Karusellliv

Det finns många saker man undrar över. Förr tog jag mer ställning, ja man fattar hur ställt det kunde vara då va. Som i dag när den där Zumbainstruktören oavbrutet och skrikande lät allt känslosamt rinna av sig och istället gick på som ett änglaspel då tänkte jag inte längre fördomsfulla tankar om den sorten, nej, jag noterade, att okej, så där gör hon. Vad jag gör? Jag vet tammejfan inte. Känner mig helt död. Fick oväntat beröm i dag. Av Chefen. Lyckan varade så länge att jag hann baxa mig ut från rummet, inte i genans,och det var ju storartat. Tack sa jag, det känns bra och är roligt.
Sen är det mer saker man undrar över, till exempel varför de saluför maskintvättmedel med så olika prislägen, alla maskintvättmedel i portionspåsar som jag testat, ja då ska ni tänka lågprislägret alltså, har alla varit bra. Mina tankar persevererar. 90 % av dem om och om igen, samma ältande. I trakterna om att jag inte duger, är ful eller tjock. Nu tänker jag däremot med förbluffad min i ansiktet på hur jag tog för mig i en tidigare relation, vad kropp anbelangar alltså, där vek jag liksom ut mig i mitt lapande efter kärlek påfallande hämningslöst. Du var min passion sa den mannen för några år sen när vi tog en middagssittning på en restaurang i närheten av hans hem - som förut alltså också på sätt och vis var mitt hem - men där han nu hade sin nya partner fisslandes. Herregud! var det jag? tänker jag nu. För nu vet jag inte vem jag ens vill visa mig naken inför? Att Bergman insisterade på att Erland Josefsson skulle vara naken, eller va han det verkligen, i slutscenen av Saraband förstår jag mycket väl: man måste erövra sina kroppar, rätten till dem. Jag har ingen lust att erövra nånting. Funderade på att periodisera ett boostande av mig själv på nåt sätt, här på bloggen kanske,men nä, va orkeslöst.
Andra grejer jag funderar på är förstås alla chanser jag försuttit. För jag har fått många. Eminenta tillfällen, för jag har kunnat charma med begåvning och karisma, trots allt. Förut, alltså.  Första gången jag kan minnas var vid 15, en populär snygging ringde mycket oväntat hem till mig på en random lördagseftermiddag, jag sa nej, jag ska till mormor! Sen dess har jag fan vart hos mormor i allehanda lägen. Varför, kanske du undrar. Sociala arvet säger jag glasklart. Ja, nåväl, lite biologi också.  Fanns inget stödsystem och försvaren var så inihelvete bastionstarka vid det laget. Vet ni, nu håller jag på och tittar på folk i vimlet och försöker avgöra hur mycket de är medvetna om diskrepansen mellan sig och sin roll, och det finns ett system där, tror ajg, som kan diagnostisera sjukdomslägen. Tight utan möjlighet till reflektion, ellerr stor reflektion. Att främmandegöra sig gentemot sig och sin omgivning, förmågan till det vittnar om begåvning, humor och själastatus.Om man var som linne hade man väl skrivit ner ett alfabet över den här sortens analyser, men jag är inte Linne. Jag är bara överdimensionerat intuitiv.

Jag läser Jämlikhetsanden av Wilkingson och Pickett, den säger ungefär det, prestera i underkant och du blir sjuk, eller som Goffman sa om identitetsprojektet jag, som du ser mig blir jag, eller om stigmatan som självuppfyllelser, reproduktioner, och om allt detta kan man i den här Jämlikhetsanden läsa att oavsett samhällens faktiska inkomstläge så är det stora skillnaderna inom dem som ger människor minskade livschanser. Det är hackordningen det är fel på. Bra sammanställning, och de frågar vad vi vill med samhället i dag då, när vi har allt? Om vi vill nåt bra med samhället? JAg skulle inte tro det, folk vill ha en Homer, eller en Lexus, så är det bara. Jag vill ha en ny systemkamera, ny dator, ny bil, och lite snygga kläder, dyra, exklusiva väskor, för nu vill jag vara chique! I dag funderade jag på om jag skulle göra mig lite djävla snygg och gå ut och vara allt det, liksom sträcka ut mig i rummet. Men jag gjorde inte det. För jag vill inte. Vill vara i fred, och älta diskmaskinstabletter och toksurfa blocket.