torsdag 29 april 2010

Frid Sisters

Istanbul. Dakar. Allting rör sig.

Spenderar natten i transit på Istanbuls flygplats. På rullbandet intill min tillfälliga campingplats tumlade ett fyrtiotal herrar insvepta i stora vita frottebadlakan omkring, någon föll, en hand sträcktes ut till hjälp, skratt och mummel på för mig främmande språk, rakade huvuden, jag undrade vad de trodde på, visste inte, i kylan deras fötter bara i tunna sandaler. Sådär  levs ett liv.

Den unga kvinnan från Guinea som ska till Sao Paolo för att köpa löshår att sälja till sina 'systrar' pekar på nagellacket när jag visar henne var mosken finns, det är nagellacket som hon målade på sig av Clarins provkollektion i Taxfreeshoppen för att hon tyckte att hon var värd det efter att ha betalat 16 euro för två påsar godis och en liten smakportionsflaska champagne. Vi försöker förstå varandra trots att vi inte pratar något gemensamt språk. Hon har högklackade sandaletter, tight t-shirt, tighta leggins, peruk.
"No no, natural" säger hon.
"Ah ha ...!" utbrister jag och förstår att det måste vara rent, tvättat, omålat för att be, vi går vidare, gratisprovar parfymer.

I Dakar varvar kvinnor mellan traditionella kläder och västerländska. De ser ut som drottningar på Sunset Boulevard allihop. Ingen oskriven lag om vem som får klä sig efter rang pressar in i fack, det finns en marknad för allaplånböcker. Att håret är enformigt naturligt har utvecklat en gigantisk tradition att fixa det, fejkat eller naturligt, flätat eller oflätat, påsytt eller pålagt, långt, kort, rakt, krulligt. De som knyter en huvudbonad om huvudet behöver inte tänka på frisyr. När man ber täcker man sig med en ofta tunn sjal med färgrika broderier. Ibland ser man heltäckta i svart, dem är minoriteter, ingen verkar  hindra sina döttrar från att framhäva de där outsägligt perfekta kropparna i tajta åtsmitande jeans och små toppar.  De olika islamistiska riktningarna som praktiseras har sina gurus och sina traditioner, och den påfallande svagheten för sufism och mystik traderar de traditionella Afrikanska sederna och riterna bra. Den här heterogena blandningen av uttryck fascinerar.

Under mina 7 veckor i Väst Afrika ser jag mixen av människors olika sätt att praktisera sina religioner, ser hur dem förändras, hur olika val görs, ser hur toleransen för dessa olika sätt finns Jag tänker på slöjorna. På täckningen. Där har man inga problem med varandra. Jag förstår inte varför vi i Europa har så förunderligt svårt att acceptera att aven våra traditioner innehåller begränsningar av människors friheter. Jag förstår inte hur vi i Europa alltid tror att vi har så djävla rätt i allt.

När jag frågar en av A's systrar  vad som är det bästa med att vara Senegalesisk kvinna, missuppfattar hon frågan, men svarar omedelbart:
-Att få ett jobb.
Det sämsta med att vara Senegalesisk kvinna är då givet:
-Att inte få jobb.

Varför är vi i Europa så fastnaglade vid att se uttryck för religionen före människors praktiserande av liv? Folk oavsett klädsel verkar ha samma slags drömmar: att kunna ta hand om sina barn, föräldrar, jobba, bo, drömma lite.

Vad är det för typ av referenser man använder sig av i mötet med islam så att rädslan blir så dominerande?  Varför ser man inte att moderniteten ser ungefär likadan ut oavsett land, oavsett religion. Att strävan oftast är densamma, att traditionerna präglas av platsens historiska traditioner och ritualer lika mycket som av religionens dekret. Vad är det som gör det så svårt att stå ut med olikhet?

Utanför köksfönstret

Fåglar sjunger, solen segar sig ut ur diset, i trädgården kommer grön strån upp ur de lökar jag tokhandlade mig sönder på i höstas. Jag har glömt vad. Ungarna har rensat rabatter, rensat huset, homemakeovrat, stiliserat, minimaliserat. Och så dimper vi ner med annu fler trummor, två Guinean balafoner, afrikansk traditionell medicin, prylar och sand, vänder upp och ner på ordningen, stökar, jag tror det skär lite inombords hos dem, för de hade det så bra tillsammans har i huset när vi var borta.
Älskade ungar.
Skatteåterbäring. Voila, vilken välkommen överraskning! Inget berg av olustigt saltade räkningar.
Och så uppdrag granskning som glädjer mig eftersom jag än en gång insett att den tredje statsmaktens frihet inte kan underskattas i betydelse.
Frid och frihet! Sängen för mjuk.
Familjen så underbart omtänksam och kärleksfull.
Så priviligierat.
Jag ska ta bilen till MAXI, välja och vraka av allt som jag i min vildaste fantasi skulle kunna komma på att jag vill ha. Tacksam, hel och frisk, hemma efter en lång resa utan incidenter, utan olyckor, utan sjukdom.

måndag 26 april 2010

Min man

I morse vackte jag a genom att stryka honom over pannan, jag far aldrig nog av hans lilla ansikte, han vaknade langsamt och motvilligt och nar han klippte med de trotta ogonen sa han att han alskade mig.
det ar sa stort emellanat med karleken. daremellan brinner vara hjarnor i haftiga combats. vi ar mycket lika i temperament. han ar ljusare bara. Och nu ar jag dark och a very little bit, som han sager, vi har vart sprak, och det duger. Och jqg vet inte hur manga kilo jag tappat men this is africa, den har matkulturen passar mig, jag vet inte varfor, eller ar det varmen?
sen hoppade jag ur sangen, upp fran madrassen ska vi saga, vi har vara rutiner nu i det har enkla livet, I love it, rutiner, sova, enkelt, litet, och i gar tankte jag att vi orkar lika mycket vi tva, ungefar, vi gar langt, vi star ut, vi hardar, och jag klagar lite mer men anda. jag har en mycket bra man!

Vespatur

Tillbaka i Dakar. Fattade forst after nagra dagar i gambia att rethostan bara var en slang av pollution fever. Att fardas med bil eller buss i Dakar ar att befinna sig i ett avgasmoln storre an det over Island. For hostan gav med sig. Nu ar den har igen.
Strandliv. Lugna dagar darborta.
Vaknade dock upp ur det forradiska semesterlugnet nar jag sag mig sjalv ga bredvid en polis pa vag till polisstationen och  a kom upp bredvid med sitt lilla huvud i en rosa cykelhjalm stottande vespan vi hyrt och forsokte forhandla om fri lejd. Vake up, Mrs S! sa nagot inom mig. jag hade filmat dem i en vagkontroll dar de for att djavlas tvingade av a fran vespan for att folja med in i det lilla anslutande huset for att, ja vad: fucka upp tillvaron for folk, kontrollera, fornedra. sa ar det dar, vi korde en natt stracka pa ca 10 km, pa den vagen passerade vi 3 polisavsparrningar dar man forvantas stanna till och vara beredd att visa papper pa vem man ar och fordonets registrering; forsakring, skatt, etc. denna terror omfattas av ett flytande regelverk, nar som helst kan vem som helst av de forlorade konstaplarna pasta vad som helst och ta dig i forvar. Istallet for storebror ser dig och vet vem du ar om du visar ditt personnummer, din registreringsskylt har dem detta fascistoida system. gambia ar ingen fungerande demokrati kan ju tillaggas; kritisera presidenten och du riskerar to get shot.
Innan jag tog mig samman dar jag gick bredvid den har nu mycket forolampade polismannen hade jag bestamt mig for att inte betala en enda dalasi i muta och inte ge mig forrns de visade mig ratt lagrum om var man filmar och inte.
sa har: de stannar oss, agerar skitstovelartat som alltid, vi visar papper och allt ar i sin ordning men den djaveln ar ute efter lite stalar till lunchen, sager alltsa att man maste visa korkort for att kora vespa. a har sitt nytagna korkort i Dakar. Ingen behover korkort for vespa i gambia. De beordrar a att hoppa off the vespa och folja med. jag star kvar, de gar till huset, diskuterar, a vadjar, sager sorry brother tre- hundra- tusen ganger. jag blir sa djavla forbannad och tar upp kameran och filmar dem, fran andra sidan vagen dar jag star, gubbdjaveln ser det och beordrar mig dit, skriker och fragar vad fan jag gor, och jag vet inte men min hjarna flyger upp i taket, jag vagrar och ber honom om att visa information om var det anvisas var man far filma och inte: jag filmar min semester, vad ar problemet, varfor satter ni inte upp skyltar vid era tretusen vagsparrar sa att turisterna ni lever av vet vad fan de ska gora! sa jag mycket irriterat och stoddigt till denna Man, jag vagrade ge honom kameran, han tar mig till polishuset i den lilla byn, och dar ska det bara fornedras tills jag bojer huvudet och ber om ursakt, jag sager att jag vill ringa ambassaden om jag ar anklagad for ett brott, de gor inte det forstas, en idiot med solbrillor pa kommer och ska prata allvar och detta for att han egenkart sager att han ar en valdigt smart och intelligent man. arbetsrutiner pa haktet? finns inte, polsk riksdag och bakom ett galler intill bardisken dar vi star med hela byns artelleri av poliser omkring oss hanger andra olycksbroder ut sina nyfikna huvuden for att se vad som pagar. de ser inte att jag inte bojer mig, jag sager inget, nickar och vill bara ta oss ur situationen, a forhandlar, och tillsut betalar han oss ur situationen. Da ar allt lugnt, de ater vara pengar med gladje, sa han.

jag angrar hela situationen, men ar fortfarande fruktansvart medveten om vilket fortryck och vilken rasism som bygger upp det forlorade lilla landet The Gambia, det ar ju helt razerat under turismens inverkan.

Vi hade forutom denna incident en underbar dag, pa paradisstrand med ett nyfunnet trumband som repade dar under palmerna och jag dansade och var glad for det, att jag faktiskt gjorde det, till 6 trummande herrars gladje. Det visste jag inte att jag skulle vaga. 

Dakar igen. Ljudet av klapprande hasthovar mot den bit asfalt som fortfarande finns kvar drar uppmarksamheten till dorroppningen.En man skjuter langsamt en karra med femton sackar hollandsk lok framfor sig uppfor backen darute. Om resan hit ska jag beratta senare.

söndag 18 april 2010

Hotellparasoll

I torsdags kvall sag vi The Day after Tomorrow. Sen horde vi att flyget lag nere. Marklig tillvaro. Stangd varld. Folk som ska ut harifran till Europa kan flyga till Spanien, men hur fulla ar tagen darifran?
Folk is stuck. Men det gar ganska bra, off season here nu snart, sa det finns rum och det finns plats.

Lugnt och stilla gar dagarna, semestrar verkligen, med sovmorgon, sen kaffe och nybakat brod av den sort vi foredrar och som the shop keeper tar in two av var dag for var skull. Har finns en shop i varje gathorn, ett hal i vaggen och dar salufors lite av varje, ar de pa god fot finns kyl och da kan du kopa kallt.
I kvarteret dar vi bor blir det becksvart pa kvallarna, var fjarde hus kanske har elektricitet. Nar det blir morkt blir det morkt, man tander ljus.

I dag var forsta gangen jag kande hur hettan stod stilla nar jag gick hit till mitt favorit internetcafe. Dagar pa stranden far varvas med lite stilla liv eftersom solfrossan ibland kan forvaxlas med Malaria och ge lite panikkanslor. Jag har precis skrivit klart en tenta om larandeteorier. Duktigt jobbat tycker ajg, suttit pa verandan med laptoppen och varit lyxigt kreativ. Mycket fargad over min tillvaro som utomjordning har, mindre har dar de talar engelska an i Senegal dar det ar franska. Att kunna ar en underlig historia, och hur man presterar ar ocksa sa relativt och att lara sig att sta ut med att folk tror du ar kokko i huvvet ar ocksa ett larande sa gott som nagot.


Garden dar vi bor ags av en kille som leder ett dromliv i en stressig vasterlannings ogon, aven om han drommer om att jobbaa ihjal sig i Europa liksom alla andra har. Han har fru i England. Morgon med kaffe pa verandan, faglarna galna i tradgarden, papegojorna ut ur  buren, fixa daglig hygien, koka grot, ta en roka, Gambia ar verkligen inrokt, stackars satar,  de flesta har ingen uppgift alls, ett par ungdomar som hade fixat ihop ett soundsystem och som i gar kvall startat en liten fest pa var gata och som borde ha uppmuntrats for kreativiteten blev istallet av med hela skiten for att den analt skadade auktoritara militarpolisen tror de skoter sitt genom att ta i forvar. Man pratar med dem som kommer forbi, och sen forbereder man sig for hur dagen ska organiseras, marknaden eller inte beroende pa om man kokar mat eller ej. Kokar man mat tar det hela formiddagen i ansprak med besok pa marknaden och langkok. Herrarna jag omger mig med skoter det mesta, turas om med matlagningen, flinka fingrar, snabba vandnigar. Jag gar till stranden, eller hit elelr laser eller bidrar.  I var kultur utvecklas integration mellan oga och hand till en viss del, men sen, tangentbordstryckande lamnar en del att onska, min man kan finhacka en lok i handen, skala en ananas i ett grepp och vips den ar serveringsfardig.

Handens intelligens ar ingen liten sak.

Slutligen> en desperats notis, varfor ordnar man med vattentoalett nar alla djavla toaletter anda inte fungerar i spolningen? Vad gor du? nar du gjort ditt och det inte gar ner? Det gar at ca 2st 10 litershinkar med vatten for att spola en sadan toa, en halv hink for att duscha,  bara som referens, och da har jag langt tjockt har.

Beach nasta.  Parasollbeach i dag vid hotellpoolen. Att vi ar stuck har gor ingen skillnad.Men det ar magiskt att tanka pa det, att flyget ar nere. Underligt. Att varlden ar sa liten anda. The Day After tomorrow kan vara i dag, eller i morgon, tiden star still.

tisdag 13 april 2010

Amaronen

Hur rann den inte ner i strupen dar jag satt med Arno under mig, nedanfor mig, pa den utmed flodens bank hangande baren av glasbalkong satt jag och sag Ponte Veccio i vantan pa att den plotsligt funna lokala favoritrestaurangen skulle oppna for kvallsmiddag, hur smakade den inte: Amaronen, den forsta jag nagonsin fatt?
Servitrisen som val tyckte jag sag odsligt ensam ut dar jag satt kom for husets rakning med ett fat med ostar, och jag at alltsa de har salta smakrika ostarna till de Florentinska vinernas Rolls Royce och sag solen ga ner over bron dar guldsmederna hamrade och smidde sina glamorosa verk.

I gar nar vi skulle ga hem efter en lang dag hos en familj hann det bli morkt och rejalt kallt inna vi kom i vag. Hungriga och frusna, ja det blaste kallt, tavlade vi om vem som kunde bracka den enes mathagringar, min slutade med kall cherryjos, och sen Amarone och ostar, A ville ha grillad kyckling Afra. Mitt i allt det har fantiserandet passerade med vissa svarigheter en man pa cykel oss dar pa den morka sandvagen, nar han kommit ett tiotal meter fram for den lockande roken av nybakat brod in i vara nasor sa vi sprang och hann upp honom och fick tag pa en varm baguett som vi brot och delade under promenaden dar vi tillsist ocksa kunde passera en gatuforsaljare och hamta hem den dar kycklingen, men nan cherryjos blev det inte, men saval mangojos.

Livets gladje ar relativ. Har i den kontrastrika vardagen dar mina blandningar av kunskaper och erfarenheter  i motet med alla nya miljoer och manniskor ibland satter igang ett forvirringsnummer av grandiost slag, dar mina behov kontra andras behov blir labyrinter utan garnnystan-ande for att hitta hem, har vaxlar det mellan gladje, karlek, ledsamheter och vrede. Snart ar mangon fardig. cheshewnotterna ar atbara, jordnotterna och en annan frukt jag aldrig forut sett, och lite annat.

Nu borjar skinnet bli brunt, haret som ett frissande svinto och det tvattar jag val var tredje dag med en hink vatten och en skopa, och det ar en sensuell upplevelse, att halla vattnet over kroppen, vi drar det ur en brunn dar vattennivan nu i slutet av torrperioden ar femton meter ner vilket gor det uppvarmt av jorden.

Over and out, tillbaka till mannen, som jag nu efter fem timars franvaro (poolbesok pa vit mans-hotellreservat, spagetti och kottfarsas, kalla drickor) faktiskt saknar a lot.

söndag 11 april 2010

Life is BIG

Och ibland nar jag cyniskt passerar en extremt tat folkhop, som har i Gambia visserligen lyser med sin franvaro aven om ett hus bakom muren kan befolkas av ett tjugotal, dar fattigdomen skriker i trasiga shorts pa dammiga barn av vilka det kommer en till och en till och en till var sasong, da matar en mening pa random i min hjarna: meningen med livet? vilken ar den? Finns det en sadan?
Den Marslowska behovstrappans hogsta kast dar sjalvforverkligandet sags vara verkets krona? Hur det det ut har, i de dammiga barnens huvuden?

Ocksa tanker jag nar jag laser Jeanett Winterssons Fyrvaktaren att i varje huvud hos de dar barnen jag ser sitter det en Jeanett och diktar upp dagarna langa gar maskineriet i varje litet huvud och tankarna flyter val kanske inte som hos JAmes Joyce men i samma strom aven om innehallet sakert ar annorlunda.

Vad ar da meningen med livet?

Pa en av dorrarna till ett av de manga husen som star omgardade av en mur i en sagolik tradgard med banantrad nat okant trad, mangotrad, blommor, blad, blommor, blad, springbrunn, dar vi hyr ett litet hus, dar star skrivet pa en griffeltavla: you make a living from what ypou get, but you make a life of what you give. Jag tanker ofta pa den dar orden nar jag sitter och tar kaffe pa trappan: vadda? Vad ar du livet for dem som inget har att ge?

Hur man an formulerar sig kring den har livsfragan gar man fel.

Liv ar. Och darfor maste vi ge, och ta emot.

Ja, idag bra dag, inga humorsvangningar, lugn och ro, smaleende till stranden, pratade avslappnat med de man som brukar kanta min vag dit, och nu vet de att jag har en husband, for de sag oss i gar nar vi var ute pa bygatan i natten. De haller allt koll, vilket javla sinne for detaljer, det ar ju inte tre personer har liksom.

Det har med vit Europe vs Afrikan ar en tarande konstellation. I Gambia har man inga industrier, ingen storproduktion, man lever av turism, och av bistand, och sjalvhushallning kring farmarlivet. Nu lanserar mobilt bredband hart. Klart det ska. Surfas i mobiler. Det ar anda en javligt stor revolution.

Det ar mycket kvinnor som aker hit och haller sig med loverboy, det ser fordjavligt ut. Och jag blir mycket svart komplex i min hjarna nar jag maste forhalla mig till denna fraga. Alltid samma tanker, Alskar du mig? Varfor? T%ycker du att ajg ar vacker? eller vad fan ar det? Vad ar det har? Den har konstellationen. Den som gor det enkelt for sig ser overlage och undeerlage klart definierat. Den som tanker lite mer maste ga in i det och se hur habituskomplexen har sina sag trettiotalet domaner dar det mats upp under dagen och natten vem som ar under och over och dar ar det inte jamt fordelat i ett sjalvklart overtag och undergivenhet.

Jag skriver en bok om allt detta, och om den blir klar kanske ni kan lasa.

Nu maste jag sluta for det morknar och jag ska ga hem sjal;v genom tretusen muromgardade grander fulla av sand.
Jag vill bara tillagga att jag tva ganger akte buss sjalv in till Dakars centrum och gick omkring, shoppade, gick till ett toubab-reservat, rattare betalade min in dar med hapnadsvackande 5000 cfa, 75 sdpann, vilket ar hapnadsvackande mycket, for att fora overklassigt strandliv med parasolldrinkar, sen tog jag bussen hem, trangdes med sjutusen andra, betalade min biljett for 20 ore. Var stolt!

fredag 9 april 2010

Manskliga rattigheter

Nu tycker jag att Eurocentreringen och skulden och prinsessans oskuld verkat tillrackligt. Nu tycker jag att Afrikanska lander sjalva ska borja resa sig ur sina offerroller och se vad fan de kan bidra med for att bista sitt folk med manskliga rattigheter. Att aka i en fullproppad buss som sillar kan nar den bromsar ge folk skador for livet, nar man tar jord under en soptipp och lagger pa sitt land foljer med den giftigt avfall, nar man slanger overkonsumerad mjukplast i naturen skadar det pa sikt inte bara miljon men det etiska i att vara manniska pa en plats som ser fordjavlig ut, nar man tar over gamla bilar, bussar, lastbilar som spyr ut skit i sina avgaser i de timslanga koer ett alltfor oigenomtankt for snalt vagnat skapar varje dag, varje timma, och i detta gasmoln dar unga pojkar jobbar med direktforsaljning, dar  folk sitter i oppna minibussar, dar pojkar star och aker pa stegen baktill pa samma buss som upplockare, avkastare, vad som, och efter en dag i den miljon vill alla som sett annat krakas pa sin huvudvark denna avgasfortjockning gett, dar i den miljon, att vara dar knacker en visionar med utmanande fragor. Va fan ar det, att det inte spelar nan roll att barn springer over dessa hart trafikerade gator helt oskyddade var dag, barn ute i natten med korgar av saker att salja, barn i skitiga overaller och trasiga plastsandaler. Alla som ligger dar i sina sangar utan myggnat fast man vet att malarian ar svar i ar kan klaga hos sin morsa eller syrra som gick och kopte HAIR for pengarna, eller kanske parfym, eller ett par tajta jeans.Fafangan dodar verkligen.

Nu tycker jag att myndigheterna kan anamma folkbildning i de statliga kanalerna vad galler vitaminer, det AR t.ex. INTE bra frukost med baguett och chokladsmor aven om den senare lanseras som vitalt bra eftersom den har tillsatta vitaminer, ellerAfrica Cola, som alla vill dricka, overallt, och itutad som nan sorts garant for att man lever gott liv om man dricker lask, for det kan man lagga sina sista pengar pa, om de nu inte gick till nan skonhetsprodukt.

Nu tycker jag att man kan revolutionera kvinnokampen har. Nu tycker jag att de stackarna som star i grytorna var dag kan befrias. Och da, ja visst, lanseras puder potatismos, i hop med same old valling och pidermjolk fran holland, trots att potatis ingar i de flesta grytor, inte som huvudratt som hos oss, men som gronsak. Holland in your dreams, allt ar hollandskt.

Pa farjan till Gambia tankte jag att fan motorn har stannat, for grabben i maskinrummet kom upp och sag vild ut, sen gick han ner igen och forsokte starta upp den, skit samma, tankte jag, det finns ingen raddning, det finns ingen raddningstjanst, jag sag tva brandslackare uinder en trapp, bada indikerade for lag niva pa ulvret eller kolsyran vad det var, toaletterna var stangda, for sjomannens egen skull, och folk pissade pa golvet dar vi stog, manga stod dar, och manga trangdes nar vi skulle av och pa, for mycket folk, for mycket av allt. Varfor foder man femtioelva barn, kan man undra nar man ser det med mina ogon, men med all ratt.

I en familj dar jag nyss var trampade man ner husets tva enda bocker i sanden och smutsen, bladen flog omkring getter och honor, tva skrifter, en om managment och en om energiforsorjning, tror de kanske hittat dem nanstans, barnen slet sonder, trampade pa dem i sanden och foraldrarna lat det ske, sa kan det va i den oralt burna kulturen utan visioner. Klassklyftorna lar besta, och det skiter nog den korrupta regeringen i. Jag baxnar, HUR ska man gora for att komma upp till en niva dar ett demokratiskt system kan fungera. Finns inga fragetecken har pa tangentbordet. Aven om fragorna just nu ar fler an svaren.

Jag har tva veckors strandliv framfor mig, och jag ser fram emot det, maste borja med kurslitteratur nu eftersom all annan litteratur ar konsumerad. Antligen avslutat Mot Fyren. Och i den lever de om mer radikalt i konsmaktsordningen an vad de gor har dar jag ar, har dar jag ar grater jag en skvatt varje dag for att jag blir sa fornarmad, sarad och indignerat stott av att vara sa asidosatt, totalt ignorerad, totalt forpassad som husdjur eller mobel. Det gar inte att forsta hur det sarar for en som inte vet skillnaden. Jag som aldrig grat, nu har jag nat att bita i.
 

torsdag 1 april 2010

Karlekens valvilja

Laser bocker. Finurlar med mig sjalv. Tittar pa familjerna i det compound dar vi hyr. De tittar pa mig ocksa. Jag sitter inte i solen pa garden langre, bara nar jag tvattar, handtvatt, A pastar att jag inte kan, och varfor ar jag sadan att jag darfor maste visa det? Gick till shoppen, den som finns i varje gathorn och som saljer lite av allt over disk, man maste alltsa prata, nechne trop blance sa jag och pekade mot tvattmedeln. Jag fick ett pulver och tror det var bra for vitt, mina fingrar fratttes i alla fall, och ovansidan pa vansterhandens mellanfingrar sarade sig efter att ha skrubbat kladerna dar. Far hoppas att det lakt tills nasta gang. Hanger pa taket, och star man dar och tittar ut over hustaken i vart kvarter ser man hur tygstycken fladdrar i vinden overallt. Vi brukar sitta daruppe och se pa solnedgangen; En dag sag jag en ratta springa utmed grannhusets vagg nar jag satt dar och spanade. Nasta dag sprang den precis forbi vara fotter i pur radsla nar vi kom hem pa kvallen. De har tjocka svansar. Oh fy fan, sa jag, jag hatar Rattor. Och nar jag skulle forklara varfor sa jag bara att de var farliga, drog in bakterier, hur mytiskt ar inte det att pasta nat sant? Jag som avfardar med illa dolt forakt alla mojliga typer av magiskt tankande A hanger sig till.
Anda tills jag haromdagen fragade om han trodde nagon utovat svart magi pa mig infor brollopet eftersom jag var sa stangd och obekvam och satans missnojd da. Sakert sa han, och jag var faktiskt allvarlig. For inte ens Freud kan val forklara hur an organisms kanslokropp kan sankas sa totalt i ett kar av obehagsvatten som sipprar in i varenda cell, for att sen dagarna efter vara idel karlek, ljus, tillit och tillforsikt.
Som nu. For tre dagar sen sa jag att jag skulle lata bli att vara missmodig och kritisk, bara foljsam och van, och som det fungerar. Jag kan bli sa totalt blockerad och flykten in i kritikens naste ar rent intuitiv.
Som det odlar karleken med motsatsen. Att slappa taget. Lata saker vara.
Valvilja fods av valvilja.

- 5 pannor

Satt pa en mur mitt i en junktion i vantan pa att bankomaten skulle bli ledig. En karusell framfor ogonen, och det fick mig att tanka pa en strof i Virginias Woolfes Fyren dar jag tror Mrs Ramsay sager nat om att ha besegrat kaos, eller i vart fall for tillfallet ha overvunnit det, och da tanker jag dar jag sitter i myllret av taxibilar, calandoers, hastar; folk, forsaljare, kvinnor med tunga baljor pa huvudet, unga kvinnor med slimmade jeans och tranga toppar att: okej, dacor som man kan saga pa Wholof, att besegra kaos ar att sitta har, mitt i detta och bara vara en del. Detta virrvarr far mig att tanka pa entropin, att allting flyter ut, stravar mot oordningen, mot smutsen, och det ar manniskorna, med sin vilja som kan satta en kurs igenom detta vimlande folk- och bil- kaos och gora nagot for sig, eller for sin nasta, med en intention, en handling, som visserligen ocksa kommer att atas upp av erosionens krafter som drar drar drar i det for tillfallet organiserade. Detta ar att besegra kaos, att lata det vara, tankte jag innan det blev min tur. I kon fore mig satt en flackig albino, alldeles rosa. Pa andra hall i jag tror ostra delarna av Afrique dodas dessa som om de vore inkarnationer av satan, det ar ett BAD way att forsoka besegra kaoset och doden.


Utanfor vart rum hor man om kvallen nar arbetet tystnat hur havet river mot stranderna over there. En san kraft! tanker jag, inte alls som de lugna turkosa chimarerna till turistmagnet man salufor i magasin och broschyrer. I morgon ska jag steka pannkakor till huset, inte enkelt, det ar ju typ femton tjugo pers som ska utfodras, begripligt hur de instrumentaliserar matlagningen har. Stora karl, stora baljor. Haromdagen en underbar utflykt till en marknad dar vi kopte diverse traditionell afrikansk medicin. Ett te for viktminskning, ingridienser for pannkakorna, en traningsbag for 30 spann sa jag slipper ga till gymmet med papperspase. Pa hemvagen inhandlade vi frukter infor veckan, hamnade i en remsa av vagrenen dar de slog batik. Bestallde ett rose tyg, som vi skulle komma tillbaka och hamta nan dag. Har pagpr arbetet ute. Metallarbetarna, hantverkarna, vavarna, sommerskorna(mask), ute pa oppen gata, i dammet, i avgaserna. A har alltid nagra ored over till dem vi passerar, manniskor ar med varandra, sociala, pratar med framlingar, och det ar ett aventyr, att promenera. Turiststallena, dem kan alla ta sig till, men som A hittar i alla grander, till alla stallen, ar ovarderligt. Jag alskar enkelhet. Det ar bara sa. Jag ar inget fan av lyx och flard. Jag alskar upplevelser, som det har.

Vi atar frukost pa madrasskanten i rummet dar det runt vaggarna star travar med vaskor och saker, ett litet campingkok, tva tallrikar, tva glas, bestick, en skarbrada, en panna for att koka te. Hur langt racker det inte for att tacka dina behov? Baguette, fruktsallad, kaffe; Ett jospaket kostar hapnadsvackande 15 - 18 kr. I jamforelse: en dagens for 8 kr, ett par sandaletter 30, parfume, 20. Vi ater middag hos As fosterfamilj. Jag kanner att de tycker om mig, pa riktigt. Det ar gott.

Jag har tappat 5 kilo. Det ar Afrique. Why aka pa halsohem?