Fortsätt till huvudinnehåll

J'aime SVT

Fransk filmvecka. Vi äter oss igenom filmerna. Ris och fisk Till sista andetaget, Godard, 1960, Truffaut som medförfattande auteur. Det är en debutfilm, jag tittar på klippningen, inte helt hundra vad gäller 180 graders regeln. Gött tänker jag , ska jag ta som exempel. GIGANTEN Godard. Gör det nåt? Förmodligen inte. Jean Paul Belmondo i Paris med Sean Seberg som kortklippt ganska nydanat frigjord flickvän. A tycker att hon är en BAD girl som förråder sin kärlek där i slutet när hon anger honom. "Men han hade ju mördat?!" utbrister jag förbluffat. Det bryr han sig inte om. "Jag hatar fransmän.", säger han sådär lagom nyanserat.
"Titta! Det är Paris!" säger jag: "Vad ska du göra om vi åker dit?"
Det är vackert, det är stämningsfyllt, sextiotal, rent, rent, stiliserat närapå, inget störande, inga reklam-excessade husväggar, homogent, lyriska gator, rakt mode, vitt vitt, rent.




















Kycklinggryta och det obligatoriska riset till I Lejonets tecken, Eric Rohmer, 1959, jag greppade verkligen inte allt, åt väl för mycket, såg mest av kvinnorollen, inte alls så pigg som den i Godards ett år yngre film. Här var det kyska blickar ner i golvet och passivitet och kom o ta mig och jag kanske är lite dekadent men det är du, min herre som gör, liksom. Och så var det också helvitt. 50 år sen och det var helvitt och mestadels välskräddat på Paris gator och den här filmen formulerar sin kontrasterande bild av hotet mot hegemonin där i det slumrande tomtebo genom att skildra det spritande luffarlivet. Var bor alla afrikaner undrade vi? Dom bodde då t.ex. i Alger och Tunisien och Marocko, i kolonier som La France höll sig med och I Senegal kämpade man då med självständighetens utformning (Wikipedia):
1958 fick Senegal självstyre och bildade 1959, tillsammans med Franska Sudan, Malifederationen.[2] Malifederationen blev självständigt från Frankrike 4 april 1960. Federationen upplöstes den 20 augusti samma år, och då blev Senegal en helt självständig stat. 
Halvsov mig igenom Paris- Öppen stad, Jacques Rivette, 1962, - var var Rom's motsvarighet i det här? vet inte, blundade för mycket, men gilla gilla mer på den Rosseliniska, Ana Magnani i slutscenen, bara det. Köpte en gång en filmaffisch, just i Rom, med bl.a. hennes byst avbildad, den affischen hade jag i köket, länge. -Var fan är den, hur kommer det sig att jag glömt bort den? (Oj, jag måste leva i mina minnen, har ju haft massor av kul grejs för mig, inte bara varit som nu fullständigt uttråkad) Jag har haft en fuck up på Franska Nya Vågens influenser från min favorit epok Italienska Neorealismen (har glömt det med),  följt några av de svenska regissörer som haft inspiration från det, Widerberg t.ex, Roy Anderssons första En kärlekshistoria, Molin, Runge. Spåren, jag gillar spåren och det rebelliska i enkelheten, formalismupplösning och den "lilla" människans fokus(eller hur Svanberg?!)

Nu De 400 slagen, 1959, Truffaut, och jag undrar fortfarande vad Kent hade med det att göra? Ris o kyckling i tomatsås på menyn.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Skär av den bara ...

Hur många mer än Sigrid Hjerten har dött av en slarvigt utförd lobotomi? I Måns Berthas dokumentär Det vita snittet talas om en ung ung flicka på fyra år som dog bara några dagar efter operationen där man snittade bort vitala delar av hennes hjärna. Dokumentären ger oss en historisk översikt och berättar att hjärnkirurgi började användas av Gottlieb Burckhardt 1888, och 1936 lanserades av portugisen Egas Moniz lobotomin, efter grekiska leuko (vit materia) och tomé (kniv), denna psykokirurgi spreds snabbt till en rad länder. Walter Freeman m.fl. förfinade ingreppet och den första utförda lobotomin av Freeman style i Sverige skedde 1944. Sedan dess har ungefär 4500 svenskar lobotomerats, 50% blev hjälpta, 1/3 del fick allvarliga personlighetsförändringar och 1 av sex dog. 2007 utfördes det senaste ingreppet på Karolinska sjukhuset. "Ja hade ingen lust precis till lobotomin ... ja, för jag förstod att det va nå lurt me're." säger Lisbeth Östman i dokumentären. Hon berä...