Fortsätt till huvudinnehåll

UT

Whoopsidaisy ... kommer nån stackars tjänsteman tvingas att jobba 
över nu då?
Växeln på Migrationsverket - när man väl kommer igenom utan 
uppmaningen att vara vänlig och ringa igen - stänger kl. 15.00.
"Tyvärr är alla handläggare fortfarande upptagna, den beräknade kötiden ÄR tjugotvå minuter!"
Jag hämtar mobilladdaren för säkerhets skull.
I bakgrunden tränger den vänliga men så irriterande telefonrösten igenom tystnaden i mitt kök med jämna 
mellanrum.
Jag surfar runt under tiden.
Läser mina favoritbloggar.
Det är dom som finns i sidan här --->
Uppifrån och ner, ibland nerifrån och upp.
Tack för allt ni skriver, tack för allt jag får läsa!

Förra gången jag hade med Migra att göra sjöng dom i himlen antagligen.
Handläggaren log så kluckande och frågade om vi inte ville ha visumet utfärdat lite längre, så vi kunde fira jul och 
nyår ihop.
Tack som fan! 
Och sen sa hon Lycka till med allt!
Det är lustigt vilka rullor det finns, vilka ordningar, hur allt är rutinbundet, ritualiserat närapå.
Och om detta vet man först inget, sen vet man allt om ambassader, visumtvång, inbjudningar, uppehållstillstånd, 
rätt bankpapper, intyg, migrationsverket, sjukförsäkringar, förlängningar, hela viddevitten.





(WTF är det med RADBRYTNINGEN?!?!)



Kommentarer

  1. Gud vad jag avskyr allt sånt där pappersgrejs.
    Antagligen är den organisationen lika snabbflytande som FK. Man kan bli nipprig för mindre. Men det ska erkännas, det finns några människor där som är guld värda och som man kan ha tur att ramla över.
    Hoppas det blir rätt och bra, snabbt och lätt alltihop. :)
    Funderade på om det var mina nya brillor eller något klydd med radbrytningen...

    SvaraRadera
  2. Att vara tvungen att lägga sitt liv i någon annans händer, lita till välvillighet i tolkning och tillämpning. Hur tufft är inte det...vad det än gäller. Den där kunskapen man inte ens bett om, den som bara kommit och som skapar mer ångest än trygghet.

    Kram till dig, o glöm ej, det är alltid värt att kämpa. (För att komma fram på telefon, eller få ett bra besked. Fan, du tryckte på den där motståndsknappen mot myndighetsutövning.)

    SvaraRadera
  3. Wettex: Den här gången var det förvånansvärt lite pappersgrejs. Det var nästan så man blev tvungen att ringa extra och fråga bara för det. Jag tror att dom som jobbar där är okej, det är bara innan man kommer dit det är lite kejko. *försökr va positiv*
    Tack för påhejning!

    SvaraRadera
  4. Peace: Ja, man får lite på "nåt". Att det går vägen. Vetefan vad annars, plan B? liksom.
    Nu får man bara åka med. Men när ajg väl kom fram var det en igen väldigt trevlig kvinna som upplyste om saker och att ärendet är skickat till dem och ska komma som ett nummer i min brevlåda inom månads utgång. Och jag behöver itne skriva på nåt efterkommande papper när jag är borta. Ska nog bli ok.
    Kom igäään, på dem bara Peace! systemen! kämpa vidare!

    SvaraRadera
  5. Vill bara säga hej, för att du finns och för att jag tycker om att läsa hos dig, fast jag är så rädd för mina egna ord och kommentarer att jag sväljer dom hela ibland (allt som oftast). Ska bättra mig... försöka ;) Och idag är det fredag... borde väl vara bra!

    SvaraRadera
  6. Åh, tack Regnnatt! Tack! så fint och kul att du gillar! ;) Att det är fredag är nog bra, betyder att vi hänger med lite till. Må gott!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...