tisdag 16 februari 2010

Skär av den bara ...

Hur många mer än Sigrid Hjerten har dött av en slarvigt utförd lobotomi?
I Måns Berthas dokumentär Det vita snittet talas om en ung ung flicka på fyra år som dog bara några dagar efter operationen där man snittade bort vitala delar av hennes hjärna.

Dokumentären ger oss en historisk översikt och berättar att hjärnkirurgi började användas av Gottlieb Burckhardt 1888, och 1936 lanserades av portugisen Egas Moniz lobotomin, efter grekiska leuko (vit materia) och tomé (kniv), denna psykokirurgi spreds snabbt till en rad länder. Walter Freeman m.fl. förfinade ingreppet och den första utförda lobotomin av Freeman style i Sverige skedde 1944. Sedan dess har ungefär 4500 svenskar lobotomerats, 50% blev hjälpta, 1/3 del fick allvarliga personlighetsförändringar och 1 av sex dog. 2007 utfördes det senaste ingreppet på Karolinska sjukhuset.

"Ja hade ingen lust precis till lobotomin ... ja, för jag förstod att det va nå lurt me're." säger Lisbeth Östman i dokumentären. Hon berättar med en av lobotomin orsakad känslolöshet hur hon övertalades att skriva på överenskommelsen om ingreppet med hjälp av duktiga hot från en sköterska på det sjukhus i Sundsvallstrakten där hon befann sig. Dagen för den icke-reversibla operationen grät hon hela vägen i taxin in till kirurgen, samtidigt som hon desperat försökte övertala sin mor att få slippa.

Det unga flickebarnet som lobotomerades och dog dagarna efter ingreppet sägs i dokumentären ha varit mycket aktiv, och jag kan väl tänka mig ungefär hur det kan ha sett ut hemma hos henne. Kan ha varit en flicka med svår ADHD, kanske i kombination med autism. Har man svårt att uppfatta det centrala sammanhanget, och samtidigt inte kan stilla sina impulser, har en hög aktivitetsnivå, och inte behärskar att planera sina aktiviteter väl då kan ens framfart i livet te sig mycket underlig, och bli påfrestande för andra. Lägg därtill att ungen kanske är stressad, och skälld på, föst fram och tillbaka, tagen hårt i, bestraffad och att detta beteende blivit ett beteende hon tagit efter och upprepat upprepat i sin strävan att förstå nåt av sin tillvaro? ja, då har man nog en vardag där man tillslut tror att en lobotomi vore en lösning.

I dag hade man kunnat lösa tillvaron för henne och familjen. Medicin och en anpassad miljö utan stress, en miljö som var begriplig och vän och icke-hotande, utifrån dennes uppfattning om hotelser, skulle ha gjort tillvaron uthärdlig och fungerande.

I dokumentären ser vi även en snutt av en journalfilm där en kvinna i sin vita särk vaggar sig mot väggen på en mentalsjukhussal och skriker. Det kommer två tre vårdare rusande till hennes undsättning(?) och lägger henne ner i sängen, med ett mycket milt våld (ja, jag undrade: gjorde hon inte mer motstånd? är situationen månde regisserad?). Sen låste de nog fast henne, för man låg till sängs på den tiden, varvades i varma och kalla bad. Ja: vad skulle man göra? Stackars människor, stackars personal. Man gjorde väl vad man trodde på, och ibland gjorde man nog för att vara maktfullkomlig och elak också, så är det förstås, fortfarande.

Professor Sten Levander utmärker sig i dokumentären med sin råa breda erfarenhet och där tar han, efter ett ganska öppet resonemang bestämt avstånd från ideologiska eller för den delen religiösa dubier gällande dessa ingrepp, "det kokas ner till empiri till slut" säger han. Och det är vad den mycket välstämnda dokumentären berättar med alla sina respektfullt tagna perspektiv. Se den!

År 53 - 54 lanseras Hibernal, säger nån doktor i filmen, ett psykofarmaka som revolutionerade tillvaron för många människor med 'psykossjukdomar'. Lobotomin fick således en mer undanskymd plats. Och nu har vi ännu mer läkemedel specifikt utprovade för olika typer av hjärnstormar. Tack och lov för det. Men det räcker inte alltid.
Kvar finns dilemmat, att psykiska funktionsnedsättningar orsakar ett ofantligt stort lidande för drabbade och deras nära. Den tunna röda linjen.

8 kommentarer:

  1. Lite taget ur ??? kanske, men när jag läser ditt inlägg får jag två böcker på näthinnan med en gång. "Veronica decides to die" av Paulo Coelho och "Beyond the glass" av Antonia White. Båda om så kallad galenskap,
    vackert, vackert. Men som sagt, taget ur ingenstans - inte som ett klokt svar på ditt kloka direkt.

    SvaraRadera
  2. Nä, jag har bara sett dokumentären, och googlat lite på de där namnen ... ;)
    Och taget ur mitt huvud av den långa fascination jag har för mentalsjukhusmiljöer, från 30- talet och framåt. Ja, det är väl då dem uppstår ...

    SvaraRadera
  3. haha, menade inte frågetecknen åt dig utan åt mig själv - åt att mina tankar liksom rann iväg på egen hand när jag läste ditt. Men läs Antonia White om du har en fascination för detta med mentalsjukhus. Länge sedan jag läste den, men minns att jag försvann helt, så bra var den då iaf! (och Veronica är fantastisk med såklart) Kram!

    SvaraRadera
  4. Ja, DET ska jag göra, lägga till på listan ... Tack för boktips ... o tack för dina kommentarer;)

    SvaraRadera
  5. Min farbror var lobotomerad och en fullständig gåta för oss. Ingen berättade om ingreppet och vi förstod aldrig varför vi inte kunde skoja med honom.

    Det var centrum för ångest som var avskuret och det tog lång tid för mig att inse att det är just den delen av hjärnan som gör oss till människor.

    Jag såg en dokumentär i slutet av 90-talet om en kvinna som levde med resterna av det som en gång hade varit hennes man. Nu var han alltid glad - och helt utan personlighet.

    SvaraRadera
  6. Mats! Synd för din farbror, även om man inte vet hur livet hade sett ut utan det ingreppet, då, med den tidens kunskaper. I dokumentären beskrev dom ingreppet som ett utan förfinad precision: in med två "pinnar" igenom varsitt hål i tinning-loberna, för dem upp och ner så att organet därinne avskiljs från det bakomvarande. Nä, ursch ... det var mycket närbilder. Regissörens vilja att verka objektiv försvann i bildvalen i alla fall.

    SvaraRadera
  7. Jag såg några sekunder av ett ingrepp. Det räckte för stunden. Kanske, kanske ska jag ge den en chans men ibland orkar jag varken bli rörd eller skakad liksom. (Då är det bra att ens tonåring har Måndag hela veckan på dvd....)

    SvaraRadera
  8. Men visst var det äckligt! och så mycket itusågande de visade?!

    SvaraRadera