Nu funderar jag på varifrån all min lust kom förut. Jag tror att det är den jag ser i alla förbipasserande unga poetiska kvinnor i snygga nonchalanta kläder, nu 20- tals kvinnopojksartade med tighta blusar och byxor med hög midja, kläder i svala pasteller. Jag hade också såna en gång, på åttiotalet. Minns ett foto, jag sitter på en stol med högmidjade beiga byxor, i midjan ett smalt brunt läderskärp, på överkroppen en murarskkjorta i äggskal, håret i en taggig page. Jag drömde stort om livet då, jag tittar in i kameran med det mjuka ansiktet förväntansfullt, blygt. Min avund nu handlar väl om sorgen för det som aldrig blev: livet, typ som det i filmen om Anais Nin och Henry Miller. Jag var inte realistisk. Men jag minns också dåligt. För jag har levt det, det livet, i många scener, och från andra filmer med för den delen, gästspelat i vartenda en av dem närapå.
Minnet. Den där bilden. Ett fångat ögonblick. Jag minns hur jag såg på den stolsittandes mig bara ett par år efter fototillfället, då undrade jag bara hur jag kunde ta på mig såna brallor! jag tyckte jag såg tjock ut, 57 kilo eller nåt sånt. Nu tycker jag förstås att jag var förtjusande.
Kanske var jag som dom där chica självsäkra unga kvinnorna som jag nu ser på med blandad värme och förvisso också det där stinget av avund?
Ett ögonblick, och allt förändras. Fotot minns. Tiden håller andan. Men min blick som ser ser olika för var gång.
Minnet. Det måste fyllas av kärlek, kärlek för det som gick, för det som blev, det som är. Barmhärtigheten.
Jag tittar på en ung flickas bilddagbok. Hon posar som alla posar nuförtiden. Drömde om att bli modell. Nu mördad. Hur kommer minnen formuleras utifrån det? och alla som inte fotar sig alls därför att självföraktet är för stort? vad minns dom?
"Alla tycker det är obehagligt att bli fotograferade", sa Annie Liebowitz och levererade ett frågande skratt till Kristofer Kobra Lundström innan hon fortsatte: "och dom få som eventuellt tycker om det är lite läskiga va?"
I mina fotoalbum tycker jag mest om ledtrådarna. En närbild på en detalj, en dörröppnare in till en känsla, som känslan jag hade när jag sov i det där varma hotellrummet utmed den trafikerade Via Cavour och jag mitt i natten blev tvungen att öppna fönstret, trots trafikbruset, för att jag trodde att jag skulle dö och jag stod där och tittade ner på den skitiga gatan där det fortfarande rörde sig lite folk hit och dit och det kändes fortfarande som 35 grader varmt så jag tog en random bild med fönsterkarmen som ram och det är fult, men för mig, min känsla, perfekt. Bilderna min mamma tog när hon kom till BB timmen efter det att jag fött min enfödda är hemska, jag hatar att se dom. Dem korrelerar inte alls med mina minnen.
Under sängen har jag två lådor fotografier.På två år har jag inte haft dem framme. Nu ska jag flytta och drar dem med mig. Ställer jag dem under sängen, eller i källarförrådet den här gången?
Minnet. Den där bilden. Ett fångat ögonblick. Jag minns hur jag såg på den stolsittandes mig bara ett par år efter fototillfället, då undrade jag bara hur jag kunde ta på mig såna brallor! jag tyckte jag såg tjock ut, 57 kilo eller nåt sånt. Nu tycker jag förstås att jag var förtjusande.
Kanske var jag som dom där chica självsäkra unga kvinnorna som jag nu ser på med blandad värme och förvisso också det där stinget av avund?
Ett ögonblick, och allt förändras. Fotot minns. Tiden håller andan. Men min blick som ser ser olika för var gång.
Minnet. Det måste fyllas av kärlek, kärlek för det som gick, för det som blev, det som är. Barmhärtigheten.
Jag tittar på en ung flickas bilddagbok. Hon posar som alla posar nuförtiden. Drömde om att bli modell. Nu mördad. Hur kommer minnen formuleras utifrån det? och alla som inte fotar sig alls därför att självföraktet är för stort? vad minns dom?
"Alla tycker det är obehagligt att bli fotograferade", sa Annie Liebowitz och levererade ett frågande skratt till Kristofer Kobra Lundström innan hon fortsatte: "och dom få som eventuellt tycker om det är lite läskiga va?"
I mina fotoalbum tycker jag mest om ledtrådarna. En närbild på en detalj, en dörröppnare in till en känsla, som känslan jag hade när jag sov i det där varma hotellrummet utmed den trafikerade Via Cavour och jag mitt i natten blev tvungen att öppna fönstret, trots trafikbruset, för att jag trodde att jag skulle dö och jag stod där och tittade ner på den skitiga gatan där det fortfarande rörde sig lite folk hit och dit och det kändes fortfarande som 35 grader varmt så jag tog en random bild med fönsterkarmen som ram och det är fult, men för mig, min känsla, perfekt. Bilderna min mamma tog när hon kom till BB timmen efter det att jag fött min enfödda är hemska, jag hatar att se dom. Dem korrelerar inte alls med mina minnen.
Under sängen har jag två lådor fotografier.På två år har jag inte haft dem framme. Nu ska jag flytta och drar dem med mig. Ställer jag dem under sängen, eller i källarförrådet den här gången?
Kommentarer
Skicka en kommentar