Fortsätt till huvudinnehåll

Hjälp mig nu, Susan & Simone!

Nu vill jag läsa Simone Weil och Susan Sonntag, för deras stilla och vassa ständigt borrande, längre ner borrande, stilla och därför fokuserade tanke. Jag dör i all den här korsreferensen som vår tid har blivit av  länkar till den som länkar till det inlägget och den texten och som säger en sak på en mening. Naturligtvis, man kan få ta del av en hjärnas nät. Hur det bygger och associerar, som att sitta bredvid på Divanen. Men om det ändå vore så; intressant! som att man satt på Divanen, nej, detta är mer som att lyssna på en kör som ropar fram samma saker, snabbast, först ÄR förstås bäst, och saven av personligt, innerligt helst privat finns inte där, sätts som ideal att inte finnas där, och en Freud bredvid kunde förklara den frånvaron med fenomen som överföring och motöverföring om han ville men jag vill inte:
Jag kunde i stället skriva:

Simone Weil menar att ingen kan uteslutas från sanningens rike om hon begär sanningen tillräckligt mycket och vänder sin fulla uppmärksamhet mot den.


Och med det kunde det se ut som om jag vet nåt om Weil. Men jag vet inget. Jag har bara sett hennes foto, hennes namn, referenserna till henne. Och: blivit nyfiken. 
Susan Sonntags Om Fotografi har jag läst, och vad minns jag: jag vet inte: nu på raken minns jag bara en artikel som Bodil Malmsten länkade till för något år sen om hur sonen sett Sonntag kämpa emot Döden, förvägrat den på alla sätt, trots att hon  mycket säkert var på väg in i den. Nu kunde jag ju hämta den eminenta boken, Om Fotografi. För jag har läst den. Och bläddra till mig lite kunskap. Lite minnen. 
För!(jag ler åt min motsägelsefullhet) utan referenser, utan påminnelser, utan Google kan jag nästan inte komma på nåt hon skrivit om där. 
Det är artiklar vet jag, om bilder i vår tid, om fiktion om verkligt. Om, nä ... det är tyst. En artikel börjar på Om ... som så många artiklar. 


Just därför vill jag läsa, i all stillhet läsa, titta ut på världen, och tänka på den, hur den reproduceras, replikeras. För nu går det fort, och det kan man inte beklaga, men man får nog rycka tag i en påle, så som några gjorde som överlevde Tsunamin. Och hålla sig där. För annars tror jag inte att jag kommer må så särskilt bra. Och det här är ju mitt liv, så om jag måste ställa mig utanför, som så många andra åldrande har fått göra, lämna fältet fritt, odla sin trädgård så gör jag det, eller står kvar förresten [SOM OM DU NÅNSIN KOM I VÄG?!?].


Och varför jag väljer de här två damerna just nu är för att deras intryck på mig är outsägligt starkt, som om en dämon av skärpa, av nåt högstående omsluter deras persona (tänk Virginia Wolf). Som om dom kan hjälpa min hjärna upp på spåret där jag vet att jag varit ... ett spår jag tyckte mycket om. Självsanering; DETOX helt enkelt.    




Jalla Jalla! 





Kommentarer

  1. Allt detta när man kan se MELODIFESTIVALEN?

    Herregudjagtrorjagskrattarpåmig.

    Alltså inte åt Susan och Simone... Förlåt men vilken kväll. Gud.

    SvaraRadera
  2. MELODIFESTIVALEN! Var det verkligen så bra låtar i startfältet? Om jag skulle ha kollat vore det för att se Dolph! ;)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: