tisdag 9 februari 2010

En vacker dag ...

En långnäst reslig kvinna går förbi mig vid fruktdisken där vi alla klampar runt i vattenbadet efter dagens kunders snöskor.
"Framåt framåt framåt!" beordrar hon med en hård och obeveklig röst.
Jag måste titta till, dels för att alltihop sker runt mitt öra i vilket tempot är så jävla annorlunda, men också för att det intresserar mig att se hur en viss sort beter sig. Framför sig sjasar den stiliga och ointagliga kvinnan en ganska rund tioåring. Fan va bråttom, tänker jag, och fan så otrevlig ton.
Sen slår det mig plötsligt, vem ÄR hon, jag känner igen henne.
Mitt deckarjag vaknar till och följer efter på behörigt avstånd tills jag kommer på det: Oh my, det är ju förvaltningschefen. Lika lite har hon känt igen mig, och lika hastigt försöker jag nu hålla mig undan i stället för framme. Jag har sett tillräckligt.
Framme vid kassan betalar ungen naturligtvis sitt med egen plånbok.
Man måste ju lära sig hushålla, planera och noga kalkylera sina livsstrategier.
Ungen söker ängsligt efter bekräftelse i morsans ögon. Jag hinner aldrig uppfatta hur den ser ut.
Jag har nog med mitt. Funderar över hur det är att nyss ha levererat ett bokslut med ett antal hundra tusen i vinst. Hur det är att vara den som sitter där och meddelar sina verksamheter att nu måste ni vara sparsamma, och sen räcker det för mellancheferna kreti och pleti kommer då gå till sina undersåtar och säga lös detta! oh sen ser undersåtarna, jag t.ex. till att det löser sig. Okej, tänker jag, sover man gott när man befarar underskott? Bryr man sig? Och till vad sätter man det i relation? Missad ryggdunk vid nästa ledningsgruppsmöte? Ah, jag vet inte, men antagligen behöver man vara just sådär lite djävla relations-o-benägen och ordningsam för att fixa det.

Jag skulle aldrig fixa det, aldrig. Jag bråkar å mina adepters vägnar. T.ex. för en unge som jag känner och som älskar skyskrapor och som förmodligen om föräldrarna inte avflyttar kommer ligga under nämnda förvaltningschefs område livet ut. Hur skulle det vara om valfriheten också omfattade honom så att han kunde bosätta sig högst upp i ett av de hus som han formligen älskar. Där kunde han sitta och se allt och inget i staden under sig. Han kunde gå till kiosken och köpa övermycket godis - jag ÄR smal säger han -  och få avstå att betala själv eftersom det är så djävulskt stressande att aldrig veta vilka typer av mynt eller sedlar man ska langa fram, för nån gång får det vara nog med undervisandet. Men så kommer det antagligen inte att bli. Även om den drömmen är liten och ganska enkel.  

2 kommentarer:

  1. Visst är det otroligt, hur en del vuxna beter sig mot sina barn. Hur tänker de? Hur önskar de att barnen ska bli? Antagligen som de är själva. Jag i första rummet, prioriterar mig själv och skiter i andra, med huvudet buret i högsta läge.

    Jag blir så ledsen när jag ser de barnen, möter deras blickar och de liksom urskuldrar sig. Känner så små de är att föräldrarna bör försvaras. Till varje pris.

    Och fan så sorgligt när du identifierat morsan och lägger färdigt pusslet...

    SvaraRadera
  2. Visst är det sorgligt. Det är som om en del tror att när man går med sitt barn till t.ex. affären så är barnet inte där i egenskap av att de spenderar en tid av sitt liv, sin existens, sitt varande, nej de är med som om de är hundar eller belastande bihang som skall LYDA och inte vara i vägen eller ha någon egen önskan om nåt. Tragiskt är det. Och ännu mer tragiskt att man på en så kort tid, kan höra en snutt dialog, och se ett par sökande ögonkast från en unge och lägga ett sånt pussel. Man beklagar, hoppas att det finnas andra vuxna omkring.

    SvaraRadera