torsdag 11 februari 2010

Not

Jag borde skriva nåt roligt. Putslustigt. Eller åtminstone nåt skarpt ironiskt.
Men det gör jag inte. Det är jag inte. Jag är för det mesta bara rolig med mitt barn. Antagligen har han lefvt för länge med sin morsas torra självömkande anfallslogik så att han skrattar i ren självbevarelsedrift. Nu är jag trist. Andas stötvis, suger in luft och håller den. Jag vet inte varför jag gör så. Detta fenomen retade min syster till förbannelse när vi delade rum som små. Jag tror det är vad som höjer mitt blodtryck. Allvarligt. Jag tror det. Dem med sömnapne, allvarlig, får också det. Och det är väl ungefär samma sak.

Produktiv häromdan, gick till vårdcentralen - ÄLSKADE vårdcentral: kör förbi, få ett infall, gå in, slussas direkt från Gå till sköterskan på labb, fram med arm och hand, berövas några droppar av ditt blod, etc, få svar Direkt!
"Kan du komma i morgon?"
"Ja." svarar man.

Nästa dag går jag dit. Min fina fina doktor Maria ursäktar förseningen när hon hämtar mig i väntrummet, jag har suttit och gratisläst RES. En halvtimmes prat, resonemang, hon vid skrivbordet jag bredvid.. Jag säger jo, jag börjar med medicinen igen, och hon dividerar och jag säger no way Beta blockare, och Maria stannar upp, hon är väl ungefär lika tungsint som jag, man ser det, man känner igen varann, och hon säger att herregud, detta ger man till alla gamla människor. Och jag säger efter en stund samma sak: "Ja, herregud ... hur känner inte dom sig? Hur stumma och stängda kroppar får inte dom?". Jag säger att jag är så stressad. Hon tittar, tar en paus, jag säger inget om andningen.
"Ja, vart ska vi, vad är det vi stressar till?" frågar hon sen och ser ut genom fönstret, jag ser också ut genom fönstret.
Sen säger jag att jag om fyra veckor ska till Afrika, och att jag vet att trycket sjunker där, av värmen och kosten och rörelsen.  "Dom lagar mat hela dan, grönsaker och fisk mest. Långkok, verkligen."
Hon säger att vi ägnar tolv minuter åt maten, på kvällen säger dom 14 i Landet Brunsås. Jag går sen, tackar, vill säga till henne att hon är fantastisk men gör det inte, får sitta ner och lämna några fler blodprover.
2 labbesök, 1 läkarbesök alles: 150 kr.

DET är roligt däremot! Man kan skratta hela vägen in i döden om man så vill för den saken. Det är ett under av omsorg. Jag älskar skatt! TACK alla som slagits för detta! TACK!

5 kommentarer:

  1. Du lyckas så förbannat väl. Skriva om det där besöket, jag ser doktorns trötta ansikte och uppgivenheten inför livspusslen.

    Herregud, de måste möta tjogtals varje dag där symptomen kan kopplas till ekorrhjulet. Och så känner man tacksamhet för igenkänningen, för empatin...Värd varenda skattekrona.

    SvaraRadera
  2. Och Peace skrev det jag tänkte...

    SvaraRadera
  3. Jaa, Peace, det är värt varenda krona, även om man när man känner sig kränkt av den där apparaten förbannar den men inte vill man för den sakens skull bli av med den, man vill väl bara lite utveckling.
    Livspussel, ett moderat trendord men så mycket mer ...
    O, tack för fin komplimang, tack! värt varenda liten stavelse och mer mer! *kram*

    SvaraRadera
  4. mmm, du skriver så in i vassen bra! Rolig behöver du inte va', bara fortsätt att beskriva... jag vill se in i många världar, din t.ex. Fast någongång, säg det till henne, att hon är fantastisk. Alla vill höra sånt :) Kram

    SvaraRadera
  5. Oh, Regnatt, så gullig du är: tack! Ja, många världar är bra, speciellt när man får ha dem på avstånd, tittskåpsmelodin;)

    SvaraRadera