fredag 5 februari 2010

Amma eller inte amma är frågan

Har märkt en trend på mestadels hypade bloggare i viss mediaelit-genrer, ja för det är väl så att dom länkar till varandra så att det tillsut blir det man tror att det här bloggnätet handlar om, en Linna Johansson (som offentlig Jag- ammar- inte- portalfigur) som blir länkad till Vi som aldrig sa sexist, som länkar till: ja ni vet, hittar man en, hittar man snart alla. Unga urbana hotta rätta och skall tilläggas SMARTA, och medvetna. Är dem åttiotalister, vad vet man om ålder?
De ska ofta snart föda, eller snittas, och om det ännu inte växer ett barn någonstans i någons mage, provrör, var vet man, så är det tänkt att göra det inom en snart förestående framtid.
Då planerar man för övertagandet av detta nya tillstånd som förälder på samma sätt som man planerat det mesta andra. Ungefär som det brukar ha sett ut, men tillagt till detta är nu också ambitionen att göra det här föräldrarskapet jämlikt i från början, i praktiken, rättvist. Rätt så. Det ville vi också, vi som födde på nittio. Vi hade alla kort, lika upplysta, men med annan terminologi, visste likväl, vad är nytt i jag bränner min behå- branshen?

Jo, det är ungefär det, behåfrågan. Amningen, man vill inte amma, man håller det här med amningshjälpen för en patriarkal antikvitet vars mission var att låsa morsan till barnet, stänga ute den andra föräldern.
Ja, sen kom ju Birgitta Ohlsson som ännu en krona att pryda den lilla klanens tron med. Heja Heja Birgitta O!
Ja, ska man göra stordåd kan man ju inte sitta fast med pattarna i en ungmun. Det kan man inte, inte skulle jag säga till Nelson Mandela att jag tycker att det han gjorde skulle vara ogjort, att Apartheid var ett egoprojekt som han borde ställt in för att vara hemma med sina ungar. Nä, inte alls. Utilitarismen säger mest gott åt flest. Så det är klart att man ska ta för sig. Som kvinna, som man, som förälder. Som Barn ska man FÅ.

Fast jag, jag kan inte låta bli att se på min unge, minnas hur ögonen vände sig uppåt inåt av lust när han fick bröstvårtan in i munnen och mjölken började rinna ner där. Ja, visst minns man hur ansiktet, av reflex naturligtvis, men ändå: stort: otåligt, hungrigt sökte vårtan genom att skaka munnen fram och tillbaka, snabbt, och samtidigt böjade kroppen framåt som en spänd liten ostkrok för att få sin MAT. Minns huden mot huden, den minns man, från åren ändfa tills man försvann från den närheten. Det är ju ingen mammagrej, det är en föräldergrej förstås.

Jag hade inget jag inte kunde missa för det. Jag hade inget så viktigt som jag behövde göra. Ingen Apartheid att bekämpa. Ingenting. Och nu ser jag på livet ungefär så. Ingenting, hade jag som har betytt mer än det, barnet. Man sysslar med saker, olika för olika perioder av livet. Men sällan betyder så mycket så stort, under så lång tid som barnen. Och i början är det ofta en som jobbar. Där blir det olikt. Barn är komplicerade. Barn kräver. Barn blir itne alltid vad man tänkt. Någon får stanna på intensiven för att alltihop ställdes på ända av sjukdom, avvikelse.
Livet  med barn är långt, och inte gör det så mycket att man inte ammar, men ändå, varför stöka till nåt som, om det fungerar är så enkelt, så lätt. Varför inte fatta att det där loppet är långt. Fällorna är många, misslyckandena likaså, tillkortakommanden kommer, på alla områden. Man felar. Men jämställd kan man bli. Man kan dela. Sex månader, sex månader. Måste inte mätas jämt i varenda sekund.

Nån skriver att hon tänker meddela fadern alla små detaljer när han kommer från jobbet, hur de gjorde, exakt hur, när man har varit med barn, då vet man: att DET kommer inte bli lätt. Att tro på det, det är inte lätt, förverkliga det den som kan. Man famlar ju.

Är det så nu, att det inte spelar någon roll, då är alltihop det här med anknytningsteori en social konstruktion. Hur objektsrelationerna formulerar sig i det inre är en bluff, och visst, man kan säga att det var omrking 90, tidigt nittio, som Daniel Stern lade vägen för detta. Med toerier om Det kompetenta barnet. Men ändå. Det är inte utan att man ler när man tänker på hur några kastade behån för att försvara sina rättigheter/skyldigheter och sen kommer en generation som inte vill amma. Det är naturligtvis tillfälliga trender, som kommer och går. SÅ är det ju. Kan man dela föräldraförsäkring två månader med gemensam hemmagång, vore nog rätt mycket vunnet. Fast ännu bättre, om man kunde ge bort två månader till vilken person som helst, då skulle alla föräldrar, ensamstående, kreti och pleti, kunna få det stöd dom behöver ...
I alla fall: Good Luck!

6 kommentarer:

  1. Jag är inte förvånad. Det är nåt med tidsandan. Man vill inte vara uppbunden, det är knöligt och jobbigt och amningen blir ett hot mot jämställdheten. För mig var det självklart att amma alla barnen eftersom jag kunde, men när jag tänkte bli rådgivare på amningshjälpen och läste på deras sida kände jag att jag inte var beredd att propagera så hårt för att amma till varje pris. Jag tänkte att det kan snarare slå tillbaka.

    Det är lite som med smärtlindring vid förlossning. När jag fick första 1993 var det inne med abc-kliniker och att föda utan smärtlindring. Sen kom ryggmärgsbedövningar och kejsarsnittens tid. Kvinnors kroppar har väl knappaste förändrats? Det är något annat.

    Bra skrivet, måste jag ju tillägga!

    SvaraRadera
  2. Jag kunde inte amma och för det fick jag ständigt förklara mig. Det blev folk av mina grabbar ändå. ;)

    Dagens unga verkar alltid vara på språng. Uppkopplade. Påkopplade. Igång. Kanske vänder det ett helt varv och blir inne med hemmafruar igen?

    Ha en skön fredag!

    SvaraRadera
  3. JA, smultron, det är en tidsanda, som blir ganska stereotyp, för det hänger ju på att familjebildningen skett med två parter, båda lika tända på delandet, båda viktiga arbeten, båda med arbeten, bygger på att man är TVÅ. Att man har bekvämlighet, är rätt medelklassigt normstylad.

    SvaraRadera
  4. Werttex, det där var verkligen baksidan med abc-klinikandet och amningshjälpen. Med ifrågasättandet, känmslanm av att man inte kunde. Värdelöst naturligtvis.

    SvaraRadera
  5. Jag försökte amma båda mina barn. Det första barnet gick inte så bra, tålde inte min mjölk. Men andra gången fungerade allt perfekt. Jag skulle inte velat ha missat det för allt i världen och är tacksam att jämlikheten inte fungerar fullt ut.

    Vad fint du beskriver amningsögonblicket...

    SvaraRadera
  6. Ms NN, kul att du tittade in! Tack för det. Och med amningen, det är ju inte svart elelr vitt, tokiga amningsförespråkare vs amningsmotståndare. Går det så går det, och det ÄR enkelt. Att inte amma av pur ideologi är och förblir nog en perifer trend... tror du inte?

    SvaraRadera