tisdag 23 februari 2010

Laterna Magica

Nu tänker jag på Ingemar Bergman ... som sa att han gick till sin barndom för att hitta miljöer och stämningar och ur den skrev sin historia, om och om igen. Nu börjar jag förstå hur det kan bli. Att man till slut stannar upp och ser på barns lek och vet att den där världen var den bästa. Världen av lek och fantasi.
Där är allt  möjligt. Där är tid underordnat. Där ser ögonen så mycket mer och hjärnan förstår att tolka så förbluffande avancerat.

På vår gata bor en del ungar och ingenstans i någon trädgård ser jag några spår av den typen av lekar
som jag och min syster och ungarna omkring oss sysselsatte oss med. Det är lite synd om mina grannbarn att de är så kontrollerade, att de har så mycket prylar som sysselsätter och leder in till aktiviteten.

Vi byggde världar i snön, och befolkade dem med människor och djur, helst hästar i naturlig storlek.
Var det kallt, vilket det oftast var, då gick vi in och hämtade vatten för att fixa en preppad snöhög ur vilken vi skulpterade fram det som önskades. Vi visste allt om hantverket med materialet snö, även om vi inte hade tvåhundra ord för det som Fröken Smilla på Grönland.
Sen slängde vi oss upp på hästryggarna och for i rasande fart över prärierna, på väg mot nån strid. Tröttnade vi på det klättrade vi upp i ungtallarna intill vägen, och satt där uppflugna som ekorrar och svingade oss fram och tillbaka för att då och då kasta snökockor på bilarna som for förbi. Det hände att furun gick av, den tål inte mycket dragkrafter lärde vi oss, man ramlade ner, i snön. Livsfarligt, naturligtvis.

Min barndoms lekar bestod mest av hårt arbete egentligen, släpa och bygga och konstruera grejer. Bygga. Så var det ju med barbieleken också egentligen, man byggde: samhället, hemmet, rummen, förberedde kläderna, arbetade för att göra det möjligt för Barbie att sedan kunna imponera på Ken och få honom med sig hem.  Men det var sekundärt, när man kom fram till leken med själva Barbie dog det för det mesta, va fan skulle man göra MED henne? Våra Barbies ordnade skogsbrand.

Nej, leken var allvarlig och bestod mest av hårt byggjobb för mig, ständigt nya kojprojekt och hur jag än gjorde fick alltid min storasyrra så mycket snyggare huskreationer med stadig stomme, tydliga och starka. Jag byggde av tretusen små detaljer som hängde löst samman för att det i fantsin var törnrosaslott och gigantiska rodelbanor.  Även om det inte syntes för någon annan.

Mina vilda och fysiskt krävande lekar som jag sysslade med som liten har varit en fantastisk förberedelse för livet, tänker jag när jag går från bilen och inte ser ett enda snöhus i vare sig vår trädgård eller grannens.
Vilken tur tänker jag, att det var så, för nu är mitt liv som en äventyrlig lek som kräver en stark arbetare som kan bygga en vägg, som kan laga en vattenläcka, som kan sätta upp hyllor och gardinstänger, som hittar lösningar och tänker va fan, kan prova. 

2 kommentarer:

  1. På vår baksida finns både grankoja och tunnel av snö som man kan åka stjärtlapp genom. Vi kan inte ge barnen utlandsresor med Bamseklubb men vi kan visa vad som finns alldeles runt knuten.

    Ditt inlägg fick mig att drömma mig tillbaka lite :)

    Hoppas håret blir bra nu då!

    SvaraRadera
  2. Ärligt talat är nog en baksida tillräckligt av främmande och oändlig värld att samtidigt både utforska och skapa. Va e Bamseklubbar då? En vecka där barnen får vara med sin/a glada och uppsluppna förälder/rar kanske? Vilka (förut) medelklassiga värderingar som smugit sig in och gjort livet med småbarn så krävande för många ...

    SvaraRadera