torsdag 25 februari 2010

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd.
Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet.
Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt.

Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara!
MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it!
Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel.
Bara blivit trevligt och vänligt bemötta.

Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek.
Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens förklara, han sa:
"Ja då kan jag meddela att vi i dag har beviljat ansökan!"
"Va?" jag var chockad, som sagt.
"Skojar du?" frågade jag sen, lät som en annan tonåring.
Nä, han skojade inte.
"Inga konstigheter alls", sa han.
Jag jublade i luren, och gav honom och hela Fucking Migration board all credd de kan få!

Var ska man skicka tårtan? (den de kan äta vid nästa avhysning, om nån minns den händelsen?).

Nu börjar vårt liv. Jag förstår vilken press det har varit. Hur alla dessa frågetecken och obestämda ordningar stressat och tryckt. I dag öppnar sig mitt inre och fylls av en pulserande kärlek. I dag är min kärlek hel, stor och röd och alldeles rusig. Och A med, han är strålande happy, om jag är happy är han dubbelt upp, säger han. Oavsett, dubbelt liksom.

Jag tycker det är fantastiskt att man betraktar KÄRLEK som ett giltigt skäl för att få invandra. Jag tycker det. Det är fint att vara i en tid där man tror på kärleken! För det är ju vad det ytterst handlar om. Att två människor som älskar ämnar man inte hålla isär.

Tack Sverige!

13 kommentarer:

  1. Åh herregud så underbart!!!
    Åh vad jag blir glad för er skull!!!
    Åh vad jag blir rörd!!!

    KRAMKRAMKRAMKRAMKRAM!!! :D

    SvaraRadera
  2. AAAAAhhhh ! TACK Wettex! JAg är också såååå rörd! och så lycklig över detta, lättad och tokglad!
    KRAM kram till dig!

    SvaraRadera
  3. Blir alldeles tårögd! Härligt att höra dig TOKGLAD!

    SvaraRadera
  4. TACK Natten, det är verkligen härligt att vara TOKGLAD!really;)

    SvaraRadera
  5. Ååh söta fina, ååh så fint. Jag blir så glad, så glad. Så ljuvligt att få gråta lite lyckotårar, för kärleken och för att den är ett giltigt skäl. T.o.m. hos myndigheter är den ett skäl starkt som något, då måste man ju våga tro på den! Starkaste kärleken, jag blir så glad för er <3

    SvaraRadera
  6. Jag sitter alldeles tårögd. Lyckan spiller över till andra. Åh, underbara nyheter! Kram, kram till er!

    SvaraRadera
  7. Regnnatt: TACK, ja, det är stort, stort, att man FÅR, "Kärlek i kolerans tid", eller hur var det? Underbart att ni blir så glada för vår skull! DET är rörande.

    Smultron: Vad härligt om det skvätte över och sen skvätte ju du tillbaka och gjorde de där ringarna på vattnet ännu större! Människan är fantstiskt stor och kan skapa fantastiska saker tillsammans, TACK TACK

    SvaraRadera
  8. Vad roligt att höra! Glad för er skull! Kram Maja

    SvaraRadera
  9. Oj så vackert - man kan glädjas digitalt!
    Grattis!

    SvaraRadera
  10. Ahhh, Maja, tack! Och Mats: fint med digital glädje;) Tack!

    SvaraRadera
  11. Jag var borta en stund, några dagar; då hände det. Bästa underbara nyheten att mötas av. Värme, glädje, snurr i huvudet...så fantastisk mycket känslor för några fina som jag aldrig mött.

    Livet är härligt, nätet är härligt, du är härlig:)

    SvaraRadera
  12. Översänder gratulationer. Det är nu det börjar.

    SvaraRadera
  13. Peace: livet är härligt och det finns värme och det finns omtanke och det finns en massa bra härliga tillfällen och stunder, som nu! TACK!

    Bouhamza: Tack, det är nu det börjar, den svåra konsten att tro och lita till.

    SvaraRadera