lördag 7 augusti 2010

Vad gjorde vi av allt?

Det tog ungefär ett år och några månader innan min inflyttade man själv efter ett nyhetsinslag suckade:
Muslimer, muslimer, muslimer, vad har muslimen gjort er?
Ja, jag tror allvarligt talat inte att folk vet det, sa jag, vad muslimen gjort, eller vad dom tror att muslimerna kommer att göra.


Jag ville helst inte säga det innan. Ville inte tala om rasismen, ville inte tala om främlingsrädslan, ignoransen, segregeringen, Sverige Demokraterna på väg in. Vad skulle jag ha sagt? Ville juh vara lite djävla välkomnande.
Hey, man ... this is my country! Welcome! liksom ...
Här hatar man allt som har med islam att göra! här sågar blickar ner de mörkhåriga redan på parkeringsplatsen utanför ICA Maxi; men det gör inget va, eller hur?! Du kan väl hålla till i din lilla entitet runt mosken och helst be med nerrullade gardiner så ska du se att allt blir så bra, så bra.

Min man som bland mycket annat är fridfullt älskvärd, som är ett öppet hjärta med glädje över att dela till andra. (En av underlägets överlevnadsstrategier förresten: att vara helt jävla övertrevlig!) Han hoppas att gud tycker lika synd om alla oss vid dagens slut. Ja, alltså, om dig och mig och om rasisten och om hela härliga mänskligheten. Honom vill Åkesson's slänga ut ... Som om den här världen fortfarande hade ett ute och ett annat inne?
Letar man efter felande, varför inte börja hos sig själv, säger mannen.

Varje gång som han mumlar sina böner, sjunger sina sånger, då blir vårt hem stilla och kontemplativt, en sakral liten människa tar sig tid till sig och det han tror på och han sitter där i rummet, alldeles harmlöst, i stillsamt varande, närvarande som ger oss andra en flow av ödmjukhet.

Vad tror du på? undrar jag då, du som alltid vet så bra, som frågar så intrikat om islam och kvinnoförtrycket, som vill få varje enskild muslim, min man, att stå till svars för allehanda ting i hela fucking världen?
Har du aldrig känt ett sting av meningslöshet stryka an ditt anlete? Har du aldrig trots allt ditt vetande, alla dina förklaringar, alla dina beskäftiga ifrågasättanden känt att livet: vad är det egentligen? Vi lever, och sen dör vi, och däremellan händer det saker som tycks mig, i min tro, rättså slumpartade, där ont drabbar blint, och där lyckan tycks komma ur den avslappnade uppgivna vänligheten?
Har du känt så för det här livet nån gång, för ditt liv här i denna enklav av uppbröstad upplysning, humanism och nivellering? som när man läst en Tranströmmerdikt? sett ett verk av Sigrid Hjerten? Claire Denise? hört Patti Smith? Bob Dylan? sett en Wim Wenderfilm? Dan Andersson? Läst Kapuscinski? Chimamanda? Studerat Kahlo?
  Känt att man fan inte riktigt vet alltså? Vad allt det här är?  Som rädslan när man kramar om sitt barn när det just somnat och man ber, eller för all del önskar, att inget ont ska ske? Då när frågorna blir fler än svaren. Har du känt så?

I det ljuset, det där vi alla är lika övergivna, och utelämnade till livets storhet, där ter det mig så ofantligt smått och provinsiellt småtänkt att svartmåla och stänga ute, marginalisera och tillintetgöra, nedvärdera och mytologisera en annan människa för dennes trossatser, och för dennes inkorporerade traditioner ... en annan Medmänniska direkt dömd för att någon vid första anblicken inte känner igen sig.
Denne Någon! tänker Du någonsin på den förtvivlat marginella tillfällighet som gör att just där och då du tror dig vara Centrum för allt, som är rätt och riktigt?
Jag bara undrar ...
... Varför inte du med ditt upplysta bagage kan se att likheterna är fler än skillnaderna? Varför inte du i din frihetlighet kan vara öppet nyfiken på andra, och på annat?

Den Strindbergska uppåt- och neråt- kampen som finns så väl beskriven i En Tjänstekvinnas son är fortfarande densamma, fast nu med lite andra element. Men jag, jag har inte tappat hoppet men jag skäms verkligen då och då för mitt folk ...

2 kommentarer:

  1. Du har en award att hämta hos mig om du vill ha den.

    Kramar Maja

    SvaraRadera
  2. WOW! WOW! mållös, allvarligt talat! TACK TACK!

    SvaraRadera