fredag 12 februari 2010

To Love

I slutet på åttiotalet när jag var 17 jobbade jag på Röda Korsets sommarkoloni.
Det var post- Skå Gustav men Kay Pollack- stukat och sjuttio- idebaserat på konfrontation konfrontation konfrontation med de små liven visavi deras tllkortakommanden, få ur dem sina försvar, be dem hitta logiken i sina argument.
Om någon av ungarna ställt till det med konflikt och bråk - nu skulle inte det här blogginlägget handla om detta men det kom in i hjärnan oombett - då stängde föreståndaren (stor och tjockmagad) och hans högra hand (en 2m. lång man) in sig med ungarna i ett rum bakom kontoret, i timmar! vi andra smög utanför och undrade vad som pågick, tystade, därinne talade dom ut, konfronterade, resonerade, jag tror de ville knäcka ungen för att ' bygga upp' den igen, jag tyckte hjävligt illa om det, men tänkte att de vet väl bäst. Nu tycker jag om möjligt ännu mer illa om det. Vilket jävla maktmissbruk. Tror ni dom dokumenterade några av dessa sina sessioner? Tror ni att det fanns någon målsättning, någon analys om vad ungen kämpade med och varför den misslyckades. Nä, allt handlade om R-E-L-A-T-I-O-N-E-R  utifrån dessa två mäns definition och tolkning av detsamma.
Till saken hör naturligtvis att dom inte bara var så här, de var också duktiga, erfarna och jävligt kreativa: vilka spökpromenader, vilka upptåg, hur mycket kul som helst. Men, det jag tänker på var en flicka som varje gång hennes mamma skulle komma på besök, hur hon först gick i timtal och väntade, frågade, väntade ... på att hon skulle dyka upp, när hon såg henne svänga in på grusvägen upp till gården gick hon och gömde sig. Jag som var sjutton fattade inget. Då förklarade herrarna psykodymaniskt inspirerade att jodå så är det när man upplevt många svek.
Nu tänker jag på det, jag minns hennes namn, jag vet var hennes mamma jobbar(*fniss*), jag vet att jag numera är likadan. Vad hände med dig P? Fick du känna ro någon gång?


Jag gömmer mig också ibland, men ibland sparkar jag och slåss också, och då och då gråter jag och jag blir stum och jag blir sarkastisk: (kan man bli mer?) -ja, det kan man.
Efter orosväder som ovan brukar A ibland skrika likdant, kasta på luren, ta upp den, kasta den, ta upp den, men oftast slutar det med att han älskar mig ändå.
I går satt jag alldeles stum framför skärmen (hur kan jag va sån?), då kramade han sin datorskärm och pussade bilden av mig där i Skypehörnet.
"Du är min, jag är din," sa han. "vi ska dö och gå till paradiset ihop."
När jag orkar se kärleken vecklar känslan av hemkomst ut sig i en ocean av evigheter inuti.
Ja, jag är din.
[Jag måste skärpa mig, men hur!]

2 kommentarer:

  1. De där hemsnickrade psykologiserandet...hoppas att det dött ut. Jag har ingen erfarenhet, bara hoppas att ingen liten unge ska behöva böja sig så. Naivt jag vet, men jag vill iaf inte tro det.

    "du är min, jag är din, vi ska dö och gå till paradiset tillsammans"...så i den oceanen ska du guppa, ta vara på känslan och fo with the flow:)

    SvaraRadera
  2. Yepp, go with the flow, å som det flowar, hit o dit.

    Men det där med övergrepp på barn i underordnad ställning, det är mer vanligt än vi tror, institutionaliserat enligt uppfattningen att vi har rätt att fostra, säga till. Det går överstyr. Barnet, den sista slaven som han hjärnforskaren skrev, Matti Bergström.

    SvaraRadera