det knäppaste paret i hela stan, säger han.

fredag 22 oktober 2010

Smultron, hallon, blåbär & hjortron

... hela smak- & färg- skalan!


Ungefär så känner jag inför den här förföriskt tjusiga klara smarta underbara filmen som jag bara sett 30 minuter av.
När den gick upp på biograferna läste jag allt som skrevs, och skrev säkert nåt om den själv, det var ju nästan som om jag hade sett den allaredan ...
Och nu, hörrni ni, nu har jag alltså en hel timme osett visuellt under att se fram emot.
Marie Antoinett av Sofia Coppola, Kirsten Dunst är fenomenalt bra, vilket skådespeleri, en sån perfektion i gestaltandet av distans till roll och karaktär, ett glapp där, som skramlar och ger en sån fin dissonans till spelet.
Fucking bäst!
Men jag undrar, vilka är källorna till allt det här?

So long ... nu ska jag njuta lite till!

Men hallå!

I går när jag stod och väntade på att tränings- passet skulle starta tittade jag lojt ut genom fönstret - såna pauser utan ingenting hatar jag, och just därför brukar jag aldrig ha marginaler i ledtiderna, men på det här gymmet måste man logga in tio minuter före start. Utanför fönstret tilltog blåsten, en spårvagn klonkade förbi, och på kullen borta på andra sidan trafikkorset gick två hundägare i trots mot regnet med sina Irländska Settrar. Plötsligt kom jag på att roligare blir det inte, jag kan ju faktiskt starta om helt, byta helt.  Utrymmet, möjligheten finns, göra en ny utbildning, göra ett lappkast. Kunde man hitta en coach som hjälpte till med det? en vägledare? var? tankarna spånade runt, går man till AF och frågar om en yrkesvägledare?
- Herrejävlar: jag kan ju tänka helt om!


När musiken plötsligt ljöd i rummet bakom mig vaknade jag upp.
Tjolahopp!
- Kom igeeeen, tjejer! ropade den fanimej mest inspirerande ledaren jag stött på.
- Vill ni må bra, jättebra, eller FANTASTISKT bra!?! skrek hon.
Och som svar stuffade vi på, lite till, lite mer!

torsdag 21 oktober 2010

Modersmyten





Befria kvinnor från modersmyten, sa en stålande Maria Sveland i Annas Eviga, Svt.
Och jag vet inte, min unge dröjde sig kvar i soffan trots att han skulle ut, hörde talet om hur barnen skulle antingen låsa in kvinnorna, eller vara deras mening med livet, ett livsprojekt, eller kväva dem, och drunkna dem hit och dit, och barn som trots allt är nära halvvuxna funderar även dom över vilka dom är, och vad dom varit för något i sina föräldrars liv och dom får då vara med om ett sånt där antikklassiskt uppvaknande när dom ser det dom trodde var självklart platsutrymme och berättigande till ovillkorad kärlek vara prissatt.
Jag sa sa smått chockad till honom:
My, god, varför får en sån här fråga en sån här uppmärksamhet, nu? snacka om att slå in öppna dörrar,
fråga mormor, fråga mig, been there done that, med reflektion över tid.
Det privata är inte alltid det allmängiltiga.
Hon är skild nu Bitterfittan Sveland. 


Den andra av tre inbjudna debattanter,  familjekonservativ- representanten Roland Poirier Martinsson, frågade vad modersmyten egentligen var, och om det verkligen ÄR en myt, och jag antog att han utgick från att barns behov ser ut på ett sätt som kräver en viss omsorg vilket i sig är vad myten består av, tack o lov, att vi vet, trots att vi inte provat förut, hur barn behöver.
Och jag tycker väl att det hade varit intressantare att djupdyka ner i den definitionen än att kasta ytliga gamla, kanske inte längre aktuella floskler över bordet. Åsa Moberg den eleganta ställde sig först som medlare men alltmer allierad med Sveland ju längre programmet fortgick. 
Och det är rätt Sveland, livet blir skönt när man har en vecka för sig själv, skönt och inte skönt, men bekvämare. Beror ju förstås på hur livet utspelar sig där i barnveckan, och hur kontanttjockt det är, vilka stödverk man har för att lämna och hämta och handla och tvätta när barnen är hemma och man kanske arbetar oregelbundet, eller hur ledsen man kanske är för att vara ensam, eller hur kompetent man känner sig, eller om man ens har ett arbete att arbeta undan, eller vänner att roa sig med i sin fria tid.


Jag saknade klassperspektivet i diskussionen. Det finns nog inte ett sätt att befria sig från modersmyten och överarbete. Det beror ju förstås på hur logistiken för allt det här fungerar innan.
Nä, jag menar, livet, livet, det är, det tar och det ger. Men tror man sig få leva med privilegier är det förstås en svår period att behöva vara låst i barnkammaren med en svikare till Husband utanför. Men för all del, förväntningarna havererar, trots allt är misslyckandet ju ändå det mest dominerande på både karriärfronten och familjefronten för en ansenlig massa, ett vatten man får lära sig acceptera, havererade drömmar, och selektion i det man kan påverka från det man inte kan påverka, i det man orkar förändra, och inte orkar förändra, förlika sig med hur kontinental-plattorna styr dina förflyttningar i livet i skepnad av ditt sociala arv.


När varannan- vecka- barnen blir stora är dom ofta påfallande osentimentala, och som förälder känner man att man aldrig fick rå om tillräckligt, men då accepterar man, att livet är starkare än mina föreställningar, men i känslan, i hjärtat, är man separerad, och det är nog starkt, att man inte äger varann, att man faktiskt står på sina egna ben, att man lever, och gör det även när ungen vänder dig ryggen på väg ut i sitt eget liv. 


Och ofta tänker jag på hur min man vuxit upp, i storfamilj, kretsande mellan olika omsorgsaspiranter, mormor, moster, ett självhittat familjehem, och hur det i storfamiljen fungerar. För där finns det som Moberg var klok nog att påtala, blodsbandsrelationer som klarar svåra konflikter, och i perioder av livet när man behöver omsorg räcker det inte att betala för det, för det är inte lika med köpt värme. Och hur ska vi då i våra små små familjer, mamma barn hitta rätt i det? 
Nätverk sa Sveland, men inte nätverkar man med någon trettio år yngre än sig själv som dessutom är vilig att komma och stryka dig över håret när du ligger där i din säng och väntar på matleverans från hemtjänsten, denna hemtjänst som har direktiv att tvätta golvet men INTE rulla undan mattan, 10 minuter för det.


Ja, kvinnor, vi är i samma strider, men det ser olika ut, och antagligen måste vi ta matchen till stor del med oss själva. 



onsdag 20 oktober 2010

Allianser

Man fattar inte riktigt det här med kluster:
Sverige i Afghanistan, för att man inte kan kommunicera till sina europeiska kompisar eller för den delen sina amerikanska det som ett hemmahållande av soldater skulle säga.  Och dom som skulle applådera ett avståndstagande till närvaro i Afghanistan, vilka är det? Kineserna(kapitalstarka) eller bara "Usama friends"(kapitalsvaga)? i vart fall den allvarligt skadade fredsrörelsen(kapitalsvag) som fanns då, t.ex. 2001 i Göteborg vid toppmötet. Kanske var det i spåren av denna den sista motståndsvåg av de unga rebelliska medelklassungdomarna som rastade håret och gick i för stora blekta kläder men som ändå på nåt sätt lyckades få magen bar i sin peace & love - chiq'a stil som opinionen vände. Varken etablissemanget eller Svensson applåderade dem, så kraften dog ut och kampen för fred och mot imperalism sublimerades så småningom till strids mot klimathotet i stället.

Femte döda soldaten sätter nu Alliansen ihop med oppositionen, och de pratar sig samman. I alla medier, pratar man plötlisgt. Reinfeldt öppnar för ett tillbakadragande, längre fram, för den goda smaken, att hålla folket stilla. Ja, det är ju krig i Afghanistan, och dit åker unga soldater för att det ger en ganska bra kosing, eller bara en rejäl kick off i det naturligt låga tjacksystemet. Bland minor och hemmatillvarkade bomber, och stridande soldater med skarpa vapen går det åt, folk, av olika nationalitet men mest alltså Afghaner.
Och jag vet inte, men kan man inte presentera exakt VAD planen går ut på så att vi förstår HUR man tänker sig hjälpa det Afghanska folket?

Trädgårdsonsdag

Dags att rädda pelargonerna, sätta tulpan och se hur man får potatisplantan/busken i kruka att överleva eller hur man ska göra med kaprifolen, även den krukplanterad. Klippa buskar och åka till kretsloppsparken med det avklippta och allt annat som ännu inte slängts från flytten.
Härlig sol kompar till det.
Frågan är när jag reser mig ur soffan.
Det lilla lilla momentet som emellanåt uteblir och därmed havererar delar av mitt liv,
Just do it! liksom.
Andas.
Frisk.
Luft.

tisdag 19 oktober 2010

Lycklig när ...

 ... jag kommer hem och ser spåren av min man,
ser hur han lagt den nyinköpta bakre avgasrörs- delen på köksgolvet med papper under så att det inte skaver på klinkerplattorna.
Min man är bra.
Han lagar mat, handlar mjölk och yoghurt på initiativ när det fattas,
och ibland mekar han med bilen.
Jag längtar till natten när vi ska sova i en tillfälligt benådad dröm där kropparna vill nära i kärlek.
Ibland är det så.
Man får vara smart, och passa på: tanka lite lugn o ro.

Nu kommer han nog farande, i den enda bilen i grannskapet utan bakre avgasrör.

lördag 16 oktober 2010

40 det nya 60? eller inte ....

Vintervit, ful, och håret vet jag inte vad det är med.
Borde jag göra en annan runda nästa gång jag går ut för att leta reda på första bästa frisersalong? Välja den med omsorg? Nu är det bara klipp, på måfå, kortare och lite uppklippt sa jag, och det blev jävligt taggigt torrt och unisexigt. Fult det med. Egentligen bryr jag mig inte, tills jag råkar se nån annan med snyggare hår. ALLA har snyggare hår nu för tiden, ALLA är snyggare, ALLA är fräckare, mer inne. Alltså, jag borde stanna inne.

Men egentligen bryr inte jag mig. Men nånting därinne skriker att det vill vara älskat.
Har jag inte fått nog av sånt, undrar en annan del av mig.
Bodil M skrev nåt om att ansvaret för att göra sig så vacker som det bara går är miljöhygienskt.
Jag är på väg dit också, till den insikten.

Nu för tiden är längtan och förväntan på en helt annan nivå, i en annan riktning, nu får man göra nåt av var dags småsaker i stället för att tänka velodrom uppmärksamhet.
Lyfta på ögonlocken och tänka på att det är härligt att vara vid liv, till exempel,
inte minst med tanke på hur trist alternativet vore.
Allt som är bekvämt är bekvämt.
Enugh, is enugh.

Jag känner mig som en gigantisk atlantångare på kurs mot inget, men likväl på kurs, solen går upp, solen går ner, min kurs ruckar ingen.

fredag 15 oktober 2010

Barn på väg

Det händer att det sitter små trötta barn i barnstolar i baksäten i bilar i bilköer. Runt om i Sverige är dom på väg hem på fredagarna, lutade mot plåten, nära nära trafikkarusellen därute, farorna hastigheterna, där sitter dom och funderar, lever, fantiserar (om vad?).
Ett obevakat ögonblick så kan det knycklas i hop det som avskiljer barnkroppen mot den yttre världen.
Jag sitter i den sista solen och dricker en flaska biodynamisk jos från Saltå Kvarn.
Antroposoferna som fått sig en ny granskning den här gången på Flashback i efterdyninganra av den unga man som valde att ta sitt liv där i en direktsänd uppladdning av bilder. Han hade vuxit upp där, hos antroposoferna i Järna, och hans mamma hade bl.a. varit föremål för en lång kvalitativ intervju i nån rapport där författaren,studenten försökte visa hur man kan skriva initierade livsberättelser av intervjustoff. 
Flashback, älskade hatade.
En familj outad, och egentligen ... vad ska man gömma, och varför?
Det är ändå så det ser ut i huvet på folk. De som skrattade hejade på, för att de var rädda för allvaret, och för sig själva.
Innan dess satt också dom som små mjuka dockor i bilbaksäten, framåtvända. En del sitter bakåtvända bak. Det verkar orimligt.
Familj. Det var ändå det finaste. Den finaste tiden i livet.
Innan dess att jag satt på stolen i solen med min jos gick jag med P1 i öronen, hörde program om tillräckligt dåliga föräldrar. Föräldrar kom i håg det! Ni är i den finaste tiden av livet. Misströsta inte!
För utifrån ser ert liv så fantastistkt ut.


onsdag 13 oktober 2010

VÅR Sköna Nya Värld!


Världen är vår, vår gemensamma erfarenhet, våra universiella kunskaper …
 -eller?

Vilka är de kognitiva sanningarna i vår tid, dem som stimulerar till fred, till samexistens, till utveckling? Vilka är de inkluderande kunskaperna, aktiviteterna, institutionerna som stimulerar till enhet, till gemensakp? Gemensakp och aktivt medborgarskap i den flerkulturella kontext som är vårt samhälle nu, som är andra samhällen nu, som är hela vår värld i väst, och i öst är nödvändigt. Vad är delaktighet och gemenskap i de interkulturella möten som uppstår i vår på sikt alltmer globaliserade värld? Hur skapar vi dem och hur lyckas vi med att hålla innehållet alert? 

För att demokrater skall förbli demokratiska krävs väl att vi befinner oss där olika åsikter och olikheter kvarstår, för delaktig inkludering av våra mänskliga resurser, oss, krävs att vi fortsätter gemensamheten trots att konflikterna på grund av vår olikhet kvarstår.
Hur gör vi det?

Det blir erfarenheten, kravet på kompromiss, förståelse, anpassning som tar oss vidare, inte motsatsen!
För framtida fruktbara samhällen byggs av de gemensamma lösningar världen åstadkommer i gemensamma frågor.

För att den kognitiva utvecklingen ska framskrida så att vi kan nyttja de mänskliga resurser vi delar i en inkluderande gemenskap behöver vi ta tillvara de disparata erfarenheter som finns hos de människor som bor i våra länder. Med en ökad jämlikhet och en kvalitativ universell bildning där nyfikenheten istället för demoniseringen av ”Den Andre” genomsyrar människor och skolsystem öppnas möjligheter för en strålande rik framtid där risken för etniska rensningar, kaos, rädslor och misstänksamhet minimeras.

Motsatsen: ökad nationalism, främlingsrädsla, antisemitism, romhat som exempel på det  tydligaste motståndet vi ser i dag, motverkar delaktigt medborgarskap, utveckling och på sikt fred i samhällen. Den farliga tendens som finns i Europa i dag att besvara somliga gruppers(läs islamisters) tendens till politisk fundamentalism med att också framhärda i ett lika ihärdigt vurmande för bevarande av egna religiösa seder och bruk blir en klusterbomb mot de egna. Detta är farligt, den provinsiella brist på öppenhet riskerar att rasera samhällen, rasera Europa. För grunden för ett varaktigt sekulärt samhälle finns i ett försvar för absolut religionsfrihet. Grunden för ett framgångsrikt samhälle är interkulturell kompetens. Grunden för att vårt samhälle ska fungera är att alla människor oavsett kön, etnicitet, religion, språk, sexualitet, osv. inkluderas och räknas, utnyttjas som resurser med allt vad den kompetensen erbjuder av olikhet och skillnader i erfarenheter och bildningstradition. Världen är männsikor, likheterna i behov är större än olikheterna, mer underligt är det inte, en människas fernissa är tunn, men det grundläggande basala behoven bottnar i oss på likartade vis.

För att utnyttja  resurser i människor i vårt samhälle krävs att kunskapen om varandra blir tillgänglig, för det måste vi öka jämlikheten, vi måste sluta att misstänkliggöra och fördumma den som är annorlunda. I det finns ingen framtid! 

Lyssna,Lär, och kom igen! Det är mycket att ta in! Sitt inte där och slösa bort våra möjligheter! 

Tidsmarkör

Det behöver inte alls vara så makabert att sända sitt självmord
direkt ut på nätet,
med tanke på att det är fönstret mot världen,
med tanke på att det är där stora delar av livet utspelar sig,
med tanke på att det är livet,
är länken ut, är protesen, är mina kognitiva hjälpmedel och mina styrleder för emotionerna:
med tanke på det så är det egentligen inte alls så extremt konstigt.
Tragiskt och synd så som det alltid är, har varit när människor väljer att ta sitt liv,
men det kommunikativa i självmordet och försöken därtill må vad vi än vill erkänna genomsyras av viljan till rapport.

tisdag 12 oktober 2010

Riksdagsdebatt

Johnny Skalin (Sd) i rutan,
direkt,
Rosenbad,
motståndet mosar,
och hans pomada veknar i takt med att delikat topping av en klok påläst herre serverar:
vänta nu bara så ska vi se vem han är: Skalin replikerar med:
"...Hamilton! ..."
C.B Hamilton, (fp), en påläst, som drar slutsatser, gör fina analyser.

Är antal jobb konstant eller inte, tycks vara frågan för dagen ...
Skalin får ljuga bra högt för att försöka bevara den myten, så att han får ihop logiken med att slänga ut dem som "tar" jobben för vikingarna.
Och nu vet jag inte riktigt hur slappt han tänker när han säger:
"Hamilton vill inte se problemet, han vill ge alvedon för förkylningen, lindra problemet men inte bota: han vill stimulera arbete för dom som är utanför." (Han menar instegsjobb, och skattelättnader).
"Definiera sjukdomen innan vi talar om medicinen." svarar Hamilton, "invandrarna är inte orsak till varför sysselsättningen sjunkit i Sverige, titta på andra länder: andel invandrare och arbetslöshet går inte hand i hand."
Skalin svarar med upprepning, typ: Norge och Danmark har de bästa siffrorna, för att de har restriktioner.
De partirepresentanterna talar om öppenhet och utbyte.
Jag vet inte varför bollen skulle ligga hos Skalin hela tiden. Det var väl dagens agenda, vad vet jag. Se här: i DN.

Sverige Demokraternas väljare vill väl förstås att dom står där i riksdagen och fortsätter debattera så som dom pratar på sina partimöten, hur illa det än klingar i plenisalen, hur de än hamnar i otakt med de övriga, hur illa det än fungerar som relevanta repliker på debattmotståndarnas argument ska dom hamra fram sitt budskap: ut med invandrarna så att dom andra arbetslösa vita stackarna får jobben.

Sd kvoterar aldrig, får vi höra, inte heller kvinnor, de rekryterar efter kompetens, därför har de en (EN!) invald kvinna i gruppen.

Lyssnar ni nu SD anhängarna? Och applåderar ihåligheten?

måndag 11 oktober 2010

Att se

Ska det tjäna något till att definiera ondskan?

Så vi kan få en death row highway 
av elektricitet, giftampuller, aborter och genmanipulation?

Vi måste nog tro, om alla.
Även om vi har fel.
San Quentin fängelsets death row

Rädslan för allvar ...

Ja, om han nu sitter där med eftertankens skurna obehagsvätskor i kroppen, så tycker jag nog att han har all rätt till det,
Roy Andersson alltså, en gigant, en legend, som fick sitta där i den vinröda fåtöljen i ett så futtigt smått Här Är Ditt Liv.

Ur: Du Levande, 2007


Ett klipp där en ung Roy A säger till en reporter visar en blank ung regissör to come: "Det finns i dag en tendens att förytliga ... inte bara filmerna men också debatten kring problematiken, det verkar inte finnas någon som egentligen har det som sitt arbete som riktigt seriöst och allvarligt sätta sig in i vad det egentligen betyder /.../ "

Tidigare i programmet ofattbart fritt från analytiskt innehållsligt stoff har Andersson talat om Fientligehten mot det klara tänkandet - ett uttalande som han säger sig ha snott från en frans sociolog (sa han Loui Vacant?)  som om samtiden  konstaterat att  Vi är rädda för allvar, rädda för klart tänkande. varför man är rädd för det är ju förstås för att det står för ifrågasättandet, menade Andersson.

Ur: Du levande, 2007

Jepp, Oldsberg, hur kunde du släppa förbi referenser till just detta i Anderssons framför allt två senaste filmer: Sånger från andra våningen och Du levande? Du levande vet jag inte ens om den nämndes. Tre minuter i hela prorammet det brändes till och bjöds på öppningar av en lättpratad öppen och tålmodig regissör, men sen fick tjocka släkten fylla ut, som om det finns ett koncept, en genre där dessa ska in, för publikens snyltlystnads skull eller för rädslan för allvaret, på grund av lojheten eller bara det slappt förljugna tänkandet? Vem vill egentligen se ungarna, brorsorna, hela grejen, om det inte lägger nåt till kontextens betydelse, här för Anderssons ursprung, vad det gjort för ställningstagandet som han håller högt i film efter film: slaget för den lilla människan?  men i Här är Ditt Liv finns dom där bara som figurer: kliv fram liksom, visa dig, säg vad du heter, gå vidare ... och som så blev det ju bara pinsamt genant att en Svensk stolthet med egen utställning på Museum Of Modern Art i NY inte förärades större respekt än så.




Man hoppas juh att Andersson har sin egen Maret Koskinen så som Bergman hade. Så att hans idebygge får den förtjänade analysen och blir rätteligen belyst av klart tänkande.

Läs om programmet:
Expressen,  Svt

lördag 9 oktober 2010

136 m2 vindsvåning i Vasastan

"Vi lagar mycket asiatisk mat/.../" säger Patric - American Pshyco - Bates replikanterna om sin urbana Italien stilistiska tillvaro i den, av paret med tack och lov synkroniserade och så välslimmade inredningsideer, egenritade vasastadsvåning med två takterasser.(DN).

Till det asiatiska serveras ett av sydfransk gårdsherre rekommenderat Semillion- vin, vitt.
Elektrisk toalettdörr, regnsensorer på takfönstren, fler takspottar än du kan tro att du behöver, inbyggt sound system och jepp: Gaggenau och Boffi (okänt begrepp? - googla.).

Och som av en händelse som man inte skall inbilla sig var slumpmässig vakar på spishällen det bevingade Lejonet Pixiu i en relief i en österlensk urna(ja, det står så, inte Österländsk alltså), för att generera rikedom och skydda från ondska.
Det kan ju vara lägligt, eftersom Replikanterna önskar sig ännu STÖRRE nästa gång: 300m2 Vasastads vindsvåning. Det ni!

Gaggenau

Gaggenau

torsdag 7 oktober 2010

Come on

Nä, nu måste jag räkna efter och malla mig lite över hur många härligt inspirerande dagar som jag NU har ägnat mig åt att toppa hälsan.
Kollar man tillbaka i inläggen här på bloggen så framstår med tydlighet att det var lördagen den 25:e september som Susanne självaste fucking Lanefeldt sparkade i gång mig genom att oväntat dyka upp i morgonteven framför vilken jag lufsande satt och tvekade inför att ta tag i mitt hetsätande strutsbeteende.

12 dagar senare, halvvägs till 21 och GODA vanor alltså, OCH jag is still going strong, l e v e r e r a r: äter mindre socker, äter godis på lördagar, överäter inte, TRÄNAR. Har tränat sönder mig kära vänner.
Fått överont i korsryggen, den felande länken, den obytta kamremmen. Tjoff.
Måste t.ex. stå och skriva det här inlägget eftersom jag itne kan sätta mig.

Det går att skylla på felaktigt lyftade skivstänger under gårdagens ambitiösa Body Pump pass, men jag känner i gen det, när jag otränad går direkt på extremfasen kommer så småningom alltid höftkotan i kläm, drar åt skruvarna om ishias och trotssurar ur för allehanda kul. Det är dansen som gör det, framåtlutning och brist på kompenserande benmuskler hänger upp ryggen i kotornas drag, det går inte, sliter ut.

Ligger man på rygg med benen i 90 grader, hårt flexade fötter och samtidigt det går en extrem ilande smärta genom benet till korsryggen DÅ har man samma åkomma som jag. Man känner också igen tillståndet på att man inte sätter sig ner helt lätt, och om man nu trots allt har satt sig så kommer man i alla fall inte upp från stolen, man vill också oavbrutet stretcha höftböjaren och lårmusklerna och säte eftersom det drar så skönt i ontet fast man samtidigt vet att just det irriterar musklerna till ännu mer kramp.

Grattis du är i fas 2! Kom igen, igen! blodgenomströmning är det bästa för såna korsryggar.

Tappar man sugen, går in på ICA och köper två supersize mördegskakor med mandel och trycker i sig får man bara ännu en bekräftelse, socker och fett i kombination är en outgrundligt överdjävlig drog! för man vill bara ha MER, är beredd att gå till affären innan dom hinner stänga för att köpa FLER kakor.

Stay away MrsS! tänker jag då väldigt strängt: grönsaka upp dig för fan, häng på stepmaskinen och gå i från ditt ryggskott i stället.

Och: frankly speaking: midjemåttet ÄR lite stramare! Come on ... Come on ... Come on! som hon sjöng Janis Joplin!

onsdag 6 oktober 2010

Hambo eller Halling?

Inte heller institutet för folkmusik vill associeras med Åkesson.
Den musiken, säger representant, utvecklas också genom crossovers av OLIKA folkmusik från OLIKA världsändar framförd av människor födda OLIKA. Vad annars?
Men efter den här knätofs-entren på nya jobbet kan man väl förstå aversionen från folkmusikerna,
det var ju helt i otakt med allting, tondött alldeles.

Högtidligt var det i alla fall, med Knugen och Prins Daniel.
Och Folkdräkten bad  sedan Eders Kungliga majestät om ursäkt, om han hade tagit illa upp ... för protest- stövelmarschen ut från kyrkan.
Man undrar ju, hur kom dom överrens om att dom skulle gå  ut? Gick det som en viskning i bänkraderna och sen var masspsykosen ett faktum?

Jag grämde mig sen le Grande av att behöva se den där SD- pressekreteraren, eller vad han är, som sedan inte kunde hålla tillbaka sitt förnöjda fnissande när han fick sitta bredvid Bildt i en direktsänd studiodebatt.
Nu valsas det nationalism i finsalongerna,
Ett två tre, ett två tre ... Tjo! hej!

tisdag 5 oktober 2010

Overklighetens folk?

Vad tyckte egentligen alla 20 Jimmie Sd'arna, och för all del Kd'arna, om att dom spelade Antonin Dvorák vid Riksdagsceremonin?
Kanske ursäktar dom eftersom Dvorák sägs ha hämtat inpsiration från den tjeckiska folkmusiken.
Fast å andra sidan: sen kom ju självaste SD's ledmotiv: NATIONALsången som en förmildrande kompensation ...
Det är viktigt att tänka på alla.

Jag vet vad du är och du blir vad du VAR, 
Ja, jag vill leva jag vil dö i Norden!


Hurra,
Hurra
Hurra

måndag 4 oktober 2010

Herr Talman

Först visar han sig inte för risken att associeras med skit.
Sen när han väl visar sig beter han sig skit.
Reinfeldt som skyller Sd existens och sin minoritetssituation på Mona.
Ska du ha din talman inröstad med hjälp av SD? liksom.
Vore väl riktigt smaskigt för honom att hävda detta resterande mandatperiod.
Vi får väl se om nu Reinfeldt ska låta sig tvingas in i samregering med det största partiet.

Härstedt överlevde Estonia och ska väl klara en storm till?!

fredag 1 oktober 2010

Tuva Novotny

"Hon är fantastisk!"
sa Julia Roberts.
Amerikaner är ändå socialt kompatibla.
Hypa varandra, ni är i samma film!
och vet aldrig om nån kan ge er nåt senare.
Men hon är ju det, vad jag sett, FANTASTISKA TUVA!
Man måste förstås se filmen,bara för det, alt. ladda hem.
"Hon var Fantastisk!"
sa Tuva om Julia.

Nyamko, Sofia & Gunilla

Nyamko i teven och Mannen ropar:
I hate her!
Ah, säger jag och skrattar,
det är ju så onyanserat,
A house nigger, säger han,
jag säger hey hey boy,
det finns bra och dåligt,
instegsjobb kommer väl från borgarna t.ex.
och om det på krav följer rättigheter kan t.ex möjligheter för språkutveckling och arbetsintegration för nya- svenskar påskyndas.
Ah, säger han.
Det är alltså vad som löper mellan invandrarna på stan:
Nyamko är rasist.
Och jag brukar ju känna ungefär detsamma när jag ser Majoren.
Familjen noll impuls- kontroll liksom.

Snygg- Nyamko


Jag imponeras i alla fall av Sabunis säkerhet, förmågan att vidmakthålla i sina frågor, inte vackla.
Jag jämför med de två nya M stjärnorna på presskonferens nyss, Sofia Ankarsten; ny pressekreterare och Gunilla Sjöberg bitr pressekreterare: nykomlingarna snurrade sina helikopterhuvud i rutan oavbrutet och drack ungefär samtidigt, satte händerna i fickorna och pratade alldeles för fort.
Gick snabbt där med Schlingmanns avhopp, hanns ingen media-träning med?

Sofia Ankarsten

Gunilla Sjöberg

När jag praktiserade på ett privatsjukhushär  i stan vid 17 års ålder slog en bastant sköterska mig på fingrarna och sa barskt:
HÄR hänger man inte med händerna i fickorna!
Okej, den karriärvägen tog uppenbarligen inte sofia & Gunilla, det syns ju lång väg, ja inte på Gunilla, om jag ska vara ärlig, som säger hon är från Uddevalla (pratar välfärdsfrågor och tillgänglighet och människors upplevelser av hur välfärdssystemet möter "människan" på lokal nivå". Gick hon till fel parti, ser så ut).