Fortsätt till huvudinnehåll

Samtids- dystopi

För att kicka upp sitt andliga uppvaknande borde alla lyssna på
Annika Östbergs sommarprat, ja alla ni av hävd och princip ateister kan väl se det här med andlighet som ett mentalt reningsbad, eller varför inte en essentiell loop av oomkullrunkeliga humanistiska värden.

Är det inte en skymf mot vår egen höga modernitetsvurm att en människa kan vara avstängd från allt, hindrad att åtnjuta nåt av det vi erövrat och medelst brainy högteknologiska uppfinningar skapat, och sen helt lätt kliva ut, denna i 28 år inspärrade människa, få ett par timmar i denna sköna nya värld och därefter behärska de förmåner som tre decennier bjudit, och i det hålla huvudet högre och klarare än vad många av oss inskränkta och förlorade i det här landet gör?

Allt eftersom Annika Östberg kämpar i studiomicrofonen med att få de svenska orden utan accent  förbluffas jag av vad avskiljdheten, fängelseerfarenheterna, tiden med sig själv har gett i form av klokskap. Som en ödmjuk, skarpsynt och med ordens avvägningar konstfärdig kvinna, framträder denna Annika Östberg.

Hon avslutar programmet i tacksamhet för att hon, som på inga sätt är värd det, eller har förtjänat det, har fått ett nytt liv. Ett nytt liv med färgade kläder, spetsbehå, valmöjligheter, trädens sus, vindens smekningar, ja ni hajar; pånyttfödelsen i kontrast mot fängelsetillvaron med vakters övergrepp men med innerliga internvänskaper.

Förtjänat livet? vem fan har det? man bara föds, liv fortsätter att spottas ut utan krav på prestation. Ingen avkrävs på någon förtjänstfull insats för människorna eller djuren. Men gränserna för när man bränt sina rättigheter går precis där, i natten med en fulldrogad pojkvän, Bob, som drar kulor i två andra.

Annika Ö är den enda av alla pratarna som inte har någon titel i presentationen. Jag undrar om det var av hänsyn som man inte ville skriva morddömd, eller intern, eller Svensk-amerikan? har man inget civilt yrke, är man ingen.  Andra Sommar jag haft stor behållning av i årets säsong var Karin Johannisson, - Professor idehistoria, och Peter Andersson, - Skådespelare.

Kommentarer

  1. Jag lyssnade och häpnade, imponerades av hennes insikter om livets värde. Ja, helt klart bäst i sommar, efter Johannisson då. P Andersson ska jag ta del av..lovar:)

    SvaraRadera
  2. Åh, har Peter Andersson pratat? Då kanske jag måste försöka hinna lyssna på några sommarpratare då.

    SvaraRadera
  3. Visst va det bra, Annikas? Jag tänkte också, mest att säga under hela säsongen, och säkert förra också. Så värdigt, och innehålsrikt, fritt från maner och floskeltoppar.

    SvaraRadera
  4. Jepp, Peter A, och det vsade sig att han vuxit upp inte alltför långt ifrån där jag bor.Lyssna. Han är bra, skådis också.

    SvaraRadera
  5. Jag har inte riktigt vetat vad jag tyckt om Annika, läst och klurat men det finns så otroligt mycket skrivet om henne så man vet inte vad som är sant och vad som är påhittat.
    NU vet jag vad jag tycker, vad bra att hon (trots mångas protester) fick tid att berätta...

    SvaraRadera
  6. Visst Maja. JAg har också tänkt på det där med skulden, och det läger som vill få mig att känna att bara för att Annika Öär kvinna tycker vi synd om henne, och så de andra som tycker synd om henne bara för att hon är kvinna, offer, och ett övergivet barn. Men men, att höra henne ger vid hande att man faktiskt inte behöver ta ställning i skuldfrågan, hon har avtjänat straffet med besked, i vilket fall som helst. Det räcker.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör:




Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...