fredag 20 augusti 2010

Frun och den äkta mannen

Vaknar med demoner. Röjer omkring med skuld. Varför, varför, varför gör du så eller inte så? skriker jag, med min anklagande röst. Kunde jag kapa den tonen från organismen gjorde jag det.
En timslång ångestzon med en febril aktivitet följer på utbrottet.
Jag hinner dra av alla ruttna blommor från min bortgömda trädgård, A diskar, dammsuger, skurar med klorin.
Dikloferknacket löser upp knutarna efter en timme. Jag landar igen framför datorn, han i soffan.
Fan, förlåt mig, säger jag.
Vi brukar säga, säger jag, säger jag flera gånger och måste stanna upp mitt i igen för att inte börja lipa av självömkan:
Vaddå? undrar han.
Vi brukar säga, älska mig mest när jag förtjänar det minst.
Ja, säger han, of course ... jag vet inte vad han tänker.
Jag är en idiot. Men jag försöker.

Tallrikar och glas efter nattens frossa står alltid kvar och jag som är uppe först tar det.
Är jag chef över disken, undrar han.
Det är kontraktet om Ansvarsfördelningen som vi inte tydliggjort. Kan man göra det? Kan det vara så tydligt att man alltid alla gånger vet på vilken sida man kommer att vakna? Mina morgonsvägningar är ordentliga.
Det är svårt att förklara sina förväntningar hela tiden. Och man kan undra vad det finns för ekonomi i att först kasta skuld på andra för att sen bära eftertankens hundhuvud än tyngre själv? När ska jag lära mig att säga: Kan du göra det och det? istället för att börja med: Varför har du inte ...
Jag vet inte när jag kommer bli en bättre människa ...  men det här fucking mönstret vill jag definitivt bleka ur.
En tablett? 


Såg på Fruar och Äkta män, Woody Allen, och där är det som alltid, intellektuellt, neurotiskt och som en slags hjärnornas kamp i dessa evighetslånga diskussioner mellan paren. Jag tittade nyfiket på det sättet att gräla. Jag undrar om inte iden bygger på att i relationen leka tillsammans med sina psykoanalytiska kunskaper och med sina erövrade självinsikter systematiserade utifrån denna skola leva ut sin psykosexuella laddning, och bekräfta sig och sina år i terapisoffan genom att sublimera det som jag när jag lever ut får till ett anklagande skrik. Parterna där verkar liksom få energi och bekräftelse av att analysera sina och den andres fel och brister, omvänt från mitt sätt att först leverera skuld och sen få den på mig själv. I Woodys filmer må det ligga en konflikträdsla under, en neuros, hela skiten som en misslyckad utlösning, eller också inte. Var finns gottgörelsen där? Hos oss kommer det när vi slår oss ner och ber om ursäkt, drar ett streck. Vi kommer gå samma rond igen. Men det kommer nog Woodys par också göra. Bara lite mer elegant.

3 kommentarer:

  1. Åh, det där känner jag igen, men jag har blivit mycket bättre på att omförhandla Ansvarsfördelningskontraktet, för det är ju inget som är hugget i sten; livet förändras, vi förändras och det behöver omförhandlas då och då. Nu är det sällan jag går och drar på något till dess att jag exploderar, tar det mesta på en gång, så det slipper ligga och gnaga.

    SvaraRadera
  2. En av mina favoritfilmer. Du har helt rätt i att dom tycks få energi och bekräftelse av att analysera. Ja, det är nog ett sätt att hålla problemen på avstånd, konflikträdsla. Hålla lite distans genom att intellektuallisera. Det är lite av regissörens signum när han behandlar relationer och förhållanden. Han driver med det, men samtidigt känns det som om det är äkta, självupplevt.

    SvaraRadera
  3. Bina: ja livet förändras, minsann så de där kontrakten är lite svåra att uppdatera, men någon gång bör det väl lägga sig, infinna sig ett vardagligt lugn där saker bara rullar? eller? JAg bruakr itne dra på något särskilt länge, men jag vill genoma tt kraftig Alexandehugg ställa allt tillrätta den minut när mitt blodsocker - eller fan vet vad det är - extremsjunker. Ahhh. Detta liv! ;)

    Smultron: visst är den bra, och Woodys paranoida drag blir bara mer nervösa, HAN löser inte sitt, så det tycker ajg är trösterikt, även om jag måste säga att det där med giftermålet med adoptivdotterna är way out för min smak, men skit i det tänker jag, tänk på konsten. Fast tilllsut vill de ju allihop ligga, i alla fall, även de intellektuella Brooklynkillarna. Vad damerna vill vet jag inte. Vet du?

    SvaraRadera