Fortsätt till huvudinnehåll

Laterna Magica

Nu tänker jag på Ingemar Bergman ... som sa att han gick till sin barndom för att hitta miljöer och stämningar och ur den skrev sin historia, om och om igen. Nu börjar jag förstå hur det kan bli. Att man till slut stannar upp och ser på barns lek och vet att den där världen var den bästa. Världen av lek och fantasi.
Där är allt  möjligt. Där är tid underordnat. Där ser ögonen så mycket mer och hjärnan förstår att tolka så förbluffande avancerat.

På vår gata bor en del ungar och ingenstans i någon trädgård ser jag några spår av den typen av lekar
som jag och min syster och ungarna omkring oss sysselsatte oss med. Det är lite synd om mina grannbarn att de är så kontrollerade, att de har så mycket prylar som sysselsätter och leder in till aktiviteten.

Vi byggde världar i snön, och befolkade dem med människor och djur, helst hästar i naturlig storlek.
Var det kallt, vilket det oftast var, då gick vi in och hämtade vatten för att fixa en preppad snöhög ur vilken vi skulpterade fram det som önskades. Vi visste allt om hantverket med materialet snö, även om vi inte hade tvåhundra ord för det som Fröken Smilla på Grönland.
Sen slängde vi oss upp på hästryggarna och for i rasande fart över prärierna, på väg mot nån strid. Tröttnade vi på det klättrade vi upp i ungtallarna intill vägen, och satt där uppflugna som ekorrar och svingade oss fram och tillbaka för att då och då kasta snökockor på bilarna som for förbi. Det hände att furun gick av, den tål inte mycket dragkrafter lärde vi oss, man ramlade ner, i snön. Livsfarligt, naturligtvis.

Min barndoms lekar bestod mest av hårt arbete egentligen, släpa och bygga och konstruera grejer. Bygga. Så var det ju med barbieleken också egentligen, man byggde: samhället, hemmet, rummen, förberedde kläderna, arbetade för att göra det möjligt för Barbie att sedan kunna imponera på Ken och få honom med sig hem.  Men det var sekundärt, när man kom fram till leken med själva Barbie dog det för det mesta, va fan skulle man göra MED henne? Våra Barbies ordnade skogsbrand.

Nej, leken var allvarlig och bestod mest av hårt byggjobb för mig, ständigt nya kojprojekt och hur jag än gjorde fick alltid min storasyrra så mycket snyggare huskreationer med stadig stomme, tydliga och starka. Jag byggde av tretusen små detaljer som hängde löst samman för att det i fantsin var törnrosaslott och gigantiska rodelbanor.  Även om det inte syntes för någon annan.

Mina vilda och fysiskt krävande lekar som jag sysslade med som liten har varit en fantastisk förberedelse för livet, tänker jag när jag går från bilen och inte ser ett enda snöhus i vare sig vår trädgård eller grannens.
Vilken tur tänker jag, att det var så, för nu är mitt liv som en äventyrlig lek som kräver en stark arbetare som kan bygga en vägg, som kan laga en vattenläcka, som kan sätta upp hyllor och gardinstänger, som hittar lösningar och tänker va fan, kan prova. 

Kommentarer

  1. På vår baksida finns både grankoja och tunnel av snö som man kan åka stjärtlapp genom. Vi kan inte ge barnen utlandsresor med Bamseklubb men vi kan visa vad som finns alldeles runt knuten.

    Ditt inlägg fick mig att drömma mig tillbaka lite :)

    Hoppas håret blir bra nu då!

    SvaraRadera
  2. Ärligt talat är nog en baksida tillräckligt av främmande och oändlig värld att samtidigt både utforska och skapa. Va e Bamseklubbar då? En vecka där barnen får vara med sin/a glada och uppsluppna förälder/rar kanske? Vilka (förut) medelklassiga värderingar som smugit sig in och gjort livet med småbarn så krävande för många ...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: