Hur jag än går ut ur bilden, min taskigt komponerade världsbild där jag fan inte ens vet var jag placerat mig själv, så kommer jag tillbaka till den. Oavkortat. Med emfas.
Jag tänker på konsumtion, på hur lite det fanns att välja mellan när jag växte upp på 70- talet, hur lite jag saknade det då, eller ens tänkte på den frihet jag kunde ha fått om jag bara fick fler val.
Första gången jag chockades stort var på en Mart på Nya Zeeland - japp, det var efter U2's Pop Mart turne (vilkens ironiska referens jag helt missade) - och vi letade oss fram genom myllrande gångar av livs-medel, slussades in i en gigantisk kyldisk, kylrum med tretusen yoghurt och mjölk och allt du vill i mejeriväg. Nu har vi det så i våra supermarkets också.
Och jag vet att jag tillhör en slavras eftersom jag fortfarande tycker att vi i dag måste ha begåvats med för mycket kapital. Att vi har för mycket lösa pengar i systemen. Men jag vet ju också, ser ju också i historien hur kapital fördelats så att somliga byggt eminenta slott alltmedan andra haft inget. Aristokratin i England, herrgårdarna, godsen, palatsen i Italien, hela grejen med Europa som ett kulturellt näste, borgarna, adeln, alltihop ... makteliten. Man ser hur pajsarna i de kommunistiska diktaturerna försedde sig, Fru Caucescous alla skor, badkarskranar i guld.
Man ser det och hajar att girighet är nåt mänskligt.
Jag vet inte vad fan det är med mig. Om jag har fel på förväntan. Men jag vill inte riktigt ha guldskor. Jag vill inte ha vräkigt. Jag vill njuta av skönhet, av vackra städer, vacker konst, vacker musik, allt som är underbart rogivande oroande utmanande stimulerande, kul, intelligent. Och all denna kvalitet ser jag ju att mitt eget ÄGANDE inte räcker till. Det kräver inget ÄGANDE alls. Jag orkar inte tas i anspråk av mina saker.
Men nu ska jag dansa och det är ganska enkelt men så svårt! och jag vill vill vill investera en massa i detta som min kropp kan lära sig, och glömma lika fort. Lika fort som jag glömt mycket av det jag vet. Man får göra det igen, och igen.
Allting rör sig.
Och fint vore väl om fler kunde få leva på god fot med minsta krav för välfärd.
Jag tänker på konsumtion, på hur lite det fanns att välja mellan när jag växte upp på 70- talet, hur lite jag saknade det då, eller ens tänkte på den frihet jag kunde ha fått om jag bara fick fler val.
Första gången jag chockades stort var på en Mart på Nya Zeeland - japp, det var efter U2's Pop Mart turne (vilkens ironiska referens jag helt missade) - och vi letade oss fram genom myllrande gångar av livs-medel, slussades in i en gigantisk kyldisk, kylrum med tretusen yoghurt och mjölk och allt du vill i mejeriväg. Nu har vi det så i våra supermarkets också.
Och jag vet att jag tillhör en slavras eftersom jag fortfarande tycker att vi i dag måste ha begåvats med för mycket kapital. Att vi har för mycket lösa pengar i systemen. Men jag vet ju också, ser ju också i historien hur kapital fördelats så att somliga byggt eminenta slott alltmedan andra haft inget. Aristokratin i England, herrgårdarna, godsen, palatsen i Italien, hela grejen med Europa som ett kulturellt näste, borgarna, adeln, alltihop ... makteliten. Man ser hur pajsarna i de kommunistiska diktaturerna försedde sig, Fru Caucescous alla skor, badkarskranar i guld.
Man ser det och hajar att girighet är nåt mänskligt.
Jag vet inte vad fan det är med mig. Om jag har fel på förväntan. Men jag vill inte riktigt ha guldskor. Jag vill inte ha vräkigt. Jag vill njuta av skönhet, av vackra städer, vacker konst, vacker musik, allt som är underbart rogivande oroande utmanande stimulerande, kul, intelligent. Och all denna kvalitet ser jag ju att mitt eget ÄGANDE inte räcker till. Det kräver inget ÄGANDE alls. Jag orkar inte tas i anspråk av mina saker.
Men nu ska jag dansa och det är ganska enkelt men så svårt! och jag vill vill vill investera en massa i detta som min kropp kan lära sig, och glömma lika fort. Lika fort som jag glömt mycket av det jag vet. Man får göra det igen, och igen.
Allting rör sig.
Och fint vore väl om fler kunde få leva på god fot med minsta krav för välfärd.
"Jag orkar inte tas i anspråk av mina saker."
SvaraRaderaJag skriver under!
Gôtt Smultron! för det är ju ett sånt slöseri med tid ...
SvaraRadera