Fortsätt till huvudinnehåll

To Love

I slutet på åttiotalet när jag var 17 jobbade jag på Röda Korsets sommarkoloni.
Det var post- Skå Gustav men Kay Pollack- stukat och sjuttio- idebaserat på konfrontation konfrontation konfrontation med de små liven visavi deras tllkortakommanden, få ur dem sina försvar, be dem hitta logiken i sina argument.
Om någon av ungarna ställt till det med konflikt och bråk - nu skulle inte det här blogginlägget handla om detta men det kom in i hjärnan oombett - då stängde föreståndaren (stor och tjockmagad) och hans högra hand (en 2m. lång man) in sig med ungarna i ett rum bakom kontoret, i timmar! vi andra smög utanför och undrade vad som pågick, tystade, därinne talade dom ut, konfronterade, resonerade, jag tror de ville knäcka ungen för att ' bygga upp' den igen, jag tyckte hjävligt illa om det, men tänkte att de vet väl bäst. Nu tycker jag om möjligt ännu mer illa om det. Vilket jävla maktmissbruk. Tror ni dom dokumenterade några av dessa sina sessioner? Tror ni att det fanns någon målsättning, någon analys om vad ungen kämpade med och varför den misslyckades. Nä, allt handlade om R-E-L-A-T-I-O-N-E-R  utifrån dessa två mäns definition och tolkning av detsamma.
Till saken hör naturligtvis att dom inte bara var så här, de var också duktiga, erfarna och jävligt kreativa: vilka spökpromenader, vilka upptåg, hur mycket kul som helst. Men, det jag tänker på var en flicka som varje gång hennes mamma skulle komma på besök, hur hon först gick i timtal och väntade, frågade, väntade ... på att hon skulle dyka upp, när hon såg henne svänga in på grusvägen upp till gården gick hon och gömde sig. Jag som var sjutton fattade inget. Då förklarade herrarna psykodymaniskt inspirerade att jodå så är det när man upplevt många svek.
Nu tänker jag på det, jag minns hennes namn, jag vet var hennes mamma jobbar(*fniss*), jag vet att jag numera är likadan. Vad hände med dig P? Fick du känna ro någon gång?


Jag gömmer mig också ibland, men ibland sparkar jag och slåss också, och då och då gråter jag och jag blir stum och jag blir sarkastisk: (kan man bli mer?) -ja, det kan man.
Efter orosväder som ovan brukar A ibland skrika likdant, kasta på luren, ta upp den, kasta den, ta upp den, men oftast slutar det med att han älskar mig ändå.
I går satt jag alldeles stum framför skärmen (hur kan jag va sån?), då kramade han sin datorskärm och pussade bilden av mig där i Skypehörnet.
"Du är min, jag är din," sa han. "vi ska dö och gå till paradiset ihop."
När jag orkar se kärleken vecklar känslan av hemkomst ut sig i en ocean av evigheter inuti.
Ja, jag är din.
[Jag måste skärpa mig, men hur!]

Kommentarer

  1. De där hemsnickrade psykologiserandet...hoppas att det dött ut. Jag har ingen erfarenhet, bara hoppas att ingen liten unge ska behöva böja sig så. Naivt jag vet, men jag vill iaf inte tro det.

    "du är min, jag är din, vi ska dö och gå till paradiset tillsammans"...så i den oceanen ska du guppa, ta vara på känslan och fo with the flow:)

    SvaraRadera
  2. Yepp, go with the flow, å som det flowar, hit o dit.

    Men det där med övergrepp på barn i underordnad ställning, det är mer vanligt än vi tror, institutionaliserat enligt uppfattningen att vi har rätt att fostra, säga till. Det går överstyr. Barnet, den sista slaven som han hjärnforskaren skrev, Matti Bergström.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: