Fortsätt till huvudinnehåll

Benzo till kvällsmat eller en Amfetafrulle?

Nu sitter jag här och småskrattar åt att Bodil Malsten är så rolig.
Tar sobril för det mesta, hennes bloggalterego gör det i alla fall.
Jag som läste den där just nu titel okända dokumentärromanen om den framgångsrika New York kvinnan som föråt sig på allsköns benzo och därför krälade runt där i en exklusiv pyamas i en posh lägenhet eller vad det var, och avgiftade sig och träffade nån man emellanåt, eller om det var hennes man, jag minns inte, men sen dess har jag liksom avskräckts.

Jag vet inte vad för slags ångest jag skulle vilja dämpa allra helst? Eller vilka känslor jag skulle vilja förstärka?
Ett tag överåt jag Ipren mot tandvärk, och då nojade jag för att jag nånstans på nätet - hallå, på nätet kan man läsa allt om allt - såg att för mycket av det kunde ge högt blodtryck, och för den delen ont i tänderna kunde i sig vara ett tecken på annalkande hjärtinfarkt.
Det är mitt livsdilemma: den befarade attacken!

Jag vet att jag var fem sex första gången jag bara visste det: att det skulle hända mig. Och varför tog de inte in mig, låste in mig nånstans på nåt rum i väntan på en psykiatriker, när jag som ung alert tjufemåring gick till trehundra olika vårdcentraler och kollade hjärtat. Det kan ha varit för att jag har ont i revbenen, mellan revbenen, alltid.
Ingen vet vad det är, tror ingen tror på det heller.
Jag har tänkt Bechtrev, men vad hjälper det. Får undvika att ligga på sidan, eller ha för hög kudde.
Nuförtiden när jag plötsligt får en elefantfot i bröstkorgen går jag lydigt upp och stretchar, har jag tur släpper det.
Har jag haft sällskap i sängen av nån ny eller ännu bättre gammal bekantskap har jag genast känt mig tryggare, dör inte ensam i alla fall, har jag tänkt.
Tänker ni också på det att man ska bli hittad? och hur man kommer att se ut då?

Kunde man ta ett piller för det? för att få slippa Döden hela tiden?
Nä, nu tänker jag, trots allt: godh! att jag är förti och har överlevt, och inte har värre fobier än så här. Nu för tiden får jag sällan ångest. TACK gudar!
Så det enda jag skulle vilja är att då och då kicka in ett pålitligt uppåttjack mot ledan, sudda ut det trötta tröttsamma värdelöshetskvittot.

Va säger ni om det? En skön Amfetafrulle?

Kommentarer

  1. Nattens! Tack för uppmuntran, och tack för att du läser. Tack tack tack för allt, och tack som fan, som han sa Jocke Berg på den där stadionkonserten dit alla skulle komma vitklädda.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Konflikt?

Nu i efterhand tänker jag på det underligaste som hände i Agenda när Åkesson och Shyman debatterade. Åkessons underförstådda förslag att skicka ut alla utlandsfödda män eftersom de - enligt statistik som dom, alltså institute-SD,  ska presentera i veckan - begår flest våldtäkter i landet har en för Åkesson ännu grumlig orsaksförklaring. Driver han sin tes hela linan ut, samt - som han gör i öppen debatt - förkastar socio- ekonomiska faktorer som orsak till den högre representationen för utlandsfödda i våldtäktsdomar, då erkänner han precis samma tankegods och ide som genomsyrar F!:en patriarkal könsmaktsordning. Vad ska han göra med den uppfattningen i andra frågor?

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Dagen i dag

Jag tar min andra kopp, starkt kardemummakaffe. Då tänker jag på Peace på Ett rum med utsikt , tänker på hennes kaffedrickande framför fönstret med den metertjocka fönstersmygen och det vidsträckta skånska snölandskapet framför, vad tänker hon på i dag? I DN läser jag om flickor med ADHD och då funderar jag på Victoria som kämpat och kämpar men ibland glömmer att se hur begåvad och extravagant elegant hon är. Mitt kaffe svalnar som kaffe gör och det är bara en annan fas och jag vet att någonstans i den här stan sitter en Smultron och funderar över sin uppsats och kanske flyr hon ner under täcket med Kungens alla frillor för att slippa den ett tag. Och jag tänker på Wettex som är på väg till Stockholm med ett alldeles för späckat schema men väl så nyrakad och förberedd med både femtioelva strumpbyxor och raggsockor, må hon få kraft att orka. Ute ett milt och mycket långsamt snöfall. Jag känner mig tjock. Tappade fem kilo men har nu under två veckor ätit upp dem antar jag. Varför...