Såg "Tomi Ungerer mot USA", på Svt, den samhällskritiska franska karikatyrtecknaren berättar där om sitt spännande liv, visar oss sin blick, visar oss sina skarpa teckningar.
Jag sa till A: se det här, se det, det är bra!
Vi såg Ungerer mitt i Black Power rörelsen, växla mellan franska och engelska, 60- tal, massor av afrikan- americans som mobiliserade. Vi äter varann, menade Ungerer, jag har precis börjat förstå det lite grann. Omvända kraftperspektiv. Över-& under- ordning som växlar.
A säger inte så mycket, men han tittar, jag gissar att det gör ont, det här är nu för honom, förr var det over there, inget som han kände varje gång han gick till affären, men nu är han här,mitt i utanförskapet.
Hela den där kampen dom fört därborta in The US, så fjuttigt minnet eller ens vetskapen om den är nu, här ... nu ÄTER vi, exotiserar, och den delen av festen där Den svarta äter Vit dit går vi aldrig med våra narcissistiskt uppblåsta identitetskonstruktioner, men jag är där ibland, korta men djupdykande besök innan jag slänger mig tillbaka till min överordnade trygghet.
Just nu bevittnar jag hur insikterna om rasismens historia i väst kommer till en människa. Smekmånadsåret är över. Nu faller insikter som klusterbomber inuti ens hjärta, en inser hur hemskt det varit för dom som kom först, han erfar hur det känns. Nu bleknar den där floskeln att det var förr, inte längre, med vilken afrikaner som visar vita turister slavmonumenten i Väst Afrika ursäktande försöker lindra skulden som de vita får när de står där med sina Nikons på magarna, nu förtydligas hur den ursäkten är en ur underläget konstruerad fet lögn.
Svart hud och vita masker. Som massajerna som ställdes ut på Eskilstunaparkens zoo och som sa till dem som kritiserade tilltaget att det här är ju Kul! Javisst.
Jag vet inte vad vi ska göra med As växande insikter. När han tittar på sin hud och säger att han överallt inser att han inte tillhör kan jag känna det omöjliga. Antingen hittar man sin identitet och accepterar clownrollen, eller blir vit, eller så flyr man, back on track.
Formellt kunde det vara enklare för mig att flytta. Men i längden drar jag också det kortare strået där, är efter, tillhör inte. Och det är det här Ungerer vet, för att där, over there, har man förhållt sig så mycket längre till de här frågorna. Ska det vara så djävla stor skillnad? Är det historien vi inte kan skaka av oss, eller vad ÄR det?
I vårt äktenskapliga mellanrum utspelar sig hela jävla kolonialhistorien, medborgarrättsrörelsen, den strukturella diskrimineringen, kriget mot "terrorn", könsmaktsordningen, och det allmänmänskliga existentiella tvivlet. Här vilar inga sorger.
Jag sa till A: se det här, se det, det är bra!
Vi såg Ungerer mitt i Black Power rörelsen, växla mellan franska och engelska, 60- tal, massor av afrikan- americans som mobiliserade. Vi äter varann, menade Ungerer, jag har precis börjat förstå det lite grann. Omvända kraftperspektiv. Över-& under- ordning som växlar.
A säger inte så mycket, men han tittar, jag gissar att det gör ont, det här är nu för honom, förr var det over there, inget som han kände varje gång han gick till affären, men nu är han här,mitt i utanförskapet.
Hela den där kampen dom fört därborta in The US, så fjuttigt minnet eller ens vetskapen om den är nu, här ... nu ÄTER vi, exotiserar, och den delen av festen där Den svarta äter Vit dit går vi aldrig med våra narcissistiskt uppblåsta identitetskonstruktioner, men jag är där ibland, korta men djupdykande besök innan jag slänger mig tillbaka till min överordnade trygghet.
Svart hud och vita masker. Som massajerna som ställdes ut på Eskilstunaparkens zoo och som sa till dem som kritiserade tilltaget att det här är ju Kul! Javisst.
Jag vet inte vad vi ska göra med As växande insikter. När han tittar på sin hud och säger att han överallt inser att han inte tillhör kan jag känna det omöjliga. Antingen hittar man sin identitet och accepterar clownrollen, eller blir vit, eller så flyr man, back on track.
Formellt kunde det vara enklare för mig att flytta. Men i längden drar jag också det kortare strået där, är efter, tillhör inte. Och det är det här Ungerer vet, för att där, over there, har man förhållt sig så mycket längre till de här frågorna. Ska det vara så djävla stor skillnad? Är det historien vi inte kan skaka av oss, eller vad ÄR det?
I vårt äktenskapliga mellanrum utspelar sig hela jävla kolonialhistorien, medborgarrättsrörelsen, den strukturella diskrimineringen, kriget mot "terrorn", könsmaktsordningen, och det allmänmänskliga existentiella tvivlet. Här vilar inga sorger.
Fick en massa tankar av ditt inlägg, som den pepparkaka jag är, men jag nöjer mig med att lägga in en länk till ett klipp ur en av de starkaste dokumentärer om rasism som jag sett. The color of fear.
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=yt-o8RZpxT8
BIna, vad spännadne, det är liksom udden av allt, att väcka tanken, inget färdigt, många frågor, inga svar ... men frågorna. Ska kolla den dokumentären, nu flyttar jag mest.
SvaraRadera