Fortsätt till huvudinnehåll

Vila din sorg Cheri

Såg "Tomi Ungerer mot USA", på Svt, den samhällskritiska franska karikatyrtecknaren berättar där om sitt spännande liv, visar oss sin blick, visar oss sina skarpa teckningar.
Jag sa till A: se det här, se det, det är bra!
Vi såg Ungerer mitt i Black Power rörelsen, växla mellan franska och engelska, 60- tal, massor av afrikan- americans som mobiliserade. Vi äter varann, menade Ungerer, jag har precis börjat förstå det lite grann. Omvända kraftperspektiv. Över-& under- ordning som växlar.

A säger inte så mycket, men han tittar, jag gissar att det gör ont, det här är nu för honom, förr var det over there, inget som han kände varje gång han gick till affären, men nu är han här,mitt i utanförskapet.
Hela den där kampen dom fört därborta in The US, så fjuttigt minnet eller ens vetskapen om den är nu, här ... nu ÄTER vi, exotiserar, och den delen av festen där Den svarta äter Vit dit går vi aldrig med våra narcissistiskt uppblåsta identitetskonstruktioner, men jag är där ibland, korta men djupdykande besök innan jag slänger mig tillbaka till min överordnade trygghet.

 Just nu bevittnar jag hur insikterna om rasismens historia i väst kommer till en människa. Smekmånadsåret är över. Nu faller insikter som klusterbomber inuti ens hjärta, en inser hur hemskt det varit för dom som kom först, han erfar hur det känns. Nu bleknar den där floskeln att det var förr, inte längre, med vilken afrikaner som visar vita turister slavmonumenten i Väst Afrika ursäktande försöker lindra skulden som de vita får när de står där med sina Nikons på magarna, nu förtydligas hur den ursäkten är en ur underläget konstruerad fet lögn.
Svart hud och vita masker. Som massajerna som ställdes ut på Eskilstunaparkens zoo och som sa till dem som kritiserade tilltaget att det här är ju Kul! Javisst.

Jag vet inte vad vi ska göra med As växande insikter. När han tittar på sin hud och säger att han överallt inser att han  inte tillhör kan jag känna det omöjliga.  Antingen hittar man sin identitet och accepterar clownrollen, eller blir vit, eller så flyr man, back on track.

Formellt kunde det vara enklare för mig att flytta. Men i längden drar jag också det kortare strået där, är efter, tillhör inte. Och det är det här Ungerer vet, för att där, over there, har man förhållt sig så mycket längre till de här frågorna. Ska det vara så djävla stor skillnad? Är det historien vi inte kan skaka av oss, eller vad ÄR det?
 I vårt äktenskapliga mellanrum utspelar sig hela jävla kolonialhistorien, medborgarrättsrörelsen, den strukturella diskrimineringen, kriget mot "terrorn", könsmaktsordningen, och det allmänmänskliga existentiella tvivlet. Här vilar inga sorger.

Kommentarer

  1. Fick en massa tankar av ditt inlägg, som den pepparkaka jag är, men jag nöjer mig med att lägga in en länk till ett klipp ur en av de starkaste dokumentärer om rasism som jag sett. The color of fear.
    http://www.youtube.com/watch?v=yt-o8RZpxT8

    SvaraRadera
  2. BIna, vad spännadne, det är liksom udden av allt, att väcka tanken, inget färdigt, många frågor, inga svar ... men frågorna. Ska kolla den dokumentären, nu flyttar jag mest.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: